Mer skåpmat

Idag den andra av de fem romerska gåtorna - i vilken en byggnad sökes:

- Denna byggnad bär ovanför ingången en inskrift som talar om en viss person som ska ha varit byggherre; detta är förvirrande, då den nämnde personen förvisso var byggherre, men åt en tidigare byggnad som stod på samma plats. Denna person är för övrigt väl känd, eftersom han var hjälpreda och allt-i-allo till en av Roms mest illustra styresmän.

Den byggnad vi söker ersatte i alla fall denna förra byggnad – som man inte vet mycket om – och hade samma funktion som denna; funktionen har gett byggnaden det egentligen väl grekiska namn under vilket byggnaden är känd idag. Den imposanta skapelse vi nu söker namnet på uppfördes under en annan illuster styresmans tid; denne styresman gjorde sig bland annat känd genom att skriva gullig poesi och nästan ständigt vara på resande fot. Det säger kanske en hel del om den här personens kompetens att han trots detta uppenbarligen var ganska populär.

Byggnaden har överlevt till idag genom att den kom att göra ideologisk tjänst även under den tid som inträdde under senare delen av imperiets dagar och under de härskare som följde på de romerska. Det folk som idag bebor romarnas kärnland – och som vi väl alla ibland undrar hur i hela fridens namn de kan vara ättlingar till de välorganiserade romarna – begravde två av sina sentida kungar och en av sina allra största konstnärer i byggnaden.

Arkitektoniskt är byggnaden känd för sin speciella konstruktion, som var den största i sitt slag tills långt senare, då den kom att överträffas av en annan gigantisk byggnad i samma stad.

Vilken är byggnaden?

Yes, please!

Jag antar att det förr eller senare skulle framkomma på denna blogg att jag är Pet Shop Boys-fanatiker. I min värld har sångaren Neil Tennant alltid varit större än, säg, Morrissey, och PSB alltid större än Smiths. Morrissey har under året kommit att framstå som mer och mer självupptagen (sedan är det en annan sak att han kan vara kul att lyssna till ibland i alla fall, han är ju trots allt stundtals rätt fascinerande i sin självupptagenhet). Neil Tennant, däremot, har ända sedan PSBs första skiva Please kom ut på 80-talet gång på gång sjungit texter som skulle kunna handla om vem som helst. Det är nog detta allmängiltiga, det igenkännbara, i PSBs musik jag alltid gillat. Nya skivan Yes kommer ut idag: dagens soundtrack här på stationen är det här.

Facit

...och den person som efterfrågades förra veckan var naturligtvis Lucius Cornelius Sulla. En ny gåta kommer senare i veckan!

Godnattsagor för akademiker, del 4

Det var en gång en arkeolog som grävde i sin trench. Dag ut och dag in grävde han. En dag hittade han en romersk lampa (trench 3, stratum 2b). Då började han göra ren den för att se vilken fabric det var. Men då kom det ut en ande ur lampan! Anden sa: eftersom du har befriat mig så får du önska vad du vill! Arkeologen sa: OK, först vill jag om den här lampan är senromersk eller tidigbysantinsk och hur den förhåller sig i tid till den late Roman white ware som vi hittat så mycket av här samt om förekomsten av denna typ av lampa bäst kan förklaras utifrån ett diffusionistiskt perspektiv eller ett postkolonialt perspektiv och på vilket sätt min egen förförståelse präglar min tolkning av lampan och om det egentligen FINNS en lampa förutom i min egen vetenskapliga diskurs –

då kröp anden tillbaka in i lampan igen. Sen levde den lycklig i alla sina dagar. Slut!

Skåpmat

Man kan ha nytta av att rensa sin dator ibland från onödiga filer, en hel del intressanta saker kan dyka upp. Bland annat fem gåtor med romerska motiv (som ursprungligen tillkom för ett antal år sen i ett helt annat sammanhang). Därför idag, i brist på tid och bättre idéer, den första av dessa gåtor, i vilken en person sökes:


- Denne illustre herre var av en av de förnämsta släkterna i Rom; vad gällde partitillhörigheten” räknade denna familj sig till det parti som brukade beskriva sig självt som ”de bättre.” Vår mystiske man dyker för första gången upp i annalerna i samband med en trasslig incident i rikets obygder; denna incident hade att göra med en lokal förmåga med ett underligt namn som mest för tankarna till ett nutida frukostbord. Denne lokala förmåga som ställde till en hel del problem för Romarna kom att ge namn åt den här episoden i Roms historia, som för övrigt blev föremålet för en historiebok, signerad en av Roms största historiker.

För den person vi söker var kanske det viktigaste med allt det här i alla fall att hans närmaste överordnade var ett annat tungt namn; denne överordnade hade just gjort sig känd genom vissa betydelsefulla reformer i staten. Om detta var bra eller dåligt må vara osagt; denne överordnade kom i alla fall att bli vår mystiske mans ständige antagonist och m.e.m. dödsfiende under den kommande tiden. Att beskriva vår mystiske mans göranden och låtanden under hans lätt vingliga levnadsbana är alldeles för komplicerat. Låt oss nöja oss med att konstatera att vår man – hans dödsfiende var då död – till slut beklädde branschens högsta och ganska impopulära ämbete. Från detta avgick han dock avgick självmant efter bara något år, för att dra sig tillbaka och dö en fullkomligt naturlig död, vilket i sig var något enastående vid den här tiden. Varken hans samtida eller de arma historiker som ska försöka förklara alltsammans fattar någonting.

Vår man var för övrigt tydligen blond och blåögd, vilket en tysk historiker – i vårt sammanhang kanske mest känd för att ha uttryckt sig taskigt men ganska vitsigt om Cicero – uppskattade. Själv kallade han sig ”den lyckosamme”.

Vem är mannen?

I krig och kärlek...

Som ett addendum till förra veckans funderingar kring vad våra militärer egentligen pysslar med så är det tydligen en generalmajor som ska "samordna" ett visst bröllop. Det är väl himla fint att våra militärers kompetens kan tillvaratas på ett konstruktivt sätt. Har en ny Bindefeld framträtt, och har F-makten äntligen fått en ny, meningsfull uppgift? Åtminstone borde de ju kunna fixa fram rätt spektakulär rekvisita till sina festarrangemang.

Godnattsagor för akademiker, del 3

Idag Snövit och de sju doktoranderna:

Det var en gång en flicka som kallades Snövit. Hon delade korridor med sju doktorander. En hette Glader (han hade forskat i ett år). En annan hette Butter (han hade forskat i två år). En tredje hette Trötter (han hade forskat så länge någon kunde minnas). Och så fanns det en fjärde som hette Toker (han skulle lämna in avhandlingen veckan efter). De tre sista var det ingen som visste vilka de var, de var aldrig där. Deras pengar hade nog tagit slut. Till slut så doktorerade de i alla fall allihop och Snövit fick äntligen ha kaffeautomaten och kopiatorn för sig själv. Slut!

Som vilket jobb som helst?

Rudolf Höss hade flera problem att dras med: för otydlig arbetsbeskrivning, överordnade som var för ointresserade av hur olika saker skulle lösas rent praktiskt, svårigheter att engagera folk för "Verksamheten." Och framför allt denna ständiga brist på kompentent folk, medarbetare man verkligen kan lita på. Allt måste man göra själv. På det hela taget låter Höss, när han beskriver sitt arbete, stundtals lite som vilken företagsledare eller projektledare som helst. Vilket ju ger ett lika märkligt som makabert intryck. Eftersom nu den "verksamhet" Höss var "projektledare" för hette Auschwitz.

Höss redogörelse för sitt arbete är egentligen sällan direkt otäcka (fasorna finns, så att säga, mellan raderna), utan mest torra och tråkiga. Och påfallande gnälliga: gång på gång beklagar sig Höss över överordnade SS-högdjur, inte minst Heinrich Himmler själv, som aldrig verkade bry sig om de "praktiska problem" som "den slutgiltiga lösningen" förde med sig. Höss säger flera gånger att han aldrig egentligen gillade uppdraget. Flera gånger upprörs han över vad han ser, som när ryska fångar dödar varandra för en bit bröd - men skälen till att fångarna drivs dithän verkar han stundtals vara fullkomligt blind inför. Han hade egentligen velat vara soldat- men så blev det inte. För Order Måste Ju Åtlydas.

