3 grader...

Kolleger brukade alltid säga att de aldrig frusit så mycket som i medelhavsvärlden på vintern. Jag hade lite svårt att tro på dem, innan jag själv spenderade en vinter i Italien. Då förstod jag. För fy vad kallt det kan bli här. Förklaringen är förstås att det blir så kallt inomhus. Superisolerande tvåglasfönster - eller, för den delen, treglasfönster - är rätt så okända begrepp här. Och de här stengolven må vara mycket vackra att titta på, men de kan bli fullkomligt obegripligt kalla. Och eftersom man därför ständigt är lite frusen är motståndskraften mot kylan utomhus så mycket sämre, även om denna kyla med svenska mått mätt kan vara ganska beskedlig.

Naturligtvis har husen också i Italien värmepannor, men det är någon lag som gör gällande att man inte får sätta igång dem innan första november, eller nåt. Så när höstens första köldknäppar kommer, vilket de som nu ofta gör i oktober, så kryper temperaturen obönhörligt nedåt även inomhus. Egentligen är det inte mycket som händer: temperaturen kan gå ned till 17 grader, i värsta fall 16 eller 15. Men det är lika fascinerande varje gång vilken skillnad de där tre futtiga graderna mellan 20 och 17 kan göra. Man byltar på sig kläder. Man går ut i solen för att likt en ödla försöka fylla kroppen med värme. Allting annat än att försöka bli varm, och hålla sig varm, är plötsligt mer eller mindre oviktigt. Och i alla fall jag känner mig påmind om vår civilisations bräcklighet. Det behövs bara tre grader för att en behaglig tillvaro, fylld av ingrodda rutiner, ska förbytas i om inte en kamp för överlevnad (även om det ibland kan kännas just så) så i alla fall något betydligt bistrare.

Sedan sätter någon igång värmepannorna, och så är allt som vanligt igen.