Julotta

Jag satt i ett hörn, till höger om altaret, där kören brukar sitta - det är för övrigt en perfekt plats för att se men inte ses; något som ju kan vara en fördel sådär tidigt på morgonen i och med att man om så skulle behövas kan gäspa utan att prästen ser något. Snett ovanför mig det enorma altarskåpet: jag brukar alltid förlora mig i dess fullkomliga myller av figurer och detaljer. Hur många mantimmar tog det egentligen att bygga det - och för vem byggdes det? Alldeles till höger om mig hade jag så en av de två julgranar som så här års släpas in för att flankera altarskåpet, till höger och vänster. Eftersom det är ett kyrkrum är det nu ganska stora granar det handlar om. Jag la märke till att den alldeles bredvid mig höll på att skjuta små ljusgröna skott. Och jag tyckte det var oerhört deprimerande - så meningslöst, i och med att den där granen, vare sig den tvärdör, dör långsamt eller fortsätter skjuta skott, kommer att slängas ut någon gång framemot vintern.

Jag misstänker att jag aldrig kommer att ha julgran, om jag får välja själv. Jag har tydligen lite för stora problem med det här med att såga ned ett träd, släpa in det i huset, ha en massa prydnader i det och efter några veckor slänga ut det. Plastgran? Njae, det känns liksom bara fånigt. Jag skulle kunna ursäkta mitt ställningstagande med att det här med julgran bara är en borgerlig konvention från 1800-talet och så vidare, men det vore bara ett svepskäl. Detta skulle väl i så fall gälla de allra flesta av våra jultraditioner.

Nej, snarare handlar det nog om den här känslan huruvida julen verkligen ska vara en tid då man slösar bort vår omvärld. Till exempel genom att ha julgranar. Men då kan man å andra sidan undra varför jag tydligen inte har några principiella problem med en hel del annat som hör julen till. Till exempel de enorma mängder kött som varje år brukar finnas på vårt julbord.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 10

Idag som omväxling ett av alla de verk från antiken som vi vet har existerat men som sedan tycks har slarvats bort. Detta är särdeles beklagligt eftersom författaren ju är en av den romerska historiens mer gåtfulla gestalter. Icke desto mindre tror jag att vi kan gissa oss till vad som stod i

Historia Rerum Suarum, Sullas självbiografi (förkommen):

Efter att ha avgått som diktator skrev jag en självbiografi, fast den verkar ha kommit bort. Jag kan inte se att det är någon större förlust – människoliv är ju så fasligt ointressanta, eller hur? Har jag satt upp dig på mina proskriptionslistor förresten?

Retrospektivt

Idag ett slags vykort från årets irrfärder. Det återger vad som nog är ett av mina absoluta favoritmotiv från den antika världen. Men vad föreställer motivet, och var finner man det? Rätt svar kommer efter jul.

"Humanism?"

Religioner bör tydligen, enligt somliga anhängare av Humanisterna helst förbjudas överhuvudtaget, på grund av de beklagliga konsekvenser religionen fått genom historien.

Vill Humanisterna genom sitt namnval göra gällande att humanism är liktydigt med en ateistisk livsåskådning? Detta är i så fall rätt stötande för alla dem – jag kanske bör nämna att jag räknar mig själv till deras skara – som anser att religion och humanism inte bara låter sig förenas, utan hör samman på ett självklart sätt. Men: om vi lämnar detta åt sidan så är det väl fullkomligt självklart att religionen är roten till allt ont i världen – på samma sätt som alla möjliga ideologier, vad vi än må kalla dem.

Visst finns det vissa ”ismer” som i sig själva är inhumana (nationalsocialism och fascism ligger ju nära till hans att tänka på här). Men kvarstår inte faktum att det är det sätt på vilket vi följer ideologier, lika ofta som ideologin/religionen vi följer i sig, som utgör faran? Anhängare av alla typer av ”ismer” kan ju i sin hängivenhet (en hängivenhet som ofta betecknas som just ”religiös”) tendera att sluta reflektera kritiskt över vad de egentligen håller på med. Något som sker alldeles för ofta - varvid hängivenheten hotar att slå över i brist på respekt och intolerans gentemot oliktänkande. Den intolerans som i sin tur kan leda till inhumanitet. Och som somliga som kallar sig själva ”humanister” tydligen kan ge uttryck för.

...and I think my head is burning...

Julen närmar sig, men trots det är det vissa saker man måste ta sig samman och hinna med innan dess. Antagligen i ett försök att mana fram den där rätta desperata deadlinestämningen har jag under förmiddagen i princip lyssnat på Nick Caves The Mercy Seat på repeat. Huvudpersonen i texten sitter on death row och väntar på att bestiga Den Där Stolen. Tankar om Gud, Jesus, Skulden och Nåden far runt i huvudet, fortare och fortare: an eye for an eye and a truth for a truth, and I am not afraid to die. Skrämmande, och skrämmande bra.

Morning has broken

Det har börjat bli dags för återblickar över året som gått och det här pratet om jordskalvet i Skåne häromdagen får mig att dra mig till minnes en morgon i somras, då jag lyckades sova mig igenom nästan en hel jordbävning i Turkiet. En morgon vaknade jag av att något tycktes skaka på sängen, som för att väcka mig, lite försiktigt. Jag såg mig om och konstaterade att det var ingen som skakade sängen. Det komiska är nu att jag inte blev nervös, utan mest bara irriterad över att jag hade blivit väckt (ingen hade lyckats med sitt uppsåt). Det hördes inga sirener, inga larm. Alltså bestämde jag mig för att det nog inte fanns någon orsak till oro, och somnade om. Vid frukosten blev jag sen varse för det första att de andra i grävteamet hade varit betydligt mer nervösa och för det andra att jag tydligen hade lyckats sova mig igenom den timme då jordbävningen var som värst. Jag undrar fortfarande om jag var den kallblodige eller den korkade i teamet. Och tänk att dö genom att bli begravd under rasmassorna från ett hotell, enbart på grund av morgontrötthet.

P.S. Tilläggas bör kanske att jordbävningen tydligen var hyfsat kraftig men att vi befann oss rätt långt från epicentrum, som var i havet någonstans vid Rhodos. D.S.

Dreamin´of a white christmas...

...i originalversionen, inklusive nål som dunsar ned på 78-varvaren. Nördigt, ja, men också alldeles ljuvligt, inte minst i dessa mulna tider.

När isoleringen bröts

...är titeln på en bok som legat på mitt skrivbord under gårdagen. Boken handlar om bussbolaget Trafik-aktiebolaget Jönköping-Gränna-Ödeshögs första 25 år och är utgiven 1945. Det är en kanske något högtravande titel på en bok med ett så prosaiskt innehåll, kan man kanske tycka. Men samtidigt är titeln ganska talande.

Såhär i efterhand kan det tyckas som om det fanns en besatthet under 30-40-talen vid det här med kommunikationer. Vem har till exempel inte läst en 30-talsdeckare som handlar om tidtabeller, där det centrala problemet är huruvida mördaren kan ha haft möjlighet att hinna med ett visst tåg från, ska vi säga St. Pancras? Och under senare decennier dyker det upp en våg av minnesskrifter över den här enorma utvecklingen som kollektivtrafiken genomgick. Minneskrifter av den här typen kan behandla ångslupar, busslinjer, spårvägar, m. m – av någon anledning tycks ångbåtar ha varit speciellt omtyckta - allt beskrivet i ett lätt nostalgiskt skimmer.

Idag befinner vi ju oss rätt långt ifrån den där synen på kommunikationerna. I vår tid kan vi ta för givet att vi kan ta oss vart som helst, när som helst. I stället har vi gått varvet runt - vår tids samfärdsmedel har snarast blivit en symbol för allt det som hotar vår värld. Detta genom den globala uppvärmningen, till vilken bilar, billiga flighter osv bidrar med sina utsläpp.

Det är tankeväckande att det inte är alltför länge sen det alltså var precis tvärtom. Då kommunikationerna, kommunikationen som företeelse, sågs som en väg till frihet, till utveckling – som ett sätt att bryta isoleringen. Och är det då inte fortfarande, på många håll, just så? Det kan kanske vara värt att hålla i minnet i klimatdebatten.

Antikens litteratur i sammanfattning, del 9

Denna vecka en skrift, om vilken varje antikhistoriker väl förr eller senare måste bestämma sig för om man vill uppskatta författarens litterära snille eller beklaga det enorma inflytande hans odiskutabelt partiska framställning fortfarande har, nämligen

Tacitus annaler:

Tacitus: Så är det min avsikt att kort berätta om Roms historia under den tid då allting gick åt h-e, utan vrede och partiskhet, vartill anledningarna är mig fjärran. Jag är minsann inte bitter. Vänta förresten, det är jag visst. Jösses vad bitter jag är.

Läsarna: Hörru, skaffa dig ett liv!

”Tankarna, idéerna, lögnen och sanningen”

Trots att jag har varit medlem i Ordfront i bortåt tio år nu har jag under de senaste åren haft något svårt för den debatt som förs i Ordfront Magasin – rätt ofta känns det som om jag förblir medlem i föreningen trots den debatt som där förs, snarare än tack vare den. Alltför mycket som skrivs i Ordfront Magasin tycks nämligen skrivet utifrån en trygg förvissning att författarna aldrig varit i en ansvarig position och aldrig heller kommer att hamna där: de kan därför tryggt stå vid sidan av, titta på, peka och tycka. Och det är ju liksom så mycket enklare att påpeka vad alla andra gör fel. Till exempel i ett sånt här medium – eller hur, medbloggonauter? Jag vet, jag har inte rätt att kasta den första stenen.

Den senaste utgåvan av magasinet är dock ett litterärt magasin, ganska lyckat betitlat OLM. Detta är helt enkelt en lovsång till boken. Bäst är inledningen, där ett antal av Ordfronts skribenter under rubriken ”Varför Böcker?” funderar kring vad boken innebär för dem. Redaktören Johan Berggren skriver i sitt företal under denna rubrik att ”hemsidor, bloggar och SMS i all ära, men de förblir småsyskon. … det är boken som kapslar in tankarna, idéerna, lögnen och sanningen.” Jag tror han har rätt – skulle jag skriva dessa rader om inte alla dessa böcker lärt mig det jag tror mig veta om Det Skrivna Ordets Makt? Och varför läser ni, kära läsare, detta?

Själv tror jag det finns ett annat viktigt skäl – boken kräver ro. Något som blir alltmer sällsynt i vår tillvaro, och därigenom alltmer värdefullt. Tanken med en blogg är ju att den ska gå snabbt att skriva, och att läsa. Det är väl därför bloggen är ett så framgångsrikt medium (och allt fler skriver bloggar), eftersom det motsvarar vår tids attention spans?

Den här texten, till exempel, är skriven för att kunna ögnas igenom på någon minut (jag får erkänna att det är ungefär så mycket tid jag brukar lägga på att läsa blogginlägg).

Hur lång tid har det tagit för er att läsa fram hit?

Boken, däremot, fordrar uppmärksamhet. Men om den ges denna uppmärksamhet kan boken erbjuda en flyktväg, en utväg till…något annat. Som Carl Michael Edenborg uttrycker det i sitt företal: ”De låter mig leva i en så mycket större historia.”

Antikens litteratur i sammanfattning, del 8

I dessa stressade juletider är alltid tidsoptimering angelägen, eller hur? Därför idag ett försök till (mycket) kort sammanfattning av ett verk som väl de flesta av oss gärna vill ha läst, även om man kanske inte nödvändigtvis vill läsa det, nämligen

Iliaden

Akilles: jag är sur.

Patroklos: ahhrgh! Jag är död.

Akilles: Jaha. Nu blev jag ännu mer sur.

(Akilles mördar ihjäl den hästbetvingande Hektor, i ren ilska. Gudarna hejdar Akilles på grund av vårdslöshet i trafik. Trojanerna deppar och begraver Hektor).

Vårt dagliga val giv oss idag

Somliga saker tenderar att bara bli liggande på skrivbordet, eller hur? Somt för att bli åtgärdat ganska fort, eftersom konsekvenserna annars kan bli lite otrevliga (typ räkningar), somt för att bli åtgärdat på lite längre sikt. Och så finns till slut de där papperen som blir lämnade för att (kanske) bli åtgärdade När Tid Finns. Vilket ju i princip är en synonym för Aldrig. I mitt fall gäller detta pensionsinfon.

Med jämna mellanrum hemsöks min brevlåda av kulörta blanketter med info – alltid hållen i den där ganska stereotypt hurtiga tonen – om hur det går med min pension, om hur den mår. Och det är naturligtvis jättebra att ha möjlighet att själv påverka sin pension. Ännu bättre är det att på ett tidigt stadium få koll på hur mycket pension man kommer att få. Problemet är snarare att detta, i alla fall för min del och i alla fall just nu, är att börja lite i fel ända. Det bästa jag kan göra för att få en OK pension, vad jag kan se är att…skaffa ett jobb. Vilket jag jobbar på. Men innan dess känns pensionen efter jobbet helt enkelt inte så prioriterat. Och samtidigt är det lustigt hur jag nästan har lite dåligt samvete över detta – det är som om jag inte gör min medborgerliga plikt.

Det är tillvaron i vårt moderna samhälle i ett nötskal: att ha mer eller mindre obegränsade möjligheter att placera pensionspengar man egentligen inte har. Kafka skulle nicka och småle.

Do they know it´s christmas?

Julwebbradiokanalerna har intagit nätet igen. Av de två kanaler SR har är "klassisk jul” som namnet antyder mer old school och säkra kort, ”bjällerklang” däremot lite mer poppig (Peter Mattei och OD vs Zillah & Totte och Dionne Warwick, ungefär). Men varför så ostiga namn på kanalerna?
För er som vill tänja lite på gränserna finns naturligtvis också AccuRadios myriad av kanaler. I år har man inte mindre än 32 kanaler med bara ”julmusik” och man hotar också öppet med att lägga till en ny varje dag (inklusive sådana som bara spelar olika versioner av en viss låt). I år verkar kanalen "reggae christmas" mest uppiggande. På något sätt är det alltid lika lätt att överdosera på julstämning redan lagom till andra advent.

Tidigt i december...

...noteras, som ett addendum till förra veckans inlägg om Tove Jansson, med stor glädje att Alfabeta har börjat återutge de gamla samlingsbanden med Muminserierna. Julklappar, någon?

Even better than the real thing (take 2)

I dagens SvD omtalas ett fragment av Parthenon som nu återlämnats. Detta är ett av flera liknande ”återlämnanden” som skett på sistone; ett annat fragment som togs från Erechteion återlämnades ju också från Sverige härförleden, likaså har ett återlämnats från Vatikanen och – tydligen – från ett museum på Sicilien.

Det är väl ganska sannolikt att dessa fragment kommer att hamna på hedersplatser i Atens nya Akropolismuseum. Och det är ett spektakulärt museum de hamnar i, det är inget tvivel om den saken. Översta våningen är byggt för att hysa en replika i skala 1:1 av Parthenon och på vägen dit upp ska besökaren passera genom våningar där man ställt ut delar av de arkaiska tempel som föregick de tempel som finns bevarade till vår tid. Utställningarna är till dags dato ännu inte klara. Däremot kan vissa av salarna där utställningarna kommer att byggas beskådas.

