Memories pressed between the pages (#2)

Jag får lov att erkänna att jag är lite stolt över att äga ett ex av Umberto Ecos Baudolino, signerat av författaren. Men det beror på det sätt på vilket jag hade turen att lyckas komma över denna signering. I samband med att Eco besökte Uppsala häromåret för att ta emot ett hedersdoktorat (ett av ca ett 20-tal sådana titlar Eco tydligen samlat på sig vid det här laget) arrangerades ett offentligt samtal i universitetsaulan. Jag tänkte att jag minsann inte alls hade tid att gå dit, men att jag antagligen skulle ångra livet ur mig om jag inte gjorde det. Och alldeles innan jag stängde dörren kom jag på att om jag inte tog med mig någon av Ecos böcker skulle jag nog få skäl att ångra det också. Alltså nappade jag åt mig mitt ex av Baudolino, min favorit.

Efter framträdandet i aulan råkade jag bli stående precis predvid det bord som Ecos svenska förlag hade slagit upp utanför aulan - det var en ren slump att det blev så, jag stötte bara ihop med en bekant och pratade ett slag. Och när jag så vände mig om satt författaren själv vid bordet. Hans blick var något jagad: antagligen var det hans svenska förläggare som med mer eller mindre milt våld tvingat honom att sätta sig där. Jag tog mod till mig, trängde mig fram och sträckte med darrande händer fram min bok. I nästa ögonblick reste sig Eco och fördes vidare, mot vilket oblitt öde vet jag inte.

Allt som allt kan han inte ha hunnit sitta vid signeringsbordet mer än fem minuter. Under hela denna tid höll han krampaktigt en orökt cigg mellan ena handens fingrar. När han försvann bland de kostymklädda ryggarna i förhallen tänkte jag att "där går världens just nu mest röksugne stackare." Det känns ganska fint att ha ett så mänskligt minne av mitt försvinnande korta möte med denne humaniorans gigant.