Mer än 1000 ord (etc)

Jag kommer, medan jag tittar på ett filmklipp ur Valkyria, på mig själv med att bli imponerad av det jag ser - eftersom allt ser så riktigt ut. De har ju fått tag i riktiga grejor: anteckningsboken Tom Cruise skriver i har Afrikakårens logo, alla militärfordonen ser verkligen ut att vara riktiga tyska fordon från andra världskriget, inklusive stridsvagnarna och såna brukar de annars aldrig kunna få tag i (jag kanske ska nämna att när det gäller WW2-militaria så kan jag, tja, i alla fall en del). Men varför ska då en films kvalitet bero så mycket på huruvida man använder "riktig" rekvisita? Saving Private Ryan, till exempel , var ju kanske en "bättre" krigsskildring eftersom man hade vinnlagt sig mer om autentiska detaljer, men om man såg till storyn så var det trots allt en rätt konventionell amerikansk krigsfilm.

Det kanske handlar om att historiemedvetandet, liksom minnet, fungerar fotografiskt. Säg "första världskriget" och i alla fall jag ser genast framför mig en bild (svartvit, naturligtvis) av dystra brittiska soldater i en skyttegrav. Säg "slaget om Storbritannien" och jag tänker Spitfirejaktplan mot en vacker sommarhimmel. Och säg "tyska Afrikakåren" och jag ser framför mig, tja, en viss typ av rekvisita som den invigde känner till under konstifika namn som till exempel Pz IV Ausf. J.

Huruvida Valkyrie är en bra berättelse är nu naturligtvis en annan sak - jag kommer nog antagligen att se den, Claus Schenk von Stauffenberg är ju en rätt intressant figur. Huruvida det är rätt eller fel, bra eller dåligt att Tom Cruise spelar huvudrollen (varför bråkas det så om detta?) är mig i alla fall än så länge tämmeligen likgiltigt. Fortsättning lär dock följa.

P.S. Har ni lagt märke till att Valkyria, denna film om det mest berömda attentatet mot Hitler, alltså har Sverigepremiär på årsdagen av Hitlers Machtübernahme 30 januari 1933? Märkligt. D.S

Kultur på fyra hjul

Man behöver nog varken vara Porschefantast, bildåre eller museinörd för att tycka att det här verkar otroligt coolt - det är en annan sak att det säkerligen underlättar om man erkänner sig vara något, eller flera, av dessa tre saker. Det är ganska intressant, det här med att ett känt bilföretag väljer att vårda sin image som statusmärke genom att bygga ett museum - och ett, ehm, rätt spektakulärt museum dessutom - över sin egen historia. Föremål, i det här fallet en samling bilar men strängt taget vilka föremål som helst, kan förvandlas till kulturhistoria just genom att de ställs ut "på museum." Det är en märklig makt museerna besitter, att kunna åstadkomma detta.

Idag...

...är det alltså Förintelsens minnesdag och 64 år sedan Auschwitz befriades. Nog skrivs om detta annorstädes - jag nöjer mig med att, för er som (ännu) inte läst den, rekommendera Primo Levis I Sommersi e i Salvati (översatt till engelska som The Drowned and the Saved; av någon obegriplig anledning finns mig veterligt ännu ingen svensk översättning). Primo Levi överlevde själv Auschwitz och publicerade denna sin sista bok 1986 som en uppgörelse med 40 år som överlevande. I bokens dissektion av koncentrationslägrets mekanismer kommer Levi fram till att han själv inte är ett värdigt vittne - eftersom han överlevde. Året därefter dog Primo Levi, efter att ha fallit i sitt trapphus. Det har förmodats att det var självmord.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 13

Cantu dicendum, Kejsar Neros självbiografi ( ifall han hade skrivit någon):

Det viktiga är inte vad man gör, utan att man gör det med stil, det har jag alltid tyckt. Så jag brände ner Rom, men vadå? Stan var ju så ful. Jag menar, Så Himla Jätteful. Vad är problemet? Nu kan vi ju bygga en ny, mycket snyggare stad. Och döpa den efter mig, förstås. Dessutom gillar folket mig i alla fall, eftersom jag har delat ut jättemycket stålar till dem. Men det finns helt enkelt ingen känsla för kultur längre. Vilken konstnär går icke i mig förlorad.

such stuff as dreams are made on (#2)

De som känner mig vet jag är rätt förtjust i elgitarrer. Någon skulle kanske säga att jag är lätt fixerad vid elgitarrer. Vadan då denna hang up? För det första tycker jag helt enkelt att många elgitarrmodeller är otroligt snygga designföremål. Är detta nu mer radikalt än att gilla, tja, till exempel Stig Lindberg-serviser? Det är rätt intressant att fundera kring vilka kulturella koder som gör om vissa saker anses vara "konst" medan andra inte är det. Vad är det till exempel som avgör om det här är ett konstföremål, men inte det här? Det är medan jag skriver detta inlägg värt att notera att det var ganska mycket enklare att hitta info på nätet om Mies van der Rohes möbler än om Gordon Buehrigs bilar...

Tillbaka till elgitarrerna, dock - det finns nog en till förklaring. Elgitarren är ett tillhygge med vilket skolans töntige kille (eller töntiga tjej, för den delen) kan bli om inte en av the cool kids så åtminstone en rätt högljudd tönt. Om man sen tar några stycken töntar och förser dem med elgitarrer kan de bilda ett rätt högljutt band. Den fula ankungen blir om inte en svan så i alla fall en ful ankunge som kan väsnas rätt ordentligt. Och det är nog det jag gillar.

The ghost of christmas past

I ett (av alldeles för många) ögonblick av leda och okoncentration får jag för mig att kolla på nätet vad anrika The Sisters of Mercy håller på med nuförtiden - bara för att se att de kommer att spela på Fryshuset i Stockholm. Nu i mars. För första gången på...18 år. jag har varit på två spelningar med systrarna, båda för...jösses, 11 år sedan. Den ena var i München; jag och en kamrat åkte på tyska lokaltåg sju timmar för att ta oss till giget, stannade sedan uppe hela natten och försökte hålla oss vakna, för att sedan ta första morgontåget hem igen. Den andra var på Roskildefestivalen samma år. Båda spelningarna är ljuva minnen. Så om man skulle gå, bara för de gamla minnenas skull?

Fast i nästa ögonblick kommer jag ihåg hur det blev när jag gjorde misstaget att se om Familjen Macahan när serien började gå i repris på 90-talet. Ni minns väl? En av de där upplevelserna som verkligen etsat sig fast från 80-talet var ju just de där TV-kvällarna då alla tittade på Macahans. Så det var ju självklart man skulle se om serien när den gick i repris och låta nostalgin svepa över en.

Det är ju bara det att det inte var riktigt så det blev, eller hur? I stället upptäckte man hur taffliga de flesta skådisarna var, hur fånig handlingen var långa partier, hur billigt mycket var gjort. Visst, det finns några saker som tiden inte har kunnat ta ifrån serien: titeln (de döper inte serier till så storslagna saker som How The West Was Won längre), vinjetten (flygfotot över bergen!) och inte minst den majestätiska vinjettmusiken. Men resten av serien har inte åldrats med någon större värdighet.

Vad då beträffar The Sisters så har de (fortfarande) inte släppt någon ny skiva och föga förvånande bytt medlemmar ytterligare några gånger sedan det begav sig. Så jag tror, trots allt, att det är kanske är lika bra om de får förbli ett rökluktande och stroboskopblinkande minne. Ibland är det bäst så.

Åter till Teutoburgerskogen

Vadan detta återkommande intresse för slaget i Teutoburgerskogen, då Arminius och hans käcka germaner högg Varus och dennes tre romerska legioner i grytbitar och därigenom "ändrade Europas historia för evigt"? Det omtalades i förra veckan i en essä i DN och har också kommenterats av medbloggonauter.

Naturligtvis måste intresset till stor del tillskrivas den lätt abnorma betydelse slaget fick i tysk (nationell) historieskrivning under 1800-talet; de tyska auktoriteterna har ju av hävd vägt ganska tungt inom den antikhistoriska forskningens traditioner. Men även anglosaxare visar ett återkommande intresse för slaget (och vi här hemma är ju ganska bra på att hänga på, vi också).
I någon mån kan det nog handla om den här idén om de avgörande händelserna (som ofta är just slag:) det är liksom enklare om historien är en rak linje av händelser som på ett entydigt sätt påverkat historiens gång. Men i just det här fallet handlar det, tror jag, också om att slaget i Teutoburgerskogen inträffade här: en önskan om att nordvästra Europa var lika viktigt för Rom som Rom visade sig bli för nordvästra Europa.

Men vad fick slaget egentligen för konsekvenser? Romarna fortsatte med samma typ av fälttåg/straffexpeditioner som man bedrivit i Germanien redan innan slaget. Till slut tröttnade man dock och satsade i stället på att hålla gränsen vid Rhen, som i sinom tid kom att befästas. Denna historiens utveckling verkar det nu inte vara någon som ifrågasätter. Så varför finns då denna uppfattning om att slaget var så avgörande? Det verkar gå tillbaka på en (underförstådd) uppfattning att romarna självklart tänkte sig att erövra hela Germanien och att de - i fall de nu inte hade blivit slagna - hade fortsatt att försöka lägga än mer fjärran delar av Europa under sig, som något slags evig expansionsmaskin. Men finns det nu något som tyder på detta? Egentligen inte. Snarare strävade romarna efter att säkra sina gränser - vilket de också gjorde.

Säkerligen var slaget i Teutoburgerskogen en stor psykologisk förlust och en mycket pinsam prestigeförlust för Augustus personligen - det hände inte direkt ofta att romerska legioner blev förintade av barbarer (romarna var nu mer vana vid att det var tvärtom). Men Germanicus triumf i Rom år 17, då två av de legionsörnar som förlorats i slaget återfördes till Rom, var säkerligen en lika stor psykologisk seger.

Så, lika väl som att tala om slaget i Teutoburgerskogen som en "avgörande vändpunkt i Europas historia" kan man säga att slaget ändrade...ingenting. Men visst, det är ju inte en lika bra story.


P.S. I essän i DN nämns att amerikanerna 1945 besköt Herrmansdenkmal, det enorma monument som restes över den teutonske hjälten Arminius på 1800-talet. Kunde de klantarna inte ha siktat lite bättre? D.S.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 12

Idag tittar vi på en senantik historiker som ofta beskrivs som "den siste store antike historikern" med allt vad det innebär av lingvistisk konstfärdighet (det brukar ju betyda det, strängt taget), subtil partiskhet och så vidare. Själv önskar jag mest att den jäveln kunde ha hållit lite bättre reda på sina 19 första böcker, då hade vi kanske sluppit bry oss om Historia Augusta och vi hade haft ännu mer nytta av

Ammianus Marcellinus Res gestae:

Ammianus: Så är det min avsikt att kort berätta om Roms historia under den tid då allting gick åt h-e, utan vrede och partiskhet…

Historikern: Vänta nu…har jag inte redan läst det här?

Världens hårdaste man...

…kan vara beväpnad enbart med en banjo och den egna rösten, i alla fall om han heter David Eugene Edwards. Sedan mitten av 90-talet har han med sina två band 16 Horsepower och Woven hand gjort musik som kan beskrivas som något slags apokalyptisk folkgothrock. När Edwards sätter sig bakom micken är i princip det mesta åt helvete: hettan flimrar över de dammiga fälten, skörden kommer att brännas bort i år igen, och snart kommer döden och tar oss alla. Kanske inte direkt uppmuntrande, men rysligt bra.

Den farliga propagandan

Det brittiska bokförlaget Albertas Limited har börjat ger ut Zeitungszeugen, nytryck av tidningar från 30-talets Tyskland som en ingång till studier av nazismen. Utan att ha sett tidningarna i fråga tycker jag i alla fall att projektet är intressant. Det kan kanske hända att projektet inte är ofarligt och att den nazityska propagandan kan få folk att tro att "nazisterna inte var så grymma som de var.” Men man hindrar dem väl knappast genom att tiga om ”mindre lämpliga aspekter” (finns det överhuvudtaget några lämpliga aspekter?) av Tredje riket. Den nazityska propagandan måste ju bära en icke ringa del av skulden till att alldeles för många ställde upp på nazisterna – eller i alla fall inte tog ställning mot dem (var det för övrigt någon som räknade hur ofta Berlin-OS 1936 nämndes förra sommaren?). Denna propaganda måste därför dras fram i ljuset. För historien bekämpas ju inte med tystnad, eller hur?

Havet, horisonten och himlen

Jag kan naturligtvis inte låta bli att kommentera den nya enkronan som ges ut under året till minne av att det är 200 år sedan Sverige och Finland skildes åt. Jag tycker den där baksidan (men det heter faktiskt frånsidan!) är riktigt snygg. Och det är rätt fascinerande att traditionen att skapa symboler i form av bilder på betalningsmedel fortfarande håller i sig, efter sådär 2600 år - kreditkort och internetbanker till trots. Hur många sedvänjor kan uppvisa en liknande kontinuitet?

Antikens litteratur i sammanfattning, del 11

först ut detta år - som en avrundning på på jul- och nyårshelgernas festligheter - en berömd samling skaldestycken av en ung poet som nog inte var främmande för festligheter, nämligen

Catullus sånger:

Gaaaahhhh!!! Det är förjävligt att vara poet! Det är Lesbias fel ALLTIHOP! Sådär, nu känns det genast lite bättre. Skål!

It´s only rock´n´roll...

Ytterligare en hågkomst från det år som nu vergangen ist är The Dirt, den fantastiska historien om världens antagligen mest ökända rocknrollorkester, Mötley Crüe. Deras ”pseudosjälvbiografi” utnämner jag härmed till föregående års bästa läsupplevelse för min del.

Historien om de fyra bandmedlemmarna – herrar Nikki Sixx, Tommy Lee, Vince Neil och Mick Mars – och deras smått sanslösa excesser i the wonderful world of showbiz är ibland rent absurd och inte sällan direkt motbjudande, men allra oftast mer eller mindre ofrivilligt komisk. Några gånger fastnar skrattet i halsen, när jag kommer på mig själv med att fundera på vad de här människorna egentligen utsätter sin omgivning – och sig själva – för. Någon gång, som när Vince Neil skriver om dottern Skylars död i cancer, är det bara hjärtskärande sorgligt. I sådana stunder framstår berättelsens fyra (anti)hjältar som ömkansvärda och tragiska – för att i nästa ögonblick åter framstå som självupptagna skitstövlar. Men även i de stunder när de beter sig som mest svinaktigt räddas de i alla fall i någon mån av den påfallande osentimentala stilen. Här finns inga urskuldanden utan snarare vad som faktiskt ser ut att vara ärliga försök till förklaring av hur det kunde gå så snett, presenterat med viss galghumor.

Biografin är alltså skriven som separata kapitel av de fyra bandmedlemmarna. Stilen känns dock misstänkt homogen (vilket på ett märkligt sätt påminner om ett stycke antik litteratur som jag haft mycket att göra med de sista åren…). Och det är här i alla fall jag misstänker att bokens medförfattare, den eminente Neil Strauss, har ett finger med i spelet. Om inte Strauss redigerat texterna så är jag i alla fall övertygad om att det är han som står för de braskande kapitelingresserna (vad sägs till exempel om den till del IV, kap 2: ”En dag av offentlig triumf slutar i personliga påhopp när vår hjälte ger vika för sina lägre drifter, vilka inte ska avslöjas i sina mer kittlande detaljer i denna korta synopsis, av fruktan för att besudla yngre läsares sinnen”). Om bandmedlemmarna utgör artisterna i cirkus Mötley så tycks Strauss ha rollen som denna cirkus egen P.T. Barnum, direktören som presenterar cirkusens stjärnor och deras halsbrytande nummer.

Vid berättelsens slut tycks det i alla fall som om den fantastiska fyran har kommit fram till vad som verkligen betyder något i livet – att inte ta droger (eller i alla fall inte för mycket), inte dricka för mycket alkohol (eller i alla fall inte fullständigt galet mycket), samt framför allt: att ställa upp för sina vänner och älska sina familjer. Man kan undra om det verkligen var nödvändigt att komma fram till dessa slutsatser på ett så osedvanligt destruktivt sätt. Men å andra sidan, om alla skulle välja den raka vägen, vilka skulle det då skrivas biografier om?

P.S. Nikki Sixx egen The Heroin Diaries, som även den lovar att vara en föga uppbygglig historia, finns också ute i handeln. Ni som är Uppsalabaserade vet i vilken bokhandel, specialiserad på engelskspråkig litteratur, ni kan få tag i både den och The Dirt. D.S.

Facit

...och som ett svar på den bildfråga som postades innan jul meddelas härmed att bilden ifråga återger en mosaik, föreställande den lilla jungfru Maria som lär sig att gå. Mosaiken återfinns i kyrkan Helige frälsaren i Chora i Istanbul.

Die tote Stadt

I stället för en årssammanfattning (jag ägnade större delen av året åt att disputera och sedan slutföra en forskarutbildning, varför jag fruktar att mina minnen av vad som egentligen hände i min omvärld är något fragmentariska) kommer här ett slags vykort från det år som gick.

De är tagna i de ruiner som idag återstår av den antika staden Stratonikeia i sydvästra Turkiet. Staden som grundades under hellenistisk tid uppkallades efter Stratonike, gemål till diadoken Seleukos I Nikator. På ruinerna av Stratonikeia byggdes sedermera den betydligt mer beskedliga byn Eskihisar: en del av husen i byn byggdes bokstavligen av ruinerna av den äldre staden.

I dag är även Eskihisar till största delen en övergiven spökstad. Att vandra runt i denna ödsliga ruin, byggd ovanpå en annan äldre ruin, var utan tvivel en av 2008 års starkaste upplevelser för min del. Hoppas att bilderna förmedlar något av detta. Tyvärr kan de dock inte återge den brännande hettan.