The tears of a clown

Som de flesta födda på 70-talet, antar jag, är jag uppvuxen åtminstone i någon mån med Eddie Meduza: i 80-talets populärkultur smög denne märklige figur liksom ständigt runt i kulisserna, som en slags ständigt närvarande symbol för den Ultimata Dåliga Smaken. Samtidigt som det var svårt att komma förbi det faktum att en del av de låtar ju faktiskt var lite kul. Om inte annat för att de var så hysteriska, så utstuderat bonniga. Eddie Meduza verkade liksom vara en stor clown.

Den dokumentär om Eddie Meduza som sändes i lördags gav en minst sagt annan bild - en bild av en uppväxt präglad av alkohol, övergrepp och trassliga relationer. En bild av en person som inte kunde klara av motgångar. Som slutade sitt liv ensam, söndersupen och olycklig. Skrattet kommer nog att fastna i halsen i fortsättningen, eller i alla fall följas av någon eftertänksamhet.

Romerska gåtor, del 5

I den sista romerska gåtan (för den här gången i alla fall, fler kanske kommer) sökes en händelse - som ledtråd kan nämnas att denna händelse faktiskt avhandlats tidigare på denna station. Detta naturligtvis nämnt som en uppmuntran till läsarna att läsa igenom även arkiverade blogginlägg - Ni vet ju aldrig vad Ni kan ha missat, eller hur?

I dagens gåta måste vi måste vi börja med att söka oss till rikets obygder. I det område där vi befinner oss hade romarna vid den tid då den efterfrågade händelsen inträffar bedrivit en rätt brutal u-hjälp under det sista tjugotalet år; det här området blev senare föremålet för en annan bekant historiebok som brukas kallas för det första etnografiska verket.

I den händelse vi söker är två huvudpersoner inblandade. Dels en lokal förmåga som långt senare (naturligtvis) kom att ses som en nationell hjälte av hysteriskt nationalistiskt anstuckna landsmän; dels en romare, som antagligen bara hade fått fel jobb. Följderna blev i alla fall enligt alla historiker vådliga; till saken hör att den här händelsen var en sån där sak som verkligen inte inträffade ofta (åtminstone inte om man får tro romarna) och definitivt inte ofta på den skala vi har att göra med här. I alla fall en historiker låter antyda att allt egentligen var vädrets fel. Den herre som vid den tiden styrde Rom reagerade på den här händelsen med att uppmana den tidigare nämnde romerske huvudpersonen att lämna tillbaka några saker. Skälet var väl att man tyckte att de där sakerna var sådana som man verkligen inte borde tappa bort (de återfanns senare).

Till förvirringen hör att man inte vet exakt var den här händelsen inträffade, även om vissa utgrävningar under de senaste åren gör att man nu ändå är ganska säker.

Vilken är händelsen och när inträffade den?

Bonusfråga: ...och vad var det egentligen för fel på vädret?

Addenda

Det blev ingen mer text här idag, men om ni vill kan ni ju alltid läsa det här. Sedan noteras också att The Omnipotent Eye börjat blogga; välkommen till bloggosfären!

Godnattsagor för akademiker, del 7

(VARNING: läsare som är överkänsliga för ordvitsar kan uppleva följande text som stötande)

Det var en gång ett kungarike där det fanns en hemsk och farlig drake, som vaktade på en enorm skatt. Alla forskarna i kungariket var jätterädda för draken och skickade in ansökningar varje år om att få lite pengar från den stora skatten. Men hur de än bönade och bad var det nästa aldrig någon som fick några stålar. Då kom en gästprofessor. Han drog på sig sin skinande akademiska rustning och drog i väg för att möta draken. När han mötte draken sa gästprofessorn: passa dig, för jag har spjutspetskompetens! Då blev draken jätterädd och gav honom anslag till 7 års forskning och en Centre of excellence-titel. Då blev kungen så glad att gästprofessorn fick prinsessan och halva forskningsanslaget också. Sen levde de (eller i alla fall professorn) lycklig i alla sina dagar. Slut!

Att låna ett liv

Jag höll just på att bekanta mig med den lånemobil jag just kvitterat ut eftersom min egen måste lämnas in på service igen (varför denna vaga skuldkänsla över att lämna in något på reparation när det nästan hade varit enklare att bara köpa en ny? Jag hade nu inte gjort det om det inte var för att översynen går på garantin. Men som sagt, varför denna känsla av skuld?). Varvid jag i alla fall såg att Någon hade glömt att tömma mobilen sedan senaste gången en kund lånade den. Inkorg och utkorg var fulla av SMS, adressboken full av okända adresser, bland mina egna som jag just kopierat över till telefonen. Någon Annans mess, någon annans adresser. Det var som om jag på displayen kunde se denna andra, för mig helt okända, persons liv flimra förbi i rubrikform.

Två saker slog mig. Först att jag plötsligt hade möjligheten att stiga rakt in i detta andra liv. Och sedan - hur stor del av våra liv vi egentligen lägger i våra mobiler, dessa manicker i plast som vi köper för 1 kr (mot att vi binder telefonabbonemanget 18 månader till). Det var en märklig och inte speciellt angenäm känsla.

Sedan tryckte jag på "radera".

God morgon, historien

Platsen är en av lädersofforna på Crystal Palace i Tombstone. Han fäster sig speciellt vid två personer i sällskapet - den ena sitter hopkrupen, vaggar lite med kroppen fram och tillbaka och hävdar att han också är svensk. Mitt emot denne sitter en yngre man, med långa slokande mustascher och som talar mycket saktmodigt. Han kan rulla en cigarett utan att det gåra tt uppfatta rörelserna. Så, skriver berättaren, var det tyst och förläget en stund. Sedan säger han som det var - att han hade gått av bussen för Geronimus skull och för namnet på staden: Tombstone.

Jolo (eller Jan Olof Olsson, som han ju egentligen hette) steg alltså av bussen i Tombstone, på jakt efter Den Amerikanska Myten. Redan andra dagen beger han sig till kyrkogården för att spåra upp stadens historier. Och märkliga historier visar det sig finnas gott om på gravstenarna - George Johnsson, hängd av misstag. M. E. Kellogg, dog en naturlig död. Jolo ger sig ut på jakt efter dem samtidigt som han lär känna stadens invånare. Varvid han hittar folks som ser ut som cowboys men inte är det, och folks som är cowboys men varken ser ut eller beter sig som man är van vid att dessa ska se ut. När i slutändan Tombstone arrangerar sitt årliga re-enactment av skottlossningen i OK Corrall spelar Jolo med i rollen som en av skurkarna Wyatt Earp mötte. I sin jakt på skapandet av myten om western kommer han så nära att han själv blir en del av denna mytbildning.

God morgon Vilda Västern, där Jolo berättar om allt detta, är ett fullkomligt briljant frontreportage. Och samtidigt fyller det mig, på ett något överraskande sätt, med något missmod över historikerns uppgift och möjligheter. För vad Jolo visar är att det inte finns något sätt att lära känna andra kulturer eller länder som går upp mot att själv resa dit och Själv Uppleva. Inte minst att lära känna människorna - de människor som alltid, i alla kulturer, länder, Rörelser eller Omvälvande Processer, utgör den minsta kuggen, den viktigaste beståndsdelen. Och som historikern - eller för den delen arkeologen - har så oerhört svårt att besöka.

Romerska gåtor, del 4

Vi söker denna gång en vara som huvudsakligen är känd under två namn. Inom den här varans speciella användningsområde – en mycket central del av tillvaron i vilket samhälle som helst – verkar romarna ha använt den sökta varan till precis allting. Detta kan tyckas underlig tills man får reda på att de helt enkelt använde den här varan på samma sätt som vi idag använder en helt annan, för oss fullkomligt självklar basvara.

Den vara vi söker var man tvungen att tillverka och tillverkning fanns uppenbarligen lite varstans i riket. Det som dessa små industrier väl bör ha haft gemensamt var att de borde vara belägna nära de områden där råvaran inhämtades och att grannarna bör ha klagat.

Den här varan finns inte att få tag i idag; många tycker säkert att det bara är bra. Om man dock vill göra något som fordrar att man använder den brukar de kunniga rekommendera att man tillgriper liknande produkter som numera tillverkas i fjärran Östern (som allt annat). Möjligen kan man dock faktiskt även använda en horribel substans som brukar vara resultatet av vissa ohyggliga och genuint norrländska riter.

Om den sökta varan kan vidare sägas att den i slutet av 1990-talet ska ha påträffats i Konsumversion på Institutionen för klassiska språk i Uppsala. Om detta är sant rör det sig med all sannolikhet om en förfalskning.

Vilken är den sökta varan (och vilka var de två namnen)?

Sak och person

Jag noterar att Phil Spector, musikvärldens antagligen mest legendariske galning (möjligen med Brian Wilson som konkurrent om titeln) till slut fällts i domstol för mord. Spector är en sån där typ som tycks dyka upp med jämna mellanrum, nämligen den som är en en genialisk konstnär och samtidigt motbjudande - i det här fallet rent ut sagt otäck - person. Inte minst musikhistorien är ju full av sådana personer; Wagner ligger väl alltid närmast till hands. Och det är nu enkelt att säga att konsten inte har något med personen att göra, att man kan uppskatta konstverket men fördöma konstnären.

Men i andra fall kan det ju också vara precis tvärtom, att konsten får sin betydelse eftersom, inte trots att, man genom den kan skönja just den där konstnären - och att denna är en person man kan förstå och sympatisera med (i detta fall kan kanske Mozart ligga nära till hands). Kanske är det inte nödvändigt att ha en konsekvent hållning i frågan.

Och kanske är det också just detta, spänningen mellan konstnär och verk, som ger konsten dess laddning?

Godnattsagor för akademiker, del 6

Det var en gång en prinsessa som hette Törnrosa. När hon skulle döpas beslöt kungen att det skulle firas med ett stort symposium. Då bjöd man in tolv Framstående Forskare (eftersom konferensanslaget inte räckte till fler). Då blev den trettonde Framstående Forskaren sur och beslöt sig för att hämnas. En dag lade forskaren en bok i Törnrosas rum. Den hette Outline of a theory of practise. När Törnrosa plockade upp boken och började läsa somnade hon och sov i 100 år. Det var jätteskönt. Slut!

Romerska gåtor, del 3

Svaret på förra veckans gåta var naturligtvis, som flera läsare gissade, Pantheon i Rom! I denna veckas gåta söker vi i stället efter ett citat:

- Den man som levererade den kärnfulla replik vi söker var uppenbarligen klart mer rynkig än i alla fall de senaste av hans företrädare på jobbet. Å andra sidan var han också betydligt mer mentalt tillräknelig, åtminstone än den sista av företrädarna som hade jobbet någon längre tid, denne har gått till historien som mer än lovligt väck (så fick han också sparken).

Upphovsmannen fick inte sitt jobb helt utan svårigheter, utan efter ett lätt kaotiskt år då förhandlingarna om topptjänsterna skett med mer eller mindre blanka vapen, och flera personer innehaft jobbet – dessa personer var faktiskt av ett bestämt antal, och i annalerna fick det här året sitt namn efter detta antal. Innan det året hade vår upphovsman gjort sig känd för vissa uppseendeväckande aktioner i en avlägsen och speciellt bråkig provins – dessa aktioner ledde sedermera till en händelse som betraktats som avgörande inom en av världsreligionerna.

När det gällde det sökta citatets tillkomst rörde det sig dock om mer fredliga, men kanske inte nödvändigtvis trevliga affärer. Upphovsmannens son (denne son och hans lillebror kom båda att efterträda fadern på som chefer för familjeföretaget; den äldre, uppenbarligen mycket förtjänstfulle brodern avgick efter bara några få år, den yngre, mindre begåvade brodern satt dock följdriktigt kvar i alldeles för många år) påpekade att faderns åtgärder i ett visst sammanhang väl var i grövsta laget. Fadern ska då ha hållit fram några föremål av den typ som de just talade om och genmält med den odödliga replik vi nu söker.

Vilket är citatet?

Godnattsagor för akademiker, del 5

Det var en gång två jättefattiga forskare som hette Hans och Greta. De var så fattiga att deras prefekt bestämde sig för att sätta ut dem i skogen. Där kom de fram till ett hus som var byggt av pepparkakor. Det visade sig vara häxans research center for studies in humanities and social sciences! Där stannade de ett år och det enda de behövde göra vara att äta lunch minst en gång om dagen. Vid årets slut hade de jättefeta publikationslistor och blev lektorer innan någon hunnit säga ”cv.” Sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Slut!