Från en osynlig stad (4)

Om man går bara något kvarter längre söderut på Corson kommer man till korsningen Via del Corso/Via del Seminario. Här stod en triumfbåge som restes rest till kejsar Claudius ära år 51-52, bland annat för hans segrar över Britannien ungefär tio år tidigare. Frågan är om man ska kalla det en triumfbåge eftersom det om man ska vara nog var en av de valvbågar som tillhörde akvedukten aqua Virgo; denna akvedukt går från Albanobergen till Rom och anlades 19 f.Kr. Den var bara en av de många akvedukter som satte sin prägel på Roms urbana landskap. Med tiden skulle sammantaget 12 stycken komma att byggas.

Vattnet behövdes i stor utsträckning till de stora badhusen. Dessa var ”ett sätt att leva:” man spenderade stora delar av dagen i badhusen, inte bara med att bada utan också med att gymnastisera, lyssna till föreläsningar, gå på bibliotek, et cetera. Det var där man träffades. Dessa badhus fordrade nu naturligtvis enorma mängder vatten. Därför, inte minst, blev vattenledningarna, ett sådant karakteristiskt inslag i den romerska stadsbilden: år 52 e Kr när Rom hade nio akvedukter i drift har det beräknats att var och en av Roms ungefär 1 miljon invånare kunde förfoga över 1000 liter vatten dagligen – i dag är tilldelningen ca 500 liter / familj och dag.

Om man tittar på Via del Nazareno, precis bakom Bar dell’ accademia, kan man hitta en liten rest av just aqua Virgo bakom ett staket. Där finns också en inskrift som meddelar att kejsar Claudius låtit restaurera den här akvedukten – det ingick i hans jobb som kejsare, att vara ”familjefar” för romarna. Här har vi nog en ledtråd till varför Hadrianus frånvaro från Rom kan ha väckt missnöje - det var sådana här skyldigheter kejsaren hade, att se till att till exempel vattenförsörjningen fungerade.

Vad gäller själva Claudiusbågen - som alltså var en lite extra utsmyckad akveduktbåge - finns det nu bevarat en del fragment av skulpturer som anses vara från triumfbågen. Ett stort fragment av den inskrift som krönte bygget finns dessutom bevarat på gården till Kapitolinermuseerna. Men det är sammantaget för lite för att det ska gå att göra någon rekonstruktion av hur triumfbågen såg ut. En del av utsmyckningen anses i alla fall, på vid det här laget välbekant manér, ha recyclats till en annat monument som stod några kvarter ännu längre söderut. Det handlar om vad som (antagligen) var den sista triumfbåge som restes över Corson. Men mer om den nästa gång.

Från en osynlig stad (3)

Var var vi nu igen? Jo, jag hade skrivit om arco di Portogallo och om de reliefer som recyclades när denna port uppfördes. Dessa reliefer dateras alltså till Hadrianus tid. Men varifrån kom de då? Jo, antagligen från korsningen Via di Pietra - Via del Corso; här stod nämligen en monumental port (den finns avbildad på en karta av Pirro Ligorio från 1561). Porten var antagligen någon slags ingång till det område som omger Divus Hadrianus-templet, det som nu är börshuset på Piazza di Pietra. Rester av den här porten ska faktiskt finnas kvar inne i huset i hörnet Via di Pietra/Via del Corso, på vänster sida om Via di Pietra från Corson sett. Och man tänker sig att den här porten var rikt utsmyckad, bland annat med arco di Portogallo-relieferna (man kan väl tänka sig att de inte gick längre än nödvändigt för att få tag i material till nybygget, de måste ju ha varit ganska tunga att släpa). Man har också förknippat två andra reliefer med den här porten: en som liksom arco di Portogallo-relieferna sitter i trappan till Palazzo dei Conservatori, tillsammans med ett antal reliefer från Marcus Aurelius tid, och en annan relief som nu finns i Villa Torlonia, ifall någon undrar.

Hadrianus är för övrigt en av kejsartidens mer motsägelsefulla gestalter. Han har fått ett väldigt gott rykte inför eftervärlden – något som är ganska lustigt eftersom han inte alls nödvändigtvis hade ett lika bra rykte under antiken. Ta till exempel det här med hans skägg: Hadrianus är ju berömd för att ha varit den förste kejsare som odlade helskägg, sedan blev ju det högsta mode ett tag. Man ser ofta förklaringen att det där hängde ihop med kejsarens intresse för grekisk filosofi, att det var ett ”filosofskägg”. Men Historia Augusta (som ioch för sig är ökänd för att innehålla mängder med löst skvaller) hävdar i stället att Hadrianus odlade skägget för att han var väldigt fåfäng och ville dölja sina akne-ärr. Det här visar hur lätt olika uppfattningar om antiken kan bli vedertagna: det enda vi kan vara säkra på i det här fallet är att helskägg var ett mode under den här tiden.

Om man inte hade samma positiva bild av Hadrianus som vi har idag är skälet nog att han var ytterligare en av de ”frånvarande kejsarna”: Hadrianus ägnade större delen av sin regering på resande fot, på väg mellan rikets olika provinser. Men det uppskattades inte i Rom – man ville ju att kejsaren skulle vara här. Varför det? Svaret antyds av ytterligare ett idag försvunnet monument som stod bara en liten bit längre ned på gatan. Ett eller två inlägg till får ni alltså dras med den här serien.

Soundtrack (for the future)

Ni vet hur det är när man just köpt en film/skiva/bok man velat köpa ett längre tag, att så fort man äntligen gjort det kommer det en ny, bättre version? Jomen. Det kanske inte överraskar någon läsare att jag är ett stort fan av Fritz Langs Metropolis; jag konfronterades först med denna i flera avseenden smått vidunderliga film i diverse mer eller mindre stympade versioner på 90-talet. Därför har jag ganska länge velat skaffa den restaurerade version som färdigsställdes 2001.

Några ord kanske här ska tillfogas om filmens rätt komplicerade historia. Metropolis klipptes kort efter premiären 1927 ned mycket kraftigt, så att handlingen blev rätt obegriplig (handlingen är nu i och för sig rätt kass, det är inte tack vare den filmen är så berömd, men i alla fall). Det är olika derivat av denna nedklippta version som sen dess florerar på ett otal VHS-kassetter och DVD-skivor. Samtidigt som man på olika håll försökt att återskapa originalfilmen genom att försöka leta reda på de snuttar av filmen (sammanlagt ca 1 timme av ursprungslängden på 2 och en halv timme) som klipptes bort. 2001 färdigställdes så det som då verkar ha antagits skulle bli den slutliga restaureringen. I detta skede var filmen två timmar lång - i det häfte som medföljer DVDn kan man läsa att det "nog får betraktas som osannolikt att de delar av filmen som ännu saknas någonsin kommer att hittas", eller något i den stilen.

Men icke då: bara en eller annan vecka efter att ha fått denna version i min hand erfar jag att en ny version minsann finns. Det visar sig att någon hittade en nästan komplett version i Buenos Aires - av alla ställen - för två år sedan. Illa skadad var den, men delar av den har nu använts till "The Complete Metropolis" som ska komma på DVD i november.

Det blir väl till att skaffa den då. Och medan vi väntar kan man alltid lyssna på det här. I sanning ett värdigt soundtrack för framtidsstaden. Den som jag ibland undrar vart den tog vägen.

I Urbino

...finns framför allt en sevärdhet, nämligen det berömda Palazzo ducale. Man skulle kunna säga att det också är stadens enda egentliga sevärdhet. Förutom då stadsbilden, förstås; Urbino är en mycket välbehållen befäst medeltidsstad. Sådana finns det å andra sidan rätt många av här i landet. Men bara Urbino har något som Palazzo ducale, det väldiga mellanting mellan riddarborg och renässanspalats där på 1400-talet den ryktbare kondottiärfursten Federico III da Montefeltro residerade. Hans palats är - inte minst i kraft av dess dimensioner - en mycket vältalig demonstration av Federicos makt.

Palatset inrymmer idag , som så många andra liknande byggen i Italien, ett konstmuseum. Det är nu inget fel på den konst som här visas i sig. Men ändå är jag lite, lite besviken. Det skulle liksom gå att göra så väldigt, väldigt mycket mer här. Till exempel ett storartat museum över Italiens renässanshistoria. Men det har man inte gjort.

Finns det något sådant museum? Det slår mig plötsligt: vart jag än har åkt i Italien har jag sett två olika typer av museer - arkeologiska museer och konstmuseer. Inga historiska. Jag har sett olika museer som behandlar mer begränsade historiska incidenter eller företeelser. Men inga museer där något större grepp tas på den italienska historien.

Är detta symptomatiskt för synen på historia här i landet? Jag har vid flera tillfällen noterat den här förmågan som verkar finnas i Italien till glömska vad gäller vissa aspekter av den egna historien. Det känns väl inte helt osannolikt att denna glömska, å ena sidan, och bristen på historiska museer, å den andra, är symptom på samma problem.

Palazzo ducale.

The Joker

En bild har bränt sig kvar på näthinnan från Videocracy: bilden av en brett leende il presidente (som tydligen gärna både kallar sig så och vill bli kallad så trots att Italien redan har en president). Den leende Silvio, som gärna går på nattklubb i Costa Smeralda, Silvio som "gillar att ha kul" (när detta sägs i filmen kan i alla fall inte jag se att det är menat som en förebråelse). Silvio, som enligt vad det tydligen berättas brukar fixa till utbrott i en vulkan nära hans lyxvilla i trakten, för att underhålla sina besökare. För att "ha kul". Och jag tänker att herrejösses, det här är ju precis sådana historier som de antika historikerna berättar om de romerska kejsarna - berättelser som vi historiker är betingade att mer eller mindre omedelbart avfärda som fiktioner. Det hade kunnat handla om Nero. Medan vi - bokstavligen - tittar på skapas en modern romersk kejsare.

Sågs kanske kejsar Nero också som en kille som "gillade att ha kul" av det romerska folket, de där som inte skrev historieböckerna? Folkliga sympatier verkar aldrig uppföra sig som vi historiker förväntar oss. Ett svenskt exempel: vår egen kung Karl XV, i efterhand beryktad för sin rätt så promiskuösa livsföring. Men jag har läst någonstans - och här får gärna de läsare som har bättre koll kommentera - att Karl XV åtnjöt en ganska utbredd folklig popularitet, till och med just på grund av sitt leverne. Han var "inte för fin". Note to self: förväxla aldrig historikerns "sanning" med samtidens.

Det har förekommit ganska få inlägg här på sistone...

...detta bland annat på grund av ett snabbt Sverigebesök i samband med en konferens som jag delvis ordnade. Men det är märkligt att konstatera hur man kan kan se vissa förhållanden i ett land ännu tydligare genom att inte vara där. Saker kan liksom framstå i så mycket klarare dager.

Under hemmavistelsen såg jag till exempel den omtalade dokumentärfilmen Videocracy. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag tyckte att det är en briljant film; stundtals är den lite ofokuserad. Men bitvis är den också å andra sidan mycket bra. Till exempel lyckas den med att åtminstone antyda varför Italien är ett land besatt av TV - många ser den som enda chansen att komma någon vart. Det är i denna värld Berlusconi är kung.

I de italienska regionalvalen som hölls härförleden stärktes för övrigt Berlusconis, men i ännu högre grad den extrema högerns, makt. Det finns all anledning att vara orolig.