fredag 29 maj 2009

Veckans växt...

...i Botaniska Trädgården har jag redan glömt bort vad det var för något. Det var en blomma från Öland ("ta Öland på alvar") och den var rätt fin i alla fall.

Jag är mer eller mindre komplett okunnig i botanik. Jag känner dock inte något behov av att förstå något av denna vetenskap. För min del skulle växtriket kunna delas in i träd (kanske med palmer som någon slags undergrupp), buskar och blast; blast skulle jag sedan dela upp i grönsaker, ogräs och blommor. Men är inte även blommor och ogräs grönsaker, tekniskt sett? Hm.

Vad gäller blommor anser jag mig med hyfsad säkerhet kunna identifiera vitsippor, och i förekommande fall blåsippor (ungefär samma sak, fast blå. Eller?), maskrosor och tussilago. Samt liljekonvalje och solrosor (det är de där sakerna som är gula och blir helt galet stora). De övriga - deras namn känner jag icke och lär jag väl aldrig lära mig. Men de är rätt trevliga ändå. Ibland är det liksom ganska skönt att kunna uppskatta något utan att för den skull känna ett behov av att lära sig en massa om det uppskattade, ett behov av att förstå.

torsdag 28 maj 2009

Memories pressed between the pages (#2)

Jag får lov att erkänna att jag är lite stolt över att äga ett ex av Umberto Ecos Baudolino, signerat av författaren. Men det beror på det sätt på vilket jag hade turen att lyckas komma över denna signering. I samband med att Eco besökte Uppsala häromåret för att ta emot ett hedersdoktorat (ett av ca ett 20-tal sådana titlar Eco tydligen samlat på sig vid det här laget) arrangerades ett offentligt samtal i universitetsaulan. Jag tänkte att jag minsann inte alls hade tid att gå dit, men att jag antagligen skulle ångra livet ur mig om jag inte gjorde det. Och alldeles innan jag stängde dörren kom jag på att om jag inte tog med mig någon av Ecos böcker skulle jag nog få skäl att ångra det också. Alltså nappade jag åt mig mitt ex av Baudolino, min favorit.

Efter framträdandet i aulan råkade jag bli stående precis predvid det bord som Ecos svenska förlag hade slagit upp utanför aulan - det var en ren slump att det blev så, jag stötte bara ihop med en bekant och pratade ett slag. Och när jag så vände mig om satt författaren själv vid bordet. Hans blick var något jagad: antagligen var det hans svenska förläggare som med mer eller mindre milt våld tvingat honom att sätta sig där. Jag tog mod till mig, trängde mig fram och sträckte med darrande händer fram min bok. I nästa ögonblick reste sig Eco och fördes vidare, mot vilket oblitt öde vet jag inte.

Allt som allt kan han inte ha hunnit sitta vid signeringsbordet mer än fem minuter. Under hela denna tid höll han krampaktigt en orökt cigg mellan ena handens fingrar. När han försvann bland de kostymklädda ryggarna i förhallen tänkte jag att "där går världens just nu mest röksugne stackare." Det känns ganska fint att ha ett så mänskligt minne av mitt försvinnande korta möte med denne humaniorans gigant.

onsdag 20 maj 2009

Du är vad du äter (igen)

Apropå Italien, tycker inte ni också att den där karln som gör TV-programmet Solens Mat har ungefär världens bästa jobb? Han åker runt i pittoreska italienska byar, pratar lite småfinurligt med olika småfinurliga locals och äter god mat - det vill säga ungefär det som väl de flesta andra skulle betala dyra semesterpengar för.

Maten är nu en av de där sakerna som verkar ligga till grund för den italienska kulturen - och är därmed säkerligen ett av skälen om många italienare nu vill "bevara Italien italienskt." För varför skulle de ge upp den italienska maten när hela världen verkar älska den - det måste ju betyda att den italienska maten är bäst i världen, inte sant?

Den här italienska förkärleken för det inhemska köket kan för övrigt ha ganska oväntade effekter för den besökare som vistas någon längre tid i landet. Till en början är det naturligtvis ganska underbart att vältra sig i all italiensk mat - tills man, efter några veckor känner att man kanske skulle vara sugen på, tja, kanske sushi. Eller nåt annat. Varvid man upptäcker att sådant är långt svårare att få tag på. En stad som Uppsala har ett fantastiskt utbud av olika matkulturer i jämförelse med Rom.

Sen är det också en annan sak att den mat som förekommer i program som Solens Mat och liknande program, kokböcker och så vidare i mångt och mycket ju är rätt konstruerad - efter att ha spenderat en del tid i Italien har jag kunnat konstatera att de flesta italienare mestadels äter ungefär samma sunkmat som vi och köper den på ungefär samma slags snabbköp som vi. Se där den sanna globala kulturen.

Insikt

Efter att ha sett den "underhållning"publiken utsattes för i Eurovisionens semifinaler börjar man undra om ryssarna verkligen blev förbannade på Tingelings Moskvashow för att de tyckte det var en elak parodi. Snarare kanske de tyckte att Dorsin&co försökte sno ryssarnas egen show.

måndag 18 maj 2009

Il bel paese?

I dagens pappersupplaga av DN (jag har inte hittat notisen i nätupplagan) kan man läsa en kommentar till att det italienska underhuset har godkänt ett antal lagförslag som riktar sig mot den illegala invandringen; papperslösa flyktingar ska till exempel kunna dömas till böter på upp till 100 000 kronor. Berlusconi försvarar, enligt notisen, skärpningarna med att han "inte vill se ett multietniskt Italien." Det är första gången jag sett att han uttryckt sig så ärligt.

Säkerligen skulle många italienare försvara Berlusconis politik, som ter sig alltmer motbjudande, med att de illegala invandrarna samlas i kåkstäderna i södra Italien och utanför Rom, att de blir kriminella, osv. Att de "inte hyser någon önskan att bli integrerade i det italienska samhället." Men: finns det då någon egentlig vilja från sagda italienska samhälle till att att integrera landets invandrare? Det måste ju finnas flera i Italien som sympatiserar med Berlusconis önskan att "bevara Italien italienskt" - annars skulle han väl inte väljas, eller väljas om, eller hur?.

Det kan nu vara lätt att stämpla Berlusconis Italien som allt mer fascistiskt. Men jag tycker att det finns en komplikation. För varje gång turister åker till Italien (inte minst vi nordbor är väldigt bra på det här) och suckar över hur fint Italien är (och så god maten är! Och så vacker italienskan är!) så får de reaktionära krafter i Italien som vill "bevara Italien italienskt" vatten på sina kvarnar. Varför skulle Italien förändras och bli ett multikulturellt samhälle när alla verkar tycka så mycket om Italien som det är? Så länge detta Italien genererar turistpengar? Så länge man kan sopa undan invandrarna nånstans där turisterna inte kan se dem?

