fredag 10 december 2010

Åter till Antikythera

Det här är, som en god vän som lade ut länken på Ansiktsboken uttryckte det, helt enkelt larvigt koolt. Någon mer kommentar behövs faktiskt inte.

tisdag 30 november 2010

Popkultur

Jag är förstås inte ensam om att ha ganska kul åt den pedagogiska aktionsgrupp som härjar på Youtube och rätt och slätt kallar sig historyteachers - om någon skulle ha missat deras videos så gör de covers på diverse kända låtar, men med historiedidaktiska texter (mina favoriter är nog, i alla fall just nu, den här och den här).
Gruppens medlemmar, Mr. B och Mr. H., som presenterar sig som historielärare från Hawaii skriver att syftet med deras musikvideos är att göra historieundervisningen roligare. Roligt, absolut. Undervisande? Ja, varför inte. Man kan undra om inte många av de tilltänkta studenterna (gruppen skriver själva i en kommentar till en av deras videos att den presumtiva tittaren är 15 år) går miste om en del av de musikaliska referenserna (låtarna som de gör covers på är i flera fall gamla låtar från 80-och 90-talet). I vilket fall som helst fungerar det utmärkt som underhållning för akademiker födda på 70-talet. Sådana som jag.

onsdag 3 november 2010

Noblesse oublié

Jag lyssnar på ett helt fascinerande avsnitt av Vetenskapsradion Historia, denna gång om Karl Edvard, hertig av Sachsen-Coburg-Gotha och kungens morfar. Som växte upp som brittisk ädling, axlade furstetronen i sitt arvhertigdöme och blev sedd som förrädare i sitt hemland när första världskriget bröt ut och Storbritannien och Tyskland blev fiender. Som vände sig till nationalsocialismen, blev ordförande för Tyska Röda Korset och åtalad för brott mot mänsligheten efter kriget. Som dog 1954 fråntagen fursteslott, ära och även hälsa.

Ett sorgligt och fängslande livsöde. Inte minst eftersom Karl Edvard ju hade blivit fråntagen om inte allt av det ovanstående så åtminstone det mesta av det vare sig han hade varit nazist eller ej. För att världen helt enkelt inte hade något behov av personer som honom i den värld som uppstod efter 1945: de förpassades från världens centrum till dess skräphög, vare sig de var goda eller onda. En nobel, men likafullt förlorad generation.

lördag 9 oktober 2010

Har vi inte alla misstänkt det här?

Det verkar som om jag inte har så mycket att skriva just för tillfället. Andra saker tar helt enkelt tiden i anspråk. Och inget jag skulle kunna skriva skulle ändå vara hälften så bra som det här.

tisdag 28 september 2010

Olika historier

En av de böcker jag läste i somras var den tyske prästen och franciskanermunken Gereon Goldmanns självbiografi Tödliche Schatten-tröstendes Licht, till svenska översatt under titeln Genom dödsskuggans dal. Jag blev nyfiken på boken eftersom den handlade om en uttalat kristen tysk soldats upplevelser under andra världskriget. Vilka funderingar kunde en sådan person ha om kriget?

Boken var nu inte riktigt vad jag väntade mig. Goldmanns självbiografi handlar inte alls om andra världskriget, I alla fall inte på så sätt att han diskuterar kriget i sig, dess rätt och fel och så vidare. Nej, boken handlar i stället om Goldmanns väg till prästämbetet och om hur Gud hjälpte honom i hans värv. Kriget är stundtals något som närmast liksom sker i bakgrunden. Goldmann berättar helt enkelt inte alls den historia jag tänkte mig att läsa.

Och plötsligt slår det mig att jag känner igen det här mönstret från nära håll - från de antika historiker jag jobbat med rätt mycket, minst sagt, under en hel del år. Inte heller de berättar de historier jag förväntar mig, eller vill i alla fall, att de ska berätta. Jag förväntar mig att de antika historikerna ska redogöra för och förklara de komplexa historiska skeenden vi ser i antikens historia så här i efterhand; de gör de inte alltid. Och vi blir lika frustrerade varje gång. Men på samma sätt som kriget bara är en bakgrund i Gereon Goldmanns historia - en bakgrund han kanske förväntade sig att läsaren kände till eller åtminstone kunde läsa om på annat håll - är skeendena bara kulisser för de historier de antika historikerna berättar, historier som väldigt ofta handlar om personer och personligheter, snarare än (försök till objektiva förklaringar av) händelser.

Gereon Goldmann redogör för många diskussioner med nazister om kristendomen och den nationalsocialistiska ideologin, diskussioner som Goldmann alltid verkar vinna. I de här diskussionerna levererar Goldmann påfallande ofta långa och oerhört välformulerande repliker. En något skeptisk läsare kan här nog tvivla på att Goldmann verkligen sa sådär; talen verkar ganska tillrättalagda i efterhand. Tanken är antagligen att de ska återge kontentan av vad Goldmann faktiskt sa i de olika diskussionerna. Och här, mer än i något annat avseende, är Goldmann kollega till Tacitus och Suetonius - också de antika historikerna har ju en förmåga att lägga mer eller mindre högstämda tal i historiska personers munnar lite i tid och otid. Det är även hos dem mycket tveksamt om de här talen verkligen är historiska; men det var inte poängen med dem. Det handlade även för dem om att återskapa historiens essens, snarare än dess skeende.

En udda bok som gav helt överraskande perspektiv, alltså. Det är bra att läsa.

lördag 25 september 2010

The Beautiful South

De gjorde en del av den bästa blue eyed-soul som någonsin spelats in. Kombinerade med några av de fränaste texter som skrivits. Och står för veckans soundtrack.

onsdag 22 september 2010

The truth is out there

Igår såg vi på pilotavsnittet till Arkiv X - jag har inte följt Mulder och Scullys öden och äventyr sedan jag minns inte när (antagligen typ när serien ursprungligen sändes) och jag kan inte säga att jag någonsin följde den regelbundet. Det ska sägas att de serier jag lyckats följa är ganska lätt räknade. I alla fall, vad gäller Arkiv X och pilotavsnittet så har jag inte sett det överhuvudtaget förr. Så det blev ett ganska märkligt återseende.

Den första tanken är att mycket, så här drygt 15 år senare (!!), inte är sådär vansinnigt imponerande. David Duchovny och Gillian Anderson är, i alla fall här, ännu inga större skådisar. Dialogen är stundtals rent tafflig (Mulder: de här ungdomarna måste ha blivit bortrövade av utomjordisar!! Scully: Mulder, det är omöjligt!). Men även motivvalet har fått en viss patina under den tid som förflutit sedan början av 90-talet. Det här med människor som rövas bort av rymdskepp och myndigheter som hemlighåller information har helt enkelt inte riktigt samma sprängkraft längre (men så är ju tematiken från det årtionde då den amerikanske presidentens värsta problem åtminstone stundtals tycks ha handlat om vad han gjorde och inte borde ha gjort med sina praktikanter). Sedan dess har världen fått mer allvarliga saker att tänka på.

Men framför allt känns det här med hemlighållandet, som var ett så centralt tema i serien, på ett förunderligt sätt som en relik från historien. Om Mulder och Scully hade varit verksamma idag hade de bara laddat upp de bilder de tar på olika saker myndigheterna vill hemlighålla till internet via sina mobiltelefoner. Och den cigarettrökande mannen och hans kolleger hade antagligen låtit dem hållas, väl medvetna om att internet är så överlastat med information av alla möjliga slag att webben är det säkraste stället man kan låta saker försvinna på. Det har onekligen hänt en del.

lördag 11 september 2010

Idag...

fyller Arvo Pärt 75 år. Visst är det väl trevligt med det där Polar Music Prize, men innan Pärt får det tycker jag att de inte riktigt sköter sitt jobb på ett vettigt sett. Om ni vill bekanta er närmare med jubilaren, som SvD sympatiskt nog uppmärksammar, kan ni läsa det här. Eller lyssna på det här.

fredag 30 juli 2010

Pausmusik

P.S. Men innan ni surfar vidare så kan ni ju lyssna på det här. D.S.

En annan historia

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gått förbi Ara pacis-museet under de här tio månaderna under vilka jag befunnit mig i Rom. Varje gång tänker jag på hur märkligt det är att processionsrelieferna nästan syns bäst utifrån och att det är lite konstigt att alla de viktiga personerna finns avbildade på ena sidan.

Här kan det vara på sin plats med en utvikning. När Augustus hade återställt ordningen i riket (med synnerligen krigiska medel, något han själv inte direkt hymlade med) invigde han ett altare helgat åt freden, Pax, det så kallade ara pacis. Det bestod av ett altare och ett slags inhägnad runt sagda altare. Det är egentligen den senare som är intressant (altaret i sig är inte bevarat, bortsett från några fragment). För på långsidorna av denna inhägnad kan man se reliefer som föreställer processioner. I dessa deltar diverse stadstjänare, präster och andra. Och åtminstone den ena av dessa reliefer är nu rätt berömd. Detta eftersom man där tydligt kan känna igen flera av de personer som blivit bemärkta i historieböckerna, som Augustus, hans gemål Livia, hans allt-i-allo Agrippa med flera. Myriader av forskare har gjort tappra försök att identifiera de övriga figurerna i processionen som Augustus diverse släktingar och vänner. Men nu är det alltså så konstigt så att alla de historiskt intressanta figurerna - eller rättare sagt, de figurer historikerna tycker är intressanta - verkar finnas på ena sidan. Varför gjorde skulptörerna så, kan man fråga sig. Var altaret placerat så att andra sidan var skymd, kanske?

Jag tror för min del att det är vår iakttagelse, eller våra historieböcker, det är fel på. Om romarna nu formgav det här altaret som de gjorde hade de nog skäl till det. Det må kanske ha varit så att figurerna som avbildas på den “andra” reliefen inte var lika viktiga som Augustus & co; i så fall ville altarets konstruktör i alla fall få dem att verka lika viktiga. Monumentet berättar en annan historia än den vi kan läsa i våra böcker, om vi är beredda att närma oss marmorn utan en massa förutfattade meningar. Utan att försöka tolka den utifrån vad vi redan “vet”.

Det finns alltid en annan historia där ute. Jag får väl försöka jaga vidare efter den på hemmaplan. För nu är Romäventyret över för den här gången: i kväll tar jag planet hem. Arrivederci Roma, och tack för den här gången - vi ses nog igen.

Och detta innebär också att stationen kan komma att vara obemannad en vecka eller två. Vi ses!

torsdag 29 juli 2010

Från en osynlig stad (10)

Om man följer Via Giolitti några kvarter mot Terministationen och sedan viker av åt vänster kommer man snart till den rätt ödsliga Piazza Vittorio Emanuele II. I norra ändan ligger de rätt så dystra resterna av en monumental fontän som bör ha försetts med vatten av någon av de här akvedukterna som kom in i stan via Porta maggiore. Fontänen antas ha byggts av Alexander Severus, den siste av de severiska kejsarna, han som fick makten efter kusinen Heliogabalus dystra hädanfärd. Det slogs nämligen ett mynt år 226 som man tror föreställer den här fontänen, och man tänker sig då att det slogs för att fira öppnandet av fontänen. Nu är det – som så ofta är fallet – bara en trist tegelklump kvar eftersom allt av värde sedan länge plundrats. Man får tänka sig att fontänen varit klädd med marmor och skulpturer. Vattnet kom via akvedukten bakifrån och delas sedan upp i olika kanaler; fontänen stod precis där två vägar, Via Labicana och Via Praenestina, delade på sig.

Under medeltiden kallades ruinen för Marius trofeer, efter två skulpturer som föreställer trofeer. En trofé är ett slags schematiserad bild av krigsbyten som är ganska vanlig i romersk konst. Det rörde sig om erövrade vapen och sådant som monterades på en träram och sedan bars i de kejserliga triumftågen. Marius var en romersk militär och politiker under senrepubliken som gjorde en märklig karriär - om honom berättas lite samma historier som om Gustav Vasa – men troféerna har inget med honom att göra; de är i stället från tidig kejsartid. Fontänen studerades i alla fall ingående av bland andra Pirro Ligorio och kom att bli en inspirationskälla till de stora fontänerna i senrenässansens och barockens Rom.



Alexander Severus-fontänen.

Inte långt från piazzan, på sidogatan Via San Vito, finns en gammal stadsport; den här är ursprungligen en port från augusteisk tid i den gamla stadsmuren, den så kallade Serviusmuren, som ursprungligen bör ha uppförts i början av 300-talet f. Kr. , eller ännu tidigare. Porten försågs i mitten av 200-talet med en dedikationsinskrift till kejsar Gallienus av en viss Aurelius Victor, antagligen en tjänsteman i den kejserliga administrationen. Det är något konstigt med inskriften: det ser ut som om det saknas något ovanför den. Kanske har övre delen av en längre inskrift försvunnit. Det har föreslagits att en sådan övre del omnämnde Gallienus far, kejsar Valerianus. Denne drog nämligen runt 260 ut i fält mot Roms ärkefiende Sassaniderna; inskriften kanske omnämnde Valerianus (förväntade) segerrika hemkomst efter fälttåg mot partherna 260.

Det kan ha funnits skäl att ta ned den delen av inskriften. För det var nu inte så det blev. Valerianus besegrades i stället av den sassanidiske kungen Shapur och togs tillfånga. Den romerske ex-kejsaren hölls sedan i förödmjukande fångenskap som den sassanidiske kungens personlige slav. Allt detta skedde medan Gallienus, om man får tro hävderna, levde ett liv i sus och dus i Rom och mest intresserade sig för vad det skulle bli till middag och huruvida det skulle bli någon underhållning. En senare anekdot låter till och med antyda att Valerianus efter sin död flåddes och att skinnet rödfärgades och ställdes ut i ett sassanidiskt tempel som en segertrofé.

Så kan det gå.



Gallienusporten.

tisdag 27 juli 2010

Det är så viktigt att få bekräftelse

Under förmiddagens promenad går jag bland annat in på Museet i Trajanus marknader. Damen bakom disken blänger ovanligt misstänksamt på det kort som jag räcker fram. Tittar på det: vad f-n är det där, kan jag nästan höra hur hon tänker.

Här kan det nu behövas en lite förklaring: vi som arbetar eller går en kurs på Svenska institutet i Rom får ett kort, utfärdat av något statligt ministerium, som ska ge oss fritt inträde på diverse museer. Eller i alla fall museer som är ägnade åt konst eller arkeologi. I teorin. I praktiken kan man mötas av alla möjliga olika scenarion: ibland är det inga problem alls att komma in gratis, även på museer som inte alls handlar om konst eller arkeologi (det är med andra ord alltid idé att visa fram kortet). Ibland påpekas det att det museum man just försöker snylta in sig på inte handlar om konst eller arkeologi, utan om något annat. Ibland får man veta att museet inte är statligt utan kommunalt (fast på vissa kommunala museer kommer man in med kortet). Någon gång kommer man inte in gratis, men får rabatt. Någon gång så blänger de kyligt på en, brister ut i en längre utläggning och ger en sedan en fribiljett, liksom för att pränta in i en att man minsann ska vara oerhört tacksam för att man fick den där biljetten. Och så vidare.

Missförstå mig nu inte: jag ÄR tacksam över att ha det där kortet, oerhört tacksam. Det är mycket generöst av italienska staten att låta oss gå in gratis på landets museer, som otvivelaktigt behöver de inkomster inträdena genererar. Och jag vill framhålla att jag de gånger jag inte kommer in gratis med kortet utan att knota betalar mina inträdesavgifter. Det är bara de där oerhört skiftande reaktioner som det där kortet genererar jag tycker är något lustiga.

Och den här damen blänger som sagt mycket misstänksamt på mig. Frågar om jag är lärare. “Si”. “Lärare i…?” säger hon, mycket prövande. “Archeologia classica”, svarar jag.

Jag får lov att erkänna att det kändes ganska coolt att säga de orden. Fortfarande rätt surmulet räcker damen över en biljett.

söndag 25 juli 2010

Från en osynlig stad (9)

Om man trotsar trafiken vid Porta maggiore och följer Via Giolitti mot Terministationen kommer man snart till en märkvärdig ruin efter en stor, rund och kupolförsedd tegelbyggnad. Den står inklämd, liksom lite förläget, mellan den hårt trafikerade gatan och järnvägsspåren. Den kallas allmänt Tempio di Minerva medica, efter ett missförstånd som ska ha uppstått någon gång under 1500-talet; i själva verket rör det sig inte om ett tempel. I vilket fall har bygget daterats till åren runt år 300. Såna här runda kupolbyggnader var vanliga vid den tiden: två andra exempel är det mausoleum som kallas Tor de’ Schiavi, som ligger utefter Via Prenestina och det mausoleum som uppfördes över kejsar Konstantins mor Helena (hon igen!) vid Via Labicana.

Tempio di Minerva medicas kupol är faktiskt den nästa största antika antika kupolen i Rom, det är bara Pantheons som är större. Men den här var en nyskapelse: den skiljer sig från Pantheons i och med att den inte har ett hål i mitten. I stället har man bygg en lätt struktur kring ett slags ”kryssvalv” av tegel, en ny byggnadstyp som pekar framåt mot senantiken, till exempel mot Haghia Sophia i Konstantinopel. Mycket mer av kupolen var faktiskt kvar ända till 1828 då den rasade. Tydligen var den här ”lättviktskupolen” i alla fall lite för djärvt uttänkt, eftersom man byggt stödmurar, ca 20 år efter att den första byggnaden uppförs. Det fanns golvvärme i hallen och kupolen täcktes av en mosaik som successivt ersattes av puts. I nischerna fanns det statyer och rester av flera sådana hittades i medeltida stödmurar, där fragment av statyer hade använts som byggnadsmaterial.

Så vad är detta då för byggnad, om inte ett tempel? Längre norrut, vid kyrkan Santa Bibiana, har man hittat en stor golvmosaik som föreställer en jaktscen: den påminner mycket om liknande mosaiker som man hittat i ett enormt senantikt villakomplex i Piazza Armerina på Sicilien och i det stora kejsarpalatset i Konstantinopel. Två av de statyer som kunde plockas samman från Tempio di Minerva medica föreställer två konsuler från runt 400. Sådana statyer är typiska för det senantika Rom. Detta var ju under en tid då staden inte längre var huvudstad, i alla fall i den bemärkelsen att kejsaren vid det laget satt i Konstantinopel. Men det innebar också att senaten på nytt fick en maktställning i kejsarens frånvaro.

Så det verkar som om det fanns ett luxuöst residens, kanske byggt åt någon konsul, i det här området. Kanske var den här byggnaden en bankettsal i detta residens. Sessorianumområdet ligger inte så långt bort. Kanske denna byggnad hörde dit? Skulpturerna och jaktmosaiken finns i alla fall utställda i det eminenta museet Centrale Montemartini. Ni som befinner er i närheten av Medelhavsmuseet i Stockholm kan också bege er dit för att beskåda en av de korkmodeller som Gustav III fick med sig från Rom och som visar hur “templet” såg ut innan det rasade.



Tempio di Minerva medica.

fredag 23 juli 2010

Från en osynlig stad (8)

På 270-talet byggdes Aurelianusmurarna rakt över Sessorianumområdet. Murens sträckning är här ganska intressant: å ena sidan gör muren en krök runt palatset, vilket väl indikerar att palatset fortfarande användes. Å andra sidan skär muren tvärs över kapplöpningsbanan, vilket nog antyder att den, tja, inte användes längre. Om man nu följer murarna lite norrut från palatsområdet (gå ut från Santa Croce och följ biltrafiken åt höger) kommer man till en karakteristisk romersk trafikknut: bilar, bussar och spårvagnar kör om varandra och dödsföraktande fotgängare försöker korsa gatorna där det verkar minst farligt. Och mitt i alltihop står förstås en antik ruin, vanligen kallad Porta maggiore.

Den här platsen var nu antagligen ganska kaotisk även under antiken. Här här möts nämligen två vägar, Via Labicana och Via Prenestina. Inte mindre än sex akvedukter går också in till staden här. De valv som stöder de två sista som byggdes här, aqua Claudia och Anio Novus (båda påbörjade under Caligulas regering, år 38, och avslutade av kejsar Claudius år 52), där de – staplade på varandra – korsade de två vägarna utgör Porta maggiore. Det blev dock ingen stadsport innan Aurelianusmuren började byggas.

Claudius är en kejsare med ganska komplicerat eftermäle. Å ena sidan beskrivs han som en löjlig gammal gubbe av vissa antika historiker (som vi visserligen vet tillhörde senatsaristokratin och alltså tillhörde kejsarnas fiender, men det är märkligt vad lätt vi glömmer bort det). Å andra sidan kan man inte komma ifrån att mycket nyttigt uträttades under hans regering. Det anlades en hamn i Ostia och två av Roms största akvedukter - de två vi ser här - byggdes alltså också. En annan akvedukt, aqua virgo, restaurerades också. Och precis som där finns här en inskrift som säger att ”Tiberius Claudius kejsare etc., med egna medel bekostat konstruktionen av aqua Claudia från de källor som kallas Caeruleus och Curtius och även Anio Novus”.

De två nedre inskrifterna visar också på detta. Den första låter omtala kejsar Vespasianus. Han blev kejsare efter diverse om och men efter att Claudius efterträdare, den illa beryktade Nero, begått självmord. Vespasianus ska ju ha varit en ganska hård och gnidig gubbe om man får tro hävderna (han är väl mest berömd för att ha lagt skatt på den urin som valkare samlade in med motiveringen att ”pengar luktar inte”). Men även han lät restaurera de här akvedukterna. Likaså gjorde hans son Titus, som efterträdde Vespasianus som kejsare men bara hann regera i två år. Inskrifterna gör gällande att båda dessa reparerade akvedukterna – återigen för egna medel. Man kan förstås fråga sig vad som var skillnaden mellan offentliga medel och kejsarens egna medel. Men det är ändå rätt intressant att det sågs som viktigt att framhäva att det rörde sig om kejsarens egna slantar.

Båda akvedukterna blev drygt tvåhundra år senare inbyggda i Aurelianusmurarna. Dessa restaurerades sedan ett flertal gånger, först i början på 300-talet. På den här platsen kan man se spår efter en andra restauration som genomfördes under kejsar Honorius i början av 400-talet. Då befann sig Rom sedan ett antal årtionden i ett helt annat läge. Staden var inte längre huvudstad i riket och barbarer härjade kors och tvärs i riket. Honorius har också brukat räknas som en av Roms allra svagaste kejsare. Under förstärkningarna 401-403 byggdes halvcirkelformade torn runt porten. Under 1800-talets första årtionden togs de bort så att originalporten från Claudius regering blev synlig igen. Till vänster om Porta maggiore har man rekonstruerat en liten bit av ett av Honorius torn med en inskrift. Förstärkningarna var i vilket fall inte till någon - år 407 plundrades Rom av västgoterna. Detta var första gången på i runda slängar 700 år som Rom hade plundrats av barbarer och det verkar ha gjort ett enormt intryck på samtiden. Staden reste sig aldrig efter detta.

Här har vi också bagaren Eurysaces grav. Den uppfördes ursprungligen ca 30 f. Kr och har en underlig, närmast trapetsliknande form, antagligen för att passa på en ledig plätt mellan vägarna. Inskriften meddelar att detta är Marcus Vergilius Eurysaces grav. Eurysaces var antagligen frigiven slav. De reliefer graven är försedd med visar att Eurysaces var bagare – bland annat kan man här se vad som i alla fall ser ut som en pizzaugn. Världens första?



Porta maggiore, med Eurysaces grav framför.

onsdag 21 juli 2010

Från en osynlig stad (7)

Det var då alltså vid kyrkan Santa Croce in Gerusalemme vi var - tänk er att ni står precis framför den ganska anonyma 1600-talsfasaden (eller om det nu är 1700-tal, sak samma, i alla fall just nu). Gå nu runt kyrkan åt vänster. Då kommer ni att se en antik tegelvägg. Och plötsligt byter byggnaden helt karaktär. Man kan notera de valvbågar som byggdes igen när kyrkan skapades.

Här finns även resterna efter en enorm hästkapplöpningsbana - en ”legitimitetsskapande arena”, där kejsaren, när han tog plats i sin hedersloge, kunde konfrontera sina underlydande. Det är ingen slump att såna här kapplöpningsbanor byggts i anslutning till palats på flera håll i den antika världen – Cirkus Maximus ligger precis nedanför Palatinen där de kejserliga palatsen var belägna; liknande anläggningar fanns i Konstantinopel, Trier, Thessaloniki och på en massa andra platser.

På mittsträngen stod, som alltid på de här anläggningarna, en obelisk. Flera av Roms obelisker har ursprungligen stått på såna här kapplöpningsbanor: de två som man vet stod på Circus Maximus står nu på Piazza del Popolo och Piazza San Giovanni in Laterano; den som står på Berninis berömda fontän på Piazza Navona stod ursprungligen på en kapplöpningsbana byggd av kejsaren Maxentius i början av 300-talet vid Via Appia alldeles utanför stan. Och den som stod här föll och bröts i tre delar och förvarades på många olika ställen, till exempel Palazzo Barberini och Cortile della Pigna i Vatikanmuseerna. På 1800-talet sattes den ihop och sattes upp i parken på Pincion, där den fortfarande kan beskådas.

Sen finns också den här märkliga korridoren som man tänker sig ska ha lett direkt till den kejserliga logen. Den är så bred att man måste ha kunnat köra i den med vagn. Och en av de saker Heliogabalus ska ha gjort var nu att till Rom ta med sig den kult som han var överstepräst för, kulten av en svart sten från staden Emesa. Det verkar ha varit en slags solkult. Solguden – sol invictus, den oövervinnerlige solen – avbildades ofta stående i en vagn, dragen av fyra hästar. Så kanske tanken var att Heliogabalus i solgudens skepnad skulle kunna komma körande till den kejserliga logen utstyrd som solguden själv? Det är nu bara en rätt vild hypotes.

Till höger om kapplöpningsbanan finns resterna av en stor mottagningshall. De här blev mycket vanliga framemot senare kejsartid och är kanske symptomatiska för en tid då den romerske kejsaren hade börjat få en roll mer lik den vi idag associerar med ordet kejsare. Det krävde då mer ceremoniella, storslagna mottagningar, mottagningsceremonier och därmed mottagningshallar. Dessa är typiska för de palatskomplex som byggs runt år 300: det mest välbevarade exemplet finns i Trier.

Namnet på kyrkan, Santa Croce in Gerusalemme, då? Ja, det handlar om kejsar Konstantins mor som genomförde en pilgrimsresa och ska ha återfunnit en del av det heliga korset, som man sedan förvarade här. Men det är en annan historia.

söndag 18 juli 2010

Från en osynlig stad (6)

Tiden går och snart är det dags att lämna Rom för den här gången. Men några historier till hade jag tänkt att det vore kul att delge läsekretsen innan jag åker, så det är lika bra vi drar ut och vandrar igen. Idag börjar vi i en helt annan del av stan än sist, vid kyrkan Santa Croce in Gerusalemme. Här låg under ett antiken ett för de flesta rätt okänt romerskt palatsområde som brukar kallas Sessorianum. De ruiner som finns här ser inte mycket ut för världen och det kan tyckas långsökt att tolka dem som rester efter ett palats. Men det har också att göra med vad man menar med ett “palats”. Egentligen är det, i det här fallet, snarare en villa.

Villorna verkar nu ha varit oerhört viktiga för romarna. Mycket i den romerska kuturen kretsade kring dem – romarna pratade gärna om det ”sunda lantlivet” (skalden Lucretius till exempel talar om hur fint det är att kunna sitta i sin villa och titta ut över vad som sker runt omkring en, själv oberörd av stadens och världens stress, larm och brådska). Det kan ligga nära till hands att jämföra romarna med dagens överurbaniserade människor, i det att de ständigt tycks ha längtat ut från staden.

Inte minst flera kejsare föredrog sina stora lantvillor framför den jäktiga staden Rom – ett exempel är Hadrianus och hans villa i Tivoli. Ett annat, det kanske mest kända, är kejsar Tiberius - Augustus efterträdare som, enligt den bild av honom vi får från de antika källorna, aldrig verkar ha velat ha jobbet. Kanske kände han att han aldrig kunde leva upp till vad företrädaren åstadkommit. Så han lämnade staden helt och tillbringade de sista tio åren av sitt liv på Capri, i den så kallade Villa Iovis – en dyster borg högt uppe på en klippa, varifrån han kunde se ifall folk var på väg till ön. Man anser sig ha identifierat Villa Iovis som de ruiner som fortfarande finns kvar högst uppe på Capris östspets.

Men de flesta verkar ha valt en slags kompromiss: villaområdet runt själva Roms centrum – suburbium, Roms ”grönbälte.” Och det är där Sessorianumpalatset ligger. Det ska ha anlags under den så kallade severiska dynastin. Vilka var då det? Septimius Severus var ursprungligen från Leptis Magna i Nordafrika, en av många som utropades till kejsare i den oreda som uppstod efter att kejsaren Commodus (känd senast från Gladiator) hade mördats i början av 190-talet. Septimius Severus kom att behålla makten länge och gjorde sig känd för mycken byggenskap, inte minst i Rom. Septimius Severus hade nu två söner, Caracalla och Geta. På sin dödsbädd ska han ha sagt åt dem att ”vara eniga, löna soldaterna och förakta alla andra.” Åtminstone Caracalla lydde bara delvis: han lönade soldaterna och föraktade alla andra - dock inklusive sin bror, som han rätt omgående såg till att få mördad. Och möjligen är det under Caracalla som det här området börjar byggas. Varför här? Kanske på grund av att vissa militärläger låg i närheten.

Sessorianumpalatset byggdes sedan ut, kanske under Caracallas och Getas yngre släkting Heliogabalus, som nog kan göra anspråk på titeln den ondaste av alla onda romerska kejsare. Han hade vid unga år blivit överstepräst i Baals kult i Emesa och redan som tonåring utropad till kejsare. Enligt hävderna ska han ha varit ett rent vidunder: han förtryckte medborgarna med diverse skatter, förrättade människooffer (varvid han som Alf Henriksson observerar, av ren elakhet såg till att offra barn vilkas föräldrar var i livet); han utvecklade en vanvettig lyx; på hans kalas kunde man till exempel trakteras med bönor med bärnsten och ris med pärlor. Mitt i måltiderna kunde han få för sig att släppa in lejon eller leoparder som han låtit tämja bara för detta syfte – gästerna som inte visste att djuren var tama blev vettskrämda och dog ibland, vilket gjorde Heliogabalus mycket nöjd. I fall han skulle behöva ta livet av sig hade han gjort ett antal förberedelser för att kunna göra det in style – han lät tillverka ett purpurfärgat silkesrep, ett gyllene svärd och ett gyllene och juvelbesatt torn som han skulle kunna hoppa ned och slå ihjäl sig från, osv osv osv osv. Heliogabalus gick själv hän när han hade adopterat sin lille kusin Alexander Severus: han ångrade av någon anledning detta och planerade att mörda den lille (detta ska faktiskt ha skett just här). En sammansvärjning bildades dock och Heliogabalus blev i stället själv mördad. Hans lik släpades genom Roms gator och slängdes i en kloak som visade sig vara för trång, så man drog ut liket igen och slängde det i Tibern i stället. Heliogabalus tilldömdes sedan damnatio memoriae - inskrifter som nämnde honom utraderades och den fjortonårige Alexander Severus utropades till kejsare.

Men vad är det då som finns kvar av severernas palats? För det första det som nu är kyrkan S. Croce, antagligen ursprungligen en stor mottagningshall i palatskomplexet. Vi vet från senantika notiser att det i trakten fanns en amfiteater; det måste vara den lilla amfiteater som ligger bredvid kyrkan. När Aurelianusmuren byggdes drogs arenan in i muren och förvandlades till en fästning. Varför hade man en amfiteater i ett kejsarresidens, kan man undra? Amfiteatrarna, och i ännu högre grad kappkörningsbanorna, var de platser där kejsaren såg sina undersåtar och de såg honom. De var rum där var och en hade sina bestämda platser, där den romerska samhällsordningen blev tydlig. De här arenorna fyllde alltså en mycket viktig politisk funktion i riket. Här finns faktiskt också rester efter en enorm kappkörningsbana, samt resterna av en enorm korridor som verkar ha lett från mottagningshallen till kappkörningsbana. Men mer om detta i nästa inlägg.

onsdag 14 juli 2010

At the indie disco

Det var visserligen inte torsdagar jag brukade gå ut på, utan onsdagar (lilla lördag! Piraya på ÖG!) och fredagar (Kalmars! Zwyck på Uplands!) och det var väl runt ett man brukade släpa sig hemåt (snarare än framåt morgonen), eftersom studentnationerna stängde så tidigt. Men det är detaljer i sammanhanget. I övrigt fångar det här på ett ganska ljuvligt sett en rätt väsentlig del av mitt glada 90-tal. Veckans soundtrack!

P.S. Ni som kan identifiera alla de skivomslag som flimrar förbi får extra stilpoäng! D.S.

tisdag 13 juli 2010

Om klassificering av fynd

För något tag sedan fick jag frågan om huruvida det någonsin hittats en antikt myntverk samt hur ett sådant kan se ut. Jag kunde egentligen inte svara på frågan utan försökte undvika den med ett långt, pratigt svar. Jag ta upp frågan här eftersom det kanske är någon av er, kära läsare, som vet bättre. Men också för att frågan fick mig att fundera på det här med definitioner, hur vi definierar vad som är vad i vår vardag.

Mig veterligt har man i alla fall inte funnit något säkert har kunnat identifieras som ett antikt myntverk. Det kan förtjäna att nämnas att den stora byggnad som finns under Basilica San Clemente i Rom har föreslagits vara Roms myntverk, eller åtminstone den plats där mynten förvarades, även om de inte slogs där. Detta dels på grund av byggnadens utseende: den består av ett antal rum runt en stor gård byggda med yttermurar i ovanligt kraftigt murverk. Detta samt det faktum att komplexet bara, vad man kunnat se, har en enda ingång har gjort att det föreslagits vara just ett myntverk. Sen har man även i trakten av San Clemente hittat flera inskrifter från tjänstemän som arbetade på myntverket; de så kallade Regionkatalogerna från Konstantins tid anger vidare att myntverket var i närheten av Colosseum; ett fragment av Forma urbis, den marmorkarta över Rom som gjordes under kejsartid och av vilken ett antal fragment finns bevarade, visar dessutom myntverket och där har det samma form som byggnaden under San Clemente. Så, tja. Se Coarellis Rome and environs, 172ff.

Så långt Rom. Dessutom kan man ha hittat några vad man tror är "lokala" myntverk i provinserna, typ i legionslägren vid det som var romarrikets nordgräns vid Rhen. Vad man hittat i de fallen antar jag är smältugnar samt redskap för mynttillverkning, typ gjutformar eller myntstampar. Men här uppstår frågan hur vi ska tolka denna "mynttillverkning" - som "reguljär myntning", "falskmyntning", eller "lokal myntning"? Poängen är att det, vad jag vet, måste vara rätt svårt att arkeologiskt avgöra vad som är ett myntverk och vad som "bara" är en smedja. För vad är ett myntverk, annat än just en smedja där man hettar upp metall och sedan bearbetar den med vissa speciella instrument? Det är här vi kommer fram till det arkeologiska grundproblemet: vad är vad i det arkeologiska materialet?

Till saken hör ju att speciellt under senare kejsartid anses det att mycket mynt slogs i tillfälliga "field mints", för att man skulle kunna förse hären med mynt till lönerna. Vad kan dessa "field mints" ha varit annat än en uppsättning verktyg för att slå mynt, som man sedan använde vid lokala smedjor (eller tillfälligt uppsatta smedjor)?. Vi vet ju också att de romerska legionerna hade sina egna fältverkstäder där man reparerade olika grejor och det är väl då rimligt att tänka sig att utrustning för att slå mynt så att säga kunde finnas med i verktygslådan.

Samma resonemang tror jag också skulle kunna gälla för flera av de "fasta" myntverken. Det har nämligen också förmodats att flera myntverk (återigen under senare kejsartid) bara slog mynt när kejsaren var närvarande. Det må vara hur det vill med det (själv är jag skeptisk) men jag tror nog att vi kan förutsätta att de flesta myntverk - utom kanske då det i Rom - inte slog mynt oavbrutet. Och vad skulle de då göra när de inte slog mynt? Pyssla med tillverkning av andra metallprylar, antagligen. På det hela taget bör vi nog tänka om lite när det gäller gränsdragningen mellan "myntslagning" och annan verksamhet.

Se där - jag försöker dra bort uppmärksamheten från min okunnighet vad beträffar antika myntverk genom att i stället ifrågasätta frågans giltighet. Ett sant akademiskt förfarande, inte sant?

fredag 9 juli 2010

Bild som bild?

Som åtminstone deltidsnumismatiker känner jag mig förpliktigad att säga nånting om det nya, stora fynd av romerska 200-talsmynt (ca 52 500 st) som gjorts i Somerset. Ett ganska bra svar om någon skulle undra om inte “allt redan är uppgrävt”. Både SvDs och DNs internetupplagor rapporterar om fyndet. Det finns nu en ganska intressant skillnad mellan de båda blänkarna. Medan SvD lagt ut ett antal bilder på fyndet, inklusive en fin bild på krukan mynten hittades I under utgrävning (bravo!) har DN nöjt sig med att publicera en bild någon bara verkar ha googlat fram - kanske genom att söka på “gamla mynt”, eller något. Deras bild visar nämligen grekiska mynt, ett antal hundra år äldre än mynten det här fyndet ska bestå av (äh, vad f-n, gamla mynt som gamla mynt, det är väl ingen som ser någon skillnad?). Och kanske fanns det med några såna mynt också i fyndet? Näe, enligt Portable Antiquities Scheme är alla mynt från 40-årsperioden mellan åren 253 och 293 e. Kr.

Det är väl trevligt att dagspressen skriver om arkeologiska fynd. Synd bara när det inte verkar vara så noga med detaljerna.

torsdag 8 juli 2010

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 4

Sagan om Jason och det gyllene skinnet

Kung Aietes: Vilket fint gyllene skinn. Jag gömmer det i den här lunden Där Ingen Kommer På att Stjäla Det.

(Det finns faktiskt en förklaring till varför kung Aietes har det gyllene skinnet, men som det heter på Facebook: it’s complicated.)

Pelias: Jason, om du kan hämta det gyllene skinnet så ska du bli kung i stället för mig.

Jason: I fix!

Herkules (och en massa andra): Koolt! We’re on!!

Ray Harryhausen: Hmmm, här skulle man kunna ha en del fräna specialeffekter…

Medea: Om jag hjälper dig få tag i den dära trasan, får jag hänga med dig härifrån då?

Jason: Sure!

(De får tag i det gyllene skinnet och drar. Sedermera går det åt helvete för dem i alla fall. Men det är en annan historia, eller rättare sagt saga)

måndag 5 juli 2010

Stories of old

När jag bestämde mig för att börja plugga antik historia, var det nog mycket beroende på Alf Henrikssons Antikens historier. Jag hade flera gånger läst ur Romdelen - jag hade nog aldrig läst hela rakt igenom, det är ju nu inte ett verk som alls behöver läsas från pärm till pärm - och fyllts av förundran: jösses. Kan historia berättas så här? Så här…glädjefyllt? Så genomsyrat av en övertygelse om att det här med historia inte bara behöver vara intressant, lärorikt osv osv osv utan också helt enkelt kan vara just…kul? Ingen svensk populärhistorisk författare jag känner till har på den punkten kommit upp till Henrikssons nivå.

Länge har jag tyckt att Antikens Historier haft en svaghet, nämligen att det kunde behövas lite mer “fakta i marginalerna”: årtal, ordförklaringar och så vidare. Och därför tänkte jag också att det skulle vara en kul idé att ge ut Antikens Historier igen, men i en kommenterad version, kanske med lite faktarutor och förstås med en uppdaterad litteraturförteckning. Då skulle man, tänkte jag, få det bästa av två världar: en introduktionsbok om antiken med grundläggande fakta baserade på de senaste rönen i kombination med Henrikssons stilkänsla.

Den här våren har jag läst om Antikens Historier och det har nog funnits en tanke i bakhuvudet på det här projektet. Jag ville helt enkelt se vad man skulle behöva göra med texten. Men jag har med ganska stort vemod kunnat konstatera att det nog inte skulle vara realistiskt att ge ut den igen. Det är lite för mycket otydligheter, slarvfel och även misstänkt mycket som ser ut som rena sakfel. Att ge ut en kommenterad version där man rättade allt detta skulle helt enkelt inte vara snällt mot Henriksson. Dessutom är textens utgångspunkt helt enkelt föråldrad: när Henriksson skriver om den och den mycket bekanta anekdoten om Caesar fungerar det bara om läsaren verkligen känner till anekdoten. Det gjorde den presumtive läsaren säkert också på 50-talet, när boken kom ut första gången och tillräckligt många mindes Cornelius Nepos och de andra romerska författarna från skolan. Men idag? Knappast.

Men jag är ändå tacksam för Alf Henrikssons historier. Och jag kommer att bära dem med mig även i fortsättningen.

lördag 3 juli 2010

Ögonblicksbild: 18.25

Jag har just sett Tyskland mangla Argentina i kvartsfinalen (tack till L. för sällskap och teknologi!). Går in i köket, hjälper K. att fixa lite med kvällens efterrätt. Häller upp en skål med chips - till K, eftersom jag åt upp en skål till matchen. Går sedan till datorn för att surfa in på svenska tidningars hemsidor och kolla vad de skriver om matchen. Efter någon minut, eller kanske några, kommer K. In med chipsskålen. Å, får jag ett chips också? Tänker jag glatt.

Skålen är tom. Sånär som på ett litet, ensamt chips. Det får jag.

Det kan vara värmen, eller att det är lågtryck och åska i luften. Men det var i alla fall dagens mest hysteriskt roliga hittills.

torsdag 1 juli 2010

Fältreportage: Archeobus

Ni känner till de där bussarna som åker runt olika sevärdheter, så man kan hoppa på var man vill och sen “se hela stan på en busstur?” Jag antar att de finns i alla stora städer; de finns definitivt i Rom. Under hela vår tid här har vi ideligen sett de där bussarna och tänkt att det någon gång vore kul att faktiskt åka med en av dem. Så i början av veckan gjorde vi detta. Som den noggranne fältreporter jag ville vara hade jag förberett mig med kamera och anteckningsblock. Nedan några utdrag ur mina anteckningar (som bitvis är extremt svårlästa, eftersom bussen visade sig vara väldigt skumpig):

13.30. Start, Piazza Repubblica. Bussen åker nedför Via Nazionale. Den engelska guiderösten i hörlurarna (hädanefter Mr. Archeobus) förklarar valet av namnet Via Nazionale. Tydligen hade det att göra med att irritera påven.


Bussen.


Via Nazionale.

13.33. Rödljus vid Largo Magnapoli. Här finns, påpekar Mr. Archeobus högtidligt, en liten rest av en genuine and ancient city wall.


Capitolium.

13.38. Vi har kört över Piazza Venezia, upp mot Capitolium och där gjort en u-sväng. Nu kör vi mot Via dei Fori Imperiali. Mr. Archeobus hänger inte riktigt med utan pratar vidare om Capitolium när vi redan befinner oss på andra sidan Viktor Emanuel-monumentet.


Colosseum och Konstantinsbågen.

13.44. Svänger vänster vid Cirkus Maximus. Mr. Archeobus pratar om Porta Capena och den källa där vestalerna brukade hämta vatten.

13.45. “Baths of Caracalla stop. Visits: Baths of Caracalla” (nähä?). 13.46. Körde vi just över en refug? Det såg i alla fall ut som det. Var Caracallas mantel gallic eller gaelic? Mr. Archeobus påpekar vad som kännetecknar ett romerskt bad: axiality and symmetry.

13.52. Nu är vi ute på Via Appia. En massa statistik om San Callisto-katakomberna. Hinner inte med allt. Var det 16 påvar, x antal martyrer och sammanlagt 75 000 pers som är begravda där?

13.58. Caecilia Metellas grav. Bussen vänder på en femöring. Området kallas Capo di Bove efter bukranierna på gravens fris. Intressant, det visste jag inte.


Caecilia Metellas grav.

14.05. Paus. Chauffören, tjejen som säljer biljetter och jag smiter in på baren och dricker kaffe. Det blir liksom inte så mycket mer Italien än så.

14.17. Iväg igen.

14.24. Tillbaka vid Porta San Sebastiano där vi svänger vänster. Murarna byggdes under kejsar Aurelianus, inte av någon Aurelius!



Porta San Sebastiano.

14.25. Är det pausmusik jag hör, mycket svagt?

14.27. Stadio delle terme…vardå?

14.28. Ah, där.

14.31. Vi kör förbi Cirkus Maximus och Palatinen. Mr. Archeobus är dock mycket tyst. Har han tappat orken? Eller är han och fikar?

14.42. Tillbaka på Piazza Repubblica. Det var riktigt kul och intressant. Tack och adjö!


onsdag 30 juni 2010

There are places I remember

Det är lite vemodigt att Hultsfredsfestivalen lägger ned. Den gången jag var där - 1997, for the record - var en av de där formativa upplevelserna i livet. Bara resan dit, där den sista lilla sträckan var med ett gammalt ånglok på en smalspårig järnväg, var ju ett äventyr. Väl framme på festivalområdet fanns där flera trevliga ängar man kunde slå upp sitt tält på en bit ifrån festivalområdet: närmare grindarna in till scenerna låg ett skogsområde, där det inte fanns en enda platt kvadratmeter och marken var lerig. Det var förstås där alla slog upp sina tält - så även jag, efter att ha lyckats hitta en plätt som inte lutade alltför mycket. Stämningen, och de sanitära förhållandena, i den där skogen var väl som man kunde förvänta sig med tanke på situationen, ett tiotusental 20-åriga punkare, långt borta hemifrån. Med andra ord inte direkt jätterent. Men det var en fantastisk känsla, detta med att liksom vara på rymmen. Jag gick runt i en rätt ful vit Beppehatt och lånade ciggisar av folk - jag har aldrig rökt vare sig innan eller efter, men just då kändes det helt rätt att bara drälla runt lagom nochalant med en cigg mellan fingrarna som jag av och till puffade liknöjt på.

Så var det banden - Nick Cave var på sitt allra bästa/sämsta humör (svårt att avgöra med den karln), Suede (enda spelningen någonsin där jag har backat på grund av publiktrycket, annars har det alltid varit stor sport att försöka smygavancera närmare scenen under pågående spelning). Red House Painters som (tror jag) gjorde sin enda Sverigespelning någonsin - inte en jättebra spelning, men jag är ändå väldigt glad att ha sett dem. Tiamat, med deras psykedeliska ljusshow i sommarkvällen. Electric Banana Band, förstås, med alla punkare som dansade runt i leran framför scenen. Och så var det det där tyska bandet, Rammstein hette det tydligen. Som festivalledningen, enligt vad man kunde läsa i programhäftet innan, hade flyttat upp till en större scen efter att ha sett en inspelad konsert där sångaren tände eld på sig själv. Och jodå, det brann friskt och sprutades eld lite här och var under spelningen. Under sista låten började de där tygstyckena som hänger på sidorna av scenen brinna, men vid det laget tänkte man att det nog skulle vara så. Ända tills folk kom uppspringande på scenen med vattensläckare. Så scenen brann, det sprutades vatten åt alla möjliga håll och bandet manglade på. Sista natten var jag uppe och lyssnade på Daft Punks spelning någon gång framemot småtimmarna. Sedan var det bara att försöka hålla sig vaken för att sedan ta ett tåg hem tidigt på morgonen. Där jag kollapsade, antagligen obeskrivligt skitig. Jag undrar vad mannen bredvid tänkte.

En av de där formativa upplevelserna, som sagt. Samtidigt kommer man inte ifrån att jag aldrig åkte tillbaka - det räckte med en gång. Det var på det hela taget lite för skitigt och, tja, lite för långt bort. Jag antar att jag inte är den ende att ha känt så eftersom Hultsfredsfestivalen alltid har haft större eller mindre problem med biljettförsäljningen.

Men det känns ändå som sagt lite vemodigt.

måndag 28 juni 2010

Gästblogg

Idag kan ni läsa ett inlägg om ett av Italiens allra trevligaste museer här.

torsdag 24 juni 2010

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 3

Idag sagan om Persefone:


Hades: Hmm, Persefone! (Snor med sig P. hem)

Demeter: Persefone?…Persefone?? Persefone!! Attans!!!

Zeus: Hmm. Klurigt. De kan kanske turas om att ha henne.

tisdag 22 juni 2010

Grannkonversation

Med viss regelbundenhet har jag under våren varit ute och sprungit med kolleger (och grannar) från Danska akademin. Vi har brukat vara ute på måndagar och torsdagar och igår var det dags igen.

Som vanligt funderade jag på vad vi skulle tala om den här gången. Varför det, egentligen? När man är ute och springer borde man väl egentligen inte känna sig tvungen att göra mycket alls. Man borde väl vara fullt upptagen med att…springa. Men av någon anledning så känns det konstigt att bara moltiga sådär. Något borde man väl säga. Så den här gången pratade vi om fotbolls-VM. Om att Sverige inte är med, om att Danmark är med men går sådär, och så vidare.

Jag undrar lite hur mycket de förstod av vad jag sa: jag förstod väl ungefär hälften av vad de sa. Jag vill nu framhålla att jag faktiskt KAN förstå danska. Om den talas tydligt och hyfsat långsamt går det OK. Men när den talas snabbt - och inte minst när den dansktalande samtidigt springer, kanske är lite andfådd - då går det…inte fullt så bra. Men ändå pratar vi på. För i de här sammanhangen vill ju ingen vara först med att gå över till engelska. Det skulle otvivelaktigt vara enklare ur kommunikationssynpunkt, men socialt skulle det bli lite obekvämt. Som ett erkännande av att vi nordbor faktiskt ibland helt enkelt inte förstår varandra. Och det vore ju för dumt, eller hur?

Vem var det som sa att språkets funktion inte primärt är kommunikativ utan social, ett sätt att markera samhörighet? En rätt bra iakttagelse var det i alla fall.

söndag 13 juni 2010

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 2

Sagan om Theseus och minotauren:

Egeus: Nu måste vi offra våra ungar till minotauren igen…kan inte du fixa det här, Theseus?

Theseus: No sweat!

Ariadne: Ta med dig det här garnnystanet så hittar du ut igen när du spöat minotauren.

(Jag har här blivit ombedd att påtala att Theseus sedan också spöar minotauren)

Theseus: Hmm, vad var det farsan sa om seglen nu igen…svart eller vitt? Äsch, svart är snyggare.

Egeus: Neej! Theseus! (Kastar sig ut från en klippa, dör och ger namn åt Egeiska havet)

lördag 12 juni 2010

Go, Johnny!

Jag har alltid hyst en kanske något motvillig beundran för John Lydon, eller Johnny Rotten som han ju blev känd som. Och ibland undrar jag på fullaste allvar om han inte är en av de mest intelligenta figurer som någonsin snubblat sig igenom rock’n’roll-cirkusen. För han verkar - som förvånansvärt få - ha fattat vad Sex Pistols faktiskt handlade om (i och för sig kan man tycka att han om någon borde ha gjort det, han sjöng trots allt i bandet…) men i alla fall: Pistols har alltsedan de härjade runt om omgetts av något slags politiskt patos - det handlar antagligen om att hela punkgenren verkar ha en förmåga att ta sig själv på högeligen stort allvar. När allt, paradoxalt nog, i lika hög grad handlade om kommers. Allt var ju ett noga uträknat projekt av Malcolm McLaren ( I alla fall hävdade han själv det), ett slags boygroup, eller rättare sagt en anti-boygroup, för Den Nya Unga Arga Generationen. Skräddarsydd för att reta gallfeber på L’ ancien regime. Vilket man ju onekligen lyckades med.

När sedan Pistols gjorde comeback i mitten på 90-talet lyckades vem om inte Johnny Rotten reta gallfeber på folk igen, denna gång genom att inte sticka under stol med vad återföreningen handlade om: pengar. Att bandet återförenades för att de ville tjäna de pengar de blev blåsta på när det begav sig. Nog så insiktsfullt. Sedan dess har Pistols med jämna mellanrum återförenats för spelningar, och John Lydon omsorgsfullt vårdat sin position som rockens - och kanske till och med populärkulturens - främsta enfant terrible.

Så om ni har tråkigt kan ni till exempel kolla på detta klipp där Craig Ferguson försöker intervjua Johnny och Steve Jones. Det går väl sådär. Den fråga jag kommer på mig själv med att ställa är: är karln verkligen så där fullkomligt skogstokig? Eller spelar han, för att han vet att det är vad folk förväntar sig? I vilket fall: go Johnny!

måndag 7 juni 2010

Frågor och Svar

Jag funderar ibland på hur det skulle vara ifall vi forntidsforskare skulle få möjlighet att träffa de utdöda folk vi studerar och prata med dem. Naturligtvis skulle det finnas frågor som vi brann av iver att få ställa. Och tänk då om vi inte alls får de svar vi tänker oss? Tänk om vi finge veta att de där pyramiderna egyptierna byggde inte har någon kosmologisk symbolisk förklaring, utan att de bara byggde dem för att de “såg snygga ut”? Om vi fick veta att Stonehenge bara var en kul grej? Att etruskiskan var ett rövarspråk? På ett sätt skulle det vara befriande.

Sådant börjar jag tänka på när jag läser en blänkare om kollegan Marco Bianchis avhandling om runor. Way to go Marco!

söndag 6 juni 2010

Antikens gudasagor i sammanfattning

Jag har länge tänkt att det skulle vara trevligt med en ny följetong. Efter en tids funderande presenteras härmed, med start idag: Antikens gudasagor! Hur seglivad den här följetongen blir beror, precis som tidigare, förstås på hur långt den gudomliga inspirationen räcker, men även, kära läsare, på er respons... idag:


Alltings början

Kaos: Jag är Kaos.

Gaia: Jag är Gaia.

Uranos: Jag är Uranos, och jag är taskig mot mina barn.

Kronos: nu du, onda fadersfigur! (ger sig på Uranos med en lie och kastrerar honom)

Rhea: Kronos, skåda din son Zeus! (Ger Kronos en sten som Kronos sväljer. Zeus ser i sinom tid till att fadern spyr upp valda delar av den grekiska gudavärlden. Slut på del I.)

torsdag 3 juni 2010

söndag 30 maj 2010

Palazzo Corsini

Vi besökte Palazzo Corsini idag, ett palats som är av visst svenskt intresse eftersom det var där som drottning Christina levde en stor del av sin tid i Rom; det var också där hon dog år 1689. I det rum där hon dog kunde vi finna en liten minnesplakett på en vägg; bredvid dörren fanns dessutom, lite halvt skymt, en ram i vilken man - något halvhjärtat såg det ut som - ställt ut några exempel på de medaljer som slogs för drottningen. I övrigt fanns ingenting som påminde om Christina i rummet.

Jag kan tycka att det är lite synd. För precis som i Urbino kan jag inte låta bli att tänka att man skulle kunna göra mer av en sådan här plats. Drottning Christinas livsöde är ju en fascinerande historia; jag tar mig här friheten att nämna att vännen och kollegan Stefano Fogelberg Rota för två år sedan framlade en utmärkt avhandling i ämnet, Poesins Drottning: Christina av Sverige och de italienska akademierna (Nordic Academic Press).

OK, man behöver inte göra museer av allt. Verkligen inte. Men på en sådan här plats skulle man kanske åtminstone kunna göra en liten utställning? Speciellt som det man har gjort av Palazzo Corsini - och här hoppas jag att de konstvetare som läser denna blogg kan förlåta mig - är ytterligare ett konstgalleri med 1500- och 1600-talskonst. Det är säkert inget fel på den konst som hänger här. Det är bara att det redan finns ganska många gallerier av den här typen i Rom. Däremot finns det, i alla fall vad jag vet, inte en enda Christinautställning. Ibland kliar det i museifingrarna.

lördag 29 maj 2010

Covers

Jag har alltid varit mycket förtjust i covers. I sämsta fall är det någon artist som har gjort en version not-för-not av någon vördad låt; det tillför oftast inte så mycket. I andra fall försöker en artist göra något radikalt annorlunda av en låt. I allra bästa fall är en cover en version som är radikalt annorlunda, som ändå får en att se något nytt i originalet.

En sådan cover, i litterär form, har kollegan Dimitrios Iordanoglu gjort på Iliaden. Han har förlagt den till förortsmiljön och bytt ut mytens hjältar mot moderna gangsters. Det är roligt, vanvördigt (i alla fall kommer säkerligen purister att tycka det) och mycket tänkvärt. Dimitrios jämför den homeriska lyriken med gangsterrap och konstaterar att det, om man skrubbar bort den hexameter Iliaden är instoppad i, finns stora likheter. Likheter som förstås överraskar och somliga säkerligen kommer att tycka är direkt anstötliga. Dimitrios lyckas härigenom effektivt och elegant avkläda Iliaden de lager av kulturell vördnad som den genom årtusendena blivit inpackad i: kvar står en förbluffande brutal berättelse. Frågan vi står kvar med är: hur kommer det sig att den här mörka berättelsen om hämnd, våld och död blivit så sönderestetiserad och anses som så "fin"?

Om ni behöver fundera på saken kan ni alltid lyssna på den här covern under tiden. Eller den här.

torsdag 27 maj 2010

Återuppfinnandet av hjulet (#42, and counting)

Jag har kommit fram till en punkt då jag skulle behöva bedriva lite källforskning med hjälp av CIL (som, för den oinvigde, utläses Corpus Inscriptionum Latinarum; det rör sig om x antal meter enorma luntor i vilka man trängt ihop alla latinska inskrifter från antiken. Nog sagt därom). Jag sätter mig vid ett stort, spegelblankt bord, slår upp en av dessa luntor och…blir sittande. Jag vet knappt vart jag ska börja. På sida 1? Längst bak? Med något av alla indices? Och så blir jag så där frustrerad över min egen utbildning igen. Ty jag är disputerad antikhistoriker, men jag har aldrig under min utbildning lärt mig hur man använder CIL. Något som jag i alla fall själv tycker att jag verkligen borde kunna, åtminstone hjälpligt.

Jag vill verkligen inte skylla ifrån mig här: jag kunde ha tagit tid under forskarutbildningen att lära mig något om CIL. Problemet var bara att jag hade fullt upp med att försöka skriva min avhandling. Och när det nu finns åtminstone några kolleger på universitetet som faktiskt kan CIL, eller har liknande specialistkunskaper, kan jag tycka att det hade varit bra ifall det någon gång hade ordnats någon slags liten crash course för oss oinvigda.

Jag kan till fullo förstå tanken med att forskarutbildningen går ut på att doktoranden själv ska lära sig forskningens hantverk. Men inte minst nu när doktorander jobbar under en sådan extrem tidspress kunde det väl ligga en poäng i att i större utsträckning visa doktoranderna vilka redskap de kan behöva. I stället för att låta dem räkna ut det själva. Så att de kan lägga mer av sin - både för dem och för institutionerna - värdefulla tid på det som de faktiskt egentligen är där att göra: själva forskningen. Är det vettigt att varje doktorand lägger en stor del av sin utbildningstid på att uppfinna hjulet en gång till?

Näe, nu går jag och letar rätt på någon som begriper sig på CIL i stället.

onsdag 26 maj 2010

Utopier

Den norskamerikanske skulptören Hendrik Christian Andersen kanske inte är så välkänd numera. Han kom i alla fall tydligen att bosätta sig i Rom och han dog också här; hans kombinerade hem och ateljé är numera museum. Ett museum som råkar ligga ganska nära där vi bor. Så det har länge varit på önskelistan att gå dit. Men ni vet hur det är, de där ställena som är riktigt nära låter man hela tiden vänta. Man kan ju ta det en annan dag. I dag gick vi till slut dit.

Det är väl ingen överdrift att ingen av oss gillade HCs skulpturer (ni kan se ett generöst urval här). Man kan sammanfattningsvis säga att det var mycket nakna, närmast larvigt muskulösa kroppar i mer eller mindre förvridna ställningar, konstigt tomma leenden och händer uppsträckta mot…framtiden? En bättre värld? De här groteska skapelserna kändes desto mer deprimerande då vi kunde jämföra ett fotografi av skulptörens bror med en skulptur HC gjort av densamme. Skulpturen var mycket lyckad - HC hade uppenbarligen talang. Det var inte där felet låg.

Men den märkligaste av HCs skapelser var hans vision om en framtida “kommunikationsstad”, som han visualiserade på ett antal enorma planscher tillsammans med den franske arkitekten Ernest Hebrard 1912-13. Staden - som på en av planscherna faktiskt är placerad vid kusten utanför Rom, norr om Ostia - är en enorm vision i obönhörlig symmetri, med breda boulevarder och enorma palats. Längst ut i staden finns en hamn med ett inlopp vaktat av två enorma statyer som närmast för tankarna till Tolkiens argonath som de ser ut i filmen The Fellowship of the Ring. Om man böjer sig riktigt nära kan man faktiskt också hitta människor på de här planscherna. Men de tycks bara ha en enda funktion: att vara väldigt små.

Det här är en samhällsvision jag sett någon annanstans, i betydligt mer skrämmande tappning. När vi går ut från museet är jag nästan tacksam över Roms oordning, kaos och brist på symmetri.

tisdag 25 maj 2010

Romarna och de andra

Bild efter bild flimrar förbi. Jag fick tidigare under våren för mig att det i min utbildning borde ingå att ha sett varenda scen på Trajanuskolonnen och Marcus Aurelius-kolonnen åtminstone någon gång - det blir sammanlagt några hundra stycken - och ägnade ett antal timmar för något tag sedan åt detta. Huvudet blev fullt av bilder av kejsare, soldater som slår broar, bygger läger…och, förstås, skoningslöst hugger ned barbarer.

När man tittar på de här relieferna är det lätt även för en sån Romfanatiker som mig att gripas av avsmak inför den romerska armén, inför denna skoningslösa och till synes hopplöst oövervinneliga mördarmaskin. Men då ska man nog försöka komma ihåg att romarna antagligen såg det precis tvärtom: för dem var barbarerna ett hot, ett aktivt hot mot deras samhälle. Efter att ha ägnat, well, en hel del tid de senaste åren åt att studera romersk visuell kultur så är jag tämligen övertygad om att romarna inte var krigsfixerade - i alla fall inte mer än i de flesta "civiliserade" stater idag. Däremot var de - återigen precis som moderna civiliserade stater - totalt fixerade vid saker som Trygghet och Säkerhet. Och i deras värld (som må ha varit lite fyrkantig, men vems världsbild är inte det? Hur mycket koll har vi egentligen på vilka som bor utanför vårt lands gränser?) utgjorde barbarerna ett reellt hot mot denna trygghet. Rädslan var ju nu inte heller helt obefogad, trots allt var det ju barbarerna som sedermera såg till att Rom föll.

Idag har vi nog däremot en lite annan syn på dessa barbarer - vi har uppfunnit den "ädla barbaren". Men precis som den skyddsvärda naturen uppstår den ädla barbaren precis när han inte är ett hot längre, när vi känner oss så trygga i vårt samhälle att vi kan ta det och dess välsignelser för givna. Denna ädla barbar fanns nu i Rom också, till exempel i Tacitus berömda Germania. Men som tidigare sagt bör man vara försiktig med att dra för stora växlar - egentligen några växlar als - på vad en enskild medlem i Roms aristokrati tycker. Det Tacitus skriver hör dessutom hemma i en väldigt speciell kontext: Rom var inte hotat som samhälle, däremot var den romerska överklassen förvekligad och den kunde gärna lära av de moraliskt mer rakryggade barbarerna. Germanerna var alltså i detta avseende inget hot mot den värld i vilken Tacitus och hans likar levde. Då kunde det också passa att tillskriva barbarerna positiva egenskaper. Men på det stora taget var det alltså inte så: barbaren stod för Hotet.

Romarnas syn på barbarerna finns dokumenterad, bokstavligt talat huggen i sten, på det som blivit de mest varaktiga monumenten från deras tid. Men dessa monument som skulle föreviga romarnas segrar över barbarerna är alltså idag närmast kontraproduktiva: vi läser dem i stället som berättelser om det skoningslösa Imperiets övervåld mot försvarslösa grannar. Nog är väl det en historiens ironi?

söndag 9 maj 2010

Kulturmöten?

I skrivandets stund pågår en utställning på Musei Capitolini betitlad L'eta dela conquista. Utställningen handlar om hur romarna reagerade på den kultur man mötte i de grekiska stater som införlivades i den romerska intressesfären från andra århundradet f. Kr och framåt. Jag var rätt nyfiken på den här utställningen: det här med den "grekiska kulturens överlägsenhet i den antika världen" och att romarna bara kopierade grekerna (fast förstås så mycket sämre) är ju en tämligen inrotad uppfattning i antikenbranschen. Vad skulle museet göra av den, skulle man ta ett nytt grepp på ämnet? Och så, på den första utställningsskylten, lydde den allra första meningen: "It is a common fact - confirmed by the Romans themselves - that after Rome conquered Greece, the latter in turn conquered the merciless victor". Jahapp.

Det må vara hur det vill med hur kulturmötet mellan Rom och Grekland egentligen ska förstås. Det fanns otvivelaktigt vissa romare som ansåg att all vettig kultur var grekisk. Men tillhörde inte de en liten ekonomisk så väl som bildningsmässig överklass? Men eftersom det råkade vara just dessa romerska aristokrater som skrev sin tids historia så tenderar vi antikhistoriker att läsa deras värderingar som objektiva historiska redogörelser (ja, det där med källkritik har väl aldrig, egentligen, riktigt varit vår grej). Det är också en annan sak att den "grekiska kulturen" fanns i den romerska kulturen redan innan Rom erövrade Grekland; det faktum att romarna först då tog över vissa monumentala uttryck kan nog snarare ha rent ekonomiska orsaker, som att det var först då det blev möjligt för enskilda aktörer att lägga lika stora summor som grekiska härskare kunde på till exempel tempelbyggen.

Det här kan antikare diskutera hur länge som helst. Men kunde vi inte i alla fall ta och göra oss av med de där tröttsamma och värderande klyschorna om "vem som erövrade vem"? Det känns ganska mossigt. Visst: romarna erövrade de hellenistiska kungadömena. Dessförinnan hade de grekiska staterna turats om att erövra varandra. I sinom tid blev romarriket också "erövrat". Det var knappast bara alla dessa erövringar som gjorde antikens kulturer till vad de var.

P.S. Är utställningen sevärd i övrigt då? Tja. Det finns en del fina saker. Och hela övre utställningsvåningen i Palazzo Caffarelli är, av outgrundlig anledning, inredd i konferensblå plysch. Det i sig är nästan värt ett besök. D.S.

tisdag 4 maj 2010

Från en osynlig stad (5)

Inte långt ifrån den plats där Via del Corso mynnar i Piazza Venezia, i närheten av kyrkan Santa Maria in Via Lata stod ytterligare en idag försvunnen triumfbåge, känd under namnet Arcus novus; den demolerades 1491. Bågen restes till kejsarna Diocletianus och Maximianus, kanske någonstans runt år 303-04, till det tillfälle då de två kejsarna firade 20 år vid makten. Vid det här laget så regerade kejsarna i praktiken inte längre från Rom överhuvudtaget. Diocletianus hade utropats till kejsare år 284 - detta skedde i Nikomedia i nuvarande Turkiet - och han tog något år senare sin gamle vapenbroder Maximianus till medkejsare. Och för att avhjälpa problemet med att styra imperiet från en enda plats skapade nu Diocletianus något mycket märkligt: ett ”fyrkejsardöme.” Tanken var att eftersom riket hade blivit för stort för att regeras av en kejsare, så skulle man skapa ett system för att ”dela upp” makten på ett kontrollerat sätt, så att det inte blev så mycket revolter. Tanken var att Diocletianus och Maximianus skulle vara ”huvudkejsare”: de skulle till hjälp ha varsin "medkejsare", som de också skulle adoptera. Tanken var vidare att huvudkejsarna på sin ålders höst skulle avgå: de här yngre medkejsarna skulle då bli huvudkejsare i stället, och de skulle i sin tur utse nya medkejsare. Ett mycket sinnrikt system; det säger sig nästan självt att det inte fungerade. Efter något årtionde fanns det ett flertal personer runtom i riket som med mer eller mindre rätt kunde göra anspråk på kejsarmakten.

Diocletianus och hans medkejsare grundade också nya residensstäder i York, Milano, Trier och Thessaloniki. Till en början blev det faktiskt viss ordning: Britannien, som i praktiken hade gjort sig självständigt i slutet av 280-talet besegrades och återinförlivades i riket runt år 295. En teori är att det var i samband med detta som den här triumfbågen reses och det var därför den kallades Arcus novus – eftersom Claudius triumfbåge som stod bara lite längre bort också var rest som ett äreminne över kejserliga segrar över Britannien. Kanske restes Arcus novus som ett krav från senatens sida att kejsaren skulle visa Rom lite mer uppmärksamhet?

Vet man då hur den här triumfbågen såg ut? Det finns lite ledtrådar i form av arkeologiska fynd som gjorts på platsen. Det är ganska uppenbart att Arcus novus, precis som arco di Portogallo, var byggd med recyclade byggdelar. På den här platsen grävdes till exempel under renässansen ut ett antal reliefer som numera är inmurade i gårdsfasaden till Villa Medici, de så kallade Valle Medici-relieferna. Ursprungligen är dessa från kejsar Claudius tid: eftersom porträtt på två av dem omarbetats i slutet av 200-talet kan man vara ganska säker på att de återanvänts vid denna senare tidpunkt. Några av dem kan ha varit från Arcus Claudii och återanvänts till Arcus novus – med tanke på att dessa två triumfbågar tematiskt ”hör ihop” så kan det ha funnits en poäng med att återanvända reliefer från den ena till den andra.

Sågs det inte som förstörelse när man plockade reliefer från ett monument till ett annat? Kanske inte – vi ska ju komma ihåg att monument från Claudius tid var mer än tvåhundra år gamla när Arcus novus byggdes. Hur ser ett monument från slutet av 1700-talet ut idag om det inte är underhållet? Vi måste tänka oss att saker blev slitna även under antik tid – det är ju så lätt att föreställa sig antiken som tidlös. Men arkeologiska undersökningar visar att mycket av de monument som byggs under tidig kejsartid i det här området kan ha varit väldigt slitna framåt slutet av 200-talet. Så kanske sågs den här typen av återanvändningar snarare som ett slags räddningsaktioner?

torsdag 29 april 2010

Från en osynlig stad (4)

Om man går bara något kvarter längre söderut på Corson kommer man till korsningen Via del Corso/Via del Seminario. Här stod en triumfbåge som restes rest till kejsar Claudius ära år 51-52, bland annat för hans segrar över Britannien ungefär tio år tidigare. Frågan är om man ska kalla det en triumfbåge eftersom det om man ska vara nog var en av de valvbågar som tillhörde akvedukten aqua Virgo; denna akvedukt går från Albanobergen till Rom och anlades 19 f.Kr. Den var bara en av de många akvedukter som satte sin prägel på Roms urbana landskap. Med tiden skulle sammantaget 12 stycken komma att byggas.

Vattnet behövdes i stor utsträckning till de stora badhusen. Dessa var ”ett sätt att leva:” man spenderade stora delar av dagen i badhusen, inte bara med att bada utan också med att gymnastisera, lyssna till föreläsningar, gå på bibliotek, et cetera. Det var där man träffades. Dessa badhus fordrade nu naturligtvis enorma mängder vatten. Därför, inte minst, blev vattenledningarna, ett sådant karakteristiskt inslag i den romerska stadsbilden: år 52 e Kr när Rom hade nio akvedukter i drift har det beräknats att var och en av Roms ungefär 1 miljon invånare kunde förfoga över 1000 liter vatten dagligen – i dag är tilldelningen ca 500 liter / familj och dag.

Om man tittar på Via del Nazareno, precis bakom Bar dell’ accademia, kan man hitta en liten rest av just aqua Virgo bakom ett staket. Där finns också en inskrift som meddelar att kejsar Claudius låtit restaurera den här akvedukten – det ingick i hans jobb som kejsare, att vara ”familjefar” för romarna. Här har vi nog en ledtråd till varför Hadrianus frånvaro från Rom kan ha väckt missnöje - det var sådana här skyldigheter kejsaren hade, att se till att till exempel vattenförsörjningen fungerade.

Vad gäller själva Claudiusbågen - som alltså var en lite extra utsmyckad akveduktbåge - finns det nu bevarat en del fragment av skulpturer som anses vara från triumfbågen. Ett stort fragment av den inskrift som krönte bygget finns dessutom bevarat på gården till Kapitolinermuseerna. Men det är sammantaget för lite för att det ska gå att göra någon rekonstruktion av hur triumfbågen såg ut. En del av utsmyckningen anses i alla fall, på vid det här laget välbekant manér, ha recyclats till en annat monument som stod några kvarter ännu längre söderut. Det handlar om vad som (antagligen) var den sista triumfbåge som restes över Corson. Men mer om den nästa gång.

tisdag 27 april 2010

Från en osynlig stad (3)

Var var vi nu igen? Jo, jag hade skrivit om arco di Portogallo och om de reliefer som recyclades när denna port uppfördes. Dessa reliefer dateras alltså till Hadrianus tid. Men varifrån kom de då? Jo, antagligen från korsningen Via di Pietra - Via del Corso; här stod nämligen en monumental port (den finns avbildad på en karta av Pirro Ligorio från 1561). Porten var antagligen någon slags ingång till det område som omger Divus Hadrianus-templet, det som nu är börshuset på Piazza di Pietra. Rester av den här porten ska faktiskt finnas kvar inne i huset i hörnet Via di Pietra/Via del Corso, på vänster sida om Via di Pietra från Corson sett. Och man tänker sig att den här porten var rikt utsmyckad, bland annat med arco di Portogallo-relieferna (man kan väl tänka sig att de inte gick längre än nödvändigt för att få tag i material till nybygget, de måste ju ha varit ganska tunga att släpa). Man har också förknippat två andra reliefer med den här porten: en som liksom arco di Portogallo-relieferna sitter i trappan till Palazzo dei Conservatori, tillsammans med ett antal reliefer från Marcus Aurelius tid, och en annan relief som nu finns i Villa Torlonia, ifall någon undrar.

Hadrianus är för övrigt en av kejsartidens mer motsägelsefulla gestalter. Han har fått ett väldigt gott rykte inför eftervärlden – något som är ganska lustigt eftersom han inte alls nödvändigtvis hade ett lika bra rykte under antiken. Ta till exempel det här med hans skägg: Hadrianus är ju berömd för att ha varit den förste kejsare som odlade helskägg, sedan blev ju det högsta mode ett tag. Man ser ofta förklaringen att det där hängde ihop med kejsarens intresse för grekisk filosofi, att det var ett ”filosofskägg”. Men Historia Augusta (som ioch för sig är ökänd för att innehålla mängder med löst skvaller) hävdar i stället att Hadrianus odlade skägget för att han var väldigt fåfäng och ville dölja sina akne-ärr. Det här visar hur lätt olika uppfattningar om antiken kan bli vedertagna: det enda vi kan vara säkra på i det här fallet är att helskägg var ett mode under den här tiden.

Om man inte hade samma positiva bild av Hadrianus som vi har idag är skälet nog att han var ytterligare en av de ”frånvarande kejsarna”: Hadrianus ägnade större delen av sin regering på resande fot, på väg mellan rikets olika provinser. Men det uppskattades inte i Rom – man ville ju att kejsaren skulle vara här. Varför det? Svaret antyds av ytterligare ett idag försvunnet monument som stod bara en liten bit längre ned på gatan. Ett eller två inlägg till får ni alltså dras med den här serien.

söndag 25 april 2010

Soundtrack (for the future)

Ni vet hur det är när man just köpt en film/skiva/bok man velat köpa ett längre tag, att så fort man äntligen gjort det kommer det en ny, bättre version? Jomen. Det kanske inte överraskar någon läsare att jag är ett stort fan av Fritz Langs Metropolis; jag konfronterades först med denna i flera avseenden smått vidunderliga film i diverse mer eller mindre stympade versioner på 90-talet. Därför har jag ganska länge velat skaffa den restaurerade version som färdigsställdes 2001.

Några ord kanske här ska tillfogas om filmens rätt komplicerade historia. Metropolis klipptes kort efter premiären 1927 ned mycket kraftigt, så att handlingen blev rätt obegriplig (handlingen är nu i och för sig rätt kass, det är inte tack vare den filmen är så berömd, men i alla fall). Det är olika derivat av denna nedklippta version som sen dess florerar på ett otal VHS-kassetter och DVD-skivor. Samtidigt som man på olika håll försökt att återskapa originalfilmen genom att försöka leta reda på de snuttar av filmen (sammanlagt ca 1 timme av ursprungslängden på 2 och en halv timme) som klipptes bort. 2001 färdigställdes så det som då verkar ha antagits skulle bli den slutliga restaureringen. I detta skede var filmen två timmar lång - i det häfte som medföljer DVDn kan man läsa att det "nog får betraktas som osannolikt att de delar av filmen som ännu saknas någonsin kommer att hittas", eller något i den stilen.

Men icke då: bara en eller annan vecka efter att ha fått denna version i min hand erfar jag att en ny version minsann finns. Det visar sig att någon hittade en nästan komplett version i Buenos Aires - av alla ställen - för två år sedan. Illa skadad var den, men delar av den har nu använts till "The Complete Metropolis" som ska komma på DVD i november.

Det blir väl till att skaffa den då. Och medan vi väntar kan man alltid lyssna på det här. I sanning ett värdigt soundtrack för framtidsstaden. Den som jag ibland undrar vart den tog vägen.

torsdag 22 april 2010

I Urbino

...finns framför allt en sevärdhet, nämligen det berömda Palazzo ducale. Man skulle kunna säga att det också är stadens enda egentliga sevärdhet. Förutom då stadsbilden, förstås; Urbino är en mycket välbehållen befäst medeltidsstad. Sådana finns det å andra sidan rätt många av här i landet. Men bara Urbino har något som Palazzo ducale, det väldiga mellanting mellan riddarborg och renässanspalats där på 1400-talet den ryktbare kondottiärfursten Federico III da Montefeltro residerade. Hans palats är - inte minst i kraft av dess dimensioner - en mycket vältalig demonstration av Federicos makt.

Palatset inrymmer idag , som så många andra liknande byggen i Italien, ett konstmuseum. Det är nu inget fel på den konst som här visas i sig. Men ändå är jag lite, lite besviken. Det skulle liksom gå att göra så väldigt, väldigt mycket mer här. Till exempel ett storartat museum över Italiens renässanshistoria. Men det har man inte gjort.

Finns det något sådant museum? Det slår mig plötsligt: vart jag än har åkt i Italien har jag sett två olika typer av museer - arkeologiska museer och konstmuseer. Inga historiska. Jag har sett olika museer som behandlar mer begränsade historiska incidenter eller företeelser. Men inga museer där något större grepp tas på den italienska historien.

Är detta symptomatiskt för synen på historia här i landet? Jag har vid flera tillfällen noterat den här förmågan som verkar finnas i Italien till glömska vad gäller vissa aspekter av den egna historien. Det känns väl inte helt osannolikt att denna glömska, å ena sidan, och bristen på historiska museer, å den andra, är symptom på samma problem.


Palazzo ducale.

onsdag 21 april 2010

The Joker

En bild har bränt sig kvar på näthinnan från Videocracy: bilden av en brett leende il presidente (som tydligen gärna både kallar sig så och vill bli kallad så trots att Italien redan har en president). Den leende Silvio, som gärna går på nattklubb i Costa Smeralda, Silvio som "gillar att ha kul" (när detta sägs i filmen kan i alla fall inte jag se att det är menat som en förebråelse). Silvio, som enligt vad det tydligen berättas brukar fixa till utbrott i en vulkan nära hans lyxvilla i trakten, för att underhålla sina besökare. För att "ha kul". Och jag tänker att herrejösses, det här är ju precis sådana historier som de antika historikerna berättar om de romerska kejsarna - berättelser som vi historiker är betingade att mer eller mindre omedelbart avfärda som fiktioner. Det hade kunnat handla om Nero. Medan vi - bokstavligen - tittar på skapas en modern romersk kejsare.

Sågs kanske kejsar Nero också som en kille som "gillade att ha kul" av det romerska folket, de där som inte skrev historieböckerna? Folkliga sympatier verkar aldrig uppföra sig som vi historiker förväntar oss. Ett svenskt exempel: vår egen kung Karl XV, i efterhand beryktad för sin rätt så promiskuösa livsföring. Men jag har läst någonstans - och här får gärna de läsare som har bättre koll kommentera - att Karl XV åtnjöt en ganska utbredd folklig popularitet, till och med just på grund av sitt leverne. Han var "inte för fin". Note to self: förväxla aldrig historikerns "sanning" med samtidens.

söndag 11 april 2010

Det har förekommit ganska få inlägg här på sistone...

