fredag 17 april 2009

Att låna ett liv

Jag höll just på att bekanta mig med den lånemobil jag just kvitterat ut eftersom min egen måste lämnas in på service igen (varför denna vaga skuldkänsla över att lämna in något på reparation när det nästan hade varit enklare att bara köpa en ny? Jag hade nu inte gjort det om det inte var för att översynen går på garantin. Men som sagt, varför denna känsla av skuld?). Varvid jag i alla fall såg att Någon hade glömt att tömma mobilen sedan senaste gången en kund lånade den. Inkorg och utkorg var fulla av SMS, adressboken full av okända adresser, bland mina egna som jag just kopierat över till telefonen. Någon Annans mess, någon annans adresser. Det var som om jag på displayen kunde se denna andra, för mig helt okända, persons liv flimra förbi i rubrikform.

Två saker slog mig. Först att jag plötsligt hade möjligheten att stiga rakt in i detta andra liv. Och sedan - hur stor del av våra liv vi egentligen lägger i våra mobiler, dessa manicker i plast som vi köper för 1 kr (mot att vi binder telefonabbonemanget 18 månader till). Det var en märklig och inte speciellt angenäm känsla.

Sedan tryckte jag på "radera".

1 kommentar:

Anonym sa...

Det där hände mig också när jag kollade in telefoner på typ Elgiganten en gång; det var inga attrapper utan riktiga telefoner, kompletta med sms och adressböcker. Kändes helt klart inte rätt.