Rudolf Höss självbiografiska anteckningar gavs ut på svenska under titeln Kommendant i Auschwitz 1961.

Tigerkultur

Jag läser att Beredskapsmuseet i Djuramossa vunnit striden mot Försvarsmakten om En svensk tiger-logotypen. När Beredskapsmuseet startade föll det sig nog ganska naturligt att försöka använda denna bild, den blev ju själva sinnebilden för den svenska neutralitetsvakten. Den skapades - som kanske bekant - av Bertil Almqvist 1941; hans döttrar, som ärvde upphovsrätten, gav museet tillstånd att använda tigern. Men så blev museet stämt av Försvarsmakten. Som ansåg att Försvaret minsann ägde den svenska tigern, efter att ha registrerat den som varumärke i början av 80-talet.

Nu har i alltså i alla fall Beredskapsmuseet fått rätt. Så himla bra. Och Så Jävla Dumt av F-makten att tjafsa. Vad säger det om vad som verkar finnas kvar av vårt så kallade Försvar idag - består det bara av undersysselsatta papperskrigare som inte har något bättre för sig än att bekriga fredliga kulturarbetare? I stället borde Försvaret väl snarare ha kunnat sponsra Museet - det är ju trots allt Försvarets historia som berättas där. Och vem vet, snart nog är det kanske museet det enda resten av Försvaret överhuvudtaget (huruvida det är bra eller dåligt, det är däremot en annan fråga).

Restid

Det må vara en effekt av det på så vis privilegierade liv jag levt de senaste åren, men jag har verkligen blivit fullkomligt utless på att flyga. En flygresa må vara ett effektivt sätt att bli transporterad från punkt a till punkt b, men inte mycket mer än så. För vad är en flygresa till sin essens? Flygbuss. Incheckningskö. Kö vid säkerhetskontrollen. Väntan vid gaten. Väntan vid ombordstigning. Väntan under demonstrationen av säkerhetsrutinerna (den där underbart surrealistiska säkerhetspantomimen, jag skulle vilja se uppförd som modern dans). Väntan på att gå ur planet. Väntan vid bagagebandet…osv. En flygresa som totalt kan ta, säg tio timmar, hackas så ned till ett antal korta tidspass, för korta för att man ska göra något och för långa för att man ska göra ingenting. Tid som tas från en, som inte ger något i utbyte, förutom möjligtvis jetlag.

Även flygplatsen är, av samma skäl, en oerhört märklig plats. Varför ser de likadana ut, var man än kommer i världen? Antagligen för att ingen, egentligen, på allvar är intresserad av dem, intresserad av att göra något vettigt av dem. Eftersom ingen kommit dit med vilje: det enda skälet till att folk råkar hamna på flygplatsen är för att de kommer någonstans ifrån och är på väg någon annanstans. Ingen är egentligen där alls, de råkar bara befinna sig där.

Och som så ofta, när man tycker att man kommit på något intelligent, så har Peter Englund redan skrivit om det.

Godnattsagor för akademiker, del 2

Det var en gång en flicka som var en bild. Det var nu inte så roligt att bara vara en bild. Då kom Panofsky och Wittkower och analyserade bilden på längden och tvären. Då blev bilden alldeles levande! Sen levde flickan lycklig i alla sina dagar. Slut!

Inför helgen...

Jag vet inte vem han var (eller om det var en han, för den delen). ”Han” tycks i alla fall ha varit verksam oerhört länge; de tidigaste verken jag hört av hans hand vill jag minnas har varit från 1300-talet och de senaste från slutet av 1500-talet. Det är alltså inte omöjligt att han var verksam ännu längre än så. Dessutom tycks han ha verkat lite överallt i Europa: i San Marco i Venedig, katedralen i Toledo, Notre Dame i Paris. Hans musik, vare sig den är skriven för orkestrar, körer eller en ensam luta, är nästan alltid underbar. Och den gåtfulle mäster Anonymus är en regelbunden gäst i mitt absoluta favoritprogram, Alltid på en söndag med Vassilis Bolonassos, i P2 söndagar 9-11: musik för oss som ibland tycker att Bach är för ny och Palestrina för mainstream. Hail to thee, Vassilis!

Ett soundtrack för undergången

Någon som kommer ihåg TV-serien Millennium? Inte? Nå, det var alltså, för er som inte kommer ihåg, Chris Carters uppföljare till Arkiv X. Den var en blandning av paranoian från Arkiv X och lite ockultistiskt ultravåld à a filmen Seven. Det var med andra ord många kreativa seriemördare som härjade runt i serien. I centrum av denna uppbyggliga miljö stod en viss Frank Black (oh, please, det namnet...), spelad av Lance Henriksen, som hade förmågan att få flashbacks i vilka han kunde "se" genom mördarens ögon. Det kan nu inte ha varit någon vidare kul förmåga, eftersom herr Black påfallande ofta mest bara såg livstrött ut.

I inledningen av första avsnittet av serien får åskådaren se en strippa som just är i färd med att göra sitt nummer för en kund. Kunden ser man inte, men man förstår att han är närvarande. I bakgrunden hörs Nine Inch Nails låt Piggy. Och det är där tittaren förstår att något Jävligt Otäckt kommer att hända mycket snart. För så var det ganska ofta med Nine Inch Nails musik på 90-talet: så fort det skulle bli otäckt så var denna Trent Reznors lilla industrirockorkester det givna husbandet. Man kan naturligtvis ha delade meningar om vilken kvalitet Trents musik, Millenium eller Seven hade. Men vi kan nog vara överens om att de, så här i efterhand, är ganska bra representanter för populärkulturen och de olika nojor som florerade där i slutet av förra...millenniet.

Millennium och Seven kanske inte har tålt tidens tand riktigt; de som arbetade med dessa produktioner har gått vidare till nya uppgifter. Trent, däremot, är mer produktiv än någonsin. Och därför känns det fullkomligt logiskt att NINs låt The day the whole world went away (ganska fyndigt val, onekligen) är soundtrack till trailern för nya Terminatorfilmen Terminator Salvation. Trent Reznor ska för några år sen när NIN spelade live på Hultsfredfestivalen ha sagt något i stil med "jag är inte van vid att säga snälla saker, men tack." Tack själv, Mr. Reznor - det var inte för att höra snälla saker vi lyssnade.

En tid för hjältar...

För att fortsätta på gårdagens tema är det ganska fascinerande hur våra längdskidåkare hamnar i fokus på sportsidorna på vintern. När vintrarna nu är som de är (de var ju alltid bättre förr, eller hur?) och Sverige ser ut som det gör så är det sällan, om ens någonsin, möjligt att åka skidor i de områden där den överväldigande majoriteten av svenskarna bor. Längdskidåkningen borde inte vara så stor, egentligen. Men ändå verkar det finnas, det där suget efter "skidhjältar."

Vad kan det bero på? Kanske på att skidåkaren, till skillnad från hockeyspelaren eller fotbollsspelaren är ensam i sin idrottsutövning och måste föra sin egen kamp mot mjölksyran? Kanske just mölksyran också är viktig. Längdåkningen är en sport där, även om tekniken och utrustningen naturligtvis är väl så viktig (hur ofta är det svenskarna vallar bort sig, egentligen?) det fortfarande på något vis är den där urkraften som står i fokus. Lena Andersson skriver i sin recension av den mycket läsvärda Ur Spår! Snor, svett & svenska skidkungar av
Christofer Brask och Petter Karlsson att skidåkningens mytologiserande jagcentrering är påfrestande. Det ligger något i det. Men också media tycks vara ganska benägna att vilja porträttera våra skidkungar/drottningar just så, som något slags vilda och otämjda urkrafter som tränar genom att pulsa på myrar och fälla träd med bara händerna.

Ett ganska talande exempel på detta är kontrasten mellan Thomas Wassberg och Gunde Svan under 80-talet: medan Wassberg sågs som den smått irrationella urmannen från skogarna så var Gunde den beräknande, nästan lite otäcke vetenskapsmannen vars framgångar föddes i det skidtekniska labbet. I själva verket var de båda betydligt mer lika varandra än så: Gundes framgångar berodde naturligtvis lika mycket på hård träning och Wassberg var även han ganska intresserad av att fippla med utrustning i vallaboden. En annan åkare som jag själv minns gjorde djupt intryck under den här tiden var Maurilio de Zolt. Han kom ungefär från ingenstans till VM i Oberstdorf 1987, var ungefär dubbelt så gammal som alla andra och åkte ungefär dubbelt så fort. Han kunde f-n inte åka skidor, han mer eller mindre sprang uppför backarna. Men grejen var att han verkade ha någon slags gen som gjorde att han aldrig blev trött (det är lite vemodigt att så här i efterhand konstatera att den där "genen" kanske hade sin ganska prosaiska förklaring; flera källor har uppgett att hela italienska skidlandslaget var bloddopat i Oberstdorf).

Min egen största idol i de här sammanhangen är dock en helt annan: Ernst Alm, som 22 år gammal och mer eller mindre okänd vann det första Vasaloppet 1922 (han är för övrigt fortfarande loppets yngsta vinnare någonsin) på 7.32.49. Det kan tyckas föga imponerande, med tanke på att segrartiderna nuförtiden brukar ligga på drygt 4 timmar. Men man ska då betänka att Alm åkte på den tidens skidor otympliga träskidor och under fullkomligt vidriga förhållanden (under slutet av loppet vräkte det ned blötsnö). Alla som någonsin åkt de där 90 kilometrarna förstår nog hur stor Alms prestation är.

Förresten...

...så har jag ändrat inställningarna så att det ska vara enklare att kommentera blogginläggen. So fire away!

I fäders spår...

Årets Vasalopp gick som bekant av stapeln i helgen. Och som vanligt är det svårt att undvika den där frågan om vad det egentligen är som får i övrigt mer eller mindre normala män och kvinnor att få för sig att åka 9 mil på skidor. Det svar jag för min del alltid kommer tillbaka till är det som George Mallory ska ha svarat när han (en gång för mycket) fick frågan om Vad Det Egentligen Var För Poäng Med Att Försöka Bestiga Mount Everest Ännu En Gång: because it is there. För att sådana utmaningar finns: ett alldeles för långt skidlopp (notera: Vasaloppet skulle nog inte alls funka om det var, säg, 6 mil), en alldeles för lång simtävling, ett cykellopp runt en av landets största sjöar, osv.

Därför har vi Vasaloppet, Vansbrosimningen, Vätternrundan och Lidingöloppet. Och vad gör man när detta inte är nog? Gör allihop, naturligtvis, och kallar det "klassikern." Och vad gör man när även det är för mainstream? Som de där galningarna som häromåret fick för sig att göra alla fyra delarna av klassikern - i ett sträck. Kanske är det såna utmaningar som behövs för att ge någon slags edge åt de trygga liv vi lever. Så på det hela taget är naturligtvis förekomsten av såna här fysiska passageriter ett samhälleligt sundhetstecken.

För min egen del åkte jag i alla fall Öppet Spår igen, för första gången på några år, och trivdes rätt bra med det. Och därmed återstår väl bara att gratulera Daniel Tynell, ångloket från Grycksbo, till ännu en imponerande seger!

Godnattsagor för akademiker, del 1

Det var en gång en konstvetare som gick alldeles ensam i skogen. Där träffade hon den stora stygga vargen. Då sa konstvetaren: äsch, du är bara en symbol. Då försvann vargen. Kvar blev bara en liten, liten fotnot. Slut!

The winter of our discontent...

Stationen har, som ni märkt, varit obemannad ett tag. X antal stipendie/jobb/forskningsmedelsansökningar och y antal artiklar som var dödlinjerade under januari och februari månad gjorde att all eventuell kreativitet för skriftlig produktion varit intecknad ett antal gånger om de senaste veckorna. Nu ska det bli ändring på detta. Veckan inleds därför med en ny följetong (!!!), i väntan på att antikens litteratur ska återkomma. Hur lång denna följetong blir, ja det beror inte minst på mottagandet. Idag alltså del 1; i morgon förhoppningsvis något lite mer substantiellt.