fredag 13 februari 2009

1,2,3,4 – Kamerad, komm’ tanz mit mir!

De har antagligen gjort några av historiens mest bisarra covers – Life is Life av Opus (någon som har tänkt på vilken extremt konstig låt detta var in the first place?) som fascistisk triumfmarsch och The Final Countdown som domedagsdisco. De gjorde en hel skiva med covers på Sympathy for the devil. Och en cover på Beatles Let it Be – alltså inte låten, utan hela skivan.
Men naturligtvis har det pratats mest om deras naziimage. Strängt taget så var den väl bara riktigt uttalad på skivan Opus Dei men naziuniformerna har ju hängt med längre än så, på pressbilder inte minst. Fast det kanske är pressens fel lika mycket som deras. Är detta nu en oerhört smart provokation? Eller är de verkligen en politiskt suspekt grupp som bara utnyttjar postmodernistiska kulturhjon och deras undfallenhet? Frågan är öppen och skulle naturligtvis helt förlora sin sprängkraft om den inte vore det. I vilket fall som helst är jag ganska övertygad om att indignerade recensenter som den här reagerar precis som Laibach vill.

Man kan i alla fall konstatera att detta slovenska musikerkollektiv under de 25 år under vilka de härjat runt i showbiz konsekvent utforskat diverse ideologier – nazism, kommunism, militarism och - föga förvånande – religion. Med tanke på detta var låten Tanz mit Laibach på skivan WAT som släpptes för ett antal år sen ganska kul, eftersom det för första gången kändes som om bandet faktiskt började ge lite ledtrådar om dem själva. I texten uppmanas alla - fascister, röda anarkister, demokrater - att följa med i Laibachs ringdans. Dessutom uppmanas lyssnaren att ”dansa som Ado Hynkel och Benzino Napoloni” – en rätt träffsäker blinkning till DAFs gamla klassiker ”Der Mussolini.”

Nu är Laibach igång igen – denna gång med projektet Die Kunst der Fuge. I kväll är det konsert i Uppsala konserthus. Hoppas vi ses där!

torsdag 12 februari 2009

Men vem är då den nye Heliogabalus?

På Times Online kunde man härförleden läsa en essä i vilken ett antal moderna politiker "jämfördes" med ett motsvarande antal romerska kejsare. Barack Obama är den nye Titus, hela världens "golden boy" (låt oss hoppas att Obama får regera lite längre, dock...) Tony Blair var - kanske föga förvånande - en ny Augustus och Gordon Brown därmed fullkomligt logiskt en ny Tiberius. Men att jämföra George W Bush med Vespasianus och Ronald Reagan med Claudius (!) kan jag precis som Mary Beard tycka inte riktigt funkar.

Kul grepp, kan man ju i alla fall tycka. Och jag är definitivt den förste att tycka att det här sättet att prata om antik historia i "populära" sammanhang är mycket vällovligt. Men just det här exemplet lämnade ändå en något unken bismak efter sig. För det som sker varje gång den här typen av texter skrivs är att ganska gamla och klichéfyllda bilder av de romerska kejsarna riskerar att traderas. Och varje gång detta sker skänks ny legitimitet åt sagda bilder.

Nå men är det inte korrekt då, dessa bilder går ju faktiskt tillbaka på de antika historikernas skrifter. Och skulle då de ha FEL? Eh…nja. Det är bra märkligt. Vi som pluggat vår romerska historia VET att de antika beskrivningarna av de olika kejsarna med all sannolikhet är oerhört tendentiösa (författarna tillhörde senatsaristokratin som var kejsarens fiender osv). Och vi nämner ALLTID detta i undervisningen - för att i nästa ögonblick i alla fall tradera sagda historikers bilder av de antika kejsarna mer eller mindre rakt av. For chrissake, kan inte den antikhistoriska forskningen växa upp någon gång?

Nå, kanske nu någon säger, men de antika historikernas bild av kejsarna är ju det vi har, eller? Svaret är även där ett eh, nja. För det finns ju andra källor - olika visuella media, till exempel myntbilder, arkeologiska källor, epigrafiska källor. Problemet är bara att alldeles för ofta används sådana källor bara för att bekräfta ”det man redan vet” från de gamla vanliga skriftliga källorna. Och om nu andra källor säger något annat eller - Gud förbjude - något NYTT, då ignoreras de allt som oftast.

Det ska sägas att inom forskningen utmanas ständigt och jämt de vedertagna skriftliga källornas bild av kända "personligheter" från antiken (jag ser därför till exempel mycket fram emot Lovisas forskning om just en sådan person, nämligen den fikonförgiftande Livia). Men: det gäller väl att ta detta steg inte bara inom forskningen utan även inom den så kallade populärvetenskapen, eller hur?

Och för övrigt tänker också jag att det är väl en sak att Gordon Brown är en ny Tiberius - men vem är då den moderne Heliogabalus?

onsdag 11 februari 2009

Återkoppling

Jag har tidigare antytt flera kommentarer om Valkyria och jag blev faktiskt positivt överraskad. Det kan nu bero på att jag inte hade några som helst förväntningar på filmen förutom då alltså att den skulle vara välgjord rent visuellt. Men den visade sig ha fler kvaliteter än så, betydligt fler än somliga synnerligen nedlåtande recensioner i svensk press medger. Om en film lyckas med att vara riktigt spännande trots att biobesökaren redan vet hur storyn slutar är det väl ett ganska gott betyg. Och det lyckas den här filmen med. För de personer filmen kretsar kring vet ju INTE hur det går och filmen lyckades fokusera på deras nervositet - sällan har jag väl i en och samma film sett så många personer nervöst vänta på att en telefon ska ringa.

Och Tom Cruise, då? Tja, i mitt tycke helt OK i rollen som von Stauffenberg - en på ett anonymt sätt bildskön preussisk officer; modig och med en tydlig hederskodex, men antagligen aningen stel. Verklighetens von S var nu visserligen en eller annan decimeter längre, but do let us not be vulgar.

tisdag 10 februari 2009

Från dagens skörd...

Det är rätt fascinerande, det här med att de gamla romarna var så lika oss, och samtidigt inte. Dagens exempel: deras syn på naturen. Romerska författare är tämligen snara att idealisera det enkla, rustika livet på landet; de verkar ha en längtan till landet som dagens storstadsbor kan ha lätt att känna igen sig i. Men den natur romarna längtade ut till var mycket väl ordnad: ett vackert romerskt landskap, i romersk mening, var odlat, med sädesfält, vinodlingar, olivlundar. Naturen var ett nyttolandskap, något som skulle bemästras och förbättras. Den oordnade naturen däremot sågs mest som ett hot, som en fiende som skulle besegras.

Även idag verkar de vid Medelhavet vara betydligt mer urbaniserade än vi. De verkar liksom inte ha den där romantiserade natursyn som vi har. Delvis har det säkert med landskapet självt att göra. Den som tillbringat någon längre tid vid Medelhavet förstår varför – naturen där är ofta helt enkelt inte vidare trevlig: den består av taggiga buskar som sticks och elaka smådjur som bits, förbrända magra jordar på sommaren och skarpa klippor. Det är ofta dramatiska landskap, men vackra är de inte direkt. Inte som det svenska sommarlandskapet i alla fall.

Sen har det nog med historien att göra också: i Medelhavsvärldens stadslandskap var skogen farlig, full med rövare. I det medeltida norden, däremot, kunde man fly till skogs undan lagen eller bryta ny mark och odla upp ny jord. Skogen, vildmarken, kunde här symbolisera frihet.

På samma vis som romarna omhuldade en den kontrollerade naturen så hade de nog inte heller vår inställning om att naturen är något skyddsvärt, något som måste vårdas. Men det är ju också först idag som vi människor kommit så långt i vår strävan att kontrollera vår omvärld att vi faktiskt har möjligheten att förstöra naturen. Och är det inte först då, då vi KAN förgöra naturen som frågan huruvida naturen är skyddsvärd blir meningsfull överhuvudtaget?

Samma sak måste vi nog ha i åtanke när det gäller alla de djur som dödades vid djurhetsningarna. De mängder djur som dödades för underhållnings skull vid dessa tillställningar är nog en av de saker som de flesta tycker känns mest upprörande med romarriket. Men: det här var en tid då djur fortfarande var ett hot. Begav man sig utanför en stad kunde man bli anfallen av vilda djur och dödad. Återigen: det är först idag när vi människor uppnått en sådan kontroll över vår omvärld att det är VI som är hoten mot djuren som frågan uppstår huruvida djur är skyddsvärda. För romarna var kanske djurhetsningarna, liksom trädgårdarna och villorna i vilka båda en ”tuktad” natur återskapades, båda illustrationer av att de levde i ett ordnat samhälle – en bild av trygghet.

P.S….och hela anledningen att ni härmed får ta del av dessa tankar är att de var en del av förberedelserna inför en guidning jag gjorde idag, om trädgårdar under antiken. Jobbet för med sig en del rätt annorlunda situationer. Det är en del av charmen med det. D.S

torsdag 5 februari 2009

Dona pacem

I september 1636 stod slaget vid Wittstock mellan svenskar och kejserliga trupper. I historieböcker kan man läsa att detta var en viktig svensk victoria eftersom den återgav svenskarna initiativet efter några år av tveksam krigslycka. Man kan även läsa att den svenska vänstra flygeln som föll fienden i ryggen spelade en speciellt viktig roll den här dagen. Detta alltså enligt historien; för samtiden var det säkerligen bara ytterligare ett slag i ett krig som vid det laget pågått i knappt 20 långa, skitiga och blodiga år.

På vintern samma år hade Heinrich Schütz, hovkapellmästare vid det sachsiska hovet i Dresden, uppfört sina Musikalische Exequien – en dödsmässa som beställdes till prins Heinrich av Reuss begravning den 4 februari det året. Och i denna dödsmässa är 30-åriga kriget och dess fasor förunderligt långt borta. Heinrich Schütz musik kan bäst beskrivas med ett ord: stillhet. Det är inte musik som uttrycker smärta, trauma eller ens grubbel, utan visshet och ro. Sökte Schütz frammana denna stillhet för att han var omedveten om krigets fasor, eller på grund av att han var alldeles tillräckligt medveten om dem? Musik som är bister, osentimental och likväl andlöst gripande.

Och när vi nu är inne på ämnet är alltså inte heller Lux Interior, från den eminenta skräckfilmsrockabillyensemblen The Cramps, med oss längre. Aldrig igen lär väl världen få höra låtar med titlar som Bikini girls with machine guns.

onsdag 4 februari 2009

In memoriam

Naturligtvis känner jag mig förpliktigad att kommentera att det igår var 50 år sedan Buddy Holly dog i en flygkrasch. Ingen annan har någonsin burit glasögon lika snyggt. Ingen annan har någonsin fått en Fender Stratocaster att se så cool ut. Den förste popnörden - och därmed en av de riktigt stora ikonerna.

The spleen hunter

Känner Ni er ibland något less på vardagslivets tråk och tvång? Så klart att Ni gör. Sätt Er då framför TVn och titta på ett naturprogram! Det finns entusiastiska programledare – och så finns det programledare just för naturprogram. Som till exempel den där långhårige killen i Mitt i Naturen som är beredd att med lycklig min bege sig djupt ned i den lerigaste, skitigaste och mest klaustrofobiska brunn du någonsin sett för att hoppeligen få se en skymt av en tvåhundra år gammal ål som (kanske) ska finnas där. Eller som en amerikansk professor som slår med en pinne på en terminstack och blir fascinerad när tiotusentals skitförbannade termiter plötsligt väller fram ur alla hål (titta! Så intressant!).

Och så finns då David Attenborough. Att se detta Fenomen berätta om hurusom det går till när jättesköldpaddor har sex (hanens sköld har tydligen en konkav undersida, så han inte faller av honan. Man kan ändå inte säga att det direkt ser bekvämt ut för någon av parterna) eller med hjälp av en fjärrstyrd och videoförsedd liten bil följa en annan sköldpadda ned i sin håla (Kolla! Det är en skallerorm där också!) får i alla fall mig att ofelbart bli på bättre humör. Hail to thee, David!

måndag 2 februari 2009

Antikens litteratur i sammanfattning, del 14

Gregorius av Tours, Historia Francorum:

Nu ska ja skriva en alldelles egen bok å den handlar om rommarna nej ja menar frankerna å om hur de jick sen (överstruket)


Och härmed är det slut på sammanfattningar, i alla fall för den här gången.