fredag 15 maj 2009

Memories, pressed between the pages

Det är märkligt, det här med minnen. Ta till exempel en viss Christian Lindmans hågkomster från Strängnäs åren 1857-1871. Lindman skriver mycket om enskilda personer som syntes på Strängnäs gator under den tiden. Han ägnar också ett fasligt stort utrymme åt de ångbåtar som anlände till Strängnäs under sommarsäsongen. Intresset för ångbåtar - som jag också sett i andras hågkomster från Strängnäs under den här tiden - har säkert sin speciella förklaring: jag tror att det handlar om isolering, och hur kollektivtrafiken kunde bryta den.
Men de här personminnena då - Lindman skriver personligt och ofta rörande om personer som arbetskarlen Larsson som kallades "Dubbelful," gamla prostinnan Lithell och de alkoholiserade far och son Thorsberg och deras sorgliga öden. Men jag hade ju hoppats att Lindman skulle minnas stadens "betydelsefulla" personligheter. Som den kraftfulle biskop Annerstedt. Och framför allt doktor Pontén, som förestod stifts- och läroverksbiblioteket och som så här i efterhand ser ut att ha varit en så oerhört central figur i Strängnäs kulturliv. Men om dessa får jag inte veta någonting. Var då de inte viktiga personer? Eller antar Lindman att hans läsare redan känner till dem? Stundom kan jag direkt komma på mig själv med att irritera mig på att Lindman, som jag tycker, minns "fel" saker.
Naturligtvis är det tvärtom så att det är jag som är fel ute - jag som är ute efter en "stor" historia och bara stöter på en massa "små." Jag som så här i efterhand försöker tråckla ihop en det jag vill se som en övergripande historia om Strängnäs kulturliv under 1800-talet. En historia som bara är synlig - och kanske också bara meningsfull - just för eftervärlden. Men som måste pusslas samman av de små skärvor av historier som utgör enskilda individers hågkomster.

torsdag 14 maj 2009

Nobody expects the Spanish Inquisition...

Ett av Monty Pythons running gags var att Spanska Inkvisitionen brakade in i tid och otid, företrädesvis i lägen då ingen förväntade sig dem. Varpå inkvisitorerna i sin ondska satte igång att tortera folk med hemskheter som mjuka kuddar och the comfy chair.

Jag kommer att tänka på detta när jag nu läser en rätt ny bok betitlad Dogs of God: Columbus, the Inquisition, and the Defeat of the Moors, av en viss James Reston, Jr. Jag skulle önska att det vore en bra bok. Men efter drygt 100 sidor har det i alla fall ännu inte blivit det. Författaren är mest intresserad av de olika inkvisitorernas ondska å ena sidan och den tvivelaktiga moralen vid de olika spanska hoven å den andra. Jag som för min del undrar hur den spanska invisitionen kunde få den särprägel den fått publicitet för och ur vilka stämningar den hämtade sin näring, har ännu inte fått veta något speciellt givande. Columbus som utannonseras i titeln har just dykt upp på scenen; det ska bli spännande att se hur Reston lyckas tråckla ihop honom med resten av berättelsen.

Och återigen tänker jag på vad som mer och mer framstår som ett kanske omöjligt dilemma inom den så kallade populärvetenskapen: att historien aldrig, aldrig är svartvit. Och att sagda, icke svartvita, historia aldrig tycks bli en bra story.

tisdag 12 maj 2009

Informationsflöde

En av de bästa uppfinningar som gjorts på bra länge i den akademiska världen är dessa nya kopiatorer som kan dresseras att förvandla böcker, artiklar etc till pdf-filer, som e-postas till en själv i stället för att spottas ut som papperskopior. Jag är på god väg med ett alldeles lagom utopiskt projekt som går ut på att förvandla om inte allt så i alla fall den allra största delen av alla de artiklar och anteckningar jag samlat på hög under de senaste åren till sådana filer. Det vore liksom så oändligt mycket mer praktiskt att ha ett bibliotek bestående av några gigabyte med pdf-filer på en hårddisk i stället för tio eller fler gaffelpärmar med papper (ni vet ju alla hur det är att försöka hitta något i en full sådan pärm när man är stressad, eller hur?).

Sålunda står jag alltså vid kopiatorn och stoppar in artikel efter artikel i toppmataren. Sida efter sida av info förvandlas till bytes som svischar iväg till e-postlådan; en hel doktorandtid passera revy. Så mycket vetande man samlade på sig. Hur mycket visade sig verkligen vara värdefullt? Så mycket som egentligen, i slutändan, bara resulterade i mer...papper.

fredag 8 maj 2009

Dagens soundtrack...

...är det här.

