1,2,3,4 – Kamerad, komm’ tanz mit mir!

De har antagligen gjort några av historiens mest bisarra covers – Life is Life av Opus (någon som har tänkt på vilken extremt konstig låt detta var in the first place?) som fascistisk triumfmarsch och The Final Countdown som domedagsdisco. De gjorde en hel skiva med covers på Sympathy for the devil. Och en cover på Beatles Let it Be – alltså inte låten, utan hela skivan.
Men naturligtvis har det pratats mest om deras naziimage. Strängt taget så var den väl bara riktigt uttalad på skivan Opus Dei men naziuniformerna har ju hängt med längre än så, på pressbilder inte minst. Fast det kanske är pressens fel lika mycket som deras. Är detta nu en oerhört smart provokation? Eller är de verkligen en politiskt suspekt grupp som bara utnyttjar postmodernistiska kulturhjon och deras undfallenhet? Frågan är öppen och skulle naturligtvis helt förlora sin sprängkraft om den inte vore det. I vilket fall som helst är jag ganska övertygad om att indignerade recensenter som den här reagerar precis som Laibach vill.

Man kan i alla fall konstatera att detta slovenska musikerkollektiv under de 25 år under vilka de härjat runt i showbiz konsekvent utforskat diverse ideologier – nazism, kommunism, militarism och - föga förvånande – religion. Med tanke på detta var låten Tanz mit Laibach på skivan WAT som släpptes för ett antal år sen ganska kul, eftersom det för första gången kändes som om bandet faktiskt började ge lite ledtrådar om dem själva. I texten uppmanas alla - fascister, röda anarkister, demokrater - att följa med i Laibachs ringdans. Dessutom uppmanas lyssnaren att ”dansa som Ado Hynkel och Benzino Napoloni” – en rätt träffsäker blinkning till DAFs gamla klassiker ”Der Mussolini.”

Nu är Laibach igång igen – denna gång med projektet Die Kunst der Fuge. I kväll är det konsert i Uppsala konserthus. Hoppas vi ses där!