Som vanligt funderade jag på vad vi skulle tala om den här gången. Varför det, egentligen? När man är ute och springer borde man väl egentligen inte känna sig tvungen att göra mycket alls. Man borde väl vara fullt upptagen med att…springa. Men av någon anledning så känns det konstigt att bara moltiga sådär. Något borde man väl säga. Så den här gången pratade vi om fotbolls-VM. Om att Sverige inte är med, om att Danmark är med men går sådär, och så vidare.
Jag undrar lite hur mycket de förstod av vad jag sa: jag förstod väl ungefär hälften av vad de sa. Jag vill nu framhålla att jag faktiskt KAN förstå danska. Om den talas tydligt och hyfsat långsamt går det OK. Men när den talas snabbt - och inte minst när den dansktalande samtidigt springer, kanske är lite andfådd - då går det…inte fullt så bra. Men ändå pratar vi på. För i de här sammanhangen vill ju ingen vara först med att gå över till engelska. Det skulle otvivelaktigt vara enklare ur kommunikationssynpunkt, men socialt skulle det bli lite obekvämt. Som ett erkännande av att vi nordbor faktiskt ibland helt enkelt inte förstår varandra. Och det vore ju för dumt, eller hur?
Vem var det som sa att språkets funktion inte primärt är kommunikativ utan social, ett sätt att markera samhörighet? En rätt bra iakttagelse var det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar