The tears of a clown

Som de flesta födda på 70-talet, antar jag, är jag uppvuxen åtminstone i någon mån med Eddie Meduza: i 80-talets populärkultur smög denne märklige figur liksom ständigt runt i kulisserna, som en slags ständigt närvarande symbol för den Ultimata Dåliga Smaken. Samtidigt som det var svårt att komma förbi det faktum att en del av de låtar ju faktiskt var lite kul. Om inte annat för att de var så hysteriska, så utstuderat bonniga. Eddie Meduza verkade liksom vara en stor clown.

Den dokumentär om Eddie Meduza som sändes i lördags gav en minst sagt annan bild - en bild av en uppväxt präglad av alkohol, övergrepp och trassliga relationer. En bild av en person som inte kunde klara av motgångar. Som slutade sitt liv ensam, söndersupen och olycklig. Skrattet kommer nog att fastna i halsen i fortsättningen, eller i alla fall följas av någon eftertänksamhet.