There are places I remember

Det är lite vemodigt att Hultsfredsfestivalen lägger ned. Den gången jag var där - 1997, for the record - var en av de där formativa upplevelserna i livet. Bara resan dit, där den sista lilla sträckan var med ett gammalt ånglok på en smalspårig järnväg, var ju ett äventyr. Väl framme på festivalområdet fanns där flera trevliga ängar man kunde slå upp sitt tält på en bit ifrån festivalområdet: närmare grindarna in till scenerna låg ett skogsområde, där det inte fanns en enda platt kvadratmeter och marken var lerig. Det var förstås där alla slog upp sina tält - så även jag, efter att ha lyckats hitta en plätt som inte lutade alltför mycket. Stämningen, och de sanitära förhållandena, i den där skogen var väl som man kunde förvänta sig med tanke på situationen, ett tiotusental 20-åriga punkare, långt borta hemifrån. Med andra ord inte direkt jätterent. Men det var en fantastisk känsla, detta med att liksom vara på rymmen. Jag gick runt i en rätt ful vit Beppehatt och lånade ciggisar av folk - jag har aldrig rökt vare sig innan eller efter, men just då kändes det helt rätt att bara drälla runt lagom nochalant med en cigg mellan fingrarna som jag av och till puffade liknöjt på.

Så var det banden - Nick Cave var på sitt allra bästa/sämsta humör (svårt att avgöra med den karln), Suede (enda spelningen någonsin där jag har backat på grund av publiktrycket, annars har det alltid varit stor sport att försöka smygavancera närmare scenen under pågående spelning). Red House Painters som (tror jag) gjorde sin enda Sverigespelning någonsin - inte en jättebra spelning, men jag är ändå väldigt glad att ha sett dem. Tiamat, med deras psykedeliska ljusshow i sommarkvällen. Electric Banana Band, förstås, med alla punkare som dansade runt i leran framför scenen. Och så var det det där tyska bandet, Rammstein hette det tydligen. Som festivalledningen, enligt vad man kunde läsa i programhäftet innan, hade flyttat upp till en större scen efter att ha sett en inspelad konsert där sångaren tände eld på sig själv. Och jodå, det brann friskt och sprutades eld lite här och var under spelningen. Under sista låten började de där tygstyckena som hänger på sidorna av scenen brinna, men vid det laget tänkte man att det nog skulle vara så. Ända tills folk kom uppspringande på scenen med vattensläckare. Så scenen brann, det sprutades vatten åt alla möjliga håll och bandet manglade på. Sista natten var jag uppe och lyssnade på Daft Punks spelning någon gång framemot småtimmarna. Sedan var det bara att försöka hålla sig vaken för att sedan ta ett tåg hem tidigt på morgonen. Där jag kollapsade, antagligen obeskrivligt skitig. Jag undrar vad mannen bredvid tänkte.

En av de där formativa upplevelserna, som sagt. Samtidigt kommer man inte ifrån att jag aldrig åkte tillbaka - det räckte med en gång. Det var på det hela taget lite för skitigt och, tja, lite för långt bort. Jag antar att jag inte är den ende att ha känt så eftersom Hultsfredsfestivalen alltid har haft större eller mindre problem med biljettförsäljningen.

Men det känns ändå som sagt lite vemodigt.

Gästblogg

Idag kan ni läsa ett inlägg om ett av Italiens allra trevligaste museer här.

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 3

Idag sagan om Persefone:

Hades: Hmm, Persefone! (Snor med sig P. hem)

Demeter: Persefone?…Persefone?? Persefone!! Attans!!!

Zeus: Hmm. Klurigt. De kan kanske turas om att ha henne.

Grannkonversation

Med viss regelbundenhet har jag under våren varit ute och sprungit med kolleger (och grannar) från Danska akademin. Vi har brukat vara ute på måndagar och torsdagar och igår var det dags igen.

Som vanligt funderade jag på vad vi skulle tala om den här gången. Varför det, egentligen? När man är ute och springer borde man väl egentligen inte känna sig tvungen att göra mycket alls. Man borde väl vara fullt upptagen med att…springa. Men av någon anledning så känns det konstigt att bara moltiga sådär. Något borde man väl säga. Så den här gången pratade vi om fotbolls-VM. Om att Sverige inte är med, om att Danmark är med men går sådär, och så vidare.

Jag undrar lite hur mycket de förstod av vad jag sa: jag förstod väl ungefär hälften av vad de sa. Jag vill nu framhålla att jag faktiskt KAN förstå danska. Om den talas tydligt och hyfsat långsamt går det OK. Men när den talas snabbt - och inte minst när den dansktalande samtidigt springer, kanske är lite andfådd - då går det…inte fullt så bra. Men ändå pratar vi på. För i de här sammanhangen vill ju ingen vara först med att gå över till engelska. Det skulle otvivelaktigt vara enklare ur kommunikationssynpunkt, men socialt skulle det bli lite obekvämt. Som ett erkännande av att vi nordbor faktiskt ibland helt enkelt inte förstår varandra. Och det vore ju för dumt, eller hur?

Vem var det som sa att språkets funktion inte primärt är kommunikativ utan social, ett sätt att markera samhörighet? En rätt bra iakttagelse var det i alla fall.

Antikens gudasagor i sammanfattning, del 2

Sagan om Theseus och minotauren:

Egeus: Nu måste vi offra våra ungar till minotauren igen…kan inte du fixa det här, Theseus?

Theseus: No sweat!

Ariadne: Ta med dig det här garnnystanet så hittar du ut igen när du spöat minotauren.

(Jag har här blivit ombedd att påtala att Theseus sedan också spöar minotauren)

Theseus: Hmm, vad var det farsan sa om seglen nu igen…svart eller vitt? Äsch, svart är snyggare.

Egeus: Neej! Theseus! (Kastar sig ut från en klippa, dör och ger namn åt Egeiska havet)

Go, Johnny!

Jag har alltid hyst en kanske något motvillig beundran för John Lydon, eller Johnny Rotten som han ju blev känd som. Och ibland undrar jag på fullaste allvar om han inte är en av de mest intelligenta figurer som någonsin snubblat sig igenom rock’n’roll-cirkusen. För han verkar - som förvånansvärt få - ha fattat vad Sex Pistols faktiskt handlade om (i och för sig kan man tycka att han om någon borde ha gjort det, han sjöng trots allt i bandet…) men i alla fall: Pistols har alltsedan de härjade runt om omgetts av något slags politiskt patos - det handlar antagligen om att hela punkgenren verkar ha en förmåga att ta sig själv på högeligen stort allvar. När allt, paradoxalt nog, i lika hög grad handlade om kommers. Allt var ju ett noga uträknat projekt av Malcolm McLaren ( I alla fall hävdade han själv det), ett slags boygroup, eller rättare sagt en anti-boygroup, för Den Nya Unga Arga Generationen. Skräddarsydd för att reta gallfeber på L’ ancien regime. Vilket man ju onekligen lyckades med.

När sedan Pistols gjorde comeback i mitten på 90-talet lyckades vem om inte Johnny Rotten reta gallfeber på folk igen, denna gång genom att inte sticka under stol med vad återföreningen handlade om: pengar. Att bandet återförenades för att de ville tjäna de pengar de blev blåsta på när det begav sig. Nog så insiktsfullt. Sedan dess har Pistols med jämna mellanrum återförenats för spelningar, och John Lydon omsorgsfullt vårdat sin position som rockens - och kanske till och med populärkulturens - främsta enfant terrible.

Så om ni har tråkigt kan ni till exempel kolla på detta klipp där Craig Ferguson försöker intervjua Johnny och Steve Jones. Det går väl sådär. Den fråga jag kommer på mig själv med att ställa är: är karln verkligen så där fullkomligt skogstokig? Eller spelar han, för att han vet att det är vad folk förväntar sig? I vilket fall: go Johnny!

Frågor och Svar

Jag funderar ibland på hur det skulle vara ifall vi forntidsforskare skulle få möjlighet att träffa de utdöda folk vi studerar och prata med dem. Naturligtvis skulle det finnas frågor som vi brann av iver att få ställa. Och tänk då om vi inte alls får de svar vi tänker oss? Tänk om vi finge veta att de där pyramiderna egyptierna byggde inte har någon kosmologisk symbolisk förklaring, utan att de bara byggde dem för att de “såg snygga ut”? Om vi fick veta att Stonehenge bara var en kul grej? Att etruskiskan var ett rövarspråk? På ett sätt skulle det vara befriande.

Sådant börjar jag tänka på när jag läser en blänkare om kollegan Marco Bianchis avhandling om runor. Way to go Marco!

Antikens gudasagor i sammanfattning

Jag har länge tänkt att det skulle vara trevligt med en ny följetong. Efter en tids funderande presenteras härmed, med start idag: Antikens gudasagor! Hur seglivad den här följetongen blir beror, precis som tidigare, förstås på hur långt den gudomliga inspirationen räcker, men även, kära läsare, på er respons... idag:

Alltings början

Kaos: Jag är Kaos.

Gaia: Jag är Gaia.

Uranos: Jag är Uranos, och jag är taskig mot mina barn.

Kronos: nu du, onda fadersfigur! (ger sig på Uranos med en lie och kastrerar honom)

Rhea: Kronos, skåda din son Zeus! (Ger Kronos en sten som Kronos sväljer. Zeus ser i sinom tid till att fadern spyr upp valda delar av den grekiska gudavärlden. Slut på del I.)

Dagens soundtrack

...är det här.