Sak och person

Jag noterar att Phil Spector, musikvärldens antagligen mest legendariske galning (möjligen med Brian Wilson som konkurrent om titeln) till slut fällts i domstol för mord. Spector är en sån där typ som tycks dyka upp med jämna mellanrum, nämligen den som är en en genialisk konstnär och samtidigt motbjudande - i det här fallet rent ut sagt otäck - person. Inte minst musikhistorien är ju full av sådana personer; Wagner ligger väl alltid närmast till hands. Och det är nu enkelt att säga att konsten inte har något med personen att göra, att man kan uppskatta konstverket men fördöma konstnären.

Men i andra fall kan det ju också vara precis tvärtom, att konsten får sin betydelse eftersom, inte trots att, man genom den kan skönja just den där konstnären - och att denna är en person man kan förstå och sympatisera med (i detta fall kan kanske Mozart ligga nära till hands). Kanske är det inte nödvändigt att ha en konsekvent hållning i frågan.

Och kanske är det också just detta, spänningen mellan konstnär och verk, som ger konsten dess laddning?