fredag 17 april 2009

God morgon, historien

Platsen är en av lädersofforna på Crystal Palace i Tombstone. Han fäster sig speciellt vid två personer i sällskapet - den ena sitter hopkrupen, vaggar lite med kroppen fram och tillbaka och hävdar att han också är svensk. Mitt emot denne sitter en yngre man, med långa slokande mustascher och som talar mycket saktmodigt. Han kan rulla en cigarett utan att det gåra tt uppfatta rörelserna. Så, skriver berättaren, var det tyst och förläget en stund. Sedan säger han som det var - att han hade gått av bussen för Geronimus skull och för namnet på staden: Tombstone.
Jolo (eller Jan Olof Olsson, som han ju egentligen hette) steg alltså av bussen i Tombstone, på jakt efter Den Amerikanska Myten. Redan andra dagen beger han sig till kyrkogården för att spåra upp stadens historier. Och märkliga historier visar det sig finnas gott om på gravstenarna - George Johnsson, hängd av misstag. M. E. Kellogg, dog en naturlig död. Jolo ger sig ut på jakt efter dem samtidigt som han lär känna stadens invånare. Varvid han hittar folks som ser ut som cowboys men inte är det, och folks som är cowboys men varken ser ut eller beter sig som man är van vid att dessa ska se ut. När i slutändan Tombstone arrangerar sitt årliga re-enactment av skottlossningen i OK Corrall spelar Jolo med i rollen som en av skurkarna Wyatt Earp mötte. I sin jakt på skapandet av myten om western kommer han så nära att han själv blir en del av denna mytbildning.
God morgon Vilda Västern, där Jolo berättar om allt detta, är ett fullkomligt briljant frontreportage. Och samtidigt fyller det mig, på ett något överraskande sätt, med något missmod över historikerns uppgift och möjligheter. För vad Jolo visar är att det inte finns något sätt att lära känna andra kulturer eller länder som går upp mot att själv resa dit och Själv Uppleva. Inte minst att lära känna människorna - de människor som alltid, i alla kulturer, länder, Rörelser eller Omvälvande Processer, utgör den minsta kuggen, den viktigaste beståndsdelen. Och som historikern - eller för den delen arkeologen - har så oerhört svårt att besöka.

Inga kommentarer: