När man tittar på de här relieferna är det lätt även för en sån Romfanatiker som mig att gripas av avsmak inför den romerska armén, inför denna skoningslösa och till synes hopplöst oövervinneliga mördarmaskin. Men då ska man nog försöka komma ihåg att romarna antagligen såg det precis tvärtom: för dem var barbarerna ett hot, ett aktivt hot mot deras samhälle. Efter att ha ägnat, well, en hel del tid de senaste åren åt att studera romersk visuell kultur så är jag tämligen övertygad om att romarna inte var krigsfixerade - i alla fall inte mer än i de flesta "civiliserade" stater idag. Däremot var de - återigen precis som moderna civiliserade stater - totalt fixerade vid saker som Trygghet och Säkerhet. Och i deras värld (som må ha varit lite fyrkantig, men vems världsbild är inte det? Hur mycket koll har vi egentligen på vilka som bor utanför vårt lands gränser?) utgjorde barbarerna ett reellt hot mot denna trygghet. Rädslan var ju nu inte heller helt obefogad, trots allt var det ju barbarerna som sedermera såg till att Rom föll.
Idag har vi nog däremot en lite annan syn på dessa barbarer - vi har uppfunnit den "ädla barbaren". Men precis som den skyddsvärda naturen uppstår den ädla barbaren precis när han inte är ett hot längre, när vi känner oss så trygga i vårt samhälle att vi kan ta det och dess välsignelser för givna. Denna ädla barbar fanns nu i Rom också, till exempel i Tacitus berömda Germania. Men som tidigare sagt bör man vara försiktig med att dra för stora växlar - egentligen några växlar als - på vad en enskild medlem i Roms aristokrati tycker. Det Tacitus skriver hör dessutom hemma i en väldigt speciell kontext: Rom var inte hotat som samhälle, däremot var den romerska överklassen förvekligad och den kunde gärna lära av de moraliskt mer rakryggade barbarerna. Germanerna var alltså i detta avseende inget hot mot den värld i vilken Tacitus och hans likar levde. Då kunde det också passa att tillskriva barbarerna positiva egenskaper. Men på det stora taget var det alltså inte så: barbaren stod för Hotet.
Romarnas syn på barbarerna finns dokumenterad, bokstavligt talat huggen i sten, på det som blivit de mest varaktiga monumenten från deras tid. Men dessa monument som skulle föreviga romarnas segrar över barbarerna är alltså idag närmast kontraproduktiva: vi läser dem i stället som berättelser om det skoningslösa Imperiets övervåld mot försvarslösa grannar. Nog är väl det en historiens ironi?
2 kommentarer:
Det är alltid intressant det där med bilder av det förflutna. Jag har ganska mycket Macchiavelli att tacka för alla mina romerska associationer.
Jo, och så tror jag att det är för oss alla. Svårigheten, och utmaningen, med att studera det antika Rom är att Sanningen Om Romarna - om vi nu någonsin kan nå fram till den - ligger begravd under tjocka lager idéer som under historiens gång formats om antiken, från senantiken till Ridley Scotts Gladiator. Inte gör det saken enklare att även romarna själva mytologiserade sitt eget förflutna.
Skicka en kommentar