...fanns det i gamla Sverige åtminstone på 1800-talet. Åtminstone tyckte de det själva. Om detta skrev de sånger, flera stycken till och med. Den - välförtjänt - borglömda andra versen på Studentsången är en relik från denna tid; de som haft erfarenhet av körsång i akademiska miljöer är kanske även mer eller mindre angenämt välbekant med örhängen som Stå stark, du ljusets riddarvakt och Dåne liksom åskan, bröder.
Men detta är alltså bara fragment av en långt större "sångskatt" som erbjuder en fantastisk inblick i en tid och dess ideal. Om detta har Hanna Enefalk, historiker vid härvarande universitet, skrivit en doktorsavhandling, betitlad En patriotisk drömvärld. Musik, nationalism och genus under det långa 1800-talet. Hanna försvarar sin avhandling i morgon; undertecknad gör tummen upp!
torsdag 23 oktober 2008
Världen i ett Seychellnötskal
Somliga kallar det Augsburgska konstskåpet för "världens åttonde underverk"; även om man kanske inte behöver ta till sådana beskrivningar är det i alla fall ett fullständigt fascinerande föremål. Det konstruerades av en viss Philip Hainhofer, en mångsysslare i Augsburg som vi idag antagligen hade beskrivit som en entreprenör. Denne entreprenörs affärsidé var att tillverka en typ av möbler som idag kallas konstskåp; det skåp som idag står i Uppsala är ett av de sex man vet konstruerades under Hainhofers ledning. Det har beräknats att ett 30-tal hantverkare arbetade med att konstruera detta skåp och dess inventarier under sex år på 1620-talet; Hainhofers roll i sammanhanget var väl närmast att samordna dessa resurser.
Det speciella med detta skåp är nu att det är komplett: alla de saker som hör till skåpet finns fortfarande kvar. Och det som gör detta viktigt är att skåpets själva funktion var att utgöra ett slags universum i miniatyr - det bar på en föremålssamling, som på olika symboliska sätt skulle symbolisera hela den kända världen, det av naturen skapade och det av människan skapade. I skåpets gömmor finns därför allt från ett mekaniskt piano till en mumifierad krokodil. Hela skapelsen kröns av en pokal gjord av en Seychellnöt: den var antagligen skåpets mest värdefulla inventarium åtminstone när skåpet byggdes. Vid den tiden hade Seychellerna nämligen inte upptäckts. Så de nötter som där växer fick man bara tag i när de flöt i land någon annan stans i världen och då visste ingen var de kom ifrån: somliga trodde att nötterna växte på enorma träd på havets botten.
Augsburgska konstskåpet tar nu steget in i den moderna tiden i och med att en virtuell utställning om konstskåpet öppnas. I denna utställning ska man kunna företa en färd genom skåpet, dess gömmor och skrymslen och bland alla de saker som ryms däri. På så sätt kommer skåpet att bli mycket mer tillgängligt i den virtuella världen än IRL. Utställningen öppnar på Museum Gustavianum i morgon klockan 11. Be there!
Det speciella med detta skåp är nu att det är komplett: alla de saker som hör till skåpet finns fortfarande kvar. Och det som gör detta viktigt är att skåpets själva funktion var att utgöra ett slags universum i miniatyr - det bar på en föremålssamling, som på olika symboliska sätt skulle symbolisera hela den kända världen, det av naturen skapade och det av människan skapade. I skåpets gömmor finns därför allt från ett mekaniskt piano till en mumifierad krokodil. Hela skapelsen kröns av en pokal gjord av en Seychellnöt: den var antagligen skåpets mest värdefulla inventarium åtminstone när skåpet byggdes. Vid den tiden hade Seychellerna nämligen inte upptäckts. Så de nötter som där växer fick man bara tag i när de flöt i land någon annan stans i världen och då visste ingen var de kom ifrån: somliga trodde att nötterna växte på enorma träd på havets botten.
Augsburgska konstskåpet tar nu steget in i den moderna tiden i och med att en virtuell utställning om konstskåpet öppnas. I denna utställning ska man kunna företa en färd genom skåpet, dess gömmor och skrymslen och bland alla de saker som ryms däri. På så sätt kommer skåpet att bli mycket mer tillgängligt i den virtuella världen än IRL. Utställningen öppnar på Museum Gustavianum i morgon klockan 11. Be there!
onsdag 22 oktober 2008
Enjoy the silence
Det är alltså ett problem, detta med att forntidens människor ständigt och jämt tycks saknas: det betyder att forskaren blir tvungen att försöka att rekonstruera dem, vilket nu kan ställa vissa krav på ens fantasi. Men detta kan ju också vändas till något positivt – där kunskap saknas finns ju ett större utrymme för fantasin: man kan göra De Försvunna till, tja, lite vad man vill att de ska vara/ha varit.
Ett ganska bra exempel på detta är etruskerna – ett folk som i princip bara tycks ha lämnat efter sig nekropoler som är allt en ruinromantiker kan begära (och lite till), märkliga målningar av uppsluppna gästabud, konstiga namn (var och varannan etrusk tycks ju ha hetat något i stil med Larth Fufluflu) och hemlighetsfullt leende porträtt. Samt - och det är väl däri problemet ligger - få, korta och svårtolkande inskrifter.
En av dem som lät sig fascineras av etruskerna var D.H. Lawrence, som kuskade runt i Etrurien på 1920-talet. Detta var under den tid då fascisterna just hade tagit över och det är ganska uppenbart att de nitiska svartskjortorna inte alltid var direkt överdrivet gästfria. Trots detta kunde Lawrence försjunka i etruskernas gravmålningar (ständigt dessa gravar!) och se ett glatt folk som dansade och log och som brutalt hade kuvats av de ondskefulla romarna; det gjorde ju inte saken bättre för bedömningen av romarna att fascisterna såg sig själva som romarnas arvtagare.
Men vad visar då etruskernas gravmålningar – deras verklighet, eller en tillvaro de drömde om i livet efter detta? Lawrences ibland mer än lovligt flummiga utläggningar om de dansande och sexuellt otvungna etruskerna säger kanske något om dem. Men jag är ganska övertygad om att de säger betydligt mer om Lawrence och det viktorianska Englands sexualmoral.
Efter Lawrence har etruskerna med jämna mellanrum uppdaterats. En utställning i början av 90-talet, talade nog kallad The Etruscans and Europe visade upp etruskerna som de första ”sanna européerna” och i Sybille Haynes Etruscan civilization: a cultural history (London 2000) har det upptäckts att etruskerna – ta daa! – var en av civilisations första verkligt kosmopolitiska/globaliserade kulturer. Var och en kan, precis som Lawrence, hitta sin alldeles egen etrusk. Allt medan etruskerna själva fortsätter att le så där hemlighetsfullt. Det tycks onekligen som om det smartaste de någonsin gjorde var att hålla tyst.
Ett ganska bra exempel på detta är etruskerna – ett folk som i princip bara tycks ha lämnat efter sig nekropoler som är allt en ruinromantiker kan begära (och lite till), märkliga målningar av uppsluppna gästabud, konstiga namn (var och varannan etrusk tycks ju ha hetat något i stil med Larth Fufluflu) och hemlighetsfullt leende porträtt. Samt - och det är väl däri problemet ligger - få, korta och svårtolkande inskrifter.
En av dem som lät sig fascineras av etruskerna var D.H. Lawrence, som kuskade runt i Etrurien på 1920-talet. Detta var under den tid då fascisterna just hade tagit över och det är ganska uppenbart att de nitiska svartskjortorna inte alltid var direkt överdrivet gästfria. Trots detta kunde Lawrence försjunka i etruskernas gravmålningar (ständigt dessa gravar!) och se ett glatt folk som dansade och log och som brutalt hade kuvats av de ondskefulla romarna; det gjorde ju inte saken bättre för bedömningen av romarna att fascisterna såg sig själva som romarnas arvtagare.
Men vad visar då etruskernas gravmålningar – deras verklighet, eller en tillvaro de drömde om i livet efter detta? Lawrences ibland mer än lovligt flummiga utläggningar om de dansande och sexuellt otvungna etruskerna säger kanske något om dem. Men jag är ganska övertygad om att de säger betydligt mer om Lawrence och det viktorianska Englands sexualmoral.
Efter Lawrence har etruskerna med jämna mellanrum uppdaterats. En utställning i början av 90-talet, talade nog kallad The Etruscans and Europe visade upp etruskerna som de första ”sanna européerna” och i Sybille Haynes Etruscan civilization: a cultural history (London 2000) har det upptäckts att etruskerna – ta daa! – var en av civilisations första verkligt kosmopolitiska/globaliserade kulturer. Var och en kan, precis som Lawrence, hitta sin alldeles egen etrusk. Allt medan etruskerna själva fortsätter att le så där hemlighetsfullt. Det tycks onekligen som om det smartaste de någonsin gjorde var att hålla tyst.
tisdag 21 oktober 2008
...like tears in rain
Arkeologi handlar om ting. Men inte bara om ting, utan om människor, som vi försöker nå, genom de ting de lämnat efter sig. Det är alltså i arkeologin ständigt något som saknas – de människor som befolkat de världar vi försöker rekonstruera, vilkas kvarlåtenskap vi försöker pussla ihop.
Kanske blir detta inte tydligare någonstans än vid utgrävningen av en plundrad grav. Vem låg i graven? Utan personen som begravdes där är graven bara ett tomt hål, ett utklingat eko av något som Varit. Om vi inte känner personen som låg i graven – eller har den personen kvar och alltså inte ens vet vad för slags människa som legat här – är graven bara en skugga av ett skeende. Vem begravdes där? Var den personen älskad? Saknad, sörjd? Eller helt enkelt bara död? När skedde begravningen – en vacker vårdag, eller en bister vinterdag? Grät någon, och i så fall vem? All those moments, för att citera Roy Batty, will be lost in time, like tears in rain. Precis som allting utom en försvinnande liten del av historiens alla öden och drömmar utslocknar och försvinner, och kommer att försvinna. På ett sätt är det en ganska vacker tanke.
På spaning efter de lik som flytt.
P.S. Och apropå dem som inte längre är med oss är väl det här ett värdigt minne av Grant McLennan som även han, hastigt och oväntat, lämnade oss för några år sedan. Somliga ögonblick dröjer sig, trots allt, kvar. D.S.
Kanske blir detta inte tydligare någonstans än vid utgrävningen av en plundrad grav. Vem låg i graven? Utan personen som begravdes där är graven bara ett tomt hål, ett utklingat eko av något som Varit. Om vi inte känner personen som låg i graven – eller har den personen kvar och alltså inte ens vet vad för slags människa som legat här – är graven bara en skugga av ett skeende. Vem begravdes där? Var den personen älskad? Saknad, sörjd? Eller helt enkelt bara död? När skedde begravningen – en vacker vårdag, eller en bister vinterdag? Grät någon, och i så fall vem? All those moments, för att citera Roy Batty, will be lost in time, like tears in rain. Precis som allting utom en försvinnande liten del av historiens alla öden och drömmar utslocknar och försvinner, och kommer att försvinna. På ett sätt är det en ganska vacker tanke.
På spaning efter de lik som flytt.
P.S. Och apropå dem som inte längre är med oss är väl det här ett värdigt minne av Grant McLennan som även han, hastigt och oväntat, lämnade oss för några år sedan. Somliga ögonblick dröjer sig, trots allt, kvar. D.S.
måndag 20 oktober 2008
Addenda
Trollflöjten kan sannerligen bli hur fel som helst: om man sätter upp den "på det sätt som det anstår Den Stora Operakonsten" kan det bli något av det fånigaste man kan se. Däremot, om den görs på ett opretentiöst sätt, som det folklustspel det är, kan det å andra sidan bli ganska underbart. Detta lyckas Operafabriken, i mitt tycke, med till fullo. Deras uppsättning är charmig och rar, och för ett framförande av just Trollflöjten är det ungefär det bästa betyg som i alla fall jag kan ge. Operafabriken är igång nästa helg också, så se till att ta er dit!
För övrigt noteras idag med något vemod att soulmusikens urkraft, Levi Stubbs, har lämnat oss. Tack för allt!
För övrigt noteras idag med något vemod att soulmusikens urkraft, Levi Stubbs, har lämnat oss. Tack för allt!
Antikens litteratur i sammanfattning, del 4
Det är äntligen måndag! Finns det något bättre sätt att börja veckan än med något som redan ser ut att ha blivit (ytterligare) en dålig vana? Antagligen. Icke desto mindre, denna vecka, en annan kär lunta, nämligen Xenofons sedelärande vandringssägen:
Anabasis (a.k.a. There, and back again)
10 000 spartaner marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till och så går de över en flod med vatten upp till armhålorna och så marscherar de lite till (tanken är, uppenbarligen, att hjälpa en persisk prins att bli stormufti). Så blir det ett fältslag. Spartanerna spöar (naturligtvis) skiten ur fienden. Problemet är bara att deras arbetsgivare råkar dö i slaget.
Xenofon: Jaha…vad gör vi nu?
Spartanerna: Vi marscherar välan tillbaka.
De 10 000 spartanerna marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till, fast åt andra hållet den här gången.
Spartanerna (efter MÅNGA parasanger): Havet! Havet!
Anabasis (a.k.a. There, and back again)
10 000 spartaner marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till och så går de över en flod med vatten upp till armhålorna och så marscherar de lite till (tanken är, uppenbarligen, att hjