Samtidigt, nere på torget...

Det är en varm, lugn och skön lördag: jag tillbringar större delen av dagen med att försöka bekanta mig närmare med Macens diverse förunderligheter. Först framemot eftermiddagen lämnar jag bostaden för att handla. Varvid jag lägger märke till att det är fasligt vad mycket helikoptrar det är som cirklar runt Villa Borghese. De har flugit runt hela dagen. Som att befinna sig en krigszon, eller en Vietnamfilm, eller nåt (minus...allt utom helikoptrarna, alltså).

På kvällen frågar jag några av mina grannar om de också lagt märke till flygaktiviteterna. Jodå, de måste ha berott på den stora demonstration för pressfriheten som under dagen pågått på Piazza del Popolo. Senare läser jag i diverse dagstidningars internetupplagor att det var mellan 60 000 och 300 000, lite beroende på vem man frågar, som samlades för demonstrationen, på en plats ca 10 minuter till fots från där jag bor. Ändå undgår den mig totalt (det är värt att notera att det är svenska tidningars nätupplagor jag först vänder mig till för att få information om händelsen).

Det är en sak att omställningen från ett land till ett annat kan vara omärklig. Men kanske är det då för att man, mentalt, inte har flyttat alls?

Circles lead me back to you

Det är ganska fascinerande att se hur vad som för mig länge varit ett ofullständigt stycke Uppsalahistoria plötsligt kan bli komplett på ett ganska oväntat sätt. Nämligen genom ett besök i en Stockholmsförort. För en tid sedan besökte jag en bekant som är bosatt i Farsta. När jag efteråt gick mot tunnelbanan i Farsta centrum såg jag så en fasad som jag insåg att jag kände igen. Var det alltså här den fanns?

Som alla infödda Uppsalabor är jag nu uppvuxen med Åhlenshuset och dess minst sagt originella tårtpappersfasad. Min vetskap om denna fasad har i princip inskränkt sig till att det En Gång I Tiden var tänkt att alla Åhlenshus - eller Tempo som de ju hette då - i Sverige skulle se ut så. Men eftersom det blev sådana massiva protester genomfördes projektet bara i Uppsala - och på en plats till. Var har dock aldrig historien förtäljt - förrän nu. Det var alltså här, i Farsta centrum, denna "andra" fasad kom att byggas.

I Farsta centrum finns en mycket sevärd utställning i fönstren på ett av husen. Där kan man läsa att tårtpappersfasaden i Farsta i själva verket inte var den andra i landet, utan den första. Den skapades när Farsta centrum byggdes, som Stockholms andra köpcentrum av den här typen, i slutet av femtiotalet (bara Vällingby var före). När Farsta centrum byggdes lät man de tre varuhuskedjor som etablerade sig här välja distinkt olika fasader till sina byggnader. Detta var något som tydligen var helgerån enligt den tidens funktionalistiska principer (vilka stipulerade att alla hus som hade samma funktion också måste ha samma utseende). I Farsta var alla varuhus lika höga, vilket borgade för något mått av funktionalistisk enlighet. Detta räckte tydligen inte för de renläriga funktionalisterna: Farsta centrum kom enligt utställningen att kallas ett "svenskt Disneyland" och "arkitektonisk prostitution".

Det är någonstans här jag - i alla fall bildligen - tar mig för pannan. Hur lågt i tak var det egentligen i det framstegs- och framgångsrusiga land som Sverige var runt 1960?

I alla fall: bröderna Åhlen oroade sig för att deras varuhus i Farsta skulle komma att hamna längst bort från tunnelbanan. Alltså ville de att huset skulle ha en ovanligt distinkt fasad. Ett önskemål som ledde till att en arkitekt tog fram den sedermera så (ö)kända tårtpappersfasaden. Och som man mycket riktigt planerade att använda till alla Tempohus i Sverige. Detta var visserligen kanske inte ett fullt så storstilat projekt som det kan låta. Det fanns på den tiden nämligen bara tre: i Farsta, på Klarabergsgatan - och i Uppsala. Men eftersom protesterna blev så massiva i Uppsala blev det inget på Klarabergsgatan. Där ser man.

Spårändringar

Det har varit ganska lite aktivitet här på stationen på sista tiden; ingen är mer medveten om detta än jag själv. Skälet? Tja, verkligheten har helt enkelt kommit emellan, egentligen under hela det sista halvåret. Bland annat har jag - tillfälligt - bytt vistelseort, från Uppsala till Rom, och bytt datorsystem, från PC till Mac (det förstnämnda bytet har inte varit tillnärmelsevis så omvälvande och förvirrande som det senare, ett faktum som väl egentligen är värt ett eget blogginlägg).

Den förstnämnda omställningen är nu avklarad; den senare är en mer gradvis process som lär ta ett tag. I vilket fall som helst: nu ska det hända mer här under den kommande tiden. So stay tuned!

Wikiforskning

En kväll i Glasgow hamnar jag i ett studentrum tillsammans med några amerikanska kolleger som bjuder på ett glas whisky. En sån där situation som kan uppstå på kongresser, det är en av de trevligaste sakerna med dem. Och som så ofta när akademiker talas vid glider samtalet in på Wikipedia. Som vi förbjuder studenter att använda. Som vi samtidigt (även om vi bara högst motvilligt skulle erkänna det) själva konsulterar. I alla fall ibland. Fast naturligtvis bara för att dubbelkolla saker vi redan vet från någon "trovärdig" källa. Eller hur?

Vem som helst som doktorerat - eller för den delen tillbringat någon längre tid i den akademiska världen - vet att akademisk forskning till stor del går ut på att gå igenom mängder med litteratur. Enorma mängder. Och åtminstone min egen erfarenhet av detta var att den litteratur jag gick igenom inte sällan föreföll något suspekt. Vem i hela fridens namn hade skrivit den där boken? Vem hade granskat texten? Och vem hade tryckt smörjan? I dessa digitala tidevarv är det enklare än någonsin för snart sagt vem som helst att ge ut böcker. Detta samtidigt som man kan notera att texter till Wikipediaartiklar ibland kan vara direktimporterade från en så "rekorderlig" källa som Encyclopaedia Britannica online. Kan man i ett sådant läge anse att det tryckta ordet är mer "trovärdigt" än det digitala? Att det tryckta ordet är en "acceptabel" referens, medan det digitala inte är det?

Det kanske är dags att börja acceptera referenser till Wikipedia i den akademiska världen. Det vill säga: i den bemärkelsen att Wikipedia (naturligtvis) bör underkastas samma källkritiska granskning som vilken tryckt text som helst. På ett sätt är ju wiki-artiklarna hederligare än artiklar i böcker - om de är suspekta så brukar det ju synas att de är ifrågasatta. Förra våren kunde man i DN läsa om professor Jon Beasley-Murray vid University of British Columbia i Vancouver som kommit på att examinera elever genom att låta dem skriva artiklar för Wikipedia. I mitt tycke en genialisk idé - att betrakta det digitala mediet som en möjlighet att skapa kunskap, snarare än ett hot mot den.

Det är självklart att det inte är så enkelt som att akademiker kan, eller för den delen kanske bör, "ta kontroll" över kunskapen genom att redigera Wikipedia-artiklar. Ingen kan ta kontroll, eftersom flera kan redigera en artikel. Men tja, kanske kunde man som akademiker ta för vana att någon gång ibland bevaka "sina" uppslagsord. Kanske är det värt det? Vi spenderar väl, när allt kommer omkring, sammantaget rätt mycket tid på tidsfördriv på nätet som måste kunna ses som mindre meningsfulla än så. Och tänk er att framtidens akademiker engagerade sig i Wikipedias uppslagsord och förde sina vetenskapliga diskussioner på de Wikipedia-sidor som är avsedda för just detta, diskussioner. Vetenskapliga debatter skulle kunna flyttas från de mängder av specialisttidskrifter - som man kan undra om någon ändå har tid att läsa - till en plats där den akademiska forskningen bara är ett tangentklick bort, för vem som helst. Det är kanske värt att fundera på?

Hunter and the hunted

Rymdskeppet stannar (för en gångs skull!) inte ovanför Manhattan utan driver vidare genom atmosfären. Och stannar till slut över Johannesburg. Sedan händer...ingenting. Skeppet bara hänger kvar där ovanför staden. Till slut vågar sig människorna upp och bryter sig in. Där finner de mängder med utomjordingar: inte onda och inriktade på att Ta Över Jorden, utan utsvultna och svaga. "Räkorna", som de ska komma att kallas, tas ned från skeppet och interneras i ett flyktingläger. Flyktinglägret blir med tiden en kåkstad där kriminalitet, illegal vapenhandel och sammanstötningar med de omkringboende jordborna florerar. Till slut, 28 år efter skeppets ankomst bestämmer myndigheterna sig för att förflytta räkorna till ett annat läger. Var detta läger ligger är inte så noga - det viktiga är att det ligger Någon Annanstans. Där man slipper se "räkorna".

Detta är en story som hade kunnat räcka för en långfilm eller en mindre TV-serie. Men i stället levereras den - som läsaren kansker redan vet - som en cirka fem minuter lång resumé i början av scifi-actionfilmen District 9. En film som ställer alla konventioner på huvudet: här är det utomjordingarna som är de jagade och människorna som är jägarna. En film som levererar en nyttig påminnelse om vad vi egentligen redan vet, men är rätt snara att glömma bort så fort chansen erbjuds: att det är vi som är monstren. Se den.

Språkförbistring

Det mest bestående intrycket från Fédération Internationale des études classiques kongress i Berlin, som arrangerades sista veckan i augusti, är också det (nästan) allra första. Välkomstceremonin inleds med att en herre i någon slags officiell position håller ett kortare inledningsanförande på tyska. Därefter stegar en yngre herre upp på scenen och håller ett kortare anförande han också. Fast det här är på ett språk jag inte förstår men till en början tror är spanska (senare kommer jag att erfara att det är portugisiska). Nå, det är ju flera personer uppsatta på talarlistan, så fair enough. Efter denne andre talare stegar en dam upp till mikrofonen och håller ett tredje anförande på franska. Och efter henne kommer en annan dam och pratar på engelska. Det är nu jag upptäcker att hon verkar säga delvis samma saker som den där första karln, han som pratar tyska. Och det är då jag, till slut, inser att det är exakt samma inledningsföredrag jag hör.

Kongressen inleds med att deltagarna får höra exakt samma inledningsanförande sex gånger, på kongressens sex officiella språk. Detta tar ca 50 minuter. I mean, seriously...

Det är väldigt konstigt. Forskare från hela världen förenas på den här typen av kongresser av (vad jag antar är) ett gemensamt intresse för antika kulturer. Och samtidigt är samma forskare aldrig så måna om att använda sina egna språk som i de här situationerna. Användandet av Det Egna Språket verkar bli en markering.

I grunden är väl poängen med människans förmåga att kunna tala olika språk att underlätta kommunikation. När blev språken snarare ett hinder för den där kommunikationen?

Ännu en gång...

...har det, som synes, varit mycket ödsligt på stationen under några veckor. Deltagande i kongresser och därmed sammanhörande utlandsresor kom emellan. Men nu är förhoppningsvis ordningen någotsånär återställd.