fredag 22 april 2011

Wasa och pannkaksmuseet

Jag lyssnar till senaste podcasten från alltid lika intressanta Vetenskapsradion Historia, denna gång om skeppet Vasa, som förstås gjorts med anledning av att skeppet i år tillbringat 50 år ovan vatten, och som handlar om skeppets "moderna idéhistoria". Dvs hur man sett på skeppet, vilka historier som berättats om det och hur det "använts". Mycket intressant. Att det anlagts något slags "arbetarperspektiv" på skeppet (man pratar om den lilla människan som kommer i kläm, bokstavligen, och drunknar på det havererade stormaktsskeppet, osv) hade jag nog noterat, därmed visste jag inte att Franzén&co med Wasa ville försöka återgå till en mer storsvensk historieskrivning och att det till exempel var därför man uppfann beteckningen regalskepp. I podcasten pratade sedan en historiker - vars namn jag inte lade på minnet - om bärgningen som ett "manligt projekt", om maskulina dykare och kameraposer med bara överkroppar. Såklart, ett genusperspektiv måste man ju ha med, eller? Avslutningsvis talade chefen för Vasamuseet om vilken historia man vill berätta på Vasamuseet idag. Den handlar, föga förvånande, om Globaliseringen, om Vasa som något slags "startskott för kolonialismen". Hon avslutar också ganska stiligt med att säga att man alltid kommer att berätta nya historier om Vasa.

På ett sätt kan jag hålla med henne, och de andra. Visst, globaliseringsperspektiv, genusperspektiv med mera ÄR relevanta. Men samtidigt kommer jag också på mig själv med att bli aningen less på att historien alltid måste berättas i ett visst "samtidsrelevant" syfte. Kunde vi inte bara lita på att historien faktiskt är intressant för sin egen skull och berätta den? K. anmärker här att alla de personer som varje år besöker Vasamuseet nog inte känner till, kanske inte heller är intresserade av, alla dessa perspektiv. De kommer till museet för att de vill se en stor och gammal båt. Inte bara det, utan den Största och Äldsta Båten i sitt slag. Det funkar.

Vi pratar vidare om att det vore kul att starta ett museum där man visar upp världens största pannkaka. Det skulle liksom vara så befriande: inga nationalistiska, arbetar-, genus- eller globala perspektiv. Bara en stor jävla pannkaka. Tänk om det skulle räcka?

Inga kommentarer: