fredag 26 december 2008

Julotta

Jag satt i ett hörn, till höger om altaret, där kören brukar sitta - det är för övrigt en perfekt plats för att se men inte ses; något som ju kan vara en fördel sådär tidigt på morgonen i och med att man om så skulle behövas kan gäspa utan att prästen ser något. Snett ovanför mig det enorma altarskåpet: jag brukar alltid förlora mig i dess fullkomliga myller av figurer och detaljer. Hur många mantimmar tog det egentligen att bygga det - och för vem byggdes det? Alldeles till höger om mig hade jag så en av de två julgranar som så här års släpas in för att flankera altarskåpet, till höger och vänster. Eftersom det är ett kyrkrum är det nu ganska stora granar det handlar om. Jag la märke till att den alldeles bredvid mig höll på att skjuta små ljusgröna skott. Och jag tyckte det var oerhört deprimerande - så meningslöst, i och med att den där granen, vare sig den tvärdör, dör långsamt eller fortsätter skjuta skott, kommer att slängas ut någon gång framemot vintern.

Jag misstänker att jag aldrig kommer att ha julgran, om jag får välja själv. Jag har tydligen lite för stora problem med det här med att såga ned ett träd, släpa in det i huset, ha en massa prydnader i det och efter några veckor slänga ut det. Plastgran? Njae, det känns liksom bara fånigt. Jag skulle kunna ursäkta mitt ställningstagande med att det här med julgran bara är en borgerlig konvention från 1800-talet och så vidare, men det vore bara ett svepskäl. Detta skulle väl i så fall gälla de allra flesta av våra jultraditioner.

Nej, snarare handlar det nog om den här känslan huruvida julen verkligen ska vara en tid då man slösar bort vår omvärld. Till exempel genom att ha julgranar. Men då kan man å andra sidan undra varför jag tydligen inte har några principiella problem med en hel del annat som hör julen till. Till exempel de enorma mängder kött som varje år brukar finnas på vårt julbord.

måndag 22 december 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 10

Idag som omväxling ett av alla de verk från antiken som vi vet har existerat men som sedan tycks har slarvats bort. Detta är särdeles beklagligt eftersom författaren ju är en av den romerska historiens mer gåtfulla gestalter. Icke desto mindre tror jag att vi kan gissa oss till vad som stod i

Historia Rerum Suarum, Sullas självbiografi (förkommen):

Efter att ha avgått som diktator skrev jag en självbiografi, fast den verkar ha kommit bort. Jag kan inte se att det är någon större förlust – människoliv är ju så fasligt ointressanta, eller hur? Har jag satt upp dig på mina proskriptionslistor förresten?

Retrospektivt

Idag ett slags vykort från årets irrfärder. Det återger vad som nog är ett av mina absoluta favoritmotiv från den antika världen. Men vad föreställer motivet, och var finner man det? Rätt svar kommer efter jul.


söndag 21 december 2008

"Humanism?"

Religioner bör tydligen, enligt somliga anhängare av Humanisterna helst förbjudas överhuvudtaget, på grund av de beklagliga konsekvenser religionen fått genom historien.

Vill Humanisterna genom sitt namnval göra gällande att humanism är liktydigt med en ateistisk livsåskådning? Detta är i så fall rätt stötande för alla dem – jag kanske bör nämna att jag räknar mig själv till deras skara – som anser att religion och humanism inte bara låter sig förenas, utan hör samman på ett självklart sätt. Men: om vi lämnar detta åt sidan så är det väl fullkomligt självklart att religionen är roten till allt ont i världen – på samma sätt som alla möjliga ideologier, vad vi än må kalla dem.

Visst finns det vissa ”ismer” som i sig själva är inhumana (nationalsocialism och fascism ligger ju nära till hans att tänka på här). Men kvarstår inte faktum att det är det sätt på vilket vi följer ideologier, lika ofta som ideologin/religionen vi följer i sig, som utgör faran? Anhängare av alla typer av ”ismer” kan ju i sin hängivenhet (en hängivenhet som ofta betecknas som just ”religiös”) tendera att sluta reflektera kritiskt över vad de egentligen håller på med. Något som sker alldeles för ofta - varvid hängivenheten hotar att slå över i brist på respekt och intolerans gentemot oliktänkande. Den intolerans som i sin tur kan leda till inhumanitet. Och som somliga som kallar sig själva ”humanister” tydligen kan ge uttryck för.

fredag 19 december 2008

...and I think my head is burning...

Julen närmar sig, men trots det är det vissa saker man måste ta sig samman och hinna med innan dess. Antagligen i ett försök att mana fram den där rätta desperata deadlinestämningen har jag under förmiddagen i princip lyssnat på Nick Caves The Mercy Seat på repeat. Huvudpersonen i texten sitter on death row och väntar på att bestiga Den Där Stolen. Tankar om Gud, Jesus, Skulden och Nåden far runt i huvudet, fortare och fortare: an eye for an eye and a truth for a truth, and I am not afraid to die. Skrämmande, och skrämmande bra.

torsdag 18 december 2008

Morning has broken

Det har börjat bli dags för återblickar över året som gått och det här pratet om jordskalvet i Skåne häromdagen får mig att dra mig till minnes en morgon i somras, då jag lyckades sova mig igenom nästan en hel jordbävning i Turkiet. En morgon vaknade jag av att något tycktes skaka på sängen, som för att väcka mig, lite försiktigt. Jag såg mig om och konstaterade att det var ingen som skakade sängen. Det komiska är nu att jag inte blev nervös, utan mest bara irriterad över att jag hade blivit väckt (ingen hade lyckats med sitt uppsåt). Det hördes inga sirener, inga larm. Alltså bestämde jag mig för att det nog inte fanns någon orsak till oro, och somnade om. Vid frukosten blev jag sen varse för det första att de andra i grävteamet hade varit betydligt mer nervösa och för det andra att jag tydligen hade lyckats sova mig igenom den timme då jordbävningen var som värst. Jag undrar fortfarande om jag var den kallblodige eller den korkade i teamet. Och tänk att dö genom att bli begravd under rasmassorna från ett hotell, enbart på grund av morgontrötthet.

P.S. Tilläggas bör kanske att jordbävningen tydligen var hyfsat kraftig men att vi befann oss rätt långt från epicentrum, som var i havet någonstans vid Rhodos. D.S.

Dreamin´of a white christmas...

...i originalversionen, inklusive nål som dunsar ned på 78-varvaren. Nördigt, ja, men också alldeles ljuvligt, inte minst i dessa mulna tider.

onsdag 17 december 2008

När isoleringen bröts

...är titeln på en bok som legat på mitt skrivbord under gårdagen. Boken handlar om bussbolaget Trafik-aktiebolaget Jönköping-Gränna-Ödeshögs första 25 år och är utgiven 1945. Det är en kanske något högtravande titel på en bok med ett så prosaiskt innehåll, kan man kanske tycka. Men samtidigt är titeln ganska talande.

Såhär i efterhand kan det tyckas som om det fanns en besatthet under 30-40-talen vid det här med kommunikationer. Vem har till exempel inte läst en 30-talsdeckare som handlar om tidtabeller, där det centrala problemet är huruvida mördaren kan ha haft möjlighet att hinna med ett visst tåg från, ska vi säga St. Pancras? Och under senare decennier dyker det upp en våg av minnesskrifter över den här enorma utvecklingen som kollektivtrafiken genomgick. Minneskrifter av den här typen kan behandla ångslupar, busslinjer, spårvägar, m. m – av någon anledning tycks ångbåtar ha varit speciellt omtyckta - allt beskrivet i ett lätt nostalgiskt skimmer.

Idag befinner vi ju oss rätt långt ifrån den där synen på kommunikationerna. I vår tid kan vi ta för givet att vi kan ta oss vart som helst, när som helst. I stället har vi gått varvet runt - vår tids samfärdsmedel har snarast blivit en symbol för allt det som hotar vår värld. Detta genom den globala uppvärmningen, till vilken bilar, billiga flighter osv bidrar med sina utsläpp.

Det är tankeväckande att det inte är alltför länge sen det alltså var precis tvärtom. Då kommunikationerna, kommunikationen som företeelse, sågs som en väg till frihet, till utveckling – som ett sätt att bryta isoleringen. Och är det då inte fortfarande, på många håll, just så? Det kan kanske vara värt att hålla i minnet i klimatdebatten.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 9

Denna vecka en skrift, om vilken varje antikhistoriker väl förr eller senare måste bestämma sig för om man vill uppskatta författarens litterära snille eller beklaga det enorma inflytande hans odiskutabelt partiska framställning fortfarande har, nämligen

Tacitus annaler:

Tacitus: Så är det min avsikt att kort berätta om Roms historia under den tid då allting gick åt h-e, utan vrede och partiskhet, vartill anledningarna är mig fjärran. Jag är minsann inte bitter. Vänta förresten, det är jag visst. Jösses vad bitter jag är.

Läsarna: Hörru, skaffa dig ett liv!

onsdag 10 december 2008

”Tankarna, idéerna, lögnen och sanningen”

Trots att jag har varit medlem i Ordfront i bortåt tio år nu har jag under de senaste åren haft något svårt för den debatt som förs i Ordfront Magasin – rätt ofta känns det som om jag förblir medlem i föreningen trots den debatt som där förs, snarare än tack vare den. Alltför mycket som skrivs i Ordfront Magasin tycks nämligen skrivet utifrån en trygg förvissning att författarna aldrig varit i en ansvarig position och aldrig heller kommer att hamna där: de kan därför tryggt stå vid sidan av, titta på, peka och tycka. Och det är ju liksom så mycket enklare att påpeka vad alla andra gör fel. Till exempel i ett sånt här medium – eller hur, medbloggonauter? Jag vet, jag har inte rätt att kasta den första stenen.

Den senaste utgåvan av magasinet är dock ett litterärt magasin, ganska lyckat betitlat OLM. Detta är helt enkelt en lovsång till boken. Bäst är inledningen, där ett antal av Ordfronts skribenter under rubriken ”Varför Böcker?” funderar kring vad boken innebär för dem. Redaktören Johan Berggren skriver i sitt företal under denna rubrik att ”hemsidor, bloggar och SMS i all ära, men de förblir småsyskon. … det är boken som kapslar in tankarna, idéerna, lögnen och sanningen.” Jag tror han har rätt – skulle jag skriva dessa rader om inte alla dessa böcker lärt mig det jag tror mig veta om Det Skrivna Ordets Makt? Och varför läser ni, kära läsare, detta?

Själv tror jag det finns ett annat viktigt skäl – boken kräver ro. Något som blir alltmer sällsynt i vår tillvaro, och därigenom alltmer värdefullt. Tanken med en blogg är ju att den ska gå snabbt att skriva, och att läsa. Det är väl därför bloggen är ett så framgångsrikt medium (och allt fler skriver bloggar), eftersom det motsvarar vår tids attention spans?

Den här texten, till exempel, är skriven för att kunna ögnas igenom på någon minut (jag får erkänna att det är ungefär så mycket tid jag brukar lägga på att läsa blogginlägg).

Hur lång tid har det tagit för er att läsa fram hit?

Boken, däremot, fordrar uppmärksamhet. Men om den ges denna uppmärksamhet kan boken erbjuda en flyktväg, en utväg till…något annat. Som Carl Michael Edenborg uttrycker det i sitt företal: ”De låter mig leva i en så mycket större historia.”

måndag 8 december 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 8

I dessa stressade juletider är alltid tidsoptimering angelägen, eller hur? Därför idag ett försök till (mycket) kort sammanfattning av ett verk som väl de flesta av oss gärna vill ha läst, även om man kanske inte nödvändigtvis vill läsa det, nämligen

Iliaden

Akilles: jag är sur.

Patroklos: ahhrgh! Jag är död.

Akilles: Jaha. Nu blev jag ännu mer sur.

(Akilles mördar ihjäl den hästbetvingande Hektor, i ren ilska. Gudarna hejdar Akilles på grund av vårdslöshet i trafik. Trojanerna deppar och begraver Hektor).

fredag 5 december 2008

Vårt dagliga val giv oss idag

Somliga saker tenderar att bara bli liggande på skrivbordet, eller hur? Somt för att bli åtgärdat ganska fort, eftersom konsekvenserna annars kan bli lite otrevliga (typ räkningar), somt för att bli åtgärdat på lite längre sikt. Och så finns till slut de där papperen som blir lämnade för att (kanske) bli åtgärdade När Tid Finns. Vilket ju i princip är en synonym för Aldrig. I mitt fall gäller detta pensionsinfon.

Med jämna mellanrum hemsöks min brevlåda av kulörta blanketter med info – alltid hållen i den där ganska stereotypt hurtiga tonen – om hur det går med min pension, om hur den mår. Och det är naturligtvis jättebra att ha möjlighet att själv påverka sin pension. Ännu bättre är det att på ett tidigt stadium få koll på hur mycket pension man kommer att få. Problemet är snarare att detta, i alla fall för min del och i alla fall just nu, är att börja lite i fel ända. Det bästa jag kan göra för att få en OK pension, vad jag kan se är att…skaffa ett jobb. Vilket jag jobbar på. Men innan dess känns pensionen efter jobbet helt enkelt inte så prioriterat. Och samtidigt är det lustigt hur jag nästan har lite dåligt samvete över detta – det är som om jag inte gör min medborgerliga plikt.

Det är tillvaron i vårt moderna samhälle i ett nötskal: att ha mer eller mindre obegränsade möjligheter att placera pensionspengar man egentligen inte har. Kafka skulle nicka och småle.

torsdag 4 december 2008

Do they know it´s christmas?

Julwebbradiokanalerna har intagit nätet igen. Av de två kanaler SR har är "klassisk jul” som namnet antyder mer old school och säkra kort, ”bjällerklang” däremot lite mer poppig (Peter Mattei och OD vs Zillah & Totte och Dionne Warwick, ungefär). Men varför så ostiga namn på kanalerna?
För er som vill tänja lite på gränserna finns naturligtvis också AccuRadios myriad av kanaler. I år har man inte mindre än 32 kanaler med bara ”julmusik” och man hotar också öppet med att lägga till en ny varje dag (inklusive sådana som bara spelar olika versioner av en viss låt). I år verkar kanalen "reggae christmas" mest uppiggande. På något sätt är det alltid lika lätt att överdosera på julstämning redan lagom till andra advent.

Tidigt i december...

...noteras, som ett addendum till förra veckans inlägg om Tove Jansson, med stor glädje att Alfabeta har börjat återutge de gamla samlingsbanden med Muminserierna. Julklappar, någon?

Even better than the real thing (take 2)

I dagens SvD omtalas ett fragment av Parthenon som nu återlämnats. Detta är ett av flera liknande ”återlämnanden” som skett på sistone; ett annat fragment som togs från Erechteion återlämnades ju också från Sverige härförleden, likaså har ett återlämnats från Vatikanen och – tydligen – från ett museum på Sicilien.

Det är väl ganska sannolikt att dessa fragment kommer att hamna på hedersplatser i Atens nya Akropolismuseum. Och det är ett spektakulärt museum de hamnar i, det är inget tvivel om den saken. Översta våningen är byggt för att hysa en replika i skala 1:1 av Parthenon och på vägen dit upp ska besökaren passera genom våningar där man ställt ut delar av de arkaiska tempel som föregick de tempel som finns bevarade till vår tid. Utställningarna är till dags dato ännu inte klara. Däremot kan vissa av salarna där utställningarna kommer att byggas beskådas.

Utifrån utgör museet en imponerande anblick. Men när man väl kommer in i huset falnar i alla fall min entusiasm betänkligt. För att komma upp till utställningarna måste man gå uppför en bred ramp. Enligt de textskyltar som står utställda och på vilka intentionerna med museets arkitektur förklaras, ska denna ramp minna om den klättring besökaren av det ”riktiga” akropolis gör upp genom Propyleerna när man bestiger ”den heliga klippan.” Väl uppe i utställningslokalerna kommer besökaren så att kunna möta de ”tidlösa mästerverken” från klippan. Behövs nu verkligen denna närmast pseudoreligiösa inramning av fynden från Atens akropol? Hur blir det med de arkeologiska eller historiska aspekterna – de där irriterande detaljer om vad de där templen faktiskt kan ha stått för eller betytt när de byggdes? Det är svårt att inte få känslan av att sådana aspekter inte bara kommer bort i det nya Akropolismuseet: de kanske överhuvudtaget inte är speciellt intressanta. Akropolismuseet verkar snarast vara byggt för att förse fynden från den heliga klippan med ett nytt vilorum värdigt deras ärevördighet i Det Nya Grekland, alldeles oavsett vad de betydde på 400-talet f. Kr. Det blir ett vilorum där det ”riktiga” Akropolis löper en risk att reduceras till att vara den ”trista förlagan.”

Under hösten fanns på museet en utställning om arkeologiska artefakter som bevisats vara stöldgods och därför återlämnats till Grekland och Italien. Även här lyste den närmast sakrala karaktär man vill ge det antika arvets igenom: på textskyltarna kunde man läsa om de ”moving moments” som uppstod när fragment från reliefer ”återförenades.”

Naturligtvis är det bra att stöldgodsproblematiken tas upp. Problemet ligger snarare i återlämnandet i sig - eller repatrierande, som man talar om på utställningen. För till vem ska sakerna egentligen återlämnas – och är antikt kulturarv något som tillhör alla, eller bara till det moderna Grekland? Alla de där rödfiguriga vaserna som stulits från Italien – och som utgjorde den klara majoriteten av de utställda föremålen – ska de också repatrieras till Grekland (trots att de antagligen exporterades till etruskerna när det begav sig)?

All heder åt de – inte minst de privatpersoner – som återlämnar föremål som tagits från Akropolis. Men jag undrar om de och de som väntar på att ”återfå” fragmenten har riktigt samma agenda.

onsdag 3 december 2008

Den fria forskningen (del 2)

SMB, den flitiga bokklubben för alla som är intresserade av krigshistoria, hade som medlemsbok förra månaden en bok om "Nazitysklands hemliga vapen" (av vilka somliga inte ens då var så där jättehemliga, men det ser ju bra ut i skrift). Texterna är nedtyngda av ett förvirrande myller siffror och tekniska termer som läsaren mer eller mindre förutsätts känna till, vilket ju är rätt vanligt i såna här sammanhang. Icke desto mindre är det rätt fascinerande att ta del av den häpnadsväckande arsenal av mer eller mindre futuristiska militärmanicker som konstruerades i Tyskland framför allt mot slutet av kriget: jetplan (som kom att återfinnas i de flesta flygvapen sisådär en 20 år senare), monsterstridsvagnar, mer eller mindre besynnerliga och pålitliga missiler, Infraröda sikten, med mera.

Det mest fascinerande - som trist nog aldrig riktigt diskuteras - är just det faktum att de flesta av de här prylarna togs fram mot slutet av kriget, i ett läge då det ju redan i praktiken var förlorat. Det är ganska märkvärdigt att tänka sig att man så sent som i februari 1945 höll konferenser då man diskuterade projekteringen av jetplan som skulle kunna bomba USA. Detta säger naturligtvis något om hur fullständigt verklighetsfrämmande (på så många plan) det tredje riket var. Führerns egen besatthet vid superteknologiska Wunderwaffen spelade också en viktig roll.

Men sedan verkar det finnas ytterligare en förklaring: tredje rikets brist på centralstyrning och förekomsten av ett stort antal goda forskare (framför allt ingenjörer, men även fysiker och kemister, med flera), som verkade vid välrenommerade företag och universitet . Dessa verkar ha haft ganska fria händer att, i skarp konkurrens med varandra, utforma sina fantasifulla projekt. Och en tanke börjar gnaga i alla fall i mitt huvud: är det sånt här vår omhuldade fria forskning och "starka forskningsmiljöer" kan leda till? Hur pass viktigt är forskarens ansvar, vid sidan av friheten?

Akademisk indignation...

Igår var det två rätt intressanta reportage som hade en hel del gemensamt på nyheterna. Det första handlade om skolan i Finland, där undervisningen håller mycket hög kvalitet eftersom de bästa studenterna söker sig till lärarutbildningen. Detta trots att lärare inte, som man skulle kunna tro, har högre löner än i Sverige. Förklaringen var i stället att läraryrket helt enkelt har mycket högre status än i Sverige. Men varför har yrket högre status? Den frågan diskuterades aldrig. Det andra inslaget handlade om en djurskötare som med rätt effektiv, lakonisk humor berättade om hur han hade blivit överfallen av en tiger. Men vad hände sen - avlivades tigern eller är den kvar? Är den här djurskötaren rädd/hatisk mot djuret så här efteråt? Ännu en gång bröts inslaget innan det blev riktigt intressant.

Var finns analysen, var finns reflektionen? Och varför har jag en krypande känsla av att jag låter som någon av Jan Berglins seriefigurer?

måndag 1 december 2008

Ett ödmjukt sällskapsdjur

I går kommenterade domprost Tuulikki Koivonen Bylund i Uppsala domkyrka en krönika PC Jersild skrev tidigare under året. PC Jersild hade där skrivit att kyrkan "förvandlats från en drake till ett sällskapsdjur." Tuulikki kommenterade detta med att det kanske beror på att kyrkan försöker visa mer ödmjukhet nuförtiden - den ödmjukhet som måste vara en av kyrkans viktigaste mål.

Uppsala domkyrka är nu en ganska passande plats att tala om ödmjukhet på, men av ett kanske lite oväntat skäl, nämligen det att kyrkan tog åtminstone 160 år att bygga (vilket är förhållandevis snabbt för att vara ett medeltida katedralbygge). Det innebär att de byggmästare och arbetare som påbörjade bygget aldrig själva fick se arbetet färdigställas. Rimligen visste de om detta. Jag kommer osökt att jämföra med de ekar som på 1830-talet planterades på Visingsö för flottans framtida behov: Domänverket kunde meddela regeringen att ektimret var leveransklart 140 år senare. Ekarna står fortfarande kvar. Är inte dessa exempel på handlingar av ödmjukhet, handlingar i vetskap om att andra kommer att komma efter oss?

Denna insikt - att andra varit före oss och att åter andra kommer efter oss - är väl vilket fall som helst nog så nyttig för oss som ägnar oss åt att studera/beskriva/bedöma/döma historien med hjälp av dess olika typer av kvarlåtenskap. Även det vi skriver idag kommer naturligtvis att bedömas och sorteras in i något av alla de fack vi är så förtjusta att stoppa forskningen i. Synd bara att det inte är speciellt ödmjukt att vara stolt över sin egen oklanderliga ödmjukhet, eller hur? Kan man kanske vara stolt över den på ett väldigt ödmjukt sätt?

Antikens litteratur i sammanfattning, del 7

Det är måndag och vi har fått ett nytt nådens år, men här är allt som vanligt. I och med att vi nu nått den tid på året då julborden hotfullt börjar torna upp sig vid horisonten kan väl inget passa bättre att sticka emellan med än

De re coquinaria (tillskriven Apicius):

Tag i princip vad som helst, blanda ihop med garum, libbsticka, ost, vin, honung, russin och en nyss skjuten beckasin. Peppra och bär in. Party party!

Utgivaren: det där med beckasinen tycks vara ett tillägg av en senare hand.

torsdag 27 november 2008

Sent i november...

…brukar jag – även om årets novemberväder i alla fall i skrivandets stund snarare för tankarna till mars – plocka fram boken med samma titel, den bok som i mitt tycke är Tove Janssons mästerverk. Det är nu en rätt speciell berättelse, eftersom den muminfamilj som hennes historier kretsar kring ju aldrig är närvarande – eller i alla fall inte fysiskt; kanske är de i högsta grad andligen närvarande. Ett antal mer eller mindre udda figurer dras av olika önskningar och behov, som de kanske inte förstår själva, till mumindalen och muminhuset, bara för att märka att familjen inte är hemma. I familjens bortavaro tycks det som om de försöker fylla familjens roller så gott de kan: hemulen försöker bli som muminpappan, filifjonkan som mamman. Det är en roande, rörande och stundtals oerhört poetisk berättelse om individer som försöker vara det de tror att de förväntas vara. Rättare sagt, alla utom onkelskruttet, som i sin glömska i stället passar på att göra precis vad som faller honom in:

”Han var hemskt gammal och hade lätt för att glömma. En mörk höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är lite melankoliskt att glömma de andras namn men bara skönt att kunna glömma sitt eget.”

tisdag 25 november 2008

Du är vad du äter

Att läsa om Mats Eric Nilsson - bättre känd som den hemlige kocken - och hans krig mot den mat vi intet ont anande (eller åtminstone inte fullt så mycket ont anande som vi borde) sätter i oss är inte bra för moralen. Ingenting är vad det ser ut att vara: den färskpressade juicen är inte färsk, det butiksbakade brödet är inte bakat, balsamvinägern är falsk och whiskyns mysiga bärnstensfärg fixas till med sockerkulör (fast det där sista har jag faktiskt vetat länge; tänk så märkliga prioriteringar studenter har). Som Thomas Di Leva skulle ha sagt: vem ska man tro på när det är så här?

Det är lätt och tacksamt att demonisera matvaroproducenter som ett slags ondskefulla fabrikörer – lite som Willy Wonkas elake storebror – som skor sig på vanligt folk. Men det är ju mer komplicerat än så, eller hur? Vi lägger så lite tid som möjligt på matlagning eftersom vi inte har tid; vi lägger så lite pengar som möjligt på mat eftersom det är mycket annat vi vill – eller för den delen måste – lägga pengar på i dessa våra ack så moderna liv. I det läget erbjuder oss fabrikörerna kassa men billiga halvfabrikat – eftersom det är precis vad vi konsumenter är beredda att betala för. Det är vackert så att säga att vi borde baka eget bröd och göra mer mat från Äkta Råvaror. Men problemet är ju att den typen av mathåll i princip förutsätter att någon sköter hushållet på heltid. Är vi beredda att betala det priset? Så visst är det förnuftigt att granska innehållsdeklarationen och räkna antalet E nästa gång man handlar, men det kanske bara är att angripa symptomen. Vi kanske lika mycket ska fundera lite i största allmänhet kring vad vi är beredda att försaka/satsa på för det sätt på vilket vi lever.

Icke desto mindre är det nästan omöjligt att motstå att, med Nilssons senaste bok Äkta Vara i högsta hugg, bedriva räfst och rättning i skafferier och kylskåp. Den där falska balsamvinägern, den får väl slängas, antar jag (synd, den var ju rätt god ändå). Buljongtärningarna? Innehåller mest det som jag nu vet heter smakförstärkare. De får gå i soppåsen de med. Mjölken? Innehåller säkert nåt otäckt den med (annars borde den ju inte kunna hålla så länge som den gör, eller hur?). Ajöss med den. I slutändan antar jag att det enda som kommer att bli kvar är den där plastbyttan med hemkokt lingonsylt (tack snälla mamma!). Det blir väl den jag får leva på resten av livet.

måndag 24 november 2008

And now for something completely different...

I Dag Hammarskjölds Vägmärken kan man bland annat, under rubriken Mot nya stränder-? läsa följande:

”I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du – dig själv? Kroppen och själen ha tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag. Men endast ett av dessa ger kongruens mellan väljaren och det valda. Endast ett – som du finner först om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är ”jag”.

Verkar det kryptiskt? Läs det en gång till.

Vägmärken kan inte direkt sägas vara en enkel bok. Ändå är den i mitt tycke inte svårläst - tvärtom. Det avgörande är hur mycket tid läsaren själv är villig att reflektera över Hammarskjölds extremt kompakta funderingar kring Ansvaret, Sanningen och Samvetet. Och jag tror för min del att den som är beredd att ge Hammarskjöld av sin tid inte kommer att tycka att det var i onödan.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 6

Det är måndag och därigenom dags för ytterligare ett led i min pågående uppgörelse med ett drygt 20-tal terminer med antikens historier. Idag den stundtals något förnumstige men på det hela taget genomsympatiske Plinius minor och hans brevväxling med kejsar Trajanus:


Plinius till Trajanus: Jag har ju för vana, Herre, att hänskjuta till dig alla spörsmål som jag själv är tveksam om, så nu gör jag det igen. Det är lite småstruligt här i Bithynien och grekerna vill göra av med mer pengar. Vad ska jag göra?

Trajanus till Plinius: Min käre secundus, nu var det faktiskt så att jag gav dig det här jobbet för att jag räknade med att du skulle fixa det - jag har lite mycket just nu. Och nej, de små grekerna får inte göra av med mer pengar, det har jag ju sagt. Du kan väl komma på nåt? P.S. Tack för blommorna du skickade till min födelsedag, de är jättefina. D.S.

fredag 21 november 2008

P.S.

Dagens soundtrack, i alla fall här på stationen. D.S.

Even better than the real thing

Ingen har väl vid det här laget missat Google earths nya mer eller mindre spektakulära tjänst, Ancient Rome 3D (Mary Beard har kommenterat; mina vänner SDIL och Werner likaså). Efter att bara ha sett den demo som finns på Google kan jag för min del konstatera att det ser bra ut. Animationen ska visa forum som det såg ut runt år 320 och allt ser mycket prydligt ut, inklusive det monument som brukar lystra till det poetiska namnet Fünfsäulendenkmal och den kolonn som senare blev Focaskolonnen. Berättaren aviserar att man ska kunna få info om en hel massa saker, inklusive tak (vilket jag är speciellt nyfiken på, sådana brukar man ju i princip inte veta någonting om).

Det ska bli speciellt spännande att följa om man – och i så fall hur – förhåller sig till de problem som trots allt finns med den här typen av rekonstruktioner. Det är naturligtvis oerhört värdefullt att kunna visualisera vad vi pratar om. Men hur mångordiga utläggningar vi än gör om de tveksamheter som finns i de rekonstruktioner vi gör är det ju ändå bilden som fastnar: en bild säger ju som bekant mer än tusen ord. Och en bild som börjar som en Hypotetisk Rekonstruktion kan ofta två steg längre bort i tolkningskedjan bli en Vedertagen Uppfattning om hur något såg ut. Ett exempel på detta är den modell av det antika Rom som byggdes på Museo della civiltà Romana och som under lång tid var mer eller mindre normgivande för hur det antika Rom uppfattades, trots att modellen innehåller flera tveksamheter.

Nu är det antika Rom trots allt rätt välkänt. Men Byzantium 1200 illustrerar problemet tydligare. Detta projekt, som går ut på att göra rekonstruktioner av byggnader i Konstantinopel runt år 1200, är i många stycken mycket bra. Men ta till exempel rekonstruktionen av Capitolium och Philadelphion, två monument i K-pel (som vissa tyskar plägar säga). Vad vet vi om dem? I princip ingenting – jag kan för min del inte se rekonstruktionen som något annat än en inspirerad gissning. Bara för att vi kan presentera det vi vet på ett snyggare sätt betyder inte det att vi vet mer. Nåväl, det är vackert så – keep up the good work. Men vi kan väl se dessa rekonstruktioner/reanimationer som underlag för fortsatta diskussioner snarare än som definitiva tolkningar?

onsdag 19 november 2008

Om analogier

En intressant och ganska inflammerad diskussion har utbrutit på Mary Beards alltid lika läsvärda blogg kring ett inlägg i går. Mary Beard drar en parallell mellan Barack Obama och Septimius Severus – romerska imperiets förste ”svarte” eller åtminstone ”afrikanske” kejsare. Historien om Septimius Severus är i korthet denna: efter att kejsar Commodus - känd från filmen Gladiator - hade lämnat kejsarposten på brukligt sätt (dvs genom att dö på onaturlig väg: personer i hans närhet ska enligt en version av historien ha hyrt in kejsarens personliga fystränare som ströp kejsaren) utropas Severus, som kom från Leptis Magna i nordafrika, till kejsare. Efter några års inbördeskrig stod Severus ensam kvar som segrare; han kom att regera i nära två decennier. Hans regering som väl på det hela taget får betraktas som mycket framgångsrik präglas inte minst av en energisk byggenskap runtom i kejsardömet.

Visade nu Severus framgång, frågar Mary Beard, att ”raser” inte spelade någon roll i romersk politik? Och kan USAs nye president lära något av detta? Vad gäller den senare frågan behöver läsaren bara kolla på kommentarerna till Mary Beards blogginlägg; inskränkt antikhistoriker som jag är väljer jag just här att kommentera den första frågan. Det intressanta är nu att de porträtt av Severus som finns bevarade (och de är många) inte på något sätt låter antyda att Severus var svart eller ens afrikan. Han ser ut som vilken som helst av de romerska kejsarna, han skulle kunna komma varsomhelst ifrån. Betyder det nu, som Mary Beard föreslår, att ”den romerska aristokratin och romerska media såg till att Severus ursprung, vilket det än var, inte syntes”?

Bara för att det nu inte ”syns” att Severus var ”afrikan” eller något annat behöver väl inte det betyda att sådana drag ”retuscherades bort”: absence of evidence is not evidence of absence, som något uttryckt det. Begrepp som ”etnicitet” – för att inte tala om ”ras” – känns dessutom rätt anakronistiska i detta sammanhang. Jag tror för min del att Septimius Severus ursprung inte spelade någon större roll: han var medlem av en romersk överklass som fanns i hela kejsardömet och vars medlemmar alla hade gemensamt att de snarast identifierade sig med staden Rom. Var de kom ifrån var nog inte så viktigt som vart de var på väg. Det kan i sammanhanget vara värt att nämna att Severus, trots att han nu kom från Nordafrika, utropades till kejsare i Carnuntum i nuvarande Österrike. Historiens geografi är inte alltid vad man väntar sig. Och det är det som gör den så spännande.

P.S. Jag passar även på att nämna att min kollega Viktoria Laeben-Rosén disputerade häromåret på en avhandling betitlad Age of Rust: Court and Power in the Severan Age (188-238 AD). D.S.

måndag 17 november 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 5

I väntan på att intrycken från de veckor som gått ska bli något mera sorterade presenteras härmed ett par gamla favoritfiender som jag haft mycket, mycket att göra med under de senaste åren, nämligen

Scriptores Historiae Augustae:

SHA: Vi är sex kompisar som totat ihop biografier över de kejsare som regerade från 117 till 284. Fast mest gjorde vi det på skoj. Vi tycker nämligen som Henry Ford att historia är en bunke. Därför har vi slängt in en massa tal som vi skrivit själva och uppfunnit kejsare som inte finns! Tralala! (De dansar iväg i en ring och försvinner i ett moln av källkritik)

Historikern: inser de här typerna vilken irreparabel skada de ställt till med?

SHA: Och förresten, vi kanske egentligen är samma person.

Historikern: fan.

Återkoppling

Regelbundna besökare har naturligtvis lagt märke till att stationen varit obemannad ett tag; skälet är att jag varit utomlands några veckor och haft ett alldeles på tok för intensivt schema (och för begränsad internettillgång) för att kunna pyssla om stationen. Nu är dock ordningen återställd. Som kompensation för nyhetstorkan kommer dessutom utlandsvistelsen med all sannolikhet att kunna generera en del inlägg framöver. So stay tuned!

torsdag 23 oktober 2008

Mandom, mod och morske män...

...fanns det i gamla Sverige åtminstone på 1800-talet. Åtminstone tyckte de det själva. Om detta skrev de sånger, flera stycken till och med. Den - välförtjänt - borglömda andra versen på Studentsången är en relik från denna tid; de som haft erfarenhet av körsång i akademiska miljöer är kanske även mer eller mindre angenämt välbekant med örhängen som Stå stark, du ljusets riddarvakt och Dåne liksom åskan, bröder.

Men detta är alltså bara fragment av en långt större "sångskatt" som erbjuder en fantastisk inblick i en tid och dess ideal. Om detta har Hanna Enefalk, historiker vid härvarande universitet, skrivit en doktorsavhandling, betitlad En patriotisk drömvärld. Musik, nationalism och genus under det långa 1800-talet. Hanna försvarar sin avhandling i morgon; undertecknad gör tummen upp!

Världen i ett Seychellnötskal

Somliga kallar det Augsburgska konstskåpet för "världens åttonde underverk"; även om man kanske inte behöver ta till sådana beskrivningar är det i alla fall ett fullständigt fascinerande föremål. Det konstruerades av en viss Philip Hainhofer, en mångsysslare i Augsburg som vi idag antagligen hade beskrivit som en entreprenör. Denne entreprenörs affärsidé var att tillverka en typ av möbler som idag kallas konstskåp; det skåp som idag står i Uppsala är ett av de sex man vet konstruerades under Hainhofers ledning. Det har beräknats att ett 30-tal hantverkare arbetade med att konstruera detta skåp och dess inventarier under sex år på 1620-talet; Hainhofers roll i sammanhanget var väl närmast att samordna dessa resurser.

Det speciella med detta skåp är nu att det är komplett: alla de saker som hör till skåpet finns fortfarande kvar. Och det som gör detta viktigt är att skåpets själva funktion var att utgöra ett slags universum i miniatyr - det bar på en föremålssamling, som på olika symboliska sätt skulle symbolisera hela den kända världen, det av naturen skapade och det av människan skapade. I skåpets gömmor finns därför allt från ett mekaniskt piano till en mumifierad krokodil. Hela skapelsen kröns av en pokal gjord av en Seychellnöt: den var antagligen skåpets mest värdefulla inventarium åtminstone när skåpet byggdes. Vid den tiden hade Seychellerna nämligen inte upptäckts. Så de nötter som där växer fick man bara tag i när de flöt i land någon annan stans i världen och då visste ingen var de kom ifrån: somliga trodde att nötterna växte på enorma träd på havets botten.

Augsburgska konstskåpet tar nu steget in i den moderna tiden i och med att en virtuell utställning om konstskåpet öppnas. I denna utställning ska man kunna företa en färd genom skåpet, dess gömmor och skrymslen och bland alla de saker som ryms däri. På så sätt kommer skåpet att bli mycket mer tillgängligt i den virtuella världen än IRL. Utställningen öppnar på Museum Gustavianum i morgon klockan 11. Be there!

onsdag 22 oktober 2008

Enjoy the silence

Det är alltså ett problem, detta med att forntidens människor ständigt och jämt tycks saknas: det betyder att forskaren blir tvungen att försöka att rekonstruera dem, vilket nu kan ställa vissa krav på ens fantasi. Men detta kan ju också vändas till något positivt – där kunskap saknas finns ju ett större utrymme för fantasin: man kan göra De Försvunna till, tja, lite vad man vill att de ska vara/ha varit.

Ett ganska bra exempel på detta är etruskerna – ett folk som i princip bara tycks ha lämnat efter sig nekropoler som är allt en ruinromantiker kan begära (och lite till), märkliga målningar av uppsluppna gästabud, konstiga namn (var och varannan etrusk tycks ju ha hetat något i stil med Larth Fufluflu) och hemlighetsfullt leende porträtt. Samt - och det är väl däri problemet ligger - få, korta och svårtolkande inskrifter.

En av dem som lät sig fascineras av etruskerna var D.H. Lawrence, som kuskade runt i Etrurien på 1920-talet. Detta var under den tid då fascisterna just hade tagit över och det är ganska uppenbart att de nitiska svartskjortorna inte alltid var direkt överdrivet gästfria. Trots detta kunde Lawrence försjunka i etruskernas gravmålningar (ständigt dessa gravar!) och se ett glatt folk som dansade och log och som brutalt hade kuvats av de ondskefulla romarna; det gjorde ju inte saken bättre för bedömningen av romarna att fascisterna såg sig själva som romarnas arvtagare.

Men vad visar då etruskernas gravmålningar – deras verklighet, eller en tillvaro de drömde om i livet efter detta? Lawrences ibland mer än lovligt flummiga utläggningar om de dansande och sexuellt otvungna etruskerna säger kanske något om dem. Men jag är ganska övertygad om att de säger betydligt mer om Lawrence och det viktorianska Englands sexualmoral.

Efter Lawrence har etruskerna med jämna mellanrum uppdaterats. En utställning i början av 90-talet, talade nog kallad The Etruscans and Europe visade upp etruskerna som de första ”sanna européerna” och i Sybille Haynes Etruscan civilization: a cultural history (London 2000) har det upptäckts att etruskerna – ta daa! – var en av civilisations första verkligt kosmopolitiska/globaliserade kulturer. Var och en kan, precis som Lawrence, hitta sin alldeles egen etrusk. Allt medan etruskerna själva fortsätter att le så där hemlighetsfullt. Det tycks onekligen som om det smartaste de någonsin gjorde var att hålla tyst.

tisdag 21 oktober 2008

...like tears in rain

Arkeologi handlar om ting. Men inte bara om ting, utan om människor, som vi försöker nå, genom de ting de lämnat efter sig. Det är alltså i arkeologin ständigt något som saknas – de människor som befolkat de världar vi försöker rekonstruera, vilkas kvarlåtenskap vi försöker pussla ihop.

Kanske blir detta inte tydligare någonstans än vid utgrävningen av en plundrad grav. Vem låg i graven? Utan personen som begravdes där är graven bara ett tomt hål, ett utklingat eko av något som Varit. Om vi inte känner personen som låg i graven – eller har den personen kvar och alltså inte ens vet vad för slags människa som legat här – är graven bara en skugga av ett skeende. Vem begravdes där? Var den personen älskad? Saknad, sörjd? Eller helt enkelt bara död? När skedde begravningen – en vacker vårdag, eller en bister vinterdag? Grät någon, och i så fall vem? All those moments, för att citera Roy Batty, will be lost in time, like tears in rain. Precis som allting utom en försvinnande liten del av historiens alla öden och drömmar utslocknar och försvinner, och kommer att försvinna. På ett sätt är det en ganska vacker tanke.


På spaning efter de lik som flytt.


P.S. Och apropå dem som inte längre är med oss är väl det här ett värdigt minne av Grant McLennan som även han, hastigt och oväntat, lämnade oss för några år sedan. Somliga ögonblick dröjer sig, trots allt, kvar. D.S.

måndag 20 oktober 2008

Addenda

Trollflöjten kan sannerligen bli hur fel som helst: om man sätter upp den "på det sätt som det anstår Den Stora Operakonsten" kan det bli något av det fånigaste man kan se. Däremot, om den görs på ett opretentiöst sätt, som det folklustspel det är, kan det å andra sidan bli ganska underbart. Detta lyckas Operafabriken, i mitt tycke, med till fullo. Deras uppsättning är charmig och rar, och för ett framförande av just Trollflöjten är det ungefär det bästa betyg som i alla fall jag kan ge. Operafabriken är igång nästa helg också, så se till att ta er dit!

För övrigt noteras idag med något vemod att soulmusikens urkraft, Levi Stubbs, har lämnat oss. Tack för allt!

Antikens litteratur i sammanfattning, del 4

Det är äntligen måndag! Finns det något bättre sätt att börja veckan än med något som redan ser ut att ha blivit (ytterligare) en dålig vana? Antagligen. Icke desto mindre, denna vecka, en annan kär lunta, nämligen Xenofons sedelärande vandringssägen:


Anabasis (a.k.a. There, and back again)

10 000 spartaner marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till och så går de över en flod med vatten upp till armhålorna och så marscherar de lite till (tanken är, uppenbarligen, att hjälpa en persisk prins att bli stormufti). Så blir det ett fältslag. Spartanerna spöar (naturligtvis) skiten ur fienden. Problemet är bara att deras arbetsgivare råkar dö i slaget.

Xenofon: Jaha…vad gör vi nu?

Spartanerna: Vi marscherar välan tillbaka.

De 10 000 spartanerna marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till, fast åt andra hållet den här gången.

Spartanerna (efter MÅNGA parasanger): Havet! Havet!

fredag 17 oktober 2008

Reclaim the stage

Ni som är Uppsalabaserade har - hoppas jag - inte undgått att lägga märke till Operafabrikens uppsättning av Trollflöjten som fortsätter denna helg. Opera, som väl oftast förknippas med stora scener, kända stjärnor och "finkultur" i största allmänhet, spelas här av en ensemble bestående till allra största delen av amatörer, i en skolaula. Det är ett oerhört lovvärt initiativ - Operafabriken visar att opera kan göras på ett avslappnat och opretentiöst sätt (utan att man för den skull skulle behöva göra avkall på kvaliteten: det jag hört och sett om uppsättningen lovar mycket gott). Och måste inte all kultur, i grunden, drivas av entusiasm?

Sedan är det också rätt passande att man väljer att ge Trollflöjten - Mozart skrev ju denna sin sedelärande historia om Papageno, nattens drottning, Sarastro med flera och deras diverse förehavanden, inte för en kunglig scen eller för några uppburna stjärnor, utan för herr Schikaneders ensemble som huserade i en teater i Wiens förorter. Alltnog: Operafabrikens uppsättning av Trollflöjten ges till exempel i morgon på Katedralskolan. Hoppas vi ses där!

Deconstructing Joe

Det är rätt kul att kunna se, i realtid så att säga, hur myter konstrueras. vanligen får ju historiker bena upp dem i efterhand: ni vet, Robin Hood hette med all sannolikhet inte Robin Hood, det finns inga belägg som stöder tesen att han verkligen huserade i Sherwoodskogen, han såg med all sannolikhet inte ut som Errol Flynn, osv.

Joe the plumber som hastigt och lustigt blev ett affischnamn i ni-vet-vilken valrörelse har nu utsatts för en liknande dekonstruktion: han heter inte Joe, han är uppenbarligen inte rörmokare (i alla fall inte auktoriserad sådan) och han kommer uppenbarligen inte, som han själv ansåg, att förlora på Barack Obamas politik. Det är intressant hur snabbt det trots detta gick att förvandla Joe/Samuel till en symbol: Joe the plumber behövdes i valrörelsen, alltså hade man sannolikt uppfunnit honom om han nu inte hade framträtt självmant. Och när han nu alltså framträdde föll det sig naturligt att skarva lite: det gäller ju att kunna berätta en bra story.

På jakt efter det romerska stadslivet

Mary Beard kommenterar det faktum att lokala italienska myndigheter försöker marknadsföra Ostia som "det nya Pompeji." Det är ett lovvärt initiativ, eftersom det rimligen bara är en tidsfråga innan man har nått gränsen för hur mycket turister Pompeji överhuvudtaget klarar av att svälja på en dag. Om man vill vara en smula mer cynisk så skulle det väl också ligga i den italienska statens intresse att försöka dirigera bort turister från Neapeltrakten; området har ju inte direkt gett Italien någon bättre publicitet under senaste åren.

Mary Beard medger nu att Ostia är sevärt. Det är, som sagt, inte lika mycket turister där som i Pompeji. Ostia är dessutom bra mycket enklare att ta sig till eftersom det ligger en inte alltför lång resa med lokaltåget från Rom. Dessutom får man en känsla för det romerska storstadslivet eftersom de höghus som finns i Ostia är de bäst bevarade överhuvudtaget. Men, "Pompeii, it isn't": i Ostia, menar Mary Beard, finns inte den där känslan av dagligt liv med alla dess små detaljer, eller av en stad som bara tycks ha blivit övergiven.

Det ligger förvisso något i detta - i Pompeji finns ett sense of drama som i alla fall inte jag har sett någon annanstans: man ser staden, man ser vulkanen och vet att allt utplånades på en dag. Och det ligger något magiskt i att gå runt bland ruinerna, inte minst när eftermiddagssolen får skuggorna att börja krypa fram över gatstenarna. Ruinerna av Ostia, däremot, utgör kvarlevor från hela den romerska historien, från republiken till senantiken, från tidiga befästningsmurar till tidigmedeltida brunnar som byggts av gamla amforor, mitt på gatan, när akvedukterna förstördes. Man kan i Ostia även se hur kosmopolitiskt Rom var. Köpmän från medelhavets alla hörn hade sina kontor runt ett stort torg: golvmosaiker visar varifrån de kom. Det fanns också tempel för medelhavsvärldens alla möjliga mer eller mindre besynnerliga kulter runt om i staden.

Men framför allt kan besökaren i Ostia röra sig nästan obehindrat. I Pompeji tenderar besökaren att bli hänvisad till ett fåtal - ganska smala - gator, utefter vilka man i princip mest ser stängda dörrar. De flesta turistgrupper tycks också röra sig i en ganska liten del av staden, från forum, förbi den famösa bordellen med dess odygdiga bilder (denna inrättning måste, på sitt sätt, vara världens mest besökta i sitt slag) och till den stora teatern. I Ostia kan man däremot ströva runt nästan överallt precis som man vill, i timmar. Därigenom blir Ostia en plats man själv kan upptäcka (och återupptäcka, i och med att det ligger så nära Rom). För min del föredrar jag det.



Ostia - på väg mot storstaden.

onsdag 15 oktober 2008

Du sköna nya ingenjörsvärld

Masurien är nog ett ganska okänt hörn av världen för de flesta svenskar. Den historiskt bevandrade känner möjligtvis till Tyska Ordens äventyr i området under medeltiden (jag har tidigare skrivit om detta här); kanske är även de två slagen runt de Masuriska sjöarna under första världskriget bekanta. Men i området finns även en skapelse så märklig att den tydligen befunnits värd att tas med på Unescos världsarvslista. Det rör sig om den så kallade Elblagkanalen, eller Oberländischer Kanal som den hette när den byggdes under första halvan av 1800-talet. I området där kanalen byggdes var lutningen för kraftig för att man skulle kunna bygga vanliga slussar, så alltså kom man på ett mer originellt system. På den plats där en vanlig kanal skulle ha en sluss börjar i Elblagkanalen i stället ett järnvägsspår. På detta järnvägsspår åker något som ser ut som en stor korg fram och tillbaka. Båtar som tuffar fram i kanalen åker in i korgen, surras fast och åker upp, på järnvägen, på land. Sedan fraktas båten, på spåret, nedför en backe och ned i kanalen igen, varpå båten lättar ankar från korgen och tuffar vidare. Det hela går mycket långsamt och är relativt händelselöst. Icke desto mindre är detta med att åka i en båt, som åker i en stor korg, på en järnväg, på torra land, en ganska surrealistisk men rätt trevlig upplevelse. Den kommentar jag brukar få är något i stil med: jag förstår inte riktigt hur det går till, men det låter underbart. Och tja, ungefär så är det.

Elblagkanalen är idag mest en kuriositet, och de båtar som trafikerar kanalen är turistbåtar: den sträcka som det tar en halv dag att åka med kanalbåten kan man klara av på ca en timme med vanlig buss. Och samtidigt som denna märkliga vattenväg är en nog så rogivande turistupplevelse är den också ett lite vemodigt eko från en tid då ingenjören var framtidens man och snart sagt alla problem verkade kunde lösas med gjutjärn, bultar och snurrande hjul.



I båten, nedför backen.

tisdag 14 oktober 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 3

Hur länge skall jag fortsätta att pröva edert tålamod? Tja, ända tills ni börjar kasta saker på mig eller jag får slut på idéer...idag - med en dags fördröjning på grund av en angelägen deadline - en annan gammal god vän, nämligen ingen mindre än Julle själv:


De bello gallico

Caesar: Hela Gallien är delat i tre delar. Ni-vet-vem erövrade allihopa. Det var rätt omständigt, men det gick. Han slog Britannierna också, lite grann. Sen byggde han en bro över Rhen och spöade germanerna. De är rätt coola, germanerna. Där finns det älgar. De har inga knän, kan ni tänka er? Fast sen gjorde gallerna uppror. Men då…

Läsaren: Ja ja. Men jag fattar fortfarande inte hur den där bron såg ut.


De bello civili

Caesar: jag har absolut inget emot Pompejus. Jag lovar, han var min idol när jag var liten. Och Pompejus soldater, de är också jättefina killar allihopa, jag skulle med glädje ha dem i MIN armé (ni fattar vinken, va?). Men alltså, när Pompejus underhuggare är så otroligt härsklystna och maktgalna och envisas med att föra krig mot STATEN och FOLKET så måste jag (jag menar han) ju göra nåt, eller hur? Man har ju faktiskt sitt ansvar.

Läsaren: Men alltså, var det inte du som började?

fredag 10 oktober 2008

My October Symphony

Häromhelgen satt jag och slötittade på DVD-utgåvan av Pet Shop Boys Performance, den konsertfilm de gjorde under en turné 1991. Konsertupplägget var minst sagt ambitiöst och skulle löst beskriva två popstjärnors livsöde, från ångestfylld skolgång över superstjärnestatus ända till Slutet. De olika låtarna - man får väl nästan tala om dem som nummer i detta sammanhang - var mer eller mindre spektakulärt inscenerade och koreograferade med dansare och skådespelare i fantasifulla kreationer. Och så, mitt ibland dem, herrar Tennant & Lowe, som ibland inte riktigt verkade ha något att göra. Låten My October Symphony insceneras till exempel med rysk revolutionsestetik: rött ljus, röda fanor och ett gäng arbetare som beväpnade med hammare och skära ger sig på huvudet från ett enormt porträtt av Stalin.

DVDns kommentarspår är rätt kul - det är uppenbart att Neil Tennant och Chris Lowe inte hade sett filmen på ett bra tag och det blir flera glada och överraskade skratt (jaså, såg det ut så där!). Vid ett tillfälle blir Chris Lowe så generad över ett dansnummer han medverkade i att han lämnar rummet (varvid Neil Tennant glatt meddelar tittarna att Chris faktiskt har gått ut). Och om just My October Symphony kommenterar Neil något torrt att "ja, det var ju den här scenen ingen begrep, framför allt inte kritiker i U.S.A."

Hur ska man nu tolka den här scenen? Som en allegorisk kommentar över hur revolutionens barn förr eller senare alltid tenderar att ge sig på dess fäder? Djuraffärspojkarna verkar i alla fall inte vara speciellt intresserade av att tillhandahålla något facit. Jag, för min del, begär inte heller något; jag har alltid gillat konstnärer som inte känner något behov av att analysera sina egna verk.

Shall I rewrite
or revise
my October symphony?
Or as an indication
change the dedication
from revolution
to revelation?

P.S. I fall ni undrar: numret finns - naturligtvis - även på Youtube. D.S.

torsdag 9 oktober 2008

Apropå ni-kan-säkert-gissa-vad...

Finns det något sätt att reagera på valet av Nobelpristagaren i litteratur som inte känns skruvat? "Aha, äntligen!" framstår ju som ganska stroppigt, försåvitt man inte heter Gert Fylking eller verkligen är extremt insatt i Den Moderna Litteraturen. Och de flesta av oss är ju, tja, varkendera. Denna reaktions motsats ("Pfff! Känner jag inte till") kan också framstå som rätt pretentiös, som om man vill markera sin självständighet genom ett demonstrativt avståndstagande. Jan Berglin kommenterade (naturligtvis) de här olika attityderna på sitt oefterhärmliga sätt nån gång på 90-talet. Men i alla fall, varför inte pröva denna enkla variant: "Nej, jag kände inte till Jean-Marie Le Clézio, men han är säkert läsvärd." Man ska, när allt kommer omkring, inte göra saker och ting onödigt komplicerade.

måndag 6 oktober 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 2

Mitt försök att sammanfatta Vergilii opera fick ett ganska entusiastiskt mottagande, vilket naturligtvis är glädjande. Idag därför ett försök till sammanfattning av min gamle vän Marcus Tullius Ciceros retoriska gärning:


Första talet mot Catilina

Hur länge skall jag, Marcus Tullius CICERO (världens främste talare, men det vet ni redan) fortsätta att pröva ert tålamod? Jo, till dess att ni inser hur ELAK Catilina är och hur HEROISK jag är som räddat er från hans ONDA påhitt!!

Senaten: OK, tack. Catilina har stuckit. Kan du sluta nu?


Alla de andra talen

Medborgare! Så har vi då till slut kastat ut Lucius Catilina (och tvålat till Verres, och försvarat Milo, med mera) – som jag sa så har vi alltså kastat ut Catilina ur vår stad, rasande i sin fräckhet, dreglande av brottslighet, full av skamliga planer på sitt lands undergång, redo att låta svärd och eld gå fram över er och denna stad…

Senaten: Alltså, kan INGEN få tyst på den här karln?

Odysseus (uppenbarar sig plötsligt med en spetsig käpp i handen): har ni problem?

Bok slut

Ett namn som ständigt flackar förbi vid studiet av romersk historia är Aulus Gellius; det tycks som om man ständigt - utan att egentligen veta varför - snubblar på honom och hans Attiska nätter. Häromveckan bestämde jag mig sålunda - inför dagens Allra Sista Akademiska Tentamen, som skulle handla om romersk litteratur - för att till slut konfrontera sagde Gellius. Och jag är sannerligen glad över detta. Attiska nätter kan närmast beskrivas som en essäsamling, Gellius förklarar själv i inledningen titeln med att verket består av olika anteckningar han sammanställt under långa vinternätter i Attika. Dessa anteckningar handlar om - bokstavligen - allt mellan himmel och jord: historiska anekdoter blandas med mer eller mindre inkrökta diskussioner om filosofiska och filologiska problem. Som SDIL mycket träffande anmärkte så skulle Gellius antagligen ha bloggat ifall han hade levat idag, det är så hans anekdoter känns.

Attiska nätter är en fascinerande introduktion till vad jag tror är just den lärda värld som bildade romare levde. Vad mer är tror jag också att Aulus Gellius essäer kan ses som exempel på den primärkunskap Roms historiker utgick ifrån och byggde på när de skrev sina stora verk om Roms historia. Spåren från Gellius leder tillbaka till Sallustius, Tacitus och de andra - och därigenom tillbaka till den punkt där jag själv började konfrontationen med dessa historiker, för vad som nu är rätt många terminer sen. Cirkeln har slutits.

Och därför, Gellius, Vergilius, Caesar, Plinius minor (och alla ni andra som jag träffat på vägen) - tack för den här tiden. Vi lär nog råkas igen.

fredag 3 oktober 2008

such stuff as dreams are made on

The cloud-capp’d towers, the gorgeous palaces,
the solemn temples, the great globe itself,
yea, all which it inherit, shall dissolve
and, like this insubstantial pageant faded,
leave not a rack behind. We are such stuff
as dreams are made on, and our little life
is rounded with a sleep.


Dessa Prosperos ord ur Shakespeares The Tempest är en av texter som den engelske tonsättaren Ralph Vaughan Williams (1972-1958) tonsatt i tre stycken för kör, helt sonika kallade Three Shakespeare Songs. Dessa skrevs till en körtävling 1951 och fångar på ett förunderligt sätt texternas drömska stämning. I mitt tycke är de något av den vackraste körmusik som skrevs i alla fall under 1900-talet. I morgon framför kammarkören Collegium Cantorum Three Shakespeare Songs i Uppsala domkyrka. Dessutom framförs bland annat körmusik av Vaughan Williams landsman Benjamin Britten, som jag tidigare skrivit om här (ja OK, nu råkar jag vara med i kören som står för konserten, men jag tyckte i alla fall jag kunde nämna det, här också).

För övrigt noteras idag - under det att hypertexten svischar förbi utanför kupéfönstret - att det finns en grupp på Facebook som kallar sig själv "6.600.000.000 against the new Facebook." Vore det inte lite coolare om de kallade sig "6 660 000 000 against the new Facebook"?

torsdag 2 oktober 2008

Konst när?

Ett lite överraskande exempel på hur konst kan få sin betydelse i ett visst givet ögonblick var de diverse happenings som arrangerades på Uppsala skrotcentral på Kulturnatten för några veckor sedan. Ett av de uppträden man där kunde bevittna gick ut på att de som jag antar jobbar på skrotcentralen gjorde vad jag, tja, antar är deras grej: de körde runt med enorma skrotmaskiner och slängde runt med enorma stycken metallskrot. Men nu gjorde de detta inom ramen för ett kulturellt evenemang och med publik som applåderade. Därigenom blev deras grej ett slags bisarr performancekonst. Vad som är "konst" kan ibland dikteras i ganska stor utsträckning av yttre omständigheter.

...e vivo ancor!

Igår kväll gavs Verdis skönt röriga opera Il Trovatore för 420 gången på Kungliga Operan sedan premiären 1860. Beskrivningen av handlingen inleds med en halv sida om Vad Som Har Hänt innan operan börjar, vilket är ganska illavarslande. Det är i korthet följande: zigenerskan Azucena bevittnar hur hennes mor blir bränd som häxa på bål, detta för att man tror att hon med hjälp av trolldom gjort greve Garcia di Lunas son sjuk. Azucena rövar bort sagde son och i ett anfall av vansinne slänger hon pojken på bålet. Problemet är nu bara att hon tar fel och råkar slänga sin egen son på bålet i stället (fast alla tror att det är grevens son). Grevens son (alltså han som inte blev slängd på bålet) växer upp, börjar försörja sig som trubadur och får ihop det med den vackra Leonora. Men det strular lik förbannat ihop sig, för greve Garcia di Lunas andra son (greve Luna Jr.) blir också kär i Leonora…

Verkar det komplicerat? Kanske också en smula sökt? Självklart, det är ju opera det handlar om. Valda delar av ensemblen dör i alla fall på korrekt operamanér på slutet - fast inte Azucena, vilket verkar överraska även henne: i den skälvande slutscenen utropar hon att hon fortfarande lever (e vivo ancor!).

Operans försonande drag, som den eminente Jan Berglin uttryckte det för länge sen, är att den är fullständigt lögnaktig. Och Trubaduren är på många sätt den kvintessentiella operan: att försöka hänga med i Vad Som Egentligen Händer är tämligen meningslöst. I stället kan man koncentrera sig på de våldsamma känslor som kommer till uttryck i operans scener. Tonsättaren och operssångaren Carl Unander Scharin har observerat att Verdi skurit bort alla delar av den röriga handlingen som inte är absolut väsentlig och koncentrerat sig på skärningspunkterna, de ögonblick då huvudpersonerna möts. Det blir nu ganska meningslöst att kontextualisera/konceptualisera/komplicera dessa ögonblick: de får sin mening Där och Då. Vilket kan vara ganska skönt.

Och när vi ändå är inne på ämnet: det är mycket möjligt att Glasvegas (av somliga extremt upphaussade, av somliga andra…inte så upphaussade) är en dagslända som kommer att vara bortglömd i morgon. Det spelar ingen roll: Här och Nu är de riktigt bra. Det räcker gott för min del.

onsdag 1 oktober 2008

Vad kostar kulturen?

Jag deltog i helgen i en ganska animerad diskussion kring frågan huruvida det ska vara gratis att gå på museer eller ej. En av deltagarna i samtalet vidhöll att det är fullkomligt huvudlöst av museerna att ta inträde då det ger helt fel signaler och dessutom finns så oändligt mycket bättre sätt att ta in pengarna på. Inte bara det, genom att ta in pengar på andra sätt skulle man också kunna tjäna pengar.

Den person som företrädde denna åsikt har säkerligen rätt. Problemet var, tror jag, att vi diskuterade utifrån olika utgångspunkter. Förenklat skulle man kunna säga att jag tror det Är Så, jag är bara frustrerad över att det Ska Behöva Vara Så. För jag – och jag tror mig veta att jag inte är ensam om detta – ser inte varför man ska tjäna pengar på kulturen eller varför den skulle ”gå med vinst.” Handen på hjärtat, kulturarbetande bloggonauter, hur många av er har gått in i den här branschen för att tjäna pengar? Jag har för min del valt den här banan för att jag brinner för något, för att jag tycker att kulturen har ett värde som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar. Om de där 30-40 kronorna ett inträde kan kosta är tillräckligt för att det ska gå runt, ja då tycker jag nog det är tillräckligt. Och man kan då tycka att det är bittert att folk inte är beredda att betala ens det, speciellt när det kostar mer med en öl på krogen.

Jag kan nu medge att inträden ibland kan vara dyrare än så. Men i alla fall. Vi kulturarbetare har ofta långa utbildningsgångar bakom oss och, som en god vän och kollega uttryckt det, CSN äger våra själar tills vi dör. Vi vill vara proffs. Vi tror på att det är värdefullt att verkligen vara bra på vad vi gör. Och det är frustrerande när allt detta helt enkelt inte verkar värdesättas.

Sen är det en annan sak att när du betalar för ett museibesök, då vet du kanske inte vad du får – medan en öl på krogen förvisso alltid är en öl på krogen.

tisdag 30 september 2008

September

”Musikens djärve och diaboliske man vid sekelskiftet, nydanare i formellt avseende, modern och dristig i sina idéer, glänsande i utförandet av dem, inte helt fri från vulgaritet och samtidigt en barometer för klimatet i sitt land” – så beskriver Barbara Tuchman, i sin fullkomligt briljanta Det stolta tornet, demonkomponisten Richard Strauss. I Tuchmans storslagna exposé över den värld som snart skulle gå ut - och gå under - i första världskriget förkroppsligar Strauss det Wilhelminska Tyskland. Det är för historikern oerhört frestande, detta med att låta en person symbolisera ett historiskt skeende. Samtidigt är det naturligtvis ett vågspel - problemet är väl till stor del vilken betydelse man vill tillerkänna enskilda individer i historien.

I vilket fall som helst är det ganska tankeväckande att den musik denne ”djärve och diaboliske man” skrev mot slutet av sitt liv snarast karaktäriseras av en avsaknad av djävulska infall. Speciellt Vier letzte Lieder, de fyra sånger för solist och orkester som också kom att bli Strauss allra sista verk, är musik som skimrar av frid och försoning. Hade Strauss en föraning om att han aldrig skulle komponera mer? I vilket fall så har dessa fyra sånger en tendens att dyka upp i min musikanläggning/laptop/mobil vid den här tiden på året, då höstlöven börjar yra för vinden över gatorna. Den andra av de fyra sångerna, med text av Hermann Hesse, är helt enkelt betitlad September:

Der Garten trauert,
kühl sinkt in die Blumen der Regen.
Der Sommer schauert
still seinem Ende entgegen.

Golden tropft Blatt um Blatt
nieder vom hohen Akazienbaum.
Sommer lächelt erstaunt und matt
in den sterbenden Gartentraum.

Lange noch bei den Rosen
bleibt er stehen, sehnt sich nach Ruh.
Langsam tut er die (grossen)
müdgewordnen Augen zu.

måndag 29 september 2008

Antikens litteratur i sammanfattning

Ni vet hur det är - när man arbetar med en dryg uppgift kan det vara bra med en säkerhetsventil. Därför, idag, min högst personliga sammanfattning i Book-A-Minutes anda av Vergilii opera:


Eclogae/Bucolica

(Herdarna x och y sitter i en solig glänta. Det är mysigt).

Herde x: Det här är mysigt.

Herde y: Mmm. Minns du hur schyssta dikter Menalcas skrev?

Herde x: Det är en fin kille, den där Augustus.


Georgica

Skalden: Jag trivs bäst i öppna landskap, nära fälten vill jag bo. I ett litet hus. Man skulle ha en olivodling och så lite vin förstås. Och så ett lagom stort tempel med en bild av Caesar i. Framför allt det.


Aeneiden

Trojanerna: Det brinner! Det här suger. Vi drar.

(De hamnar efter diverse om och men på Nordafrikas kust)

Dido (lokal drottning): den där Aeneas är stilig. Jag tror jag är kär.

Jupiter: Nämenvadihelv…Aeneas! Du ska segla till Italien och bekriga Turnus och dina ättlingar ska regera över folken!

(Aeneas gör som gudarna säger. Hans ättlingar regerar sedermera över folken.)


Augustus: Vergilius, vi är nöjda med dig.

fredag 26 september 2008

Är Ni stressad?

Som ett addendum till gårdagens funderingar, önskar jag att det kunde finnas flera sammanfattningar av världslitteraturens stora verk som den här.

Den "fria forskningen"

”Die Reisen ... wurden uns ermöglicht durch grosszügige Unterstützung seitens des Herrn Preussischen Ministerpräsidenten und generalfeldmarschalls H. Göring und des Reichsführers SS H. Himmler. … Den Förderern sei auch an dieser Stelle vielmals gedankt.“

Under andra halvan av 200-talet regerades det romerska imperiet av de så kallade soldatkejsarna. ”Soldatkejsare” kallades de för första gången av den tyske forskaren Franz Altheim i en studie från 1939, som – helt enkelt – var betitlad Die Soldatenkaiser. Denna studie tillkom inom die Ahnenerbe, ett stort forskningsprojekt om tyskarnas indoeuropeiska rötter. Projektet finansierades av SS. Ovanstående citat utgör inledningen till Altheims studie.

Igår föreläste Dr. Horst Junginger från Münster om hur tyska religionsvetare enrollerades av nazismen och med sin forskning gav antisemitismen en ”vetenskaplig fasad.” I själva verket låg den ”vetenskapliga” terminologi de skapade inte långt ifrån de tirader som kunde förekomma i den ökända antisemitiska pamfletten Der Stürmer.

Jag vet nu inte huruvida de, eller Franz Altheim, var övertygade nazister eller antisemiter – jag har egentligen inga skäl att anta någotdera. Poängen är snarare att Altheim också med sitt arbete inom die Ahnenerbe hjälpte till att legitimera den nazistiska ideologin. Vi akademiker vill ofta gärna se det som att vi är de första att stå upp mot förtryckande ideologier: problemet är bara att det allt för ofta är tvärtom – att vi är de första att ge legitimitet åt ideologier genom att anpassa vår forskning efter dem.

För övrigt: en annan produkt av akademikernas samarbete med nationalsocialisterna är den ökända ”undervisningsfilmen” Der ewige Jude. I Tyskland är det bara i strikt vetenskapliga seminariesammanhang man kan få tillstånd att låna den och även det är svårt. Därför är det, som Dr. Junginger anmärkte, mycket enklare att få tag i den på diverse nynazistiska siter på Internet (där även versioner dubbade till engelska tillhandahålls). De klipp vi såg på seminariet kom från Youtube.

torsdag 25 september 2008

Optimus maximus (etc)

"Som ung och dum läsare, imponerad av passioner, spänning och mer eller mindre preciösa experiment, hade jag kort tålamod med de gamla människor som stillsamt och envist hävdade, att Georgica vore Västerlandets största diktverk. Som åren går börjar jag bli alltmer benägen att instämma."

Så citeras Sven Delblanc på bakpärmen till Symposions (ganska trevliga) utgåva av Vergilius Georgica. Den här typen av acklamationer av antika diktverk förekommer titt som tätt. Det är ofta liksom underförstått att det antiken frambragt är ädlast, vackrast, mest nobelt och så vidare. Jag kan inte hjälpa att jag kan finna denna tendens något tröttande. Skulle inte de "stora antika mästarna" bli mycket mer intressanta om man plockade ned dem från deras höga piedestaler?

onsdag 24 september 2008

Morituri te salutant

Gårkvällen bjöd på en välgjord dokumentär om Roms gladiatorer och den mängd ny kunskap om dessa som gladiatornekropolen i Efesos gett upphov till. Det är ganska trevligt när ny kunskap om romarna once in a while serveras någon annanstans ifrån än staden Rom - det finns en tendens i populärkulturen att sätta likhetstecken mellan det romerska imperiet och staden Rom, något som ju är rätt missvisande. Fynden från gladiatornekropolen visar bland annat att gladiatorer kunde ha tillgång till avancerad läkarvård och flera gånger överlevde många "matcher" - de här scenerna från Gladiator där kämpar expedieras som limpskivor tycks med andra ord inte ha haft så mycket med verkligheten att göra.

Det är även uppenbart att gladiatorspel inte bara var "pöbelunderhållning." Ett problem, som Charlotte Roueche (en av flera namnkunniga arkeologer som syntes i programmet) uttryckte det, är hur bildade och kulturella medborgare i Efesos inte bara kunde gå på gladiatorspelen och finna gladiatorernas lidande som en acceptabel del av tillvaron, utan även kunde bekosta spelen. Gladiatorerna led, ja - men i en värld där huvudvärkstabletterna inte var uppfunna var kanske fysisk smärta en självklar del av tillvaron. Det är ju egentligen först i modern tid som vi har möjligheten att välja bort smärta. Och gladiatorerna dog unga, ja - men det gjorde "vanligt folk" också i många fall. Eftersom livet ändå var kort blev det viktiga att göra något hedervärt av det; det var det gladiatorerna fick en chans till. Utmaningen ligger, som så ofta, i att förstå ett kulturellt fenomen - i detta fall romarnas våldskultur - utifrån dess egna premisser.

För övrigt var det ganska trevligt att programmet Sixties senare under kvällen valde att uppmärksamma The Zombies - ett av få band som får åtminstone mig att spontant spela luftpiano.

tisdag 23 september 2008

Att se underbara ting

Igår kväll sändes det sista avsnittet av Agatha Christie´s Poirot för säsongen. Serien har - som vanligt - varit mycket välspelad och en fullkomlig orgie i 30-talsestetik. Som extra bonus i detta sista avsnitt var den alltid like coole John Hannah med i en biroll. Mordgåtan började denna gång, atmosfäriskt nog, på en utgrävningsplats i Syrien 1937. I första scenen kallar en mycket upphetsad local på den engelske lord som leder utgrävningen; det är uppenbart att något extraordinärt har inträffat. De båda går bort till trenchen...och inför deras ögon öppnar sig ett hål, längst nere, i vilket jord och damm snabbt rasar ned. Det är uppenbart att utgrävningsteamet Just Gjort En Stor Upptäckt.

Jag kommer - inte helt osökt - att tänka på Howard Carter. När han till slut hade hittat Tutanchamons grav och knackat ett hål i dörren, genom vilken han kunde sticka in ett ljus frågade de omkringstående vad han såg: som bekant ska han ha svarat att han såg underbara ting.

Och är det inte därför vi som forskar - eller har forskat, eller någon gång skulle vilja forska - håller på, vare sig vi är humanister, naturvetare eller något annat? För att någon gång få uppleva ynnesten att få vara de första att se Underbara Ting?

En station på vägen genom hypertexten...

...det är ungefär så jag ser på denna alldeles nystartade blogg: en plats där trötta bloggonauter kan stiga av och sträcka på fötterna ett tag. Denna blogg kommer hoppeligen att fyllas med diverse betraktelser av / funderingar kring /mer eller mindre oprovocerade åsikter om det mesta i vår omvärld. Gissningsvis kommer många inlägg att handla om historia, musik, eller både och. Möjligen kommer av och till ett och annat flygplan att flyga förbi. Välkommen!