...detta bland annat på grund av ett snabbt Sverigebesök i samband med en konferens som jag delvis ordnade. Men det är märkligt att konstatera hur man kan kan se vissa förhållanden i ett land ännu tydligare genom att inte vara där. Saker kan liksom framstå i så mycket klarare dager.
Under hemmavistelsen såg jag till exempel den omtalade dokumentärfilmen Videocracy. Jag skulle ljuga om jag skrev att jag tyckte att det är en briljant film; stundtals är den lite ofokuserad. Men bitvis är den också å andra sidan mycket bra. Till exempel lyckas den med att åtminstone antyda varför Italien är ett land besatt av TV - många ser den som enda chansen att komma någon vart. Det är i denna värld Berlusconi är kung.

I de italienska regionalvalen som hölls härförleden stärktes för övrigt Berlusconis, men i ännu högre grad den extrema högerns, makt. Det finns all anledning att vara orolig.

tisdag 30 mars 2010

Det har förekommit ganska långa inlägg här på sistone...

...så idag blir det, som variation, bara en länk till en annan lång text. Som är väldigt bra. Och ganska skrämmande.

söndag 28 mars 2010

Från en osynlig stad (2)

Ett annat monument som liksom arco di Portogallo har försvunnit stod precis söder om porten, på Corsons östra sida: soltemplet, Templum solis. Detta är förknippad med Aurelianus, kejsare på 270-talet. Efter att ha satt igång uppförandet av de murar kring Rom som än idag bär Aurelianus namn begav sig kejsaren med armén österut, för att underkuva det upproriska Palmyra. Under detta fälttåg kom, enligt en (synnerligen opålitlig) källa solguden själv till romarnas hjälp. Romarna besegrade Palmyra i grunden i två fälttåg: det berättas att Aurelianus åkte tillbaka i Rom i triumf och ordnade ett storslaget triumftåg – faktiskt ett av de första på mycket länge – där bland annat Palmyras fångna drottning Zenobia ska ha tvingats gå med i processionen, så nedtyngd av guldsmycken att hon knappt kunde gå. Solguden hyllades också med enorma mängder mynt prydda med bilden av sol invictus; på några av dem finns till och med inskrifter som hyllar solguden som det romerska imperiets härskare. Och så byggs också ett stort tempel till solguden.

Är solkulten en föregångare till kristendomen, ett första försök att införa en monoteistisk religion? Många har velat se det så. Det är nog mer troligt att alla de här hyllningarna av solguden hängde ihop med just det här fälttåget - i romersk ikonografi brukar ofta solguden förknippas med östern och framför allt fälttåg österut. Och mängden bilder med avbildningar av sol invictus på kanske mest visar på hur betydelsefullt underkuvandet av Palmyra sågs som. De här mynten slås bara under året efter att fälttågen mot Palmyra avslutats. Sedan börjar man använda andra bilder på mynten.

Hur såg då Templum solis ut? Det finns en teckning av Palladio som visar två märkliga byggnader av vilka någon kan vara Templum solis. En av dessa byggnader ser ut som ett rundtempel, omgivet av en stor muromgärdad, rektangulär gård; detta kan ha varit en plats där det lagrades olika slags matvaror - en skriftlig källa omnämner nämligen att Aurelianus lät organisera utdelning av vissa livsmedel i staden. Inget finns idag bevarat av templet - ett antal kolonner från Templum solis ska sedermera ha tagits till Haghia Sophia i Konstantinopel, så de enda spåren av templet finns i så fall där.

En idé är att arco di Portogallo byggdes som en monumental entré till det här området runt dagens Corso söder om porten, där det fanns flera kejserliga monument förutom Templum solis. Ett av dem är en port in till ett annat tempelområde, längre söderut. Det är från den porten man tror att relieferna som sedermera kom att återanvändas till arco di Portogallo togs. Men mer därom i nästa inlägg i serien.



lördag 27 mars 2010

Från en osynlig stad (1)

Jag erinrar mig en diskussion för några år sen om hur det var att vara konstvetare respektive arkeolog i Rom. En kollega sa då att det var så bra att vara konstvetare för han behövde aldrig gissa vad det var han såg.

Det måste däremot vi arkeologer göra allt som oftast. Visst, det finns ju monument i staden som syns och som är komplett bevarade, i alla fall så väl så att det ”syns” vad det är för något. Men det är inte normalfallet. Långt vanligare är det ju att vi har brottstycken och fragment som vi gräver fram och försöker tyda. Att vara arkeolog handlar om att utifrån några få ledtrådar försöka se det som inte syns för blotta ögat. Så är det också i högsta grad i Rom: vi försöker ”se” det som inte finns men som funnits en gång. Ledtrådarna kan bestå av brottstycken av reliefer, skisser från renässansen medan spåren i flera fall fortfarande fanns kvar, eller foton från utgrävningar från 1800-talet.

Ett enkelt sätt att bekanta sig med detta "seende" är att gå längs med Via del Corso från Piazza del Popolo till Piazza Venezia. Ett första spår från antiken, som idag är helt borta, är den så kallade arco di Portogallo, en port gatan löpte igenom vid Via San Lorenzo in Lucina. Namnet arco di Portogallo kommer av att Portugals ambassadör bodde här i ett palats på 1600-talet; bågen revs 1662 för att man ville bredda gatan för de kappkörningar som då arrangerades på gatan (och av vilka Corson fått sitt namn). En skylt på husväggen låter omtala att man "rev ett antal gamla byggnader för att göra gatan rakare."

Det finns nu flera samtida och äldre teckningar som visar hur den här porten såg ut. Bland annat är det tydligt att det fanns antika reliefutsmyckningar på båda sidor om portvalvet: de viktigaste finns bevarade i trapphuset i Palazzo dei Conservatori. Det rör sig om två stora reliefpaneler som kan dateras till kejsar Hadrianus tid. De är hårt restaurerade, men den ena visar Hadrianus gemål Sabinas apoteos, dvs uppstigande till gudavärlden; den andra antas visa Hadrianus begravningstal vid Sabinas begravning.

Närifrån var nu den här porten? Olika dateringar har föreslagits, men de flesta tenderar att föreslå 200-talet. Det mest intressanta med den här porten är att byggen där man återanvände delar av tidigare monument nog var vanligare än vi trott. Det mest berömda exemplet på denna praxis är ju Konstantinsbågen: men kanske var det så att det var långt vanligare än vi tror att monument plockades ned och recyclades? Ett exempel på detta finns i Museo Gregoriano profano i Vatikanmuseerna, de så kallade Cancelleriarelieferna: de hittades under Cancelleriapalatset i vad som verkar ha varit ett lager – de hade plockats ned från ett monument och väntade på att återanvändas.

På sätt och vis vore det mer självklart än att monumenten byggdes för att stå i tid och evighet. Kanske ska vi snarare ställa oss frågan varför de monument som står kvar blev kvar, än varför alla andra har försvunnit. Relieferna som återanvändes till arco di Portogallo tros i alla fall ha kommit från ett annat monument längre ned på Corson - men mer om det i nästa inlägg.


P.S. Jag ledde under förmiddagen stadsvandringen "Historier från en osynlig stad - en vandring från Piazza del Popolo till Piazza Venezia". Från den presenteras idag och i ett antal kommande inlägg olika utdrag. D.S.

lördag 20 mars 2010

(Fler) vägar till Rom

I förra inlägget avslutade jag med att Filippo Coarellis böcker om Roms arkeologi, som jag ser som det främsta alternativet till Amanda Claridges Romguide, är lite mer generöst försedda med historiska anekdoter. Coarelli har gett ut Romguider både på förlaget Mondadori och i Edizione Laterzas serie med guider till Italiens arkeologi; texten i båda verkar vara ungefär densamma. Dessa böcker har den definitiva fördelen gentemot Claridge att Coarelli tar upp även en hel del av Roms arkeologi som inte syns, som Konstantins badhus, de idag försvunna triumfbågarna på Corson, Templum Solis med mera. Coarelli är dessutom på det hela taget mer generös med fakta som inte är rent harcorearkeologiska. Till exempel återger han viktiga inskrifter i deras helhet både på latin och i översättning. Det ska dock nämnas att Claridge, för sin del, i litteraturförteckningen räknar upp de antika texter OCH inskrifter som berör olika platser. Och det är riktigt, riktigt trevligt.

Ett problem med Coarellis böcker är en viss "tvärsäkerhet" när det gäller identifikationen av vissa fynd. Här är, återigen, Claridge lite bättre på att vara tydlig med vad man inte vet. Men den största nackdelen med Coarellis böcker är att de - i alla fall vad jag vet - bara funnits tillgängliga på italienska. Det vill säga, fram till nu. För två år sen kom en översättning betitlad Rome and environs. Titeln kommer av att man i denna utgåva inkluderat en del av Coarellis texter om Roms omgivningar: det finns därför kapitel om de viktiga arkeologiska platserna utanför Roms centrum och dessutom om Ostia, Praeneste, Tivoli med mera. Visserligen kan jag tycka att kapitlet om Ostia är väl kort: 10 sidor till hade gjort SÅ stor skillnad. Men på det hela taget är textmaterialet fantastiskt värdefullt.

Jag tycker därför att Rome and environs är den på det hela taget bästa grundboken i ämnet Roms arkeologi - just nu, det vill säga. För som jag också nämnde i förra inlägget så ska en ny, utökad utgåva av Claridge vara på gång. Fortsättning följer alltså.

torsdag 18 mars 2010

Vägar till Rom

Inget är som att repetera. Man borde göra det någon gång om året, eller hur? Jag har ägnat ganska mycket tid under den senaste månaden åt att läsa om det som jag ser som mina grundböcker i ämnet romersk arkeologi. Och jag tänkte att jag kunde delge er något om i alla fall två av dessa ( ifall ni inte redan känner till dem, vill säga).

Amanda Claridges Rome - an Oxford archaeological guide har under ett antal år varit den i mitt tycke klart bästa introduktionen till ämnet. Efter att ha läst den från pärm till pärm för andra (eller om det nu är tredje) gången börjar jag dock fundera om den är så lyckad egentligen.

Claridge har ambitionen att presentera en grundlig översikt om vad man kan se av staden Roms arkeologi. För den som är intresserad av hur arkeologer arbetar i Rom och vilka arbetsmaterial de har att tillgå finns här mängder av värdefullt vetande att hämta. Inte minst det 50 sidor långa inledningskapitlet med information om romarnas byggmaterial, murtyper, marmorsorter, valv, skriftliga källor till Roms arkeologi med mera är oerhört värdefullt. Detta är mycket vällovligt. Claridge har också valt att koncentrera sig på grundliga presentationer av lättillgängliga platser av arkeologiskt intresse - alltså sådana som turisten kan besöka utan speciella förberedelser i form av tillstånd eller dylikt. Detta är också vällovligt.

Men här uppstår också ett problem. För den som är så intresserad av Roms arkeologi att han eller hon sätter värde på Claridges detaljerade texter är antagligen också intresserad av en hel del platser som Claridge INTE tar upp, eftersom de är "överkurs". Till exempel tycker jag det är en ren miss att Santa Croce in Gerusalemme-området inte alls behandlas, eller något av de områden som ligger en bit utanför Roms centrum, som mausoleerna i Tor de schiavi och Tor Pignattara. Omvänt tror jag också att den turist som nöjer sig med att se det som är "mest lättillgängligt" finner en hel del av Claridges texter aningen svårsmälta, till exempel hennes oerhört grundliga genomgångar av vilka kolonner som är av vilken typ av marmor - giallo antico, africano, cipollino med mera - i den och den kyrkan. Däremot kanske man skulle tycka det var kul att veta saker som att det var framför Venus Genetrix-templet som Julius Caesar ska ha tagit emot senaten sittande utan att resa sig (en gest som sågs som oerhört arrogant och bidrog till att han blev mördad).

Det återstår att se om Claridge tar med detta i den nya, reviderade och utökade upplaga som, om man får tro Internet, ska släppas närsomhelst. Filippo Coarelli unnar sig i alla fall att nämna den där anekdoten. Men mer om hans böcker om Rom i nästa inlägg.