tisdag 23 februari 2010

Tillbaka till källorna

När man behöver inspiration till forskningen brukar det vara oslagbart att spendera lite kvalitetstid med källmaterialet. Sagt och gjort. Jag tillbringande häromdagen ett antal timmar bland Kapitolinska museernas samlingar med romersk skulptur för att se om jag kunde hitta något som sade mig något nytt om kejsarnas Rom. Och visst. Varje staty, relief, inskrift och fragment tycks ha en egen historia att berätta om man ger den tillräckligt med tid. Problemet är bara att alla de här historierna inte på något vis är samstämmiga. Man blir inte klokare utan mer förvirrad. Men sådan är väl nu forskningens natur.

I trappan till Palazzo dei Conservatori finns ett antal paneler med reliefer från åtminstone två triumfbågar, en rest åt Hadrianus och en åt Marcus Aurelius. De visar hur kejsaren i olika situationer betygar staden Rom, dess senat och dess folk sin aktning. Här framstår kejsaren närmast som en tjänsteman, i stadens och statens tjänst. Något senare stöter jag på statyn av Commodus där han framställs som en inkarnation av Herkules själv. OK, Commodus är ju en av de kejsare som verkar ha gått för långt i sin maktfullkomlighet; så blev han mördad också. Men den kejsarroll Commodus representerar verkar vara så diametralt motsatt den som Hadrianus och Marcus Aurelius spelar. Något senare stöter jag också på Lex de imperio Vespasiani, ett dekret som (synbarligen) går ut på att senaten gav all sin makt åt kejsar Vespasianus. Så var kejsaren en tjänsteman, ansvarig inför och beroende av senaten? Eller en maktfullkomlig autokrat? Är allt bara en fråga om från vilket håll man ser saken?

Kanske var den romerske kejsarens roll inte konstigare än den roll som vissa av dagens politiker spelar. Eller missar jag något?

måndag 22 februari 2010

Soundtrack

...idag är det här. Rätt långt, men lyssna på hela ändå - det är den värd.

fredag 19 februari 2010

Vinterobservationer

Tiden flyger iväg. Jag har nu varit i Rom i nästan fem månader: vart tog de vägen?

Att tiden går så fort hänger förstås ihop med att jag vid det här laget är ganska van vid att bo i Italien. Men det finns också ett annat skäl, som slog mig för ett tag sedan. För tre år sen fanns ännu inte Facebook, i alla fall inte i min värld. Och jag hade ännu inte bekantat mig med det medium i vilket jag skriver dessa rader.

Minns ni den tiden? Då det inte var självklart att sköta stora delar av det vardagliga sociala umgänget via digitala kontaktytor? Det är märkvärdigt hur snabbt detta har blivit något fullkomligt självklart. Och min newsfeedsida på Facebook ser likadan ut vare sig jag loggar in i Italien eller Sverige. Detta mitt digitala vardagsrum ser alltid likadant ut, kan jag alltid bära med mig. Min skivsamling huserar numera - till allt större del - i iTunes, mina bilder i iPhoto: jag håller på att göra min laptop till min värld och de digitala arenor jag frekventerar till min sociala verklighet. Undrar hur länge det dröjer innan det digitala vardagsrummet är vårt huvudsakliga?

Och samtidigt är det just i samma vardagsrum som jag blir påmind om de där enkla vardagliga sakerna, de som säger mig att jag faktiskt är utomlands: att det är sportlov i Sverige, att man äter semlor och att i alla fall somliga tycks vara väldigt intresserade av vinter-OS i Vancouver.

Här är allt sånt ganska avlägset. Men saknaden efter semlor, den är högst påtaglig.

tisdag 16 februari 2010

Den eviga staden...



Många som arbetar med antikhistoria har nog blivit stående både en och flera gånger framför den enorma modellen av det antika Rom som finns att beskåda på Museo della Civiltà Romana. Man kan stå och titta på den hur länge som helst, identifiera olika monument, i tanken vandra längs gatorna i det vidunderliga antika Rom som där åskådliggjorts. Modellen är en vetenskapshistorisk klassiker och har sina pedagogiska poänger: den ger en åskådlig bild av vilken särställning staden Rom - urbs aeterna, den eviga staden - måste ha haft i det romerska imperiet. Eftersom modellen helt enkelt visar hur STORT Rom var.