Utifrån utgör museet en imponerande anblick. Men när man väl kommer in i huset falnar i alla fall min entusiasm betänkligt. För att komma upp till utställningarna måste man gå uppför en bred ramp. Enligt de textskyltar som står utställda och på vilka intentionerna med museets arkitektur förklaras, ska denna ramp minna om den klättring besökaren av det ”riktiga” akropolis gör upp genom Propyleerna när man bestiger ”den heliga klippan.” Väl uppe i utställningslokalerna kommer besökaren så att kunna möta de ”tidlösa mästerverken” från klippan. Behövs nu verkligen denna närmast pseudoreligiösa inramning av fynden från Atens akropol? Hur blir det med de arkeologiska eller historiska aspekterna – de där irriterande detaljer om vad de där templen faktiskt kan ha stått för eller betytt när de byggdes? Det är svårt att inte få känslan av att sådana aspekter inte bara kommer bort i det nya Akropolismuseet: de kanske överhuvudtaget inte är speciellt intressanta. Akropolismuseet verkar snarast vara byggt för att förse fynden från den heliga klippan med ett nytt vilorum värdigt deras ärevördighet i Det Nya Grekland, alldeles oavsett vad de betydde på 400-talet f. Kr. Det blir ett vilorum där det ”riktiga” Akropolis löper en risk att reduceras till att vara den ”trista förlagan.”

Under hösten fanns på museet en utställning om arkeologiska artefakter som bevisats vara stöldgods och därför återlämnats till Grekland och Italien. Även här lyste den närmast sakrala karaktär man vill ge det antika arvets igenom: på textskyltarna kunde man läsa om de ”moving moments” som uppstod när fragment från reliefer ”återförenades.”

Naturligtvis är det bra att stöldgodsproblematiken tas upp. Problemet ligger snarare i återlämnandet i sig - eller repatrierande, som man talar om på utställningen. För till vem ska sakerna egentligen återlämnas – och är antikt kulturarv något som tillhör alla, eller bara till det moderna Grekland? Alla de där rödfiguriga vaserna som stulits från Italien – och som utgjorde den klara majoriteten av de utställda föremålen – ska de också repatrieras till Grekland (trots att de antagligen exporterades till etruskerna när det begav sig)?

All heder åt de – inte minst de privatpersoner – som återlämnar föremål som tagits från Akropolis. Men jag undrar om de och de som väntar på att ”återfå” fragmenten har riktigt samma agenda.

Den fria forskningen (del 2)

SMB, den flitiga bokklubben för alla som är intresserade av krigshistoria, hade som medlemsbok förra månaden en bok om "Nazitysklands hemliga vapen" (av vilka somliga inte ens då var så där jättehemliga, men det ser ju bra ut i skrift). Texterna är nedtyngda av ett förvirrande myller siffror och tekniska termer som läsaren mer eller mindre förutsätts känna till, vilket ju är rätt vanligt i såna här sammanhang. Icke desto mindre är det rätt fascinerande att ta del av den häpnadsväckande arsenal av mer eller mindre futuristiska militärmanicker som konstruerades i Tyskland framför allt mot slutet av kriget: jetplan (som kom att återfinnas i de flesta flygvapen sisådär en 20 år senare), monsterstridsvagnar, mer eller mindre besynnerliga och pålitliga missiler, Infraröda sikten, med mera.

Det mest fascinerande - som trist nog aldrig riktigt diskuteras - är just det faktum att de flesta av de här prylarna togs fram mot slutet av kriget, i ett läge då det ju redan i praktiken var förlorat. Det är ganska märkvärdigt att tänka sig att man så sent som i februari 1945 höll konferenser då man diskuterade projekteringen av jetplan som skulle kunna bomba USA. Detta säger naturligtvis något om hur fullständigt verklighetsfrämmande (på så många plan) det tredje riket var. Führerns egen besatthet vid superteknologiska Wunderwaffen spelade också en viktig roll.

