onsdag 27 januari 2010

Med Foucault på operan

Vi var igår på Teatro dell'Opera och såg en föreställning av Verdis Falstaff - faktiskt min favorit av de Verdi-operor jag sett. Vi hade fått biljetter till en loge - egentligen snarare ett slags liten holk - ganska högt uppe på högra sidan av salongen. Faktiskt helt OK platser, för det mesta. Men vi störde oss lite på att regissören (den från filmvärlden kände Franco Zefirelli) låtit ganska stora delar av handlingen, viktiga dialoger till exempel, utspelas på högra sidan av scenen. Då var det lite svårt att se utan att luta sig farligt långt ut över det synnerligen låga räcket. Och det var som sagt en liten bit ned. Men vi var å andra sidan inte ensamma om att se dåligt. De som satt i holkarna bakom vår såg säkert ännu sämre. Och hade handlingen flyttats till vänstra sidan av scenen så, tja, då hade det blivit svårare att se för publiken på andra sidan salongen.

Överhuvudtaget var det nog ganska många i salongen som inte såg speciellt väl. Och Falstaff, som nu är en opera som bärs mer av dramatik och handling snarare än av enskilda nummer och arior, kanske inte var vidare lämpad för den här scenen. Eller kanske snarare, alltså, för salongen. För Roms opera har en salong som nu är rätt typisk för de operahus som byggdes på 1800-talet (just det här invigdes 1880): ett enormt, hästskoformat rum, med ganska många parkettplatser, ett antal balkonger och loger - och så, en scen. Där man på sin höjd ser någon av sångarna när de ställer sig längst fram på scen och levererar en aria eller två. Men där man däremot ser salongen och de andra i publiken mycket väl.

Och det var nog så det var tänkt: den viktigaste scenen på denna opera är inte den där sångarna står, utan parketten och logerna. Där det Fina och Betydande folket ska sitta och låta sig beundras från de andra logerna och balkongerna. Den som vill se vad som måste vara ett ännu tydligare uttryck för den här tanken kan med fördel besöka Stockholmsoperan: där syns det fortfarande mycket tydligt att trapporna som leder upp till de översta raderna ursprungligen var helt skilda från trapporna till de andra raderna. Trapporna till tredje raden hade dessutom separata ingångar från sidogatorna, inte från Gustav Adolfs torg. Klasserna skulle inte få blandas. Däremot skulle de sammanföras i ett noga uppdelat rum, där det var tydliga skrank mellan olika samhällsgrupper och alla tydligt kunde se Vem som var Vem.

Operasalongen är alltså ett "disciplinärt rum", ett rum där gränser kunde skapas och visas. Där publiken egentligen är aktörer och därför syns betydligt bättre än den tror. Något som jag undrar om de två besökare som satt i en holk på andra sidan salongen och som ägnade stora delar av föreställningen åt att grovhångla var medvetna om.

söndag 24 januari 2010

Arkeologerna

Den italienske surrealisten Giorgio de Chirico (1888-1978) målade ett antal tavlor på temat arkeologer: de föreställer ansiktslösa figurer, anatomidockor, som är vanligt återkommande i de Chiricos motiv, med famnarna fulla med artefakter och ruiner.

Tanken slår mig att det nog är precis så här som många arkeologer skulle vilja se på sin verksamhet och sig själva: vetenskapare som objektivt och neutralt samlar information och vetenskap utan att läsa in för mycket i eller övertolka det insamlade. Utan att ställa sig själva i vägen och skymma: ansiktslösa. När vi ju i stället alltid, mer eller mindre omedvetet, tolkar det vi ser. Ibland kan det kännas som om den bild vi arkeologer ser i spegeln snarast borde vara en diametralt motsatt: en person som är tomhänt och enbart utrustad med ett ansikte.

Eller vill de Chiricos arkeologer kanske säga just detta, att det enda vi vet är det vi själva bär med oss?

torsdag 21 januari 2010

Michael Jackson och internet

När Michael Jackson dog sades det att ingen någonsin kommer att bli lika stor som han var. Inte i den bemärkelsen att det inte kommer att komma en bättre artist, men att ingen kommer att ha samma genomslagskraft. Detta förstås på grund av att det finns så många fler massmedier nu än när Jackson slog igenom.

Jag har nu - i likhet med så många andra som växte upp under 80-talet, antar jag - ganska livliga minnen från den där tiden. Hushållet där jag växte upp var ett av de första i stan - i landet? - som fick det då nya fenomenet kabel-TV. Ni vet, det medium som hade nåt mycket märkligt varje halvtimme: reklam. Kommersiell reklam. För schampo, godis och jag vet inte vad. Man slog på TVn varje halvtimme bara för att kolla på detta, jag lovar. Dessutom sändes en massa egentligen rätt crappiga tecknade serier som var matade med enorma mängder hi-tech-underhållningsvåld. Och som som av en händelse råkade dessa serier handla om de leksaker som också kunde köpas i den lokala butiken. Men transformersarna i TV-serien såg alltid mycket snyggare ut än de rätt taffliga grejor man köpte i affären, eller i alla fall ville köpa…nåväl, vi kommer från ämnet. Kabel-tv var det viktigaste medium som fanns. Där sändes Sky channel, Music box och sedermera även MTV. Där man sände det nya fenomenet musikvideos. Och det var det alla tittade på. När A-has Take on me drabbade världen kunde man se den tio ggr om dagen. Och i det var i den världen Michael Jackson och låtarna från hans Thriller var större än någon kan vara idag, när vi låter oss distraheras av hemsidor, ansiktsböcker och bloggar som den här.

Så iväg med dig, kära bloggonaut, ut i cyberrymden! Ut och leta - nästa Michael Jackson kanske har ett MySpacekonto nära dig.

Och medan du letar efter snille och smak därute kan du ju alltid, som en hyllning till detta 80-tal, lyssna på Fibes, Oh Fibes! och Kim Wildes stilsäkra duett.

onsdag 20 januari 2010

Informationsöverflöd

Bild efter bild efter bild flimrar förbi. Jag bytte under hösten laptop, från en pc till en Mac, vilket har blivit en ganska utdragen process. Inte så mycket på grund av datorbytet i sig, även om nu även det blev betydligt mer tidskrävande än vad jag hade trott. Men det berodde på oförutsedda maskinvarufel. Men jag tycker nu inte skillnaderna mellan systemen är så stora. Det som blivit tidskrävande har i stället varit att konvertera och importera musik och bilder till de hanteringsprogram som finns för sådan data, det vill säga iTunes och iPhoto. Det finns ju nu motsvarande program att importera musik och bilder i för pc, men det var liksom först nu i samband med datorbytet som projektet blev av för min del.

Det är inte att importen eller programmen i sig är komplicerade eller tidskrävande (de är ju rätt enkla). Det är helt enkelt att det är så mycket data. Jag skaffade min första digitalkamera hösten 2003, jag hade egentligen inte fotat speciellt mycket innan dess. Men man kan nog lugnt säga att jag blev rätt entusiastisk över den möjlighet digitalkameran ger att ta mer eller mindre hur många bilder som helst. Så det gjorde jag. Det har blivit bortåt 14000 stycken. Visserligen försvarar jag mig med att de allra största mängderna bilder är från medelhavsvärlden och är tagna så att säga å jobbets vägnar. Men i alla fall.

Och ändå, nu när jag filmapp för filmapp går igenom alla dessa bilder, kan jag se att de inte berättar hela den historia jag minns. Motiv är ofta överdrivet noggrant centrerade, jag har väntat på fototillfällen när inget annat störde motiven. Med resultatet att motiven är sterila. Det är så mycket av synintryck - för att inte tala om ljud- och känselintryck - som inte kommit med. Till exempel konstaterar jag att det är ganska få av de bilder jag tagit i medelhavsvärlden som förmedlar det som kanske är det starkaste intryck jag fått bland alla de antika ruiner jag har besökt: den flimrande hettan.

Det kan säkert vara sant att en bild säger mer än tusen ord. Men ett ord kan också säga mer än tusen bilder, om ordet är det rätta.

fredag 15 januari 2010

Soundtrack

Grigorio Allegris (1582-1652) tonsättning av psaltarens psalm 51, Miserere mei, deus, måste vara en av de mest inspelade styckena sakral körmusik som finns - jag upptäckte för min egen del att den fanns med på en skiva jag köpte förra hösten (ja, jag köper fortfarande skivor. I och för sig är jag också rätt förtjust i iTunes Store. Men mer om detta någon annan gång). Jag konstaterade då att jag vid det här laget måste ha fem eller sex inspelningar av detta verk på olika skivor.

Det känns väl lite pretentiöst att skriva att detta är Allegris mästerverk, men det är i alla fall det enda stycke av hans hand som är så välkänt. Så i någon mån får han väl betraktas som ett one hit wonder. Stycket har nu en ganska märklig historia. Det skrevs för Sixtinska kapellet och Vatikanen ville inte att det skulle framföras någon annanstans. Arrangemanget var därför hemligt. Och så förblev det ända tills en 14-åring med viss begåvning för musik vid namn Mozart besökte mässan i kapellet, memorerade stycket och sedan skrev ned noterna. Nästa dag gick han, enligt historien, tillbaka till mässan för att kolla att han mindes rätt (ska man vara noga var det kanske även andra som på detta sätt skrev ned noter till stycket. Men det här är förstås den bästa storyn.). Varefter stycket spreds och blev ännu mer berömt. Och idag framförs det, som sagt, lite överallt.

Man behöver nu inte lyssna på Allegris Miserere för att det har en udda historia. Det går förstås precis lika bra att lyssna för att det är så oerhört vackert.

torsdag 14 januari 2010

Jesus i L' Aquila

Idag några bilder på ett urval av de julkrubbor som under helgerna satt sin prägel på staden:


Julkrubban på Petersplatsen, (förstås) störst. Om man tittar noggrant på bilden kan man hitta påven!


Piazza Navona. Här är julkrubban inscenerad i en kyrka som störtat samman. Förlagan är från L' Aquila och julkrubban uttrycker solidaritet med den jordbävningsdrabbade staden.


Santa Maddalena. En favorit, tack vare den fina tempelruinen. Antika ruiner och spolia förekommer rätt ofta i italienska julkrubbor - det är nog rätt betecknande för vilket självklart inslag i det italiska rurala landskapet dessa antika lämningar varit.


San Giovanni dei Fiorentini. Även här kan den klassiskt intresserade studera prydligt återgivna romerska murverk - den skarpögde kanske till och med kan våga sig på en datering. Här kan man också lägga märke till folkmyllret, som också är rätt typiskt - ibland kan det nästan vara svårt att hitta själva födelsescenen: Jesus föds mitt ibland folket.


Spanska trappan - en stilig kuliss, men kanske lite livlöst.

onsdag 13 januari 2010

Museo della liberazione...

...är byggt i det hus som tjänade som Gestapos fängelse under den tyska ockupationen av Rom; denna varade under 9 månader, från början av september 1943 till senvåren 1944. Museet är inrett på fyra våningar: på de två översta har man använt de celler som lägenheterna i huset byggdes om till som utställningsrum. I dessa kan man vandra runt bland anslag skrivna av den tyska ockupationsmakten, flygblad från den italienska motståndsrörelsen, memorabilia från motståndsmän, med mera. Det är intressanta och gripande öden som presenteras. Men icke desto mindre inställer sig frågan - utan att för den skull någon skugga må falla på dem som vågade och gav sina liv för motståndsrörelsen - vad Italien gjorde i kriget fram till hösten 1943.

Naturligtvis kan det ha varit som det står i en artikel i ett av de tidningar motståndsrörelsen gav ut och som är utställd i en monter, att det italienska folket aldrig ville gå med i kriget. Att kriget var il duces och kung Viktor Emmanuels projekt. Men man kan då ändå notera att detta motstånd mot kriget manifesterades först när krigslyckan började svänga till axelmakternas nackdel. Museo della liberazione är ett vältaligt exempel på hur historien handlar inte bara om minnen, utan även om glömska.


En av cellerna, med ett fönster som murades när lägenheter byggdes om för att tjäna som fängelse.

onsdag 6 januari 2010

Ostindiaservisen och de sociala spelreglerna

-Vilket porslin ska vi använda till middagen, frågar jag inför en finare middag några dagar in på det nya året. Vi kan väl använda det fina som finns i skåpet, blir svaret. Jag tar fram en stapel med tallrikar och konstaterar att det är riktigt fint, en Ostindiamodell av ett berömt svenskt märke. Varifrån har vi fått det? Från mina farföräldrar, tydligen. Man fann porslinet bland deras saker efter deras död och alla blev överraskade över att de överhuvudtaget ägde den här servisen: de hade aldrig använt den. Den var väl alldeles för fin för att användas.

Så snålt och småsint, hinner jag tänka, att ha en så fin porslinsservis och sedan aldrig använde den, med motiveringen att den är "alldeles för fin". Men sedan tänker jag att om detta var snålt så känns det också som om det är väldigt tidstypiskt. För har vi inte alla mor/farföräldrar eller åtminstone någon gammal släkting som haft en fin porslinsservis som aldrig användes?

Det handlade inte om nytta: i det samhälle och i den miljö där mina farföräldrar levde skulle man antagligen helt enkelt ha en finservis, vare sig man tänkte använda den eller inte. Det var sånt som anständigt folk hade. Liksom alla dessa silverskedar. På så sätt var mina farföräldrar och deras generation kanske lika "prylfixerade" som vår tid ofta sägs vara - i så måtto att de levde i en värld där en viss materiell kultur bidrog till att bestämma deras samhällelig status och sociala spelregler.