September

”Musikens djärve och diaboliske man vid sekelskiftet, nydanare i formellt avseende, modern och dristig i sina idéer, glänsande i utförandet av dem, inte helt fri från vulgaritet och samtidigt en barometer för klimatet i sitt land” – så beskriver Barbara Tuchman, i sin fullkomligt briljanta Det stolta tornet, demonkomponisten Richard Strauss. I Tuchmans storslagna exposé över den värld som snart skulle gå ut - och gå under - i första världskriget förkroppsligar Strauss det Wilhelminska Tyskland. Det är för historikern oerhört frestande, detta med att låta en person symbolisera ett historiskt skeende. Samtidigt är det naturligtvis ett vågspel - problemet är väl till stor del vilken betydelse man vill tillerkänna enskilda individer i historien.

I vilket fall som helst är det ganska tankeväckande att den musik denne ”djärve och diaboliske man” skrev mot slutet av sitt liv snarast karaktäriseras av en avsaknad av djävulska infall. Speciellt Vier letzte Lieder, de fyra sånger för solist och orkester som också kom att bli Strauss allra sista verk, är musik som skimrar av frid och försoning. Hade Strauss en föraning om att han aldrig skulle komponera mer? I vilket fall så har dessa fyra sånger en tendens att dyka upp i min musikanläggning/laptop/mobil vid den här tiden på året, då höstlöven börjar yra för vinden över gatorna. Den andra av de fyra sångerna, med text av Hermann Hesse, är helt enkelt betitlad September:

Der Garten trauert,
kühl sinkt in die Blumen der Regen.
Der Sommer schauert
still seinem Ende entgegen.

Golden tropft Blatt um Blatt
nieder vom hohen Akazienbaum.
Sommer lächelt erstaunt und matt
in den sterbenden Gartentraum.

Lange noch bei den Rosen
bleibt er stehen, sehnt sich nach Ruh.
Langsam tut er die (grossen)
müdgewordnen Augen zu.

Antikens litteratur i sammanfattning

Ni vet hur det är - när man arbetar med en dryg uppgift kan det vara bra med en säkerhetsventil. Därför, idag, min högst personliga sammanfattning i Book-A-Minutes anda av Vergilii opera:


Eclogae/Bucolica

(Herdarna x och y sitter i en solig glänta. Det är mysigt).

Herde x: Det här är mysigt.

Herde y: Mmm. Minns du hur schyssta dikter Menalcas skrev?

Herde x: Det är en fin kille, den där Augustus.


Georgica

Skalden: Jag trivs bäst i öppna landskap, nära fälten vill jag bo. I ett litet hus. Man skulle ha en olivodling och så lite vin förstås. Och så ett lagom stort tempel med en bild av Caesar i. Framför allt det.


Aeneiden

Trojanerna: Det brinner! Det här suger. Vi drar.

(De hamnar efter diverse om och men på Nordafrikas kust)

Dido (lokal drottning): den där Aeneas är stilig. Jag tror jag är kär.

Jupiter: Nämenvadihelv…Aeneas! Du ska segla till Italien och bekriga Turnus och dina ättlingar ska regera över folken!

(Aeneas gör som gudarna säger. Hans ättlingar regerar sedermera över folken.)


Augustus: Vergilius, vi är nöjda med dig.

Är Ni stressad?

Som ett addendum till gårdagens funderingar, önskar jag att det kunde finnas flera sammanfattningar av världslitteraturens stora verk som den här.

Den "fria forskningen"

”Die Reisen ... wurden uns ermöglicht durch grosszügige Unterstützung seitens des Herrn Preussischen Ministerpräsidenten und generalfeldmarschalls H. Göring und des Reichsführers SS H. Himmler. … Den Förderern sei auch an dieser Stelle vielmals gedankt.“

Under andra halvan av 200-talet regerades det romerska imperiet av de så kallade soldatkejsarna. ”Soldatkejsare” kallades de för första gången av den tyske forskaren Franz Altheim i en studie från 1939, som – helt enkelt – var betitlad Die Soldatenkaiser. Denna studie tillkom inom die Ahnenerbe, ett stort forskningsprojekt om tyskarnas indoeuropeiska rötter. Projektet finansierades av SS. Ovanstående citat utgör inledningen till Altheims studie.

Igår föreläste Dr. Horst Junginger från Münster om hur tyska religionsvetare enrollerades av nazismen och med sin forskning gav antisemitismen en ”vetenskaplig fasad.” I själva verket låg den ”vetenskapliga” terminologi de skapade inte långt ifrån de tirader som kunde förekomma i den ökända antisemitiska pamfletten Der Stürmer.

Jag vet nu inte huruvida de, eller Franz Altheim, var övertygade nazister eller antisemiter – jag har egentligen inga skäl att anta någotdera. Poängen är snarare att Altheim också med sitt arbete inom die Ahnenerbe hjälpte till att legitimera den nazistiska ideologin. Vi akademiker vill ofta gärna se det som att vi är de första att stå upp mot förtryckande ideologier: problemet är bara att det allt för ofta är tvärtom – att vi är de första att ge legitimitet åt ideologier genom att anpassa vår forskning efter dem.

