tisdag 30 mars 2010

Det har förekommit ganska långa inlägg här på sistone...

...så idag blir det, som variation, bara en länk till en annan lång text. Som är väldigt bra. Och ganska skrämmande.

söndag 28 mars 2010

Från en osynlig stad (2)

Ett annat monument som liksom arco di Portogallo har försvunnit stod precis söder om porten, på Corsons östra sida: soltemplet, Templum solis. Detta är förknippad med Aurelianus, kejsare på 270-talet. Efter att ha satt igång uppförandet av de murar kring Rom som än idag bär Aurelianus namn begav sig kejsaren med armén österut, för att underkuva det upproriska Palmyra. Under detta fälttåg kom, enligt en (synnerligen opålitlig) källa solguden själv till romarnas hjälp. Romarna besegrade Palmyra i grunden i två fälttåg: det berättas att Aurelianus åkte tillbaka i Rom i triumf och ordnade ett storslaget triumftåg – faktiskt ett av de första på mycket länge – där bland annat Palmyras fångna drottning Zenobia ska ha tvingats gå med i processionen, så nedtyngd av guldsmycken att hon knappt kunde gå. Solguden hyllades också med enorma mängder mynt prydda med bilden av sol invictus; på några av dem finns till och med inskrifter som hyllar solguden som det romerska imperiets härskare. Och så byggs också ett stort tempel till solguden.

Är solkulten en föregångare till kristendomen, ett första försök att införa en monoteistisk religion? Många har velat se det så. Det är nog mer troligt att alla de här hyllningarna av solguden hängde ihop med just det här fälttåget - i romersk ikonografi brukar ofta solguden förknippas med östern och framför allt fälttåg österut. Och mängden bilder med avbildningar av sol invictus på kanske mest visar på hur betydelsefullt underkuvandet av Palmyra sågs som. De här mynten slås bara under året efter att fälttågen mot Palmyra avslutats. Sedan börjar man använda andra bilder på mynten.

Hur såg då Templum solis ut? Det finns en teckning av Palladio som visar två märkliga byggnader av vilka någon kan vara Templum solis. En av dessa byggnader ser ut som ett rundtempel, omgivet av en stor muromgärdad, rektangulär gård; detta kan ha varit en plats där det lagrades olika slags matvaror - en skriftlig källa omnämner nämligen att Aurelianus lät organisera utdelning av vissa livsmedel i staden. Inget finns idag bevarat av templet - ett antal kolonner från Templum solis ska sedermera ha tagits till Haghia Sophia i Konstantinopel, så de enda spåren av templet finns i så fall där.

En idé är att arco di Portogallo byggdes som en monumental entré till det här området runt dagens Corso söder om porten, där det fanns flera kejserliga monument förutom Templum solis. Ett av dem är en port in till ett annat tempelområde, längre söderut. Det är från den porten man tror att relieferna som sedermera kom att återanvändas till arco di Portogallo togs. Men mer därom i nästa inlägg i serien.



lördag 27 mars 2010

Från en osynlig stad (1)

Jag erinrar mig en diskussion för några år sen om hur det var att vara konstvetare respektive arkeolog i Rom. En kollega sa då att det var så bra att vara konstvetare för han behövde aldrig gissa vad det var han såg.

Det måste däremot vi arkeologer göra allt som oftast. Visst, det finns ju monument i staden som syns och som är komplett bevarade, i alla fall så väl så att det ”syns” vad det är för något. Men det är inte normalfallet. Långt vanligare är det ju att vi har brottstycken och fragment som vi gräver fram och försöker tyda. Att vara arkeolog handlar om att utifrån några få ledtrådar försöka se det som inte syns för blotta ögat. Så är det också i högsta grad i Rom: vi försöker ”se” det som inte finns men som funnits en gång. Ledtrådarna kan bestå av brottstycken av reliefer, skisser från renässansen medan spåren i flera fall fortfarande fanns kvar, eller foton från utgrävningar från 1800-talet.

Ett enkelt sätt att bekanta sig med detta "seende" är att gå längs med Via del Corso från Piazza del Popolo till Piazza Venezia. Ett första spår från antiken, som idag är helt borta, är den så kallade arco di Portogallo, en port gatan löpte igenom vid Via San Lorenzo in Lucina. Namnet arco di Portogallo kommer av att Portugals ambassadör bodde här i ett palats på 1600-talet; bågen revs 1662 för att man ville bredda gatan för de kappkörningar som då arrangerades på gatan (och av vilka Corson fått sitt namn). En skylt på husväggen låter omtala att man "rev ett antal gamla byggnader för att göra gatan rakare."

Det finns nu flera samtida och äldre teckningar som visar hur den här porten såg ut. Bland annat är det tydligt att det fanns antika reliefutsmyckningar på båda sidor om portvalvet: de viktigaste finns bevarade i trapphuset i Palazzo dei Conservatori. Det rör sig om två stora reliefpaneler som kan dateras till kejsar Hadrianus tid. De är hårt restaurerade, men den ena visar Hadrianus gemål Sabinas apoteos, dvs uppstigande till gudavärlden; den andra antas visa Hadrianus begravningstal vid Sabinas begravning.

Närifrån var nu den här porten? Olika dateringar har föreslagits, men de flesta tenderar att föreslå 200-talet. Det mest intressanta med den här porten är att byggen där man återanvände delar av tidigare monument nog var vanligare än vi trott. Det mest berömda exemplet på denna praxis är ju Konstantinsbågen: men kanske var det så att det var långt vanligare än vi tror att monument plockades ned och recyclades? Ett exempel på detta finns i Museo Gregoriano profano i Vatikanmuseerna, de så kallade Cancelleriarelieferna: de hittades under Cancelleriapalatset i vad som verkar ha varit ett lager – de hade plockats ned från ett monument och väntade på att återanvändas.

På sätt och vis vore det mer självklart än att monumenten byggdes för att stå i tid och evighet. Kanske ska vi snarare ställa oss frågan varför de monument som står kvar blev kvar, än varför alla andra har försvunnit. Relieferna som återanvändes till arco di Portogallo tros i alla fall ha kommit från ett annat monument längre ned på Corson - men mer om det i nästa inlägg.


P.S. Jag ledde under förmiddagen stadsvandringen "Historier från en osynlig stad - en vandring från Piazza del Popolo till Piazza Venezia". Från den presenteras idag och i ett antal kommande inlägg olika utdrag. D.S.

lördag 20 mars 2010

(Fler) vägar till Rom

I förra inlägget avslutade jag med att Filippo Coarellis böcker om Roms arkeologi, som jag ser som det främsta alternativet till Amanda Claridges Romguide, är lite mer generöst försedda med historiska anekdoter. Coarelli har gett ut Romguider både på förlaget Mondadori och i Edizione Laterzas serie med guider till Italiens arkeologi; texten i båda verkar vara ungefär densamma. Dessa böcker har den definitiva fördelen gentemot Claridge att Coarelli tar upp även en hel del av Roms arkeologi som inte syns, som Konstantins badhus, de idag försvunna triumfbågarna på Corson, Templum Solis med mera. Coarelli är dessutom på det hela taget mer generös med fakta som inte är rent harcorearkeologiska. Till exempel återger han viktiga inskrifter i deras helhet både på latin och i översättning. Det ska dock nämnas att Claridge, för sin del, i litteraturförteckningen räknar upp de antika texter OCH inskrifter som berör olika platser. Och det är riktigt, riktigt trevligt.

Ett problem med Coarellis böcker är en viss "tvärsäkerhet" när det gäller identifikationen av vissa fynd. Här är, återigen, Claridge lite bättre på att vara tydlig med vad man inte vet. Men den största nackdelen med Coarellis böcker är att de - i alla fall vad jag vet - bara funnits tillgängliga på italienska. Det vill säga, fram till nu. För två år sen kom en översättning betitlad Rome and environs. Titeln kommer av att man i denna utgåva inkluderat en del av Coarellis texter om Roms omgivningar: det finns därför kapitel om de viktiga arkeologiska platserna utanför Roms centrum och dessutom om Ostia, Praeneste, Tivoli med mera. Visserligen kan jag tycka att kapitlet om Ostia är väl kort: 10 sidor till hade gjort SÅ stor skillnad. Men på det hela taget är textmaterialet fantastiskt värdefullt.

Jag tycker därför att Rome and environs är den på det hela taget bästa grundboken i ämnet Roms arkeologi - just nu, det vill säga. För som jag också nämnde i förra inlägget så ska en ny, utökad utgåva av Claridge vara på gång. Fortsättning följer alltså.

torsdag 18 mars 2010

Vägar till Rom

Inget är som att repetera. Man borde göra det någon gång om året, eller hur? Jag har ägnat ganska mycket tid under den senaste månaden åt att läsa om det som jag ser som mina grundböcker i ämnet romersk arkeologi. Och jag tänkte att jag kunde delge er något om i alla fall två av dessa ( ifall ni inte redan känner till dem, vill säga).

Amanda Claridges Rome - an Oxford archaeological guide har under ett antal år varit den i mitt tycke klart bästa introduktionen till ämnet. Efter att ha läst den från pärm till pärm för andra (eller om det nu är tredje) gången börjar jag dock fundera om den är så lyckad egentligen.

Claridge har ambitionen att presentera en grundlig översikt om vad man kan se av staden Roms arkeologi. För den som är intresserad av hur arkeologer arbetar i Rom och vilka arbetsmaterial de har att tillgå finns här mängder av värdefullt vetande att hämta. Inte minst det 50 sidor långa inledningskapitlet med information om romarnas byggmaterial, murtyper, marmorsorter, valv, skriftliga källor till Roms arkeologi med mera är oerhört värdefullt. Detta är mycket vällovligt. Claridge har också valt att koncentrera sig på grundliga presentationer av lättillgängliga platser av arkeologiskt intresse - alltså sådana som turisten kan besöka utan speciella förberedelser i form av tillstånd eller dylikt. Detta är också vällovligt.

Men här uppstår också ett problem. För den som är så intresserad av Roms arkeologi att han eller hon sätter värde på Claridges detaljerade texter är antagligen också intresserad av en hel del platser som Claridge INTE tar upp, eftersom de är "överkurs". Till exempel tycker jag det är en ren miss att Santa Croce in Gerusalemme-området inte alls behandlas, eller något av de områden som ligger en bit utanför Roms centrum, som mausoleerna i Tor de schiavi och Tor Pignattara. Omvänt tror jag också att den turist som nöjer sig med att se det som är "mest lättillgängligt" finner en hel del av Claridges texter aningen svårsmälta, till exempel hennes oerhört grundliga genomgångar av vilka kolonner som är av vilken typ av marmor - giallo antico, africano, cipollino med mera - i den och den kyrkan. Däremot kanske man skulle tycka det var kul att veta saker som att det var framför Venus Genetrix-templet som Julius Caesar ska ha tagit emot senaten sittande utan att resa sig (en gest som sågs som oerhört arrogant och bidrog till att han blev mördad).

Det återstår att se om Claridge tar med detta i den nya, reviderade och utökade upplaga som, om man får tro Internet, ska släppas närsomhelst. Filippo Coarelli unnar sig i alla fall att nämna den där anekdoten. Men mer om hans böcker om Rom i nästa inlägg.

söndag 14 mars 2010

Och förresten...

...så tänkte jag passa på att rekommendera Pizzeria Popolo (Via Flaminia, vid Piazza Flaminio). Legionärerna gillar tydligen deras pizzor. Det gör vi också.

På marknad

Jag var under eftermiddagen på Mercati di Traiano, ett museum uppfört i de lokaler som idag återstår av den "galleria" som byggdes under kejsar Trajanus i Rom. Dessa marknadslokaler låg i anslutning till det stora forum som byggdes under samme kejsares regering och bär hans namn. Numera tror man i och för sig att de här rummen som tidigare antagits ha inhyst butiker av olika slag snarare var kontor för den kejserliga administrationen; icke desto mindre har namnet blivit kvar.

Museet innehåller till största delen arkitektoniska fragment från två andra kejserliga fora, Caesars och Augustus forum, som gränsade till Trajanus forum. Utställningen är snyggt och sobert gjort, och det hela är väl iochförsig informativt. Men på det hela taget är det tyvärr rätt så...tråkigt. Jag undrar om man inte måste vara synnerligen specialintresserad för att i rum efter rum orka bekanta sig med kapitäl, friser, kolonnordningar med mera från Mars Ultors tempel, Venus Genetrix tempel och så vidare. De enda av de utställda föremålen som sätter i alla fall min fantasi i rörelse är fragmenten av den enorma staty - 12 meter hög - av Augustus (eller Augustus genius), som stod i en speciell lokal i ett hörn av Augustus forum.

Största behållningen är i stället att bara vandra runt i museet, bland alla dess rum, branta trappor, korridorer och gårdar. Här kan man faktiskt få en känsla av att vandra runt i ett romerskt stadslandskap. Ett alldeles vardagligt stadslandskap - ett som inte är dominerat av enorma tempel, portiker, teatrar och torg, det där sterila landskapet man ser på alla museer. Utan en stad präglat av små butiker och kontor, som bubblar av liv och rörelse. Det är nästan så man kan höra ekona av raska, stressade steg i trapporna - butiksägare som springer fram och tillbaka till sina lager, arkivarier som ilar runt med dokumentrullar under armarna.

Och jag kan inte låta bli att tänka att visst, det är väl fint att de här rummen har blivit museum. Men museer med antika stenar finns det nu redan ganska många av, inte minst i den här staden. Det här är bara ännu ett i raden.

En galleria med nästan tvåtusen år gamla anor däremot, DET skulle vara något unikt. Varför inte utnyttja museikomplexets enorma yta för barer, caféer, butiker, små utställningar? Då skulle de här rummen inte längre vara "bara" ganska trevliga. Utan kunna bli något riktigt, riktigt spännande.


Utsikt över (en del av) Mercati di Traiano

onsdag 10 mars 2010

Soundtrack (ett inlägg jag inte tänkte skriva, men OK då)

Jag har länge haft ett ganska kluvet förhållande till Kent - Sveriges största rockband som de av och till kallas. Detta hänger nog ihop med de två gånger jag sett dem live: första gången var på Kalmar nation i Uppsala, våren 1995 (oh, the memories!), alldeles innan de släppte sin första skiva. De hade kostymer, hakskägg och försökte låta som Afghan Whigs. Jag tänkte att "det här var väl rätt trevligt, men de kommer inte att bli något speciellt". En ganska dålig bedömning. Andra gången var på Roskildefestivalen 1998. Då var det svarta läderbrallor, bredbenta rockposer och "coolt" mellansnack som gällde (typ: "f-n vad många ni är"). Jag tyckte att de försökte låta som Depeche Modes Songs of Faith and Devotion. Och att de aldrig skulle bli stora på allvar. Ytterligare en förbluffande dålig bedömning: några år senare släppte de Vapen & Ammunition och blev typ...Sveriges största band någonsin. Min irritation var stor. Folk verkade ju vägra fatta.

Jag har nu sedan dess fått en allt stigande respekt för Kents förmåga att gång på gång leverera bra låtar. Problemet har bara varit att de alldeles för ofta varit för stelt producerade - ofta har jag tänkt att det här skulle kunna vara riktigt, riktigt bra i fall något någon gång stack ut lite mer. Om gitarrerna var lite hårdare, trummorna lite tyngre, basen skavde lite mer.

Men därför tycker jag också att det Kent som i dagarna är på väg Till En Arena Nära Dig är så mycket bättre. Eftersom de nu låter syntar ta betydligt större plats i ljudbilden - och plötsligt fungerar allt. Den stela rocken är borta och ersatt med dansbeat. Det är som om Jocke Berg & co i själ och hjärta alltid varit syntare. Jag är imponerad. Och därför är det här veckans soundtrack. Faktiskt.

Born of frustration

Någon av er läsare som minns hur det var att surfa på internet med ett modem? Joho, det minns ni nog. Ni vet, det där kvirrande ljudet när modemeländet kopplade upp sig mot internet, eller i alla fall försökte. Otåligheten när man väntade på att webbläsaren (Netscape!) skulle ladda in en hemsida - först brukade texten komma, så kunde man läsa den medan bilderna laddades ned (och om de var stora och låg på sådär 200 kb eller MER, så kunde man få vänta rätt länge medan de rasslade in i datorn, rad efter rad). Otåligheten medan man väntade på att någon skulle sluta tala i telefonen, eller andras otålighet i fall du satt och surfade när DE ville ringa. Man väntade med att surfa till tider då man visste att det inte skulle vara så många ute på telefonnätet, till dess att man hade någon vag tanke om att USA hade gått och lagt sig.

Det är, så här i efterhand, just den där frustrationen jag förknippar med den tiden - stunder av väntan, för korta för att man skulle kunna göra något meningsfullt av dem, för långa för att inte vara irriterande. Informationsflödet hade aldrig gått snabbare, ändå gick det inte tillräckligt snabbt. Och jag vet inte exakt hur mycket snabbare datorerna är idag; det är inte speciellt intressant. Däremot vet jag att frustrationen, den har bestått. Vi väntar fortfarande.

Jag tror i alla fall att jag inte är ensam om att bära med mig minnen av dator-och internetrelaterade beteenden som känns som att de hör till historien, till det förflutna. Dessa minnen är mer eller mindre intimt förknippade med diverse ting, som de där modemen. De stationära datorerna, stora ljusgrå dinosaurier med deras virrvarr av sladdar, portar och kringutrustning. De enorma 17-tumsskärmarna.

Så tanken slår en plötsligt: när kommer det första Internetmuseet? Allt som behövs finns redan. Och vad kommer man att kunna göra där - kanske pröva på internetsurfning 90s-style via 56k-modem?