lördag 31 oktober 2009

Döden i Rom

När vi nu är inne på ämnet, och det dessutom är allhelgonatid, så kan det kanske vara sin plats med något om vart man kan gå om man vill fundera över detta med alltings förgänglighet i Rom. Protestantiska kyrkogården är ett passande besöksmål i sammanhanget. Det här med att kyrkogården kallas protestantisk är egentligen osakligt, eftersom den om man ska vara noga heter ickekatolska kyrkogården. Dessutom finns här också olika ortodoxa gravplatser. Men kanske är det alla protestanter som gjort tydligast avtryck här. Här vilar flera berömdheter, som poeterna Keats och Severn, samt August, Johann Wolfgang von Goethes son. Dessutom finns Shelleys hjärta begravt här (resten av poeten kremerades på stranden efter att han hade drunkat i La Spezia-bukten). Ett antal svenskar, kända och okända, vilar också här. Bland dem finns diplomaten och orientalisten Johan David Åkerblad (som borde vara förbaskat mycket mera känd för sina insatser för vetenskapen). Alltnog, detta är en plats som är ett måste för den som gillar cypresser och vit marmor och är det minsta intresserad av romantiken och dess fascination inför allt italienskt. Eftersom det var här som denna dröm i så många fall slutade, inte sällan tidigt.

Om man vill konfronteras med döden på ett helt annorlunda och betydligt mer drastiskt sätt kan man styra stegen mot andra sidan stan och The Dario Argento horror museum i Prati. Museet som ligger i källaren på Dario Argentos butik - där det naturligtvis säljs diverse skräckfilmsrelaterade pryttlar - ska innehålla diverse rekvisita från regissörens filmer. Jag har dock inte kunnat förvissa mig om detta eftersom det när jag skulle besöka museet i dag visade sig vara stängt för "gravgrävning" (fånigt av dem att ha stängt över Halloween, men samtidigt mycket romerskt).

Några kvarter därifrån ligger ett annat ganska märkligt museum, nämligen Piccolo Museo delle anime del purgatorio. Det är egentligen bara ett rum med en monter där det finns bitar av förkläden på vilka döda personer lämnat handavtryck, och liknande. Den kritiske betraktaren kommer här naturligtvis att konstatera att vem som helst hade kunnat lämna de där handavtrycken. Men det är, som det också står i museifoldern, att missa poängen. För syftet med museet är inte att bevisa att skärselden - där de här själarna som lämnat avtryck efter sig i denna värld antas ha vistats - faktiskt finns. Utan snarare att folk har trott på skärselden. Museisamlingen skapades genom att prästen Victor Jouet i början av 1900-talet företog resor i till exempel Italien, Tyskland och Frankrike för att samla in föremål som minde om personer som vistats i skärselden och som genom böner blivit befriade därifrån. Museet handlar därför ytterst om det mänskliga i döden.

En liknande men betydligt mer känd plats i Rom är kyrkan Santa Maria della Concezione dei Capucchini och de kryptor under kyrkan som munkarna i Cappucinerorden prytt med deras avlidna bröders ben. Det är en plats som när man hör talas om den tycks oerhört makaber, men som faktiskt gör ett helt annat intryck när man väl kommer dit. En rofylld och på sitt sätt överraskande vacker plats, helgad åt vår syster den kroppsliga döden, som St Franciskus kallade den.

En helt annan typ av plats, men som i detta sammanhang också gör ett visst intryck, ligger en liten bit därifrån på andra sidan Piazza Barberini, på Via Rasella. Här genomförde partisaner 1944 ett bakhåll på tyska ockupationssoldater och 33 tyska soldater dödades. Som hämnd plockades 330 slumpvis utvalda romare, 10 för varje dödad tysk, ut och dödades i grottor i Fosse ardeatina utanför staden. På Via Rasella kan jag inte se någonting som minner om händelsen. Inget utom, för det tränade ögat och för den som vet vad man ska titta efter, kulhålen högt uppe på några fasader på den plats där gatan vidgar sig något.

Minns folk fortfarande vad som hände här? Jag tänker ofta att det skulle vara intressant att veta vad den här platsen betyder för romarna idag, om den betyder något alls. Kanske har Via Rasella reducerats till en fotnot i historikernas böcker. I alla fall påminner den mig om just detta: att döden är något vi alltsomoftast kan gå förbi i tystnad, om vi ens alls lägger märke till den.

Nobody puts Patrick in the corner

OK, nu kommer väl - om man ska vara petig - det här inlägget några veckor för sent: det är lite si och så med hur tidtabellerna hålls här på stationerna. Men i alla fall, är det någon mer än jag som tycker att Patrick Swayzes död tidigare under hösten fick väldigt mycket utrymme i media? Kanske oproportionerligt mycket? Inget ont om Patrick Swayze. Men egentligen hade han ju inte gjort något så fasligt betydelsefullt de senaste 15-20 åren av sin karriär, inte ens om man får tro de kommentarer som förekom i media. Däremot var ju tydligen Den Där Filmen han var med i och, i ännu högre grad Den Där Repliken från den filmen något av det viktigaste som hände under 80-talet. Återigen, om man får tro media. Det rapporterades ju till och med på kvällsnyheterna.

Jag är själv uppväxt under i alla fall andra halvan av 80-talet och jag har inte sett Dirty Dancing. Inte heller kan jag minnas att den där repliken var någon catchphrase som alla lade på minnet. Det kan förstås bero på att jag hade dålig koll. Men jag tror också att förklaringen till att Patrick Swayzes bortgång fick det utrymme i media som den fick beror på att det är precis just de personer som gick och såg filmen Då som jobbar på kulturredaktionerna Idag. Händelser och företeelser från vår egen omgivning under uppväxten tenderar ju att få ganska viktiga platser i våra minnens historiebok.

Själv kommer jag i stället att minnas Patrick Swayze genom att humma på det storslagna ledmotivet till Nord&Syd. Vila i frid, Orry!

lördag 24 oktober 2009

Stil och klass

Scuderie del Quirinale pågår just nu en utställning om romerskt måleri, Roma. La pittura d' un impero. Det vill säga, som vanligt är det till största delen måleri från Pompeji som ställs ut. Skälet till detta är nu mycket enkelt, det är ju i Pompeji man hittat flest bevarade väggmålningar. Målningarna är utställda på två våningar. På den första av dessa presenteras en genomgång av de fyra pompejanska stilarna med exempel, på andra våningen presenteras olika motiv - mytologiska motiv, vardagsmotiv och så vidare. Det är ett upplägg som är enkelt att följa. Men samtidigt är det lite av en besvikelse. För jag börjar undra om man aldrig ska bli kvitt de där så kallade pompejanska stilarna.

För de läsare som inte är insatta i romerskt måleri kan det här vara på plats med en liten utvikning. Under de århundraden som gått sedan man började gräva ut Pompeji och Herculaneum så har arkeologerna - förstås - hittat ganska mycket väggmålningar (av vilka, sorgligt nog, skrämmande många sen dess har förstörts. Ingenstans är det tydligare på vilket sätt utgrävning är destruktion). Under 1800-talet så klassificerade en viss August Mau dessa målningar i fyra stilar, som kan dateras någotsånär kronologiskt. Målningar i den så kallade första stilen., vanlig från 200-talet f.Kr till de första årtiondena av 100-talet f.Kr., återger olika typer av murar. I den andra stilen, den "arkitektoniska", som utvecklas från den första, bryts dessa murar upp och ger plats åt olika perspektivmotiv. Denna stil var vanlig under 100-talet f.Kr. men ger någon gång mot slutet av århundradet plats åt den så kallade tredje stilen, som är betydligt mer återhållen. Här ersätts andra stilens arkitektoniska perspektiv med monokroma väggpaneler, åtskilda av olika ramar och bårder. Dessa har ofta formen av slingrande växter eller smala kolonner. I mitten av dessa paneler brukar det ofta finnas mindre målningar - som om någon skulle ha hängt en tavla på en vägg - gärna med olika mytologiska motiv. Som en fjärde stil, avslutningsvis, brukar man karakterisera målningar som på olika vis kombinerar andra stilens perspektivmotiv med tredje stilens paneler. Denna stil, brukar man anse, utvecklas ur den tredje under andra halvan av första århundradet e. Kr.

Det här låter nu rätt enkelt, eller hur? Det är också ganska enkelt att identifiera målningar som är "typiska" för någon av stilarna. Men problemet är nu bara, förstås, att romarnas målningar alldeles för ofta inte uppför sig så disciplinerat som sentida scholares skulle vilja. Jag har för min del ofta mycket svårt att avgöra om den väggmålning jag ser går i "sen andrastil" eller tredje stilen, eller om den ska hänvisas till tredje stilen eller den fjärde (detta gällde även vissa av målningarna på utställningen som jag nog på förfrågan skulle ha klassificerat som tillhöriga en annan stil än vad som stod i utställningstexten). Sålunda dras vi med ytterligare ett klassificeringssystem från 1800-talet, som stundtals är lika mycket till hinder som till hjälp.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera den som är i närheten att titta in på utställningen; målningarna från Villa Boscotrecase - ett mycket fint exempel på den så kallade tredje stilen - är något av det mest imponerande jag sett.

torsdag 22 oktober 2009

Go figure...

Pride and Prejudice and Zombies är en bok som onekligen har en extremt lockande titel. Upplägget, att pigga upp Jane Austens skarpsynta betraktelser med arméer av blodtörstiga odöda kan tyckas genialiskt. Det är svårt att inte hålla med baksidestexten som gör gällande att "Complete with romance, heartbreak, swordfights, cannibalism, and thousands of rotting corpses, Pride and Prejudice and Zombies transforms a masterpiece of world literature into something you'd actually want to read".

Resultatet då? Nja. Konceptet håller tyvärr inte riktigt hela vägen. Den som tycker att Jane Austen i längden är tråkig (och jag får erkänna att jag nog är en av dem) tycker att den här remaken också i längden blir aningen tråkig, trots alla zombieattacker. Och gillar man Austen är det inte säkert att man begriper poängen med allt ultravåld som är tänkt att spiffa upp handlingen. Roligast blir handlingen faktiskt när det på olika sätt i bisatser refereras till hur det är att leva i ett zombieinvaderat England i början av 1800-talet.

Bäst av allt är dock diskussionsfrågorna i slutet av boken (varför måste såna finnas med? Kan man inte bara få njuta ostraffat av en bok utan att vara tvungen att analysera den också?). Här får läsaren till slut fundera över följande:

"Some scholars believe that the zombies were a last-minute addition to the novel, requested by the publisher in a shameless attempt to boost sales. Others argue that the hordes of living dead are integral to Jane Austen's plot and social commentary. What do you think? Can you imagine what this novel might be like without the violent zombie mayhem?"

fredag 16 oktober 2009

3 grader...

Kolleger brukade alltid säga att de aldrig frusit så mycket som i medelhavsvärlden på vintern. Jag hade lite svårt att tro på dem, innan jag själv spenderade en vinter i Italien. Då förstod jag. För fy vad kallt det kan bli här. Förklaringen är förstås att det blir så kallt inomhus. Superisolerande tvåglasfönster - eller, för den delen, treglasfönster - är rätt så okända begrepp här. Och de här stengolven må vara mycket vackra att titta på, men de kan bli fullkomligt obegripligt kalla. Och eftersom man därför ständigt är lite frusen är motståndskraften mot kylan utomhus så mycket sämre, även om denna kyla med svenska mått mätt kan vara ganska beskedlig.

Naturligtvis har husen också i Italien värmepannor, men det är någon lag som gör gällande att man inte får sätta igång dem innan första november, eller nåt. Så när höstens första köldknäppar kommer, vilket de som nu ofta gör i oktober, så kryper temperaturen obönhörligt nedåt även inomhus. Egentligen är det inte mycket som händer: temperaturen kan gå ned till 17 grader, i värsta fall 16 eller 15. Men det är lika fascinerande varje gång vilken skillnad de där tre futtiga graderna mellan 20 och 17 kan göra. Man byltar på sig kläder. Man går ut i solen för att likt en ödla försöka fylla kroppen med värme. Allting annat än att försöka bli varm, och hålla sig varm, är plötsligt mer eller mindre oviktigt. Och i alla fall jag känner mig påmind om vår civilisations bräcklighet. Det behövs bara tre grader för att en behaglig tillvaro, fylld av ingrodda rutiner, ska förbytas i om inte en kamp för överlevnad (även om det ibland kan kännas just så) så i alla fall något betydligt bistrare.

Sedan sätter någon igång värmepannorna, och så är allt som vanligt igen.

lördag 10 oktober 2009

Min kollegas frisör

En kollega härnere sade i början av veckan att han bara kände en enda person som gillar Berlusconi - nämligen den frisör han brukar gå till. Själv har jag hittills inte träffat någon som stöder den nuvarande regeringen; jag förväntar mig inte heller att jag kommer att göra det. Men på den tiden det begav sig träffade jag inte heller en enda amerikan som gillade George Bush - jag rör mig helt enkelt inte i sådana kretsar.

Det är väldigt lätt att som svensk ställa sig komplett oförstående inför det faktum att Silvio Berlusconi valts till makten inte bara en utan två gånger. Hur kan de välja en sådan person?
Förklaringen är nog väldigt enkel: nämligen att det finns en grupp av tillräckligt många italienare som ser Berlusconi som en stark ledare. En grupp för vilken de andra partierna bara står för internt käbbel och korruption. En grupp som vill ha "ordning" och "trygghet" mest av allt. Hur ofta väljer inte sådana grupper "starka ledare"? Är det inte det som förklarar varför både Chavez och Putin sitter vid makten? Som förklarar varför Hitler kunde komma till makten? Man kunde önska att vi som lever i demokratiska system kunde vara lite mer lyhörda för det faktum att folk ibland faktiskt kan välja att välja bort demokratin.

Och det skulle inte förvåna mig om min kollegas frisör tycker att Berlusconis uttalanden i veckan, där han uppvisat ett smått skrämmande förakt för demokratins spelregler, var rätt bra. Att det var "bra rutet" och att de visar att "Berlusconi minsann inte låter sig skrämmas av de där konspiratörerna."

onsdag 7 oktober 2009

Barbarossa sta arrivando

På Roms gator har det börjat affischeras för en kommande film som jag naturligtvis inte kan undgå att lägga märke till. Handlingen kretsar kring hur en viss tysk-romersk kejsare besegrades av en sammanslutning norditalienska städer. Lega Nord är mycket förtjusta i filmen; den medverkande skådespelerskan Cécile Cassel är fullt förståeligt mer måttligt road över detta.

Ett stycke unken politisk propaganda? Eller bara en (antagligen) rätt kass film? Det återstår väl att se. Världen är i alla fall bra märklig ibland.

måndag 5 oktober 2009

Veckans soundtrack...

...är det här. Och eftersom det var ett tag sedan det senaste soundtracket kan det vara på sin plats med ett bonusspår, som också spelats en eller annan gång under de senaste månaderna.

söndag 4 oktober 2009

Samtidigt, nere på torget...

Det är en varm, lugn och skön lördag: jag tillbringar större delen av dagen med att försöka bekanta mig närmare med Macens diverse förunderligheter. Först framemot eftermiddagen lämnar jag bostaden för att handla. Varvid jag lägger märke till att det är fasligt vad mycket helikoptrar det är som cirklar runt Villa Borghese. De har flugit runt hela dagen. Som att befinna sig en krigszon, eller en Vietnamfilm, eller nåt (minus...allt utom helikoptrarna, alltså).

På kvällen frågar jag några av mina grannar om de också lagt märke till flygaktiviteterna. Jodå, de måste ha berott på den stora demonstration för pressfriheten som under dagen pågått på Piazza del Popolo. Senare läser jag i diverse dagstidningars internetupplagor att det var mellan 60 000 och 300 000, lite beroende på vem man frågar, som samlades för demonstrationen, på en plats ca 10 minuter till fots från där jag bor. Ändå undgår den mig totalt (det är värt att notera att det är svenska tidningars nätupplagor jag först vänder mig till för att få information om händelsen).

Det är en sak att omställningen från ett land till ett annat kan vara omärklig. Men kanske är det då för att man, mentalt, inte har flyttat alls?

lördag 3 oktober 2009

Circles lead me back to you

Det är ganska fascinerande att se hur vad som för mig länge varit ett ofullständigt stycke Uppsalahistoria plötsligt kan bli komplett på ett ganska oväntat sätt. Nämligen genom ett besök i en Stockholmsförort. För en tid sedan besökte jag en bekant som är bosatt i Farsta. När jag efteråt gick mot tunnelbanan i Farsta centrum såg jag så en fasad som jag insåg att jag kände igen. Var det alltså här den fanns?

Som alla infödda Uppsalabor är jag nu uppvuxen med Åhlenshuset och dess minst sagt originella tårtpappersfasad. Min vetskap om denna fasad har i princip inskränkt sig till att det En Gång I Tiden var tänkt att alla Åhlenshus - eller Tempo som de ju hette då - i Sverige skulle se ut så. Men eftersom det blev sådana massiva protester genomfördes projektet bara i Uppsala - och på en plats till. Var har dock aldrig historien förtäljt - förrän nu. Det var alltså här, i Farsta centrum, denna "andra" fasad kom att byggas.

I Farsta centrum finns en mycket sevärd utställning i fönstren på ett av husen. Där kan man läsa att tårtpappersfasaden i Farsta i själva verket inte var den andra i landet, utan den första. Den skapades när Farsta centrum byggdes, som Stockholms andra köpcentrum av den här typen, i slutet av femtiotalet (bara Vällingby var före). När Farsta centrum byggdes lät man de tre varuhuskedjor som etablerade sig här välja distinkt olika fasader till sina byggnader. Detta var något som tydligen var helgerån enligt den tidens funktionalistiska principer (vilka stipulerade att alla hus som hade samma funktion också måste ha samma utseende). I Farsta var alla varuhus lika höga, vilket borgade för något mått av funktionalistisk enlighet. Detta räckte tydligen inte för de renläriga funktionalisterna: Farsta centrum kom enligt utställningen att kallas ett "svenskt Disneyland" och "arkitektonisk prostitution".

Det är någonstans här jag - i alla fall bildligen - tar mig för pannan. Hur lågt i tak var det egentligen i det framstegs- och framgångsrusiga land som Sverige var runt 1960?

I alla fall: bröderna Åhlen oroade sig för att deras varuhus i Farsta skulle komma att hamna längst bort från tunnelbanan. Alltså ville de att huset skulle ha en ovanligt distinkt fasad. Ett önskemål som ledde till att en arkitekt tog fram den sedermera så (ö)kända tårtpappersfasaden. Och som man mycket riktigt planerade att använda till alla Tempohus i Sverige. Detta var visserligen kanske inte ett fullt så storstilat projekt som det kan låta. Det fanns på den tiden nämligen bara tre: i Farsta, på Klarabergsgatan - och i Uppsala. Men eftersom protesterna blev så massiva i Uppsala blev det inget på Klarabergsgatan. Där ser man.

Spårändringar

Det har varit ganska lite aktivitet här på stationen på sista tiden; ingen är mer medveten om detta än jag själv. Skälet? Tja, verkligheten har helt enkelt kommit emellan, egentligen under hela det sista halvåret. Bland annat har jag - tillfälligt - bytt vistelseort, från Uppsala till Rom, och bytt datorsystem, från PC till Mac (det förstnämnda bytet har inte varit tillnärmelsevis så omvälvande och förvirrande som det senare, ett faktum som väl egentligen är värt ett eget blogginlägg).

Den förstnämnda omställningen är nu avklarad; den senare är en mer gradvis process som lär ta ett tag. I vilket fall som helst: nu ska det hända mer här under den kommande tiden. So stay tuned!