Olika historier

En av de böcker jag läste i somras var den tyske prästen och franciskanermunken Gereon Goldmanns självbiografi Tödliche Schatten-tröstendes Licht, till svenska översatt under titeln Genom dödsskuggans dal. Jag blev nyfiken på boken eftersom den handlade om en uttalat kristen tysk soldats upplevelser under andra världskriget. Vilka funderingar kunde en sådan person ha om kriget?

Boken var nu inte riktigt vad jag väntade mig. Goldmanns självbiografi handlar inte alls om andra världskriget, I alla fall inte på så sätt att han diskuterar kriget i sig, dess rätt och fel och så vidare. Nej, boken handlar i stället om Goldmanns väg till prästämbetet och om hur Gud hjälpte honom i hans värv. Kriget är stundtals något som närmast liksom sker i bakgrunden. Goldmann berättar helt enkelt inte alls den historia jag tänkte mig att läsa.

Och plötsligt slår det mig att jag känner igen det här mönstret från nära håll - från de antika historiker jag jobbat med rätt mycket, minst sagt, under en hel del år. Inte heller de berättar de historier jag förväntar mig, eller vill i alla fall, att de ska berätta. Jag förväntar mig att de antika historikerna ska redogöra för och förklara de komplexa historiska skeenden vi ser i antikens historia så här i efterhand; de gör de inte alltid. Och vi blir lika frustrerade varje gång. Men på samma sätt som kriget bara är en bakgrund i Gereon Goldmanns historia - en bakgrund han kanske förväntade sig att läsaren kände till eller åtminstone kunde läsa om på annat håll - är skeendena bara kulisser för de historier de antika historikerna berättar, historier som väldigt ofta handlar om personer och personligheter, snarare än (försök till objektiva förklaringar av) händelser.

Gereon Goldmann redogör för många diskussioner med nazister om kristendomen och den nationalsocialistiska ideologin, diskussioner som Goldmann alltid verkar vinna. I de här diskussionerna levererar Goldmann påfallande ofta långa och oerhört välformulerande repliker. En något skeptisk läsare kan här nog tvivla på att Goldmann verkligen sa sådär; talen verkar ganska tillrättalagda i efterhand. Tanken är antagligen att de ska återge kontentan av vad Goldmann faktiskt sa i de olika diskussionerna. Och här, mer än i något annat avseende, är Goldmann kollega till Tacitus och Suetonius - också de antika historikerna har ju en förmåga att lägga mer eller mindre högstämda tal i historiska personers munnar lite i tid och otid. Det är även hos dem mycket tveksamt om de här talen verkligen är historiska; men det var inte poängen med dem. Det handlade även för dem om att återskapa historiens essens, snarare än dess skeende.

En udda bok som gav helt överraskande perspektiv, alltså. Det är bra att läsa.

The Beautiful South

De gjorde en del av den bästa blue eyed-soul som någonsin spelats in. Kombinerade med några av de fränaste texter som skrivits. Och står för veckans soundtrack.

The truth is out there

Igår såg vi på pilotavsnittet till Arkiv X - jag har inte följt Mulder och Scullys öden och äventyr sedan jag minns inte när (antagligen typ när serien ursprungligen sändes) och jag kan inte säga att jag någonsin följde den regelbundet. Det ska sägas att de serier jag lyckats följa är ganska lätt räknade. I alla fall, vad gäller Arkiv X och pilotavsnittet så har jag inte sett det överhuvudtaget förr. Så det blev ett ganska märkligt återseende.

Den första tanken är att mycket, så här drygt 15 år senare (!!), inte är sådär vansinnigt imponerande. David Duchovny och Gillian Anderson är, i alla fall här, ännu inga större skådisar. Dialogen är stundtals rent tafflig (Mulder: de här ungdomarna måste ha blivit bortrövade av utomjordisar!! Scully: Mulder, det är omöjligt!). Men även motivvalet har fått en viss patina under den tid som förflutit sedan början av 90-talet. Det här med människor som rövas bort av rymdskepp och myndigheter som hemlighåller information har helt enkelt inte riktigt samma sprängkraft längre (men så är ju tematiken från det årtionde då den amerikanske presidentens värsta problem åtminstone stundtals tycks ha handlat om vad han gjorde och inte borde ha gjort med sina praktikanter). Sedan dess har världen fått mer allvarliga saker att tänka på.

Men framför allt känns det här med hemlighållandet, som var ett så centralt tema i serien, på ett förunderligt sätt som en relik från historien. Om Mulder och Scully hade varit verksamma idag hade de bara laddat upp de bilder de tar på olika saker myndigheterna vill hemlighålla till internet via sina mobiltelefoner. Och den cigarettrökande mannen och hans kolleger hade antagligen låtit dem hållas, väl medvetna om att internet är så överlastat med information av alla möjliga slag att webben är det säkraste stället man kan låta saker försvinna på. Det har onekligen hänt en del.

Idag...

fyller Arvo Pärt 75 år. Visst är det väl trevligt med det där Polar Music Prize, men innan Pärt får det tycker jag att de inte riktigt sköter sitt jobb på ett vettigt sett. Om ni vill bekanta er närmare med jubilaren, som SvD sympatiskt nog uppmärksammar, kan ni läsa det här. Eller lyssna på det här.