söndag 20 maj 2012

...like tears in rain (#2)

Jag känner mig påkallad att väcka den här bloggen ur dess Törnrosasömn för att kommentera fyndet av ett flygplan i nordafrikas öken som det skrivits om på nätet den sista tiden. Dels, förstås, för att jag är obotlig flygnörd, och för att ett fynd av en välbevarad Curtis P 40 är ungefär så coolt som det blir. Men framför allt för att fyndet handlar om arkeologi när det är som bäst.

För det som verkligen engagerar med fyndet, i alla fall när man läser vidare, är inte fyndet av planet I sig. Förstås. Utan historien om piloten. Som överlevde landningen, tog sig ut ur flygplanet och sedan väntade på att bli räddad. Förgäves. Varefter han gav sig iväg ut i öknen och försvann.

Arkeologi handlar, som jag skrev någon gång för några år sen här, om ting. Men framför allt om de människor vi försöker nå genom tingen. Det här flygplanet är i slutändan en maskin. Men vem var 24-årige Dennis Copping, vars föräldrar fick veta att deras son saknades? Vad hände med honom? Någonstans där ute I öknen finns svaret. Det är dit vi arkeologer alltid måste vara på väg.