söndag 30 maj 2010

Palazzo Corsini

Vi besökte Palazzo Corsini idag, ett palats som är av visst svenskt intresse eftersom det var där som drottning Christina levde en stor del av sin tid i Rom; det var också där hon dog år 1689. I det rum där hon dog kunde vi finna en liten minnesplakett på en vägg; bredvid dörren fanns dessutom, lite halvt skymt, en ram i vilken man - något halvhjärtat såg det ut som - ställt ut några exempel på de medaljer som slogs för drottningen. I övrigt fanns ingenting som påminde om Christina i rummet.

Jag kan tycka att det är lite synd. För precis som i Urbino kan jag inte låta bli att tänka att man skulle kunna göra mer av en sådan här plats. Drottning Christinas livsöde är ju en fascinerande historia; jag tar mig här friheten att nämna att vännen och kollegan Stefano Fogelberg Rota för två år sedan framlade en utmärkt avhandling i ämnet, Poesins Drottning: Christina av Sverige och de italienska akademierna (Nordic Academic Press).

OK, man behöver inte göra museer av allt. Verkligen inte. Men på en sådan här plats skulle man kanske åtminstone kunna göra en liten utställning? Speciellt som det man har gjort av Palazzo Corsini - och här hoppas jag att de konstvetare som läser denna blogg kan förlåta mig - är ytterligare ett konstgalleri med 1500- och 1600-talskonst. Det är säkert inget fel på den konst som hänger här. Det är bara att det redan finns ganska många gallerier av den här typen i Rom. Däremot finns det, i alla fall vad jag vet, inte en enda Christinautställning. Ibland kliar det i museifingrarna.

lördag 29 maj 2010

Covers

Jag har alltid varit mycket förtjust i covers. I sämsta fall är det någon artist som har gjort en version not-för-not av någon vördad låt; det tillför oftast inte så mycket. I andra fall försöker en artist göra något radikalt annorlunda av en låt. I allra bästa fall är en cover en version som är radikalt annorlunda, som ändå får en att se något nytt i originalet.

En sådan cover, i litterär form, har kollegan Dimitrios Iordanoglu gjort på Iliaden. Han har förlagt den till förortsmiljön och bytt ut mytens hjältar mot moderna gangsters. Det är roligt, vanvördigt (i alla fall kommer säkerligen purister att tycka det) och mycket tänkvärt. Dimitrios jämför den homeriska lyriken med gangsterrap och konstaterar att det, om man skrubbar bort den hexameter Iliaden är instoppad i, finns stora likheter. Likheter som förstås överraskar och somliga säkerligen kommer att tycka är direkt anstötliga. Dimitrios lyckas härigenom effektivt och elegant avkläda Iliaden de lager av kulturell vördnad som den genom årtusendena blivit inpackad i: kvar står en förbluffande brutal berättelse. Frågan vi står kvar med är: hur kommer det sig att den här mörka berättelsen om hämnd, våld och död blivit så sönderestetiserad och anses som så "fin"?

Om ni behöver fundera på saken kan ni alltid lyssna på den här covern under tiden. Eller den här.

torsdag 27 maj 2010

Återuppfinnandet av hjulet (#42, and counting)

Jag har kommit fram till en punkt då jag skulle behöva bedriva lite källforskning med hjälp av CIL (som, för den oinvigde, utläses Corpus Inscriptionum Latinarum; det rör sig om x antal meter enorma luntor i vilka man trängt ihop alla latinska inskrifter från antiken. Nog sagt därom). Jag sätter mig vid ett stort, spegelblankt bord, slår upp en av dessa luntor och…blir sittande. Jag vet knappt vart jag ska börja. På sida 1? Längst bak? Med något av alla indices? Och så blir jag så där frustrerad över min egen utbildning igen. Ty jag är disputerad antikhistoriker, men jag har aldrig under min utbildning lärt mig hur man använder CIL. Något som jag i alla fall själv tycker att jag verkligen borde kunna, åtminstone hjälpligt.