Brottslingen, självmördaren och oäktingen

Under de senaste åtta åren eller så har jag av och till gjort guidade visningar på Uppsalas Museum Gustavianum. Det har under de här åren blivit ett antal visningar. När jag i samband med dessa visningar talar om Olof Rudbecks rätt berömda anatomiska teater brukar jag alltid nämna att det bara var vissa typer av personer som man fick dissekera i denna teater på 1600-talet: avrättade brottslingar, självmördare och oäktingar. Och när jag berättar detta börjar i nio fall av tio någon, några eller till och med de flesta i gruppen att fnissa. Ofelbart.

Jag tycker själv inte att detta är vidare lustigt, jag kan inte minnas att jag tyckte det ens första gången jag hörde det. Så varför tycks då alla dessa besökare under alla dessa år tycka det här med brottslingarna, självmördarna och oäktingarna är så lustigt? Tillfredställer det kanske en idé de hade med sig till muséet om gångna tiders stolligheter?

Det finns nu en mycket logisk förklaring. I 1600-talets värld var människokroppen Guds skapelses krona och därmed fullkomlig, perfekt. Att skära i och skära sönder människokroppen var alltså att göra våld på Guds skapelse. Vilket naturligtvis kunde medföra vissa risker. Alltså var det säkrast att dissekera kroppar efter människor som förbrutit sig gentemot Gud, som därmed inte längre var perfekta, där skadan redan var skedd. Därför brottslingarna, självmördarna och oäktingarna. Alla som bevistade dissektionerna ombads efter spektaklet att även bevista begravningen: de som dissekerats begravdes dessutom på kyrkogården. Något som personer sådana som man fick dissekera normalt inte hade rätt till. Men genom att låna ut sina kroppar till vetenskapen sågs det tydligen som att man kunde betala tillbaka sin skuld till samhället, och till Gud. På det hela taget bemöttes "dissektionsobjekten" med en respekt som borde göra intryck även på vårt "moderna" samhälle.

Det är klart att historien är rolig och erbjuder många kul anekdoter - det gör vår samtid också. Men vid närmare skärskådning visar det sig att gångna tiders människor tycks ha haft sina goda skäl till det som i eftervärldens ögon kan framstå som dårskaper. Så, kära museibesökare, vänta åtminstone på förklaringen nästa gång, innan ni skrattar. OK?

onsdag 6 maj 2009

Gåtfullt?

...och svaret på förra veckans romerska gåta var slaget i Teutoburgerskogen (var det verkligen ingen som visste det?). Nya gåtor kommer kanske i framtiden!

Varför ska kapitalisterna ha de bästa melodierna?

Det händer mycket sällan att jag köper begagnade CD-skivor numera, men Housemartins första skiva London 0 Hull 4 som jag kom över förra veckan för 40 kr tyckte jag trots allt var ett kap - det är en av de skivor jag haft på vinyl ett tag och som jag ville ta med mig in i den digitala åldern (varför då inte bara skaffa fram den på Spotify? Det har och göra med att jag fortfarande, i somliga fall, tror på att förfoga över musiken som ett fysiskt objekt, Men mer om det någon annan gång).

The Housemartins bildades som den minnesgode läsaren vet på 80-talet i det inte alltför fashionabla Hull. De fyra unga bandmedlemmarna förenades av en tro på Jesus och Marx och en frustration över de orättvisor och den förljugenhet de såg i samhället i allmänhet och Thatchers good old England i synnerhet. Denna frustration uttryckte de med några av de skarpaste satiriska texter som popbranschen skådat, texter som kombinerades med fantastiska popmelodier och klockren stämsång. Housemartins musik handlade aldrig om förnumstiga pekpinnar eller politisk agitation, utan om humor och genuint patos. Det var det som gjorde att i alla fall jag lyssnade. Och jag önskar för jag vet inte vilken gång i ordningen att den så kallade samhällsdebatten kunde ha lite mer av detta.