Men sedan verkar det finnas ytterligare en förklaring: tredje rikets brist på centralstyrning och förekomsten av ett stort antal goda forskare (framför allt ingenjörer, men även fysiker och kemister, med flera), som verkade vid välrenommerade företag och universitet . Dessa verkar ha haft ganska fria händer att, i skarp konkurrens med varandra, utforma sina fantasifulla projekt. Och en tanke börjar gnaga i alla fall i mitt huvud: är det sånt här vår omhuldade fria forskning och "starka forskningsmiljöer" kan leda till? Hur pass viktigt är forskarens ansvar, vid sidan av friheten?

Akademisk indignation...

Igår var det två rätt intressanta reportage som hade en hel del gemensamt på nyheterna. Det första handlade om skolan i Finland, där undervisningen håller mycket hög kvalitet eftersom de bästa studenterna söker sig till lärarutbildningen. Detta trots att lärare inte, som man skulle kunna tro, har högre löner än i Sverige. Förklaringen var i stället att läraryrket helt enkelt har mycket högre status än i Sverige. Men varför har yrket högre status? Den frågan diskuterades aldrig. Det andra inslaget handlade om en djurskötare som med rätt effektiv, lakonisk humor berättade om hur han hade blivit överfallen av en tiger. Men vad hände sen - avlivades tigern eller är den kvar? Är den här djurskötaren rädd/hatisk mot djuret så här efteråt? Ännu en gång bröts inslaget innan det blev riktigt intressant.

Var finns analysen, var finns reflektionen? Och varför har jag en krypande känsla av att jag låter som någon av Jan Berglins seriefigurer?

Ett ödmjukt sällskapsdjur

I går kommenterade domprost Tuulikki Koivonen Bylund i Uppsala domkyrka en krönika PC Jersild skrev tidigare under året. PC Jersild hade där skrivit att kyrkan "förvandlats från en drake till ett sällskapsdjur." Tuulikki kommenterade detta med att det kanske beror på att kyrkan försöker visa mer ödmjukhet nuförtiden - den ödmjukhet som måste vara en av kyrkans viktigaste mål.

Uppsala domkyrka är nu en ganska passande plats att tala om ödmjukhet på, men av ett kanske lite oväntat skäl, nämligen det att kyrkan tog åtminstone 160 år att bygga (vilket är förhållandevis snabbt för att vara ett medeltida katedralbygge). Det innebär att de byggmästare och arbetare som påbörjade bygget aldrig själva fick se arbetet färdigställas. Rimligen visste de om detta. Jag kommer osökt att jämföra med de ekar som på 1830-talet planterades på Visingsö för flottans framtida behov: Domänverket kunde meddela regeringen att ektimret var leveransklart 140 år senare. Ekarna står fortfarande kvar. Är inte dessa exempel på handlingar av ödmjukhet, handlingar i vetskap om att andra kommer att komma efter oss?

Denna insikt - att andra varit före oss och att åter andra kommer efter oss - är väl vilket fall som helst nog så nyttig för oss som ägnar oss åt att studera/beskriva/bedöma/döma historien med hjälp av dess olika typer av kvarlåtenskap. Även det vi skriver idag kommer naturligtvis att bedömas och sorteras in i något av alla de fack vi är så förtjusta att stoppa forskningen i. Synd bara att det inte är speciellt ödmjukt att vara stolt över sin egen oklanderliga ödmjukhet, eller hur? Kan man kanske vara stolt över den på ett väldigt ödmjukt sätt?

Antikens litteratur i sammanfattning, del 7

Det är måndag och vi har fått ett nytt nådens år, men här är allt som vanligt. I och med att vi nu nått den tid på året då julborden hotfullt börjar torna upp sig vid horisonten kan väl inget passa bättre att sticka emellan med än

De re coquinaria (tillskriven Apicius):

Tag i princip vad som helst, blanda ihop med garum, libbsticka, ost, vin, honung, russin och en nyss skjuten beckasin. Peppra och bär in. Party party!

Utgivaren: det där med beckasinen tycks vara ett tillägg av en senare hand.