fredag 30 juli 2010

Pausmusik

P.S. Men innan ni surfar vidare så kan ni ju lyssna på det här. D.S.

En annan historia

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag gått förbi Ara pacis-museet under de här tio månaderna under vilka jag befunnit mig i Rom. Varje gång tänker jag på hur märkligt det är att processionsrelieferna nästan syns bäst utifrån och att det är lite konstigt att alla de viktiga personerna finns avbildade på ena sidan.

Här kan det vara på sin plats med en utvikning. När Augustus hade återställt ordningen i riket (med synnerligen krigiska medel, något han själv inte direkt hymlade med) invigde han ett altare helgat åt freden, Pax, det så kallade ara pacis. Det bestod av ett altare och ett slags inhägnad runt sagda altare. Det är egentligen den senare som är intressant (altaret i sig är inte bevarat, bortsett från några fragment). För på långsidorna av denna inhägnad kan man se reliefer som föreställer processioner. I dessa deltar diverse stadstjänare, präster och andra. Och åtminstone den ena av dessa reliefer är nu rätt berömd. Detta eftersom man där tydligt kan känna igen flera av de personer som blivit bemärkta i historieböckerna, som Augustus, hans gemål Livia, hans allt-i-allo Agrippa med flera. Myriader av forskare har gjort tappra försök att identifiera de övriga figurerna i processionen som Augustus diverse släktingar och vänner. Men nu är det alltså så konstigt så att alla de historiskt intressanta figurerna - eller rättare sagt, de figurer historikerna tycker är intressanta - verkar finnas på ena sidan. Varför gjorde skulptörerna så, kan man fråga sig. Var altaret placerat så att andra sidan var skymd, kanske?

Jag tror för min del att det är vår iakttagelse, eller våra historieböcker, det är fel på. Om romarna nu formgav det här altaret som de gjorde hade de nog skäl till det. Det må kanske ha varit så att figurerna som avbildas på den “andra” reliefen inte var lika viktiga som Augustus & co; i så fall ville altarets konstruktör i alla fall få dem att verka lika viktiga. Monumentet berättar en annan historia än den vi kan läsa i våra böcker, om vi är beredda att närma oss marmorn utan en massa förutfattade meningar. Utan att försöka tolka den utifrån vad vi redan “vet”.

Det finns alltid en annan historia där ute. Jag får väl försöka jaga vidare efter den på hemmaplan. För nu är Romäventyret över för den här gången: i kväll tar jag planet hem. Arrivederci Roma, och tack för den här gången - vi ses nog igen.

Och detta innebär också att stationen kan komma att vara obemannad en vecka eller två. Vi ses!

torsdag 29 juli 2010

Från en osynlig stad (10)

Om man följer Via Giolitti några kvarter mot Terministationen och sedan viker av åt vänster kommer man snart till den rätt ödsliga Piazza Vittorio Emanuele II. I norra ändan ligger de rätt så dystra resterna av en monumental fontän som bör ha försetts med vatten av någon av de här akvedukterna som kom in i stan via Porta maggiore. Fontänen antas ha byggts av Alexander Severus, den siste av de severiska kejsarna, han som fick makten efter kusinen Heliogabalus dystra hädanfärd. Det slogs nämligen ett mynt år 226 som man tror föreställer den här fontänen, och man tänker sig då att det slogs för att fira öppnandet av fontänen. Nu är det – som så ofta är fallet – bara en trist tegelklump kvar eftersom allt av värde sedan länge plundrats. Man får tänka sig att fontänen varit klädd med marmor och skulpturer. Vattnet kom via akvedukten bakifrån och delas sedan upp i olika kanaler; fontänen stod precis där två vägar, Via Labicana och Via Praenestina, delade på sig.

Under medeltiden kallades ruinen för Marius trofeer, efter två skulpturer som föreställer trofeer. En trofé är ett slags schematiserad bild av krigsbyten som är ganska vanlig i romersk konst. Det rörde sig om erövrade vapen och sådant som monterades på en träram och sedan bars i de kejserliga triumftågen. Marius var en romersk militär och politiker under senrepubliken som gjorde en märklig karriär - om honom berättas lite samma historier som om Gustav Vasa – men troféerna har inget med honom att göra; de är i stället från tidig kejsartid. Fontänen studerades i alla fall ingående av bland andra Pirro Ligorio och kom att bli en inspirationskälla till de stora fontänerna i senrenässansens och barockens Rom.



Alexander Severus-fontänen.

