Varför ska kapitalisterna ha de bästa melodierna?

Det händer mycket sällan att jag köper begagnade CD-skivor numera, men Housemartins första skiva London 0 Hull 4 som jag kom över förra veckan för 40 kr tyckte jag trots allt var ett kap - det är en av de skivor jag haft på vinyl ett tag och som jag ville ta med mig in i den digitala åldern (varför då inte bara skaffa fram den på Spotify? Det har och göra med att jag fortfarande, i somliga fall, tror på att förfoga över musiken som ett fysiskt objekt, Men mer om det någon annan gång).

The Housemartins bildades som den minnesgode läsaren vet på 80-talet i det inte alltför fashionabla Hull. De fyra unga bandmedlemmarna förenades av en tro på Jesus och Marx och en frustration över de orättvisor och den förljugenhet de såg i samhället i allmänhet och Thatchers good old England i synnerhet. Denna frustration uttryckte de med några av de skarpaste satiriska texter som popbranschen skådat, texter som kombinerades med fantastiska popmelodier och klockren stämsång. Housemartins musik handlade aldrig om förnumstiga pekpinnar eller politisk agitation, utan om humor och genuint patos. Det var det som gjorde att i alla fall jag lyssnade. Och jag önskar för jag vet inte vilken gång i ordningen att den så kallade samhällsdebatten kunde ha lite mer av detta.