Att se underbara ting

Igår kväll sändes det sista avsnittet av Agatha Christie´s Poirot för säsongen. Serien har - som vanligt - varit mycket välspelad och en fullkomlig orgie i 30-talsestetik. Som extra bonus i detta sista avsnitt var den alltid like coole John Hannah med i en biroll. Mordgåtan började denna gång, atmosfäriskt nog, på en utgrävningsplats i Syrien 1937. I första scenen kallar en mycket upphetsad local på den engelske lord som leder utgrävningen; det är uppenbart att något extraordinärt har inträffat. De båda går bort till trenchen...och inför deras ögon öppnar sig ett hål, längst nere, i vilket jord och damm snabbt rasar ned. Det är uppenbart att utgrävningsteamet Just Gjort En Stor Upptäckt.

Jag kommer - inte helt osökt - att tänka på Howard Carter. När han till slut hade hittat Tutanchamons grav och knackat ett hål i dörren, genom vilken han kunde sticka in ett ljus frågade de omkringstående vad han såg: som bekant ska han ha svarat att han såg underbara ting.

Och är det inte därför vi som forskar - eller har forskat, eller någon gång skulle vilja forska - håller på, vare sig vi är humanister, naturvetare eller något annat? För att någon gång få uppleva ynnesten att få vara de första att se Underbara Ting?