Men sedan finns det ju alla problem med modellen också, som det faktum att vissa rekonstruktioner (förstås) är spekulativa. Att man i modellen satt ut byggnader från olika tider, som man egentligen inte vet om de fanns samtidigt. Samt att vissa byggnader som man däremot vet fanns inte tagits med. Det här gör modellen inexakt. Men frågan är om det inte också leder oss till att fullkomligt missuppfatta vad det var även under antiken som gjorde Rom så speciellt.

Det som jag tror i alla fall de flesta besökare upplever är så speciellt med dagens Rom är just de enorma tidsdimensioner som kan förnimmas på stadens gator - moderna hus står bredvid medeltida hus och här och var sticker en antik kolonn fram. Folk har bott här, på samma plats, nästan svindlande länge. Och så måste man ju ha upplevt Rom även under antiken. Mellan de första hyddorna uppe på Palatinen (av vilka en tycks ha bevarats under kejsartiden som ett slags museiföremål) till det sista kända monument som uppförs på Forum nedanför backen är det mer än tusen år, från 700-talet f. Kr till 600-talet efter Kristus. Alltså ungefär som från 700-talet till nu. Så även under antiken måste Rom ha kunnat upplevas som en gammal stad. Ändå är det lätt att betrakta "antiken" som en i sig sluten epok, som inom sig själv liksom är tidlös. Och därigenom kan åskådliggöras med en modell där allt är för evigt nytt.

Men kanske låg det antika Roms storhet INTE i att alla de här ruinerna var nya, spektakulära byggnadsverk - utan just i att i alla fall några av dem var gamla ruiner redan då?

fredag 12 februari 2010

Middag

I går kväll var vi förresten ute och åt på en trevlig restaurang, en så där som har allt som en typisk romersk restaurang ska ha: billig, god mat och ganska hög ljudnivå. Inga turister, alla förutom vi var antagligen romare. Restaurangen heter Cittá in fiore, ligger på Via Cavour och serverar rätt OK Kinamat.

Det är klart att inga turister går hit. För här serveras ju inte romersk mat. Lika lite som de "irländska" pubar runt om i staden där folk tittar på Serie A-matcher på storbilds-TV är "romerska". Eller? Var finns egentligen det "typiska" och "genuina" i dag? Om man tror att man till slut hittar den, den där platsen där "ingen turist tidigare varit" kan man ha starka skäl att tro att den också är tillrättalagd. För att passa just de besökare som vill se "det där som ingen annan ser".

Enda sättet att se något genuint är kanske att åka till en plats som är alldeles, alldeles vardaglig. Där ingen turist skulle sätta sin fot. Eftersom det inte finns något att "se".

Det stigande vattnets stad (#2)

En av de saker som skrevs i artikeln där Venedig utsågs till en av världens mest överskattade städer var att "egentligen är det bara kul när det är konstbiennal eller filmfestival". Filmfestivalerna har jag inte sett, men det är väl kul att de gillar konstbiennalen i alla fall (men gillar de den för att de har ett intresse för samtidskonst? Eller är det också en sån där sak som det är lite coolt att gilla?). Men den är i alla fall sevärd. Om inte annat för att själva företeelsen är ganska märklig. Bara mässområdet är ett utställningsföremål i sig.

Tanken när områdets olika paviljonger byggdes var väl att de skulle representera den då mest moderna arkitekturen. Men det innebär också att flera av paviljongerna känns mycket mer kopplade till olika tider som nu alla hör till det förflutna än till vår samtid. Det är en ganska speciell miljö att gå runt att titta på samtidskonst i - där finns en ungersk paviljong som ser ut som ett jugendpalats i miniatyr, en engelsk som ser ut som en neoklassicistisk tidig 1900-talsvilla och en tysk som måste ha ritats på 30-talet av Speer eller någon av hans kolleger. Här finns också paviljonger tillhörande Juguslavien och Tjeckoslovakien - inte minst att gå och se samtidskonst från länder som inte finns längre (i den jugoslaviska paviljongen huserar numera Serbien) är en ganska märklig upplevelse.

Det är på det hela taget ganska underligt: biennalen ska väl handla om samtiden, antar jag, men vart jag går och vad än jag ser blir jag mest påmind om det förflutna. Inte minst eftersom det är höst, och gula löv faller över paviljongerna. Var och en får väl avgöra om det ska läsas in något symboliskt i detta.



torsdag 11 februari 2010

Det stigande vattnets stad...

Ett av problemen med att blogga är att man vill att det man skriver ska ha någon slags aktualitet. Vi kan nu diskutera hur detta krav ska tillämpas på en blogg som alltsomoftast handlar om saker som hände för bortåt 2000 år sedan, men i alla fall. Ämnena ska väl kanske i alla fall kännas hyfsat dagsaktuella för skribenten. Vilket kan leda till problem. För ibland är det ju så att när ett ämne, eller flera, är aktuella har man inte tid att skriva. Det är lätt att hamna i den situationen att när man har massvis med ämnen har man inte tid att skriva och när man väl har tid infinner sig i stället idétorkan.

I höstas bar jag till exempel länge på något slags blogginlägg om Venedig, som jag besökte några dagar i november. Men det kunde inte bli av på grund av att x antal saker trängde sig emellan. Och så plötsligt kändes det inte aktuellt längre. Men ibland får man helt oväntat anledning att återvända till ett gammalt ämne. Så även jag. I SvD kan man läsa att ett antal resejournalister har enats om att Venedig är en av världens mest överskattade städer - "Hit kan ingen i gruppen tänka sig att frivilligt återvända".

Jag för min del älskar staden. Det kan bero på att jag i båda fallen jag varit där var där på vinterhalvåret. Jag kan mycket väl tänka mig att staden är fullkomligt vidrig på sommaren. Men på hösten och vintern är det annorlunda: staden är öde, tom, nästan stillsam. Det kan vara på grund av att lokalbefolkningen övergett staden och de amerikaner som ska ha köp upp alla gamla palats inte vill vara där då. Det kan vara att denna vinterstad, försänkt i en romantisk dröm eller hur man nu vill beskriva den, svarar mot alla romantiska Venedigdrömmar jag närts av under åren - no matter. Jag gillar staden ändå.

När jag läser de här journalisternas lista börjar jag dessutom (som jag kan tänka mig att ganska många gjort, det finns i nuläget 119 kommentarer till artikeln) undra hur pass "alternativt" de egentligen tänker. I vilken mån accepterar de själva olika stereotypa idéer om vilka städer som är "bra" respektive "dåliga? Så till exempel vill den svenske skribenten "förstås till Neapel snarast"; svenska italofiler hyser ofta en - i mitt tycke - aningen märklig förkärlek för denna stad. Själv tycker jag mest stan är skrämmande och deprimerande; jag har varit där två-tre gånger och hyser inte alls någon längtan tillbaka.

I själva verket är väl kanske det enda vettiga sättet att resa att göra det så förutsättningslöst som möjligt. Välja ut ett resmål mer slumpartat. Och låta sig överraskas. Så, sluta läs detta och plocka fram din gamla skolatlas i stället!

fredag 5 februari 2010

Jag ska bara skriva det här inlägget först...

Ni vet hur det är. Ni börjar arbetsdagen med att kolla e-post. Det har kommit några meddelanden som man måste besvara. Lika bra att göra det direkt, så är det ur världen. Och visst ja, det var ju några saker som kom sent dagen innan som man också borde besvara. Lika bra att göra det också, sen kan man börja jobba på riktigt. Ostört, koncentrerat. Men medan ni skriver de där senare svaren hinner ni få svar på några av de där meddelandena ni skrev först...och så kan ytterligare en halv, eller en hel arbetsdag gå ifrån er.

Å ena sidan är det lätt att känna att det finns ett systemfel någonstans i detta: vi spenderar en allt större del av vår tid med att besvara meddelanden, allt mindre tid med att göra "det där vi egentligen ska". Men åtminstone för min egen del vet jag att jag, som nydisputerad akademiker, förutsätts "nätverka" och underhålla ett mer eller mindre imponerande kontaktnät. Så kanske är det i själva verket detta e-postande som ÄR jobbet?

Och ofta nog är korresponderandet dessutom mindre ansträngande än Det Där Riktiga Forskandet. Så hmm, har jag inte något till meddelande att besvara så jag kan skjuta upp forskningen tio minuter till?