Morituri te salutant

Gårkvällen bjöd på en välgjord dokumentär om Roms gladiatorer och den mängd ny kunskap om dessa som gladiatornekropolen i Efesos gett upphov till. Det är ganska trevligt när ny kunskap om romarna once in a while serveras någon annanstans ifrån än staden Rom - det finns en tendens i populärkulturen att sätta likhetstecken mellan det romerska imperiet och staden Rom, något som ju är rätt missvisande. Fynden från gladiatornekropolen visar bland annat att gladiatorer kunde ha tillgång till avancerad läkarvård och flera gånger överlevde många "matcher" - de här scenerna från Gladiator där kämpar expedieras som limpskivor tycks med andra ord inte ha haft så mycket med verkligheten att göra.

Det är även uppenbart att gladiatorspel inte bara var "pöbelunderhållning." Ett problem, som Charlotte Roueche (en av flera namnkunniga arkeologer som syntes i programmet) uttryckte det, är hur bildade och kulturella medborgare i Efesos inte bara kunde gå på gladiatorspelen och finna gladiatorernas lidande som en acceptabel del av tillvaron, utan även kunde bekosta spelen. Gladiatorerna led, ja - men i en värld där huvudvärkstabletterna inte var uppfunna var kanske fysisk smärta en självklar del av tillvaron. Det är ju egentligen först i modern tid som vi har möjligheten att välja bort smärta. Och gladiatorerna dog unga, ja - men det gjorde "vanligt folk" också i många fall. Eftersom livet ändå var kort blev det viktiga att göra något hedervärt av det; det var det gladiatorerna fick en chans till. Utmaningen ligger, som så ofta, i att förstå ett kulturellt fenomen - i detta fall romarnas våldskultur - utifrån dess egna premisser.

För övrigt var det ganska trevligt att programmet Sixties senare under kvällen valde att uppmärksamma The Zombies - ett av få band som får åtminstone mig att spontant spela luftpiano.