Men vem är då den nye Heliogabalus?

På Times Online kunde man härförleden läsa en essä i vilken ett antal moderna politiker "jämfördes" med ett motsvarande antal romerska kejsare. Barack Obama är den nye Titus, hela världens "golden boy" (låt oss hoppas att Obama får regera lite längre, dock...) Tony Blair var - kanske föga förvånande - en ny Augustus och Gordon Brown därmed fullkomligt logiskt en ny Tiberius. Men att jämföra George W Bush med Vespasianus och Ronald Reagan med Claudius (!) kan jag precis som Mary Beard tycka inte riktigt funkar.

Kul grepp, kan man ju i alla fall tycka. Och jag är definitivt den förste att tycka att det här sättet att prata om antik historia i "populära" sammanhang är mycket vällovligt. Men just det här exemplet lämnade ändå en något unken bismak efter sig. För det som sker varje gång den här typen av texter skrivs är att ganska gamla och klichéfyllda bilder av de romerska kejsarna riskerar att traderas. Och varje gång detta sker skänks ny legitimitet åt sagda bilder.

Nå men är det inte korrekt då, dessa bilder går ju faktiskt tillbaka på de antika historikernas skrifter. Och skulle då de ha FEL? Eh…nja. Det är bra märkligt. Vi som pluggat vår romerska historia VET att de antika beskrivningarna av de olika kejsarna med all sannolikhet är oerhört tendentiösa (författarna tillhörde senatsaristokratin som var kejsarens fiender osv). Och vi nämner ALLTID detta i undervisningen - för att i nästa ögonblick i alla fall tradera sagda historikers bilder av de antika kejsarna mer eller mindre rakt av. For chrissake, kan inte den antikhistoriska forskningen växa upp någon gång?

Nå, kanske nu någon säger, men de antika historikernas bild av kejsarna är ju det vi har, eller? Svaret är även där ett eh, nja. För det finns ju andra källor - olika visuella media, till exempel myntbilder, arkeologiska källor, epigrafiska källor. Problemet är bara att alldeles för ofta används sådana källor bara för att bekräfta ”det man redan vet” från de gamla vanliga skriftliga källorna. Och om nu andra källor säger något annat eller - Gud förbjude - något NYTT, då ignoreras de allt som oftast.

Det ska sägas att inom forskningen utmanas ständigt och jämt de vedertagna skriftliga källornas bild av kända "personligheter" från antiken (jag ser därför till exempel mycket fram emot Lovisas forskning om just en sådan person, nämligen den fikonförgiftande Livia). Men: det gäller väl att ta detta steg inte bara inom forskningen utan även inom den så kallade populärvetenskapen, eller hur?

Och för övrigt tänker också jag att det är väl en sak att Gordon Brown är en ny Tiberius - men vem är då den moderne Heliogabalus?