September

”Musikens djärve och diaboliske man vid sekelskiftet, nydanare i formellt avseende, modern och dristig i sina idéer, glänsande i utförandet av dem, inte helt fri från vulgaritet och samtidigt en barometer för klimatet i sitt land” – så beskriver Barbara Tuchman, i sin fullkomligt briljanta Det stolta tornet, demonkomponisten Richard Strauss. I Tuchmans storslagna exposé över den värld som snart skulle gå ut - och gå under - i första världskriget förkroppsligar Strauss det Wilhelminska Tyskland. Det är för historikern oerhört frestande, detta med att låta en person symbolisera ett historiskt skeende. Samtidigt är det naturligtvis ett vågspel - problemet är väl till stor del vilken betydelse man vill tillerkänna enskilda individer i historien.

I vilket fall som helst är det ganska tankeväckande att den musik denne ”djärve och diaboliske man” skrev mot slutet av sitt liv snarast karaktäriseras av en avsaknad av djävulska infall. Speciellt Vier letzte Lieder, de fyra sånger för solist och orkester som också kom att bli Strauss allra sista verk, är musik som skimrar av frid och försoning. Hade Strauss en föraning om att han aldrig skulle komponera mer? I vilket fall så har dessa fyra sånger en tendens att dyka upp i min musikanläggning/laptop/mobil vid den här tiden på året, då höstlöven börjar yra för vinden över gatorna. Den andra av de fyra sångerna, med text av Hermann Hesse, är helt enkelt betitlad September:

Der Garten trauert,
kühl sinkt in die Blumen der Regen.
Der Sommer schauert
still seinem Ende entgegen.

Golden tropft Blatt um Blatt
nieder vom hohen Akazienbaum.
Sommer lächelt erstaunt und matt
in den sterbenden Gartentraum.

Lange noch bei den Rosen
bleibt er stehen, sehnt sich nach Ruh.
Langsam tut er die (grossen)
müdgewordnen Augen zu.