Jag vill verkligen inte skylla ifrån mig här: jag kunde ha tagit tid under forskarutbildningen att lära mig något om CIL. Problemet var bara att jag hade fullt upp med att försöka skriva min avhandling. Och när det nu finns åtminstone några kolleger på universitetet som faktiskt kan CIL, eller har liknande specialistkunskaper, kan jag tycka att det hade varit bra ifall det någon gång hade ordnats någon slags liten crash course för oss oinvigda.

Jag kan till fullo förstå tanken med att forskarutbildningen går ut på att doktoranden själv ska lära sig forskningens hantverk. Men inte minst nu när doktorander jobbar under en sådan extrem tidspress kunde det väl ligga en poäng i att i större utsträckning visa doktoranderna vilka redskap de kan behöva. I stället för att låta dem räkna ut det själva. Så att de kan lägga mer av sin - både för dem och för institutionerna - värdefulla tid på det som de faktiskt egentligen är där att göra: själva forskningen. Är det vettigt att varje doktorand lägger en stor del av sin utbildningstid på att uppfinna hjulet en gång till?

Näe, nu går jag och letar rätt på någon som begriper sig på CIL i stället.

onsdag 26 maj 2010

Utopier

Den norskamerikanske skulptören Hendrik Christian Andersen kanske inte är så välkänd numera. Han kom i alla fall tydligen att bosätta sig i Rom och han dog också här; hans kombinerade hem och ateljé är numera museum. Ett museum som råkar ligga ganska nära där vi bor. Så det har länge varit på önskelistan att gå dit. Men ni vet hur det är, de där ställena som är riktigt nära låter man hela tiden vänta. Man kan ju ta det en annan dag. I dag gick vi till slut dit.

Det är väl ingen överdrift att ingen av oss gillade HCs skulpturer (ni kan se ett generöst urval här). Man kan sammanfattningsvis säga att det var mycket nakna, närmast larvigt muskulösa kroppar i mer eller mindre förvridna ställningar, konstigt tomma leenden och händer uppsträckta mot…framtiden? En bättre värld? De här groteska skapelserna kändes desto mer deprimerande då vi kunde jämföra ett fotografi av skulptörens bror med en skulptur HC gjort av densamme. Skulpturen var mycket lyckad - HC hade uppenbarligen talang. Det var inte där felet låg.

Men den märkligaste av HCs skapelser var hans vision om en framtida “kommunikationsstad”, som han visualiserade på ett antal enorma planscher tillsammans med den franske arkitekten Ernest Hebrard 1912-13. Staden - som på en av planscherna faktiskt är placerad vid kusten utanför Rom, norr om Ostia - är en enorm vision i obönhörlig symmetri, med breda boulevarder och enorma palats. Längst ut i staden finns en hamn med ett inlopp vaktat av två enorma statyer som närmast för tankarna till Tolkiens argonath som de ser ut i filmen The Fellowship of the Ring. Om man böjer sig riktigt nära kan man faktiskt också hitta människor på de här planscherna. Men de tycks bara ha en enda funktion: att vara väldigt små.

Det här är en samhällsvision jag sett någon annanstans, i betydligt mer skrämmande tappning. När vi går ut från museet är jag nästan tacksam över Roms oordning, kaos och brist på symmetri.

tisdag 25 maj 2010

Romarna och de andra

Bild efter bild flimrar förbi. Jag fick tidigare under våren för mig att det i min utbildning borde ingå att ha sett varenda scen på Trajanuskolonnen och Marcus Aurelius-kolonnen åtminstone någon gång - det blir sammanlagt några hundra stycken - och ägnade ett antal timmar för något tag sedan åt detta. Huvudet blev fullt av bilder av kejsare, soldater som slår broar, bygger läger…och, förstås, skoningslöst hugger ned barbarer.

När man tittar på de här relieferna är det lätt även för en sån Romfanatiker som mig att gripas av avsmak inför den romerska armén, inför denna skoningslösa och till synes hopplöst oövervinneliga mördarmaskin. Men då ska man nog försöka komma ihåg att romarna antagligen såg det precis tvärtom: för dem var barbarerna ett hot, ett aktivt hot mot deras samhälle. Efter att ha ägnat, well, en hel del tid de senaste åren åt att studera romersk visuell kultur så är jag tämligen övertygad om att romarna inte var krigsfixerade - i alla fall inte mer än i de flesta "civiliserade" stater idag. Däremot var de - återigen precis som moderna civiliserade stater - totalt fixerade vid saker som Trygghet och Säkerhet. Och i deras värld (som må ha varit lite fyrkantig, men vems världsbild är inte det? Hur mycket koll har vi egentligen på vilka som bor utanför vårt lands gränser?) utgjorde barbarerna ett reellt hot mot denna trygghet. Rädslan var ju nu inte heller helt obefogad, trots allt var det ju barbarerna som sedermera såg till att Rom föll.

Idag har vi nog däremot en lite annan syn på dessa barbarer - vi har uppfunnit den "ädla barbaren". Men precis som den skyddsvärda naturen uppstår den ädla barbaren precis när han inte är ett hot längre, när vi känner oss så trygga i vårt samhälle att vi kan ta det och dess välsignelser för givna. Denna ädla barbar fanns nu i Rom också, till exempel i Tacitus berömda Germania. Men som tidigare sagt bör man vara försiktig med att dra för stora växlar - egentligen några växlar als - på vad en enskild medlem i Roms aristokrati tycker. Det Tacitus skriver hör dessutom hemma i en väldigt speciell kontext: Rom var inte hotat som samhälle, däremot var den romerska överklassen förvekligad och den kunde gärna lära av de moraliskt mer rakryggade barbarerna. Germanerna var alltså i detta avseende inget hot mot den värld i vilken Tacitus och hans likar levde. Då kunde det också passa att tillskriva barbarerna positiva egenskaper. Men på det stora taget var det alltså inte så: barbaren stod för Hotet.

Romarnas syn på barbarerna finns dokumenterad, bokstavligt talat huggen i sten, på det som blivit de mest varaktiga monumenten från deras tid. Men dessa monument som skulle föreviga romarnas segrar över barbarerna är alltså idag närmast kontraproduktiva: vi läser dem i stället som berättelser om det skoningslösa Imperiets övervåld mot försvarslösa grannar. Nog är väl det en historiens ironi?

söndag 9 maj 2010

Kulturmöten?

I skrivandets stund pågår en utställning på Musei Capitolini betitlad L'eta dela conquista. Utställningen handlar om hur romarna reagerade på den kultur man mötte i de grekiska stater som införlivades i den romerska intressesfären från andra århundradet f. Kr och framåt. Jag var rätt nyfiken på den här utställningen: det här med den "grekiska kulturens överlägsenhet i den antika världen" och att romarna bara kopierade grekerna (fast förstås så mycket sämre) är ju en tämligen inrotad uppfattning i antikenbranschen. Vad skulle museet göra av den, skulle man ta ett nytt grepp på ämnet? Och så, på den första utställningsskylten, lydde den allra första meningen: "It is a common fact - confirmed by the Romans themselves - that after Rome conquered Greece, the latter in turn conquered the merciless victor". Jahapp.

Det må vara hur det vill med hur kulturmötet mellan Rom och Grekland egentligen ska förstås. Det fanns otvivelaktigt vissa romare som ansåg att all vettig kultur var grekisk. Men tillhörde inte de en liten ekonomisk så väl som bildningsmässig överklass? Men eftersom det råkade vara just dessa romerska aristokrater som skrev sin tids historia så tenderar vi antikhistoriker att läsa deras värderingar som objektiva historiska redogörelser (ja, det där med källkritik har väl aldrig, egentligen, riktigt varit vår grej). Det är också en annan sak att den "grekiska kulturen" fanns i den romerska kulturen redan innan Rom erövrade Grekland; det faktum att romarna först då tog över vissa monumentala uttryck kan nog snarare ha rent ekonomiska orsaker, som att det var först då det blev möjligt för enskilda aktörer att lägga lika stora summor som grekiska härskare kunde på till exempel tempelbyggen.

Det här kan antikare diskutera hur länge som helst. Men kunde vi inte i alla fall ta och göra oss av med de där tröttsamma och värderande klyschorna om "vem som erövrade vem"? Det känns ganska mossigt. Visst: romarna erövrade de hellenistiska kungadömena. Dessförinnan hade de grekiska staterna turats om att erövra varandra. I sinom tid blev romarriket också "erövrat". Det var knappast bara alla dessa erövringar som gjorde antikens kulturer till vad de var.

P.S. Är utställningen sevärd i övrigt då? Tja. Det finns en del fina saker. Och hela övre utställningsvåningen i Palazzo Caffarelli är, av outgrundlig anledning, inredd i konferensblå plysch. Det i sig är nästan värt ett besök. D.S.

tisdag 4 maj 2010

Från en osynlig stad (5)

Inte långt ifrån den plats där Via del Corso mynnar i Piazza Venezia, i närheten av kyrkan Santa Maria in Via Lata stod ytterligare en idag försvunnen triumfbåge, känd under namnet Arcus novus; den demolerades 1491. Bågen restes till kejsarna Diocletianus och Maximianus, kanske någonstans runt år 303-04, till det tillfälle då de två kejsarna firade 20 år vid makten. Vid det här laget så regerade kejsarna i praktiken inte längre från Rom överhuvudtaget. Diocletianus hade utropats till kejsare år 284 - detta skedde i Nikomedia i nuvarande Turkiet - och han tog något år senare sin gamle vapenbroder Maximianus till medkejsare. Och för att avhjälpa problemet med att styra imperiet från en enda plats skapade nu Diocletianus något mycket märkligt: ett ”fyrkejsardöme.” Tanken var att eftersom riket hade blivit för stort för att regeras av en kejsare, så skulle man skapa ett system för att ”dela upp” makten på ett kontrollerat sätt, så att det inte blev så mycket revolter. Tanken var att Diocletianus och Maximianus skulle vara ”huvudkejsare”: de skulle till hjälp ha varsin "medkejsare", som de också skulle adoptera. Tanken var vidare att huvudkejsarna på sin ålders höst skulle avgå: de här yngre medkejsarna skulle då bli huvudkejsare i stället, och de skulle i sin tur utse nya medkejsare. Ett mycket sinnrikt system; det säger sig nästan självt att det inte fungerade. Efter något årtionde fanns det ett flertal personer runtom i riket som med mer eller mindre rätt kunde göra anspråk på kejsarmakten.

Diocletianus och hans medkejsare grundade också nya residensstäder i York, Milano, Trier och Thessaloniki. Till en början blev det faktiskt viss ordning: Britannien, som i praktiken hade gjort sig självständigt i slutet av 280-talet besegrades och återinförlivades i riket runt år 295. En teori är att det var i samband med detta som den här triumfbågen reses och det var därför den kallades Arcus novus – eftersom Claudius triumfbåge som stod bara lite längre bort också var rest som ett äreminne över kejserliga segrar över Britannien. Kanske restes Arcus novus som ett krav från senatens sida att kejsaren skulle visa Rom lite mer uppmärksamhet?

Vet man då hur den här triumfbågen såg ut? Det finns lite ledtrådar i form av arkeologiska fynd som gjorts på platsen. Det är ganska uppenbart att Arcus novus, precis som arco di Portogallo, var byggd med recyclade byggdelar. På den här platsen grävdes till exempel under renässansen ut ett antal reliefer som numera är inmurade i gårdsfasaden till Villa Medici, de så kallade Valle Medici-relieferna. Ursprungligen är dessa från kejsar Claudius tid: eftersom porträtt på två av dem omarbetats i slutet av 200-talet kan man vara ganska säker på att de återanvänts vid denna senare tidpunkt. Några av dem kan ha varit från Arcus Claudii och återanvänts till Arcus novus – med tanke på att dessa två triumfbågar tematiskt ”hör ihop” så kan det ha funnits en poäng med att återanvända reliefer från den ena till den andra.

Sågs det inte som förstörelse när man plockade reliefer från ett monument till ett annat? Kanske inte – vi ska ju komma ihåg att monument från Claudius tid var mer än tvåhundra år gamla när Arcus novus byggdes. Hur ser ett monument från slutet av 1700-talet ut idag om det inte är underhållet? Vi måste tänka oss att saker blev slitna även under antik tid – det är ju så lätt att föreställa sig antiken som tidlös. Men arkeologiska undersökningar visar att mycket av de monument som byggs under tidig kejsartid i det här området kan ha varit väldigt slitna framåt slutet av 200-talet. Så kanske sågs den här typen av återanvändningar snarare som ett slags räddningsaktioner?