För övrigt: en annan produkt av akademikernas samarbete med nationalsocialisterna är den ökända ”undervisningsfilmen” Der ewige Jude. I Tyskland är det bara i strikt vetenskapliga seminariesammanhang man kan få tillstånd att låna den och även det är svårt. Därför är det, som Dr. Junginger anmärkte, mycket enklare att få tag i den på diverse nynazistiska siter på Internet (där även versioner dubbade till engelska tillhandahålls). De klipp vi såg på seminariet kom från Youtube.

Optimus maximus (etc)

"Som ung och dum läsare, imponerad av passioner, spänning och mer eller mindre preciösa experiment, hade jag kort tålamod med de gamla människor som stillsamt och envist hävdade, att Georgica vore Västerlandets största diktverk. Som åren går börjar jag bli alltmer benägen att instämma."

Så citeras Sven Delblanc på bakpärmen till Symposions (ganska trevliga) utgåva av Vergilius Georgica. Den här typen av acklamationer av antika diktverk förekommer titt som tätt. Det är ofta liksom underförstått att det antiken frambragt är ädlast, vackrast, mest nobelt och så vidare. Jag kan inte hjälpa att jag kan finna denna tendens något tröttande. Skulle inte de "stora antika mästarna" bli mycket mer intressanta om man plockade ned dem från deras höga piedestaler?

Morituri te salutant

Gårkvällen bjöd på en välgjord dokumentär om Roms gladiatorer och den mängd ny kunskap om dessa som gladiatornekropolen i Efesos gett upphov till. Det är ganska trevligt när ny kunskap om romarna once in a while serveras någon annanstans ifrån än staden Rom - det finns en tendens i populärkulturen att sätta likhetstecken mellan det romerska imperiet och staden Rom, något som ju är rätt missvisande. Fynden från gladiatornekropolen visar bland annat att gladiatorer kunde ha tillgång till avancerad läkarvård och flera gånger överlevde många "matcher" - de här scenerna från Gladiator där kämpar expedieras som limpskivor tycks med andra ord inte ha haft så mycket med verkligheten att göra.

Det är även uppenbart att gladiatorspel inte bara var "pöbelunderhållning." Ett problem, som Charlotte Roueche (en av flera namnkunniga arkeologer som syntes i programmet) uttryckte det, är hur bildade och kulturella medborgare i Efesos inte bara kunde gå på gladiatorspelen och finna gladiatorernas lidande som en acceptabel del av tillvaron, utan även kunde bekosta spelen. Gladiatorerna led, ja - men i en värld där huvudvärkstabletterna inte var uppfunna var kanske fysisk smärta en självklar del av tillvaron. Det är ju egentligen först i modern tid som vi har möjligheten att välja bort smärta. Och gladiatorerna dog unga, ja - men det gjorde "vanligt folk" också i många fall. Eftersom livet ändå var kort blev det viktiga att göra något hedervärt av det; det var det gladiatorerna fick en chans till. Utmaningen ligger, som så ofta, i att förstå ett kulturellt fenomen - i detta fall romarnas våldskultur - utifrån dess egna premisser.

För övrigt var det ganska trevligt att programmet Sixties senare under kvällen valde att uppmärksamma The Zombies - ett av få band som får åtminstone mig att spontant spela luftpiano.

Att se underbara ting

Igår kväll sändes det sista avsnittet av Agatha Christie´s Poirot för säsongen. Serien har - som vanligt - varit mycket välspelad och en fullkomlig orgie i 30-talsestetik. Som extra bonus i detta sista avsnitt var den alltid like coole John Hannah med i en biroll. Mordgåtan började denna gång, atmosfäriskt nog, på en utgrävningsplats i Syrien 1937. I första scenen kallar en mycket upphetsad local på den engelske lord som leder utgrävningen; det är uppenbart att något extraordinärt har inträffat. De båda går bort till trenchen...och inför deras ögon öppnar sig ett hål, längst nere, i vilket jord och damm snabbt rasar ned. Det är uppenbart att utgrävningsteamet Just Gjort En Stor Upptäckt.

Jag kommer - inte helt osökt - att tänka på Howard Carter. När han till slut hade hittat Tutanchamons grav och knackat ett hål i dörren, genom vilken han kunde sticka in ett ljus frågade de omkringstående vad han såg: som bekant ska han ha svarat att han såg underbara ting.

Och är det inte därför vi som forskar - eller har forskat, eller någon gång skulle vilja forska - håller på, vare sig vi är humanister, naturvetare eller något annat? För att någon gång få uppleva ynnesten att få vara de första att se Underbara Ting?

En station på vägen genom hypertexten...

...det är ungefär så jag ser på denna alldeles nystartade blogg: en plats där trötta bloggonauter kan stiga av och sträcka på fötterna ett tag. Denna blogg kommer hoppeligen att fyllas med diverse betraktelser av / funderingar kring /mer eller mindre oprovocerade åsikter om det mesta i vår omvärld. Gissningsvis kommer många inlägg att handla om historia, musik, eller både och. Möjligen kommer av och till ett och annat flygplan att flyga förbi. Välkommen!