Soundtrack (of christmas past)

När den kom tyckte jag att The Cures Wild Mood Swings var en ganska kass skiva. Antagligen för att den inte alls lät som Wish eller framför allt Disintegration, som jag då tyckte (och fortfarande tycker) är fantastiska. Ja, kanske lite mer än så; framför allt Disintegration får jag väl erkänna är en av de där skivorna som jag liksom växte upp med. Det är alltså ganska överraskande att lyssna igen på Wild Mood Swings så här 15 år senare och upptäcka att den faktiskt är riktigt bra. Betyder det att jag fått något slags distanserat förhållande till Robert Smiths musikaliska krumsprång och kan ta den här skivan för vad den är? Eller bara att jag inte förväntar mig något av dem längre? Sak samma. Det här är värt att lyssna på en eller två gånger. And I don't care who knows it.

Åk dit medan det fortfarande finns något att se...

...och läs gärna det här först.