Inte långt från piazzan, på sidogatan Via San Vito, finns en gammal stadsport; den här är ursprungligen en port från augusteisk tid i den gamla stadsmuren, den så kallade Serviusmuren, som ursprungligen bör ha uppförts i början av 300-talet f. Kr. , eller ännu tidigare. Porten försågs i mitten av 200-talet med en dedikationsinskrift till kejsar Gallienus av en viss Aurelius Victor, antagligen en tjänsteman i den kejserliga administrationen. Det är något konstigt med inskriften: det ser ut som om det saknas något ovanför den. Kanske har övre delen av en längre inskrift försvunnit. Det har föreslagits att en sådan övre del omnämnde Gallienus far, kejsar Valerianus. Denne drog nämligen runt 260 ut i fält mot Roms ärkefiende Sassaniderna; inskriften kanske omnämnde Valerianus (förväntade) segerrika hemkomst efter fälttåg mot partherna 260.

Det kan ha funnits skäl att ta ned den delen av inskriften. För det var nu inte så det blev. Valerianus besegrades i stället av den sassanidiske kungen Shapur och togs tillfånga. Den romerske ex-kejsaren hölls sedan i förödmjukande fångenskap som den sassanidiske kungens personlige slav. Allt detta skedde medan Gallienus, om man får tro hävderna, levde ett liv i sus och dus i Rom och mest intresserade sig för vad det skulle bli till middag och huruvida det skulle bli någon underhållning. En senare anekdot låter till och med antyda att Valerianus efter sin död flåddes och att skinnet rödfärgades och ställdes ut i ett sassanidiskt tempel som en segertrofé.

Så kan det gå.



Gallienusporten.

tisdag 27 juli 2010

Det är så viktigt att få bekräftelse

Under förmiddagens promenad går jag bland annat in på Museet i Trajanus marknader. Damen bakom disken blänger ovanligt misstänksamt på det kort som jag räcker fram. Tittar på det: vad f-n är det där, kan jag nästan höra hur hon tänker.

Här kan det nu behövas en lite förklaring: vi som arbetar eller går en kurs på Svenska institutet i Rom får ett kort, utfärdat av något statligt ministerium, som ska ge oss fritt inträde på diverse museer. Eller i alla fall museer som är ägnade åt konst eller arkeologi. I teorin. I praktiken kan man mötas av alla möjliga olika scenarion: ibland är det inga problem alls att komma in gratis, även på museer som inte alls handlar om konst eller arkeologi (det är med andra ord alltid idé att visa fram kortet). Ibland påpekas det att det museum man just försöker snylta in sig på inte handlar om konst eller arkeologi, utan om något annat. Ibland får man veta att museet inte är statligt utan kommunalt (fast på vissa kommunala museer kommer man in med kortet). Någon gång kommer man inte in gratis, men får rabatt. Någon gång så blänger de kyligt på en, brister ut i en längre utläggning och ger en sedan en fribiljett, liksom för att pränta in i en att man minsann ska vara oerhört tacksam för att man fick den där biljetten. Och så vidare.

Missförstå mig nu inte: jag ÄR tacksam över att ha det där kortet, oerhört tacksam. Det är mycket generöst av italienska staten att låta oss gå in gratis på landets museer, som otvivelaktigt behöver de inkomster inträdena genererar. Och jag vill framhålla att jag de gånger jag inte kommer in gratis med kortet utan att knota betalar mina inträdesavgifter. Det är bara de där oerhört skiftande reaktioner som det där kortet genererar jag tycker är något lustiga.

Och den här damen blänger som sagt mycket misstänksamt på mig. Frågar om jag är lärare. “Si”. “Lärare i…?” säger hon, mycket prövande. “Archeologia classica”, svarar jag.

Jag får lov att erkänna att det kändes ganska coolt att säga de orden. Fortfarande rätt surmulet räcker damen över en biljett.

söndag 25 juli 2010

Från en osynlig stad (9)

Om man trotsar trafiken vid Porta maggiore och följer Via Giolitti mot Terministationen kommer man snart till en märkvärdig ruin efter en stor, rund och kupolförsedd tegelbyggnad. Den står inklämd, liksom lite förläget, mellan den hårt trafikerade gatan och järnvägsspåren. Den kallas allmänt Tempio di Minerva medica, efter ett missförstånd som ska ha uppstått någon gång under 1500-talet; i själva verket rör det sig inte om ett tempel. I vilket fall har bygget daterats till åren runt år 300. Såna här runda kupolbyggnader var vanliga vid den tiden: två andra exempel är det mausoleum som kallas Tor de’ Schiavi, som ligger utefter Via Prenestina och det mausoleum som uppfördes över kejsar Konstantins mor Helena (hon igen!) vid Via Labicana.

Tempio di Minerva medicas kupol är faktiskt den nästa största antika antika kupolen i Rom, det är bara Pantheons som är större. Men den här var en nyskapelse: den skiljer sig från Pantheons i och med att den inte har ett hål i mitten. I stället har man bygg en lätt struktur kring ett slags ”kryssvalv” av tegel, en ny byggnadstyp som pekar framåt mot senantiken, till exempel mot Haghia Sophia i Konstantinopel. Mycket mer av kupolen var faktiskt kvar ända till 1828 då den rasade. Tydligen var den här ”lättviktskupolen” i alla fall lite för djärvt uttänkt, eftersom man byggt stödmurar, ca 20 år efter att den första byggnaden uppförs. Det fanns golvvärme i hallen och kupolen täcktes av en mosaik som successivt ersattes av puts. I nischerna fanns det statyer och rester av flera sådana hittades i medeltida stödmurar, där fragment av statyer hade använts som byggnadsmaterial.

Så vad är detta då för byggnad, om inte ett tempel? Längre norrut, vid kyrkan Santa Bibiana, har man hittat en stor golvmosaik som föreställer en jaktscen: den påminner mycket om liknande mosaiker som man hittat i ett enormt senantikt villakomplex i Piazza Armerina på Sicilien och i det stora kejsarpalatset i Konstantinopel. Två av de statyer som kunde plockas samman från Tempio di Minerva medica föreställer två konsuler från runt 400. Sådana statyer är typiska för det senantika Rom. Detta var ju under en tid då staden inte längre var huvudstad, i alla fall i den bemärkelsen att kejsaren vid det laget satt i Konstantinopel. Men det innebar också att senaten på nytt fick en maktställning i kejsarens frånvaro.

Så det verkar som om det fanns ett luxuöst residens, kanske byggt åt någon konsul, i det här området. Kanske var den här byggnaden en bankettsal i detta residens. Sessorianumområdet ligger inte så långt bort. Kanske denna byggnad hörde dit? Skulpturerna och jaktmosaiken finns i alla fall utställda i det eminenta museet Centrale Montemartini. Ni som befinner er i närheten av Medelhavsmuseet i Stockholm kan också bege er dit för att beskåda en av de korkmodeller som Gustav III fick med sig från Rom och som visar hur “templet” såg ut innan det rasade.



Tempio di Minerva medica.

fredag 23 juli 2010

Från en osynlig stad (8)

På 270-talet byggdes Aurelianusmurarna rakt över Sessorianumområdet. Murens sträckning är här ganska intressant: å ena sidan gör muren en krök runt palatset, vilket väl indikerar att palatset fortfarande användes. Å andra sidan skär muren tvärs över kapplöpningsbanan, vilket nog antyder att den, tja, inte användes längre. Om man nu följer murarna lite norrut från palatsområdet (gå ut från Santa Croce och följ biltrafiken åt höger) kommer man till en karakteristisk romersk trafikknut: bilar, bussar och spårvagnar kör om varandra och dödsföraktande fotgängare försöker korsa gatorna där det verkar minst farligt. Och mitt i alltihop står förstås en antik ruin, vanligen kallad Porta maggiore.

Den här platsen var nu antagligen ganska kaotisk även under antiken. Här här möts nämligen två vägar, Via Labicana och Via Prenestina. Inte mindre än sex akvedukter går också in till staden här. De valv som stöder de två sista som byggdes här, aqua Claudia och Anio Novus (båda påbörjade under Caligulas regering, år 38, och avslutade av kejsar Claudius år 52), där de – staplade på varandra – korsade de två vägarna utgör Porta maggiore. Det blev dock ingen stadsport innan Aurelianusmuren började byggas.

Claudius är en kejsare med ganska komplicerat eftermäle. Å ena sidan beskrivs han som en löjlig gammal gubbe av vissa antika historiker (som vi visserligen vet tillhörde senatsaristokratin och alltså tillhörde kejsarnas fiender, men det är märkligt vad lätt vi glömmer bort det). Å andra sidan kan man inte komma ifrån att mycket nyttigt uträttades under hans regering. Det anlades en hamn i Ostia och två av Roms största akvedukter - de två vi ser här - byggdes alltså också. En annan akvedukt, aqua virgo, restaurerades också. Och precis som där finns här en inskrift som säger att ”Tiberius Claudius kejsare etc., med egna medel bekostat konstruktionen av aqua Claudia från de källor som kallas Caeruleus och Curtius och även Anio Novus”.

De två nedre inskrifterna visar också på detta. Den första låter omtala kejsar Vespasianus. Han blev kejsare efter diverse om och men efter att Claudius efterträdare, den illa beryktade Nero, begått självmord. Vespasianus ska ju ha varit en ganska hård och gnidig gubbe om man får tro hävderna (han är väl mest berömd för att ha lagt skatt på den urin som valkare samlade in med motiveringen att ”pengar luktar inte”). Men även han lät restaurera de här akvedukterna. Likaså gjorde hans son Titus, som efterträdde Vespasianus som kejsare men bara hann regera i två år. Inskrifterna gör gällande att båda dessa reparerade akvedukterna – återigen för egna medel. Man kan förstås fråga sig vad som var skillnaden mellan offentliga medel och kejsarens egna medel. Men det är ändå rätt intressant att det sågs som viktigt att framhäva att det rörde sig om kejsarens egna slantar.

Båda akvedukterna blev drygt tvåhundra år senare inbyggda i Aurelianusmurarna. Dessa restaurerades sedan ett flertal gånger, först i början på 300-talet. På den här platsen kan man se spår efter en andra restauration som genomfördes under kejsar Honorius i början av 400-talet. Då befann sig Rom sedan ett antal årtionden i ett helt annat läge. Staden var inte längre huvudstad i riket och barbarer härjade kors och tvärs i riket. Honorius har också brukat räknas som en av Roms allra svagaste kejsare. Under förstärkningarna 401-403 byggdes halvcirkelformade torn runt porten. Under 1800-talets första årtionden togs de bort så att originalporten från Claudius regering blev synlig igen. Till vänster om Porta maggiore har man rekonstruerat en liten bit av ett av Honorius torn med en inskrift. Förstärkningarna var i vilket fall inte till någon - år 407 plundrades Rom av västgoterna. Detta var första gången på i runda slängar 700 år som Rom hade plundrats av barbarer och det verkar ha gjort ett enormt intryck på samtiden. Staden reste sig aldrig efter detta.

Här har vi också bagaren Eurysaces grav. Den uppfördes ursprungligen ca 30 f. Kr och har en underlig, närmast trapetsliknande form, antagligen för att passa på en ledig plätt mellan vägarna. Inskriften meddelar att detta är Marcus Vergilius Eurysaces grav. Eurysaces var antagligen frigiven slav. De reliefer graven är försedd med visar att Eurysaces var bagare – bland annat kan man här se vad som i alla fall ser ut som en pizzaugn. Världens första?



Porta maggiore, med Eurysaces grav framför.

onsdag 21 juli 2010

Från en osynlig stad (7)

Det var då alltså vid kyrkan Santa Croce in Gerusalemme vi var - tänk er att ni står precis framför den ganska anonyma 1600-talsfasaden (eller om det nu är 1700-tal, sak samma, i alla fall just nu). Gå nu runt kyrkan åt vänster. Då kommer ni att se en antik tegelvägg. Och plötsligt byter byggnaden helt karaktär. Man kan notera de valvbågar som byggdes igen när kyrkan skapades.

Här finns även resterna efter en enorm hästkapplöpningsbana - en ”legitimitetsskapande arena”, där kejsaren, när han tog plats i sin hedersloge, kunde konfrontera sina underlydande. Det är ingen slump att såna här kapplöpningsbanor byggts i anslutning till palats på flera håll i den antika världen – Cirkus Maximus ligger precis nedanför Palatinen där de kejserliga palatsen var belägna; liknande anläggningar fanns i Konstantinopel, Trier, Thessaloniki och på en massa andra platser.

På mittsträngen stod, som alltid på de här anläggningarna, en obelisk. Flera av Roms obelisker har ursprungligen stått på såna här kapplöpningsbanor: de två som man vet stod på Circus Maximus står nu på Piazza del Popolo och Piazza San Giovanni in Laterano; den som står på Berninis berömda fontän på Piazza Navona stod ursprungligen på en kapplöpningsbana byggd av kejsaren Maxentius i början av 300-talet vid Via Appia alldeles utanför stan. Och den som stod här föll och bröts i tre delar och förvarades på många olika ställen, till exempel Palazzo Barberini och Cortile della Pigna i Vatikanmuseerna. På 1800-talet sattes den ihop och sattes upp i parken på Pincion, där den fortfarande kan beskådas.

Sen finns också den här märkliga korridoren som man tänker sig ska ha lett direkt till den kejserliga logen. Den är så bred att man måste ha kunnat köra i den med vagn. Och en av de saker Heliogabalus ska ha gjort var nu att till Rom ta med sig den kult som han var överstepräst för, kulten av en svart sten från staden Emesa. Det verkar ha varit en slags solkult. Solguden – sol invictus, den oövervinnerlige solen – avbildades ofta stående i en vagn, dragen av fyra hästar. Så kanske tanken var att Heliogabalus i solgudens skepnad skulle kunna komma körande till den kejserliga logen utstyrd som solguden själv? Det är nu bara en rätt vild hypotes.

Till höger om kapplöpningsbanan finns resterna av en stor mottagningshall. De här blev mycket vanliga framemot senare kejsartid och är kanske symptomatiska för en tid då den romerske kejsaren hade börjat få en roll mer lik den vi idag associerar med ordet kejsare. Det krävde då mer ceremoniella, storslagna mottagningar, mottagningsceremonier och därmed mottagningshallar. Dessa är typiska för de palatskomplex som byggs runt år 300: det mest välbevarade exemplet finns i Trier.

Namnet på kyrkan, Santa Croce in Gerusalemme, då? Ja, det handlar om kejsar Konstantins mor som genomförde en pilgrimsresa och ska ha återfunnit en del av det heliga korset, som man sedan förvarade här. Men det är en annan historia.

söndag 18 juli 2010

Från en osynlig stad (6)

Tiden går och snart är det dags att lämna Rom för den här gången. Men några historier till hade jag tänkt att det vore kul att delge läsekretsen innan jag åker, så det är lika bra vi drar ut och vandrar igen. Idag börjar vi i en helt annan del av stan än sist, vid kyrkan Santa Croce in Gerusalemme. Här låg under ett antiken ett för de flesta rätt okänt romerskt palatsområde som brukar kallas Sessorianum. De ruiner som finns här ser inte mycket ut för världen och det kan tyckas långsökt att tolka dem som rester efter ett palats. Men det har också att göra med vad man menar med ett “palats”. Egentligen är det, i det här fallet, snarare en villa.

Villorna verkar nu ha varit oerhört viktiga för romarna. Mycket i den romerska kuturen kretsade kring dem – romarna pratade gärna om det ”sunda lantlivet” (skalden Lucretius till exempel talar om hur fint det är att kunna sitta i sin villa och titta ut över vad som sker runt omkring en, själv oberörd av stadens och världens stress, larm och brådska). Det kan ligga nära till hands att jämföra romarna med dagens överurbaniserade människor, i det att de ständigt tycks ha längtat ut från staden.

Inte minst flera kejsare föredrog sina stora lantvillor framför den jäktiga staden Rom – ett exempel är Hadrianus och hans villa i Tivoli. Ett annat, det kanske mest kända, är kejsar Tiberius - Augustus efterträdare som, enligt den bild av honom vi får från de antika källorna, aldrig verkar ha velat ha jobbet. Kanske kände han att han aldrig kunde leva upp till vad företrädaren åstadkommit. Så han lämnade staden helt och tillbringade de sista tio åren av sitt liv på Capri, i den så kallade Villa Iovis – en dyster borg högt uppe på en klippa, varifrån han kunde se ifall folk var på väg till ön. Man anser sig ha identifierat Villa Iovis som de ruiner som fortfarande finns kvar högst uppe på Capris östspets.

Men de flesta verkar ha valt en slags kompromiss: villaområdet runt själva Roms centrum – suburbium, Roms ”grönbälte.” Och det är där Sessorianumpalatset ligger. Det ska ha anlags under den så kallade severiska dynastin. Vilka var då det? Septimius Severus var ursprungligen från Leptis Magna i Nordafrika, en av många som utropades till kejsare i den oreda som uppstod efter att kejsaren Commodus (känd senast från Gladiator) hade mördats i början av 190-talet. Septimius Severus kom att behålla makten länge och gjorde sig känd för mycken byggenskap, inte minst i Rom. Septimius Severus hade nu två söner, Caracalla och Geta. På sin dödsbädd ska han ha sagt åt dem att ”vara eniga, löna soldaterna och förakta alla andra.” Åtminstone Caracalla lydde bara delvis: han lönade soldaterna och föraktade alla andra - dock inklusive sin bror, som han rätt omgående såg till att få mördad. Och möjligen är det under Caracalla som det här området börjar byggas. Varför här? Kanske på grund av att vissa militärläger låg i närheten.

Sessorianumpalatset byggdes sedan ut, kanske under Caracallas och Getas yngre släkting Heliogabalus, som nog kan göra anspråk på titeln den ondaste av alla onda romerska kejsare. Han hade vid unga år blivit överstepräst i Baals kult i Emesa och redan som tonåring utropad till kejsare. Enligt hävderna ska han ha varit ett rent vidunder: han förtryckte medborgarna med diverse skatter, förrättade människooffer (varvid han som Alf Henriksson observerar, av ren elakhet såg till att offra barn vilkas föräldrar var i livet); han utvecklade en vanvettig lyx; på hans kalas kunde man till exempel trakteras med bönor med bärnsten och ris med pärlor. Mitt i måltiderna kunde han få för sig att släppa in lejon eller leoparder som han låtit tämja bara för detta syfte – gästerna som inte visste att djuren var tama blev vettskrämda och dog ibland, vilket gjorde Heliogabalus mycket nöjd. I fall han skulle behöva ta livet av sig hade han gjort ett antal förberedelser för att kunna göra det in style – han lät tillverka ett purpurfärgat silkesrep, ett gyllene svärd och ett gyllene och juvelbesatt torn som han skulle kunna hoppa ned och slå ihjäl sig från, osv osv osv osv. Heliogabalus gick själv hän när han hade adopterat sin lille kusin Alexander Severus: han ångrade av någon anledning detta och planerade att mörda den lille (detta ska faktiskt ha skett just här). En sammansvärjning bildades dock och Heliogabalus blev i stället själv mördad. Hans lik släpades genom Roms gator och slängdes i en kloak som visade sig vara för trång, så man drog ut liket igen och slängde det i Tibern i stället. Heliogabalus tilldömdes sedan damnatio memoriae - inskrifter som nämnde honom utraderades och den fjortonårige Alexander Severus utropades till kejsare.

Men vad är det då som finns kvar av severernas palats? För det första det som nu är kyrkan S. Croce, antagligen ursprungligen en stor mottagningshall i palatskomplexet. Vi vet från senantika notiser att det i trakten fanns en amfiteater; det måste vara den lilla amfiteater som ligger bredvid kyrkan. När Aurelianusmuren byggdes drogs arenan in i muren och förvandlades till en fästning. Varför hade man en amfiteater i ett kejsarresidens, kan man undra? Amfiteatrarna, och i ännu högre grad kappkörningsbanorna, var de platser där kejsaren såg sina undersåtar och de såg honom. De var rum där var och en hade sina bestämda platser, där den romerska samhällsordningen blev tydlig. De här arenorna fyllde alltså en mycket viktig politisk funktion i riket. Här finns faktiskt också rester efter en enorm kappkörningsbana, samt resterna av en enorm korridor som verkar ha lett från mottagningshallen till kappkörningsbana. Men mer om detta i nästa inlägg.

onsdag 14 juli 2010

At the indie disco

Det var visserligen inte torsdagar jag brukade gå ut på, utan onsdagar (lilla lördag! Piraya på ÖG!) och fredagar (Kalmars! Zwyck på Uplands!) och det var väl runt ett man brukade släpa sig hemåt (snarare än framåt morgonen), eftersom studentnationerna stängde så tidigt. Men det är detaljer i sammanhanget. I övrigt fångar det här på ett ganska ljuvligt sett en rätt väsentlig del av mitt glada 90-tal. Veckans soundtrack!

P.S. Ni som kan identifiera alla de skivomslag som flimrar förbi får extra stilpoäng! D.S.

tisdag 13 juli 2010

Om klassificering av fynd

För något tag sedan fick jag frågan om huruvida det någonsin hittats en antikt myntverk samt hur ett sådant kan se ut. Jag kunde egentligen inte svara på frågan utan försökte undvika den med ett långt, pratigt svar. Jag ta upp frågan här eftersom det kanske är någon av er, kära läsare, som vet bättre. Men också för att frågan fick mig att fundera på det här med definitioner, hur vi definierar vad som är vad i vår vardag.

Mig veterligt har man i alla fall inte funnit något säkert har kunnat identifieras som ett antikt myntverk. Det kan förtjäna att nämnas att den stora byggnad som finns under Basilica San Clemente i Rom har föreslagits vara Roms myntverk, eller åtminstone den plats där mynten förvarades, även om de inte slogs där. Detta dels på grund av byggnadens utseende: den består av ett antal rum runt en stor gård byggda med yttermurar i ovanligt kraftigt murverk. Detta samt det faktum att komplexet bara, vad man kunnat se, har en enda ingång har gjort att det föreslagits vara just ett myntverk. Sen har man även i trakten av San Clemente hittat flera inskrifter från tjänstemän som arbetade på myntverket; de så kallade Regionkatalogerna från Konstantins tid anger vidare att myntverket var i närheten av Colosseum; ett fragment av Forma urbis, den marmorkarta över Rom som gjordes under kejsartid och av vilken ett antal fragment finns bevarade, visar dessutom myntverket och där har det samma form som byggnaden under San Clemente. Så, tja. Se Coarellis Rome and environs, 172ff.

Så långt Rom. Dessutom kan man ha hittat några vad man tror är "lokala" myntverk i provinserna, typ i legionslägren vid det som var romarrikets nordgräns vid Rhen. Vad man hittat i de fallen antar jag är smältugnar samt redskap för mynttillverkning, typ gjutformar eller myntstampar. Men här uppstår frågan hur vi ska tolka denna "mynttillverkning" - som "reguljär myntning", "falskmyntning", eller "lokal myntning"? Poängen är att det, vad jag vet, måste vara rätt svårt att arkeologiskt avgöra vad som är ett myntverk och vad som "bara" är en smedja. För vad är ett myntverk, annat än just en smedja där man hettar upp metall och sedan bearbetar den med vissa speciella instrument? Det är här vi kommer fram till det arkeologiska grundproblemet: vad är vad i det arkeologiska materialet?

Till saken hör ju att speciellt under senare kejsartid anses det att mycket mynt slogs i tillfälliga "field mints", för att man skulle kunna förse hären med mynt till lönerna. Vad kan dessa "field mints" ha varit annat än en uppsättning verktyg för att slå mynt, som man sedan använde vid lokala smedjor (eller tillfälligt uppsatta smedjor)?. Vi vet ju också att de romerska legionerna hade sina egna fältverkstäder där man reparerade olika grejor och det är väl då rimligt att tänka sig att utrustning för att slå mynt så att säga kunde finnas med i verktygslådan.

Samma resonemang tror jag också skulle kunna gälla för flera av de "fasta" myntverken. Det har nämligen också förmodats att flera myntverk (återigen under senare kejsartid) bara slog mynt när kejsaren var närvarande. Det må vara hur det vill med det (själv är jag skeptisk) men jag tror nog att vi kan förutsätta att de flesta myntverk - utom kanske då det i Rom - inte slog mynt oavbrutet. Och vad skulle de då göra när de inte slog mynt? Pyssla med tillverkning av andra metallprylar, antagligen. På det hela taget bör vi nog tänka om lite när det gäller gränsdragningen mellan "myntslagning" och annan verksamhet.

Se där - jag försöker dra bort uppmärksamheten från min okunnighet vad beträffar antika myntverk genom att i stället ifrågasätta frågans giltighet. Ett sant akademiskt förfarande, inte sant?

fredag 9 juli 2010

Bild som bild?

Som åtminstone deltidsnumismatiker känner jag mig förpliktigad att säga nånting om det nya, stora fynd av romerska 200-talsmynt (ca 52 500 st) som gjorts i Somerset. Ett ganska bra svar om någon skulle undra om inte “allt redan är uppgrävt”. Både SvDs och DNs internetupplagor rapporterar om fyndet. Det finns nu en ganska intressant skillnad mellan de båda blänkarna. Medan SvD lagt ut ett antal bilder på fyndet, inklusive en fin bild på krukan mynten hittades I under utgrävning (bravo!) har DN nöjt sig med att publicera en bild någon bara verkar ha googlat fram - kanske genom att söka på “gamla mynt”, eller något. Deras bild visar nämligen grekiska mynt, ett antal hundra år äldre än mynten det här fyndet ska bestå av (äh, vad f-n, gamla mynt som gamla mynt, det är väl ingen som ser någon skillnad?). Och kanske fanns det med några såna mynt också i fyndet? Näe, enligt Portable Antiquities Scheme är alla mynt från 40-årsperioden mellan åren 253 och 293 e. Kr.

Det är väl trevligt att dagspressen skriver om arkeologiska fynd. Synd bara när det inte verkar vara så noga med detaljerna.

torsdag 8 juli 2010

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 4

Sagan om Jason och det gyllene skinnet

Kung Aietes: Vilket fint gyllene skinn. Jag gömmer det i den här lunden Där Ingen Kommer På att Stjäla Det.

(Det finns faktiskt en förklaring till varför kung Aietes har det gyllene skinnet, men som det heter på Facebook: it’s complicated.)

Pelias: Jason, om du kan hämta det gyllene skinnet så ska du bli kung i stället för mig.

Jason: I fix!

Herkules (och en massa andra): Koolt! We’re on!!

Ray Harryhausen: Hmmm, här skulle man kunna ha en del fräna specialeffekter…

Medea: Om jag hjälper dig få tag i den dära trasan, får jag hänga med dig härifrån då?

Jason: Sure!

(De får tag i det gyllene skinnet och drar. Sedermera går det åt helvete för dem i alla fall. Men det är en annan historia, eller rättare sagt saga)

måndag 5 juli 2010

Stories of old

När jag bestämde mig för att börja plugga antik historia, var det nog mycket beroende på Alf Henrikssons Antikens historier. Jag hade flera gånger läst ur Romdelen - jag hade nog aldrig läst hela rakt igenom, det är ju nu inte ett verk som alls behöver läsas från pärm till pärm - och fyllts av förundran: jösses. Kan historia berättas så här? Så här…glädjefyllt? Så genomsyrat av en övertygelse om att det här med historia inte bara behöver vara intressant, lärorikt osv osv osv utan också helt enkelt kan vara just…kul? Ingen svensk populärhistorisk författare jag känner till har på den punkten kommit upp till Henrikssons nivå.

Länge har jag tyckt att Antikens Historier haft en svaghet, nämligen att det kunde behövas lite mer “fakta i marginalerna”: årtal, ordförklaringar och så vidare. Och därför tänkte jag också att det skulle vara en kul idé att ge ut Antikens Historier igen, men i en kommenterad version, kanske med lite faktarutor och förstås med en uppdaterad litteraturförteckning. Då skulle man, tänkte jag, få det bästa av två världar: en introduktionsbok om antiken med grundläggande fakta baserade på de senaste rönen i kombination med Henrikssons stilkänsla.

Den här våren har jag läst om Antikens Historier och det har nog funnits en tanke i bakhuvudet på det här projektet. Jag ville helt enkelt se vad man skulle behöva göra med texten. Men jag har med ganska stort vemod kunnat konstatera att det nog inte skulle vara realistiskt att ge ut den igen. Det är lite för mycket otydligheter, slarvfel och även misstänkt mycket som ser ut som rena sakfel. Att ge ut en kommenterad version där man rättade allt detta skulle helt enkelt inte vara snällt mot Henriksson. Dessutom är textens utgångspunkt helt enkelt föråldrad: när Henriksson skriver om den och den mycket bekanta anekdoten om Caesar fungerar det bara om läsaren verkligen känner till anekdoten. Det gjorde den presumtive läsaren säkert också på 50-talet, när boken kom ut första gången och tillräckligt många mindes Cornelius Nepos och de andra romerska författarna från skolan. Men idag? Knappast.

Men jag är ändå tacksam för Alf Henrikssons historier. Och jag kommer att bära dem med mig även i fortsättningen.

lördag 3 juli 2010

Ögonblicksbild: 18.25

Jag har just sett Tyskland mangla Argentina i kvartsfinalen (tack till L. för sällskap och teknologi!). Går in i köket, hjälper K. att fixa lite med kvällens efterrätt. Häller upp en skål med chips - till K, eftersom jag åt upp en skål till matchen. Går sedan till datorn för att surfa in på svenska tidningars hemsidor och kolla vad de skriver om matchen. Efter någon minut, eller kanske några, kommer K. In med chipsskålen. Å, får jag ett chips också? Tänker jag glatt.

Skålen är tom. Sånär som på ett litet, ensamt chips. Det får jag.

Det kan vara värmen, eller att det är lågtryck och åska i luften. Men det var i alla fall dagens mest hysteriskt roliga hittills.

torsdag 1 juli 2010

Fältreportage: Archeobus

Ni känner till de där bussarna som åker runt olika sevärdheter, så man kan hoppa på var man vill och sen “se hela stan på en busstur?” Jag antar att de finns i alla stora städer; de finns definitivt i Rom. Under hela vår tid här har vi ideligen sett de där bussarna och tänkt att det någon gång vore kul att faktiskt åka med en av dem. Så i början av veckan gjorde vi detta. Som den noggranne fältreporter jag ville vara hade jag förberett mig med kamera och anteckningsblock. Nedan några utdrag ur mina anteckningar (som bitvis är extremt svårlästa, eftersom bussen visade sig vara väldigt skumpig):

13.30. Start, Piazza Repubblica. Bussen åker nedför Via Nazionale. Den engelska guiderösten i hörlurarna (hädanefter Mr. Archeobus) förklarar valet av namnet Via Nazionale. Tydligen hade det att göra med att irritera påven.


Bussen.


Via Nazionale.

13.33. Rödljus vid Largo Magnapoli. Här finns, påpekar Mr. Archeobus högtidligt, en liten rest av en genuine and ancient city wall.


Capitolium.

13.38. Vi har kört över Piazza Venezia, upp mot Capitolium och där gjort en u-sväng. Nu kör vi mot Via dei Fori Imperiali. Mr. Archeobus hänger inte riktigt med utan pratar vidare om Capitolium när vi redan befinner oss på andra sidan Viktor Emanuel-monumentet.


Colosseum och Konstantinsbågen.

13.44. Svänger vänster vid Cirkus Maximus. Mr. Archeobus pratar om Porta Capena och den källa där vestalerna brukade hämta vatten.

13.45. “Baths of Caracalla stop. Visits: Baths of Caracalla” (nähä?). 13.46. Körde vi just över en refug? Det såg i alla fall ut som det. Var Caracallas mantel gallic eller gaelic? Mr. Archeobus påpekar vad som kännetecknar ett romerskt bad: axiality and symmetry.

13.52. Nu är vi ute på Via Appia. En massa statistik om San Callisto-katakomberna. Hinner inte med allt. Var det 16 påvar, x antal martyrer och sammanlagt 75 000 pers som är begravda där?

13.58. Caecilia Metellas grav. Bussen vänder på en femöring. Området kallas Capo di Bove efter bukranierna på gravens fris. Intressant, det visste jag inte.


Caecilia Metellas grav.

14.05. Paus. Chauffören, tjejen som säljer biljetter och jag smiter in på baren och dricker kaffe. Det blir liksom inte så mycket mer Italien än så.

14.17. Iväg igen.

14.24. Tillbaka vid Porta San Sebastiano där vi svänger vänster. Murarna byggdes under kejsar Aurelianus, inte av någon Aurelius!



Porta San Sebastiano.

14.25. Är det pausmusik jag hör, mycket svagt?

14.27. Stadio delle terme…vardå?

14.28. Ah, där.

14.31. Vi kör förbi Cirkus Maximus och Palatinen. Mr. Archeobus är dock mycket tyst. Har han tappat orken? Eller är han och fikar?

14.42. Tillbaka på Piazza Repubblica. Det var riktigt kul och intressant. Tack och adjö!