torsdag 27 november 2008

Sent i november...

…brukar jag – även om årets novemberväder i alla fall i skrivandets stund snarare för tankarna till mars – plocka fram boken med samma titel, den bok som i mitt tycke är Tove Janssons mästerverk. Det är nu en rätt speciell berättelse, eftersom den muminfamilj som hennes historier kretsar kring ju aldrig är närvarande – eller i alla fall inte fysiskt; kanske är de i högsta grad andligen närvarande. Ett antal mer eller mindre udda figurer dras av olika önskningar och behov, som de kanske inte förstår själva, till mumindalen och muminhuset, bara för att märka att familjen inte är hemma. I familjens bortavaro tycks det som om de försöker fylla familjens roller så gott de kan: hemulen försöker bli som muminpappan, filifjonkan som mamman. Det är en roande, rörande och stundtals oerhört poetisk berättelse om individer som försöker vara det de tror att de förväntas vara. Rättare sagt, alla utom onkelskruttet, som i sin glömska i stället passar på att göra precis vad som faller honom in:

”Han var hemskt gammal och hade lätt för att glömma. En mörk höstmorgon vaknade han och hade glömt vad han hette. Det är lite melankoliskt att glömma de andras namn men bara skönt att kunna glömma sitt eget.”

tisdag 25 november 2008

Du är vad du äter

Att läsa om Mats Eric Nilsson - bättre känd som den hemlige kocken - och hans krig mot den mat vi intet ont anande (eller åtminstone inte fullt så mycket ont anande som vi borde) sätter i oss är inte bra för moralen. Ingenting är vad det ser ut att vara: den färskpressade juicen är inte färsk, det butiksbakade brödet är inte bakat, balsamvinägern är falsk och whiskyns mysiga bärnstensfärg fixas till med sockerkulör (fast det där sista har jag faktiskt vetat länge; tänk så märkliga prioriteringar studenter har). Som Thomas Di Leva skulle ha sagt: vem ska man tro på när det är så här?

Det är lätt och tacksamt att demonisera matvaroproducenter som ett slags ondskefulla fabrikörer – lite som Willy Wonkas elake storebror – som skor sig på vanligt folk. Men det är ju mer komplicerat än så, eller hur? Vi lägger så lite tid som möjligt på matlagning eftersom vi inte har tid; vi lägger så lite pengar som möjligt på mat eftersom det är mycket annat vi vill – eller för den delen måste – lägga pengar på i dessa våra ack så moderna liv. I det läget erbjuder oss fabrikörerna kassa men billiga halvfabrikat – eftersom det är precis vad vi konsumenter är beredda att betala för. Det är vackert så att säga att vi borde baka eget bröd och göra mer mat från Äkta Råvaror. Men problemet är ju att den typen av mathåll i princip förutsätter att någon sköter hushållet på heltid. Är vi beredda att betala det priset? Så visst är det förnuftigt att granska innehållsdeklarationen och räkna antalet E nästa gång man handlar, men det kanske bara är att angripa symptomen. Vi kanske lika mycket ska fundera lite i största allmänhet kring vad vi är beredda att försaka/satsa på för det sätt på vilket vi lever.

Icke desto mindre är det nästan omöjligt att motstå att, med Nilssons senaste bok Äkta Vara i högsta hugg, bedriva räfst och rättning i skafferier och kylskåp. Den där falska balsamvinägern, den får väl slängas, antar jag (synd, den var ju rätt god ändå). Buljongtärningarna? Innehåller mest det som jag nu vet heter smakförstärkare. De får gå i soppåsen de med. Mjölken? Innehåller säkert nåt otäckt den med (annars borde den ju inte kunna hålla så länge som den gör, eller hur?). Ajöss med den. I slutändan antar jag att det enda som kommer att bli kvar är den där plastbyttan med hemkokt lingonsylt (tack snälla mamma!). Det blir väl den jag får leva på resten av livet.

måndag 24 november 2008

And now for something completely different...

I Dag Hammarskjölds Vägmärken kan man bland annat, under rubriken Mot nya stränder-? läsa följande:

”I varje ögonblick väljer du ditt själv. Men väljer du – dig själv? Kroppen och själen ha tusen möjligheter av vilka du kan bygga många jag. Men endast ett av dessa ger kongruens mellan väljaren och det valda. Endast ett – som du finner först om du väljer bort alla de chanser till något annat som du nyfiket fingrar efter, lockad av undran och lystnad, för grund och flyktig att bevara förankringen i upplevelsen av livets höga mysterium och medvetandet om det anförtrodda pund som är ”jag”.

Verkar det kryptiskt? Läs det en gång till.

Vägmärken kan inte direkt sägas vara en enkel bok. Ändå är den i mitt tycke inte svårläst - tvärtom. Det avgörande är hur mycket tid läsaren själv är villig att reflektera över Hammarskjölds extremt kompakta funderingar kring Ansvaret, Sanningen och Samvetet. Och jag tror för min del att den som är beredd att ge Hammarskjöld av sin tid inte kommer att tycka att det var i onödan.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 6

Det är måndag och därigenom dags för ytterligare ett led i min pågående uppgörelse med ett drygt 20-tal terminer med antikens historier. Idag den stundtals något förnumstige men på det hela taget genomsympatiske Plinius minor och hans brevväxling med kejsar Trajanus:


Plinius till Trajanus: Jag har ju för vana, Herre, att hänskjuta till dig alla spörsmål som jag själv är tveksam om, så nu gör jag det igen. Det är lite småstruligt här i Bithynien och grekerna vill göra av med mer pengar. Vad ska jag göra?

Trajanus till Plinius: Min käre secundus, nu var det faktiskt så att jag gav dig det här jobbet för att jag räknade med att du skulle fixa det - jag har lite mycket just nu. Och nej, de små grekerna får inte göra av med mer pengar, det har jag ju sagt. Du kan väl komma på nåt? P.S. Tack för blommorna du skickade till min födelsedag, de är jättefina. D.S.

fredag 21 november 2008

P.S.

Dagens soundtrack, i alla fall här på stationen. D.S.

Even better than the real thing

Ingen har väl vid det här laget missat Google earths nya mer eller mindre spektakulära tjänst, Ancient Rome 3D (Mary Beard har kommenterat; mina vänner SDIL och Werner likaså). Efter att bara ha sett den demo som finns på Google kan jag för min del konstatera att det ser bra ut. Animationen ska visa forum som det såg ut runt år 320 och allt ser mycket prydligt ut, inklusive det monument som brukar lystra till det poetiska namnet Fünfsäulendenkmal och den kolonn som senare blev Focaskolonnen. Berättaren aviserar att man ska kunna få info om en hel massa saker, inklusive tak (vilket jag är speciellt nyfiken på, sådana brukar man ju i princip inte veta någonting om).

Det ska bli speciellt spännande att följa om man – och i så fall hur – förhåller sig till de problem som trots allt finns med den här typen av rekonstruktioner. Det är naturligtvis oerhört värdefullt att kunna visualisera vad vi pratar om. Men hur mångordiga utläggningar vi än gör om de tveksamheter som finns i de rekonstruktioner vi gör är det ju ändå bilden som fastnar: en bild säger ju som bekant mer än tusen ord. Och en bild som börjar som en Hypotetisk Rekonstruktion kan ofta två steg längre bort i tolkningskedjan bli en Vedertagen Uppfattning om hur något såg ut. Ett exempel på detta är den modell av det antika Rom som byggdes på Museo della civiltà Romana och som under lång tid var mer eller mindre normgivande för hur det antika Rom uppfattades, trots att modellen innehåller flera tveksamheter.

Nu är det antika Rom trots allt rätt välkänt. Men Byzantium 1200 illustrerar problemet tydligare. Detta projekt, som går ut på att göra rekonstruktioner av byggnader i Konstantinopel runt år 1200, är i många stycken mycket bra. Men ta till exempel rekonstruktionen av Capitolium och Philadelphion, två monument i K-pel (som vissa tyskar plägar säga). Vad vet vi om dem? I princip ingenting – jag kan för min del inte se rekonstruktionen som något annat än en inspirerad gissning. Bara för att vi kan presentera det vi vet på ett snyggare sätt betyder inte det att vi vet mer. Nåväl, det är vackert så – keep up the good work. Men vi kan väl se dessa rekonstruktioner/reanimationer som underlag för fortsatta diskussioner snarare än som definitiva tolkningar?

onsdag 19 november 2008

Om analogier

En intressant och ganska inflammerad diskussion har utbrutit på Mary Beards alltid lika läsvärda blogg kring ett inlägg i går. Mary Beard drar en parallell mellan Barack Obama och Septimius Severus – romerska imperiets förste ”svarte” eller åtminstone ”afrikanske” kejsare. Historien om Septimius Severus är i korthet denna: efter att kejsar Commodus - känd från filmen Gladiator - hade lämnat kejsarposten på brukligt sätt (dvs genom att dö på onaturlig väg: personer i hans närhet ska enligt en version av historien ha hyrt in kejsarens personliga fystränare som ströp kejsaren) utropas Severus, som kom från Leptis Magna i nordafrika, till kejsare. Efter några års inbördeskrig stod Severus ensam kvar som segrare; han kom att regera i nära två decennier. Hans regering som väl på det hela taget får betraktas som mycket framgångsrik präglas inte minst av en energisk byggenskap runtom i kejsardömet.

Visade nu Severus framgång, frågar Mary Beard, att ”raser” inte spelade någon roll i romersk politik? Och kan USAs nye president lära något av detta? Vad gäller den senare frågan behöver läsaren bara kolla på kommentarerna till Mary Beards blogginlägg; inskränkt antikhistoriker som jag är väljer jag just här att kommentera den första frågan. Det intressanta är nu att de porträtt av Severus som finns bevarade (och de är många) inte på något sätt låter antyda att Severus var svart eller ens afrikan. Han ser ut som vilken som helst av de romerska kejsarna, han skulle kunna komma varsomhelst ifrån. Betyder det nu, som Mary Beard föreslår, att ”den romerska aristokratin och romerska media såg till att Severus ursprung, vilket det än var, inte syntes”?

Bara för att det nu inte ”syns” att Severus var ”afrikan” eller något annat behöver väl inte det betyda att sådana drag ”retuscherades bort”: absence of evidence is not evidence of absence, som något uttryckt det. Begrepp som ”etnicitet” – för att inte tala om ”ras” – känns dessutom rätt anakronistiska i detta sammanhang. Jag tror för min del att Septimius Severus ursprung inte spelade någon större roll: han var medlem av en romersk överklass som fanns i hela kejsardömet och vars medlemmar alla hade gemensamt att de snarast identifierade sig med staden Rom. Var de kom ifrån var nog inte så viktigt som vart de var på väg. Det kan i sammanhanget vara värt att nämna att Severus, trots att han nu kom från Nordafrika, utropades till kejsare i Carnuntum i nuvarande Österrike. Historiens geografi är inte alltid vad man väntar sig. Och det är det som gör den så spännande.

P.S. Jag passar även på att nämna att min kollega Viktoria Laeben-Rosén disputerade häromåret på en avhandling betitlad Age of Rust: Court and Power in the Severan Age (188-238 AD). D.S.

måndag 17 november 2008

Antikens litteratur i sammanfattning, del 5

I väntan på att intrycken från de veckor som gått ska bli något mera sorterade presenteras härmed ett par gamla favoritfiender som jag haft mycket, mycket att göra med under de senaste åren, nämligen

Scriptores Historiae Augustae:

SHA: Vi är sex kompisar som totat ihop biografier över de kejsare som regerade från 117 till 284. Fast mest gjorde vi det på skoj. Vi tycker nämligen som Henry Ford att historia är en bunke. Därför har vi slängt in en massa tal som vi skrivit själva och uppfunnit kejsare som inte finns! Tralala! (De dansar iväg i en ring och försvinner i ett moln av källkritik)

Historikern: inser de här typerna vilken irreparabel skada de ställt till med?

SHA: Och förresten, vi kanske egentligen är samma person.

Historikern: fan.

Återkoppling

Regelbundna besökare har naturligtvis lagt märke till att stationen varit obemannad ett tag; skälet är att jag varit utomlands några veckor och haft ett alldeles på tok för intensivt schema (och för begränsad internettillgång) för att kunna pyssla om stationen. Nu är dock ordningen återställd. Som kompensation för nyhetstorkan kommer dessutom utlandsvistelsen med all sannolikhet att kunna generera en del inlägg framöver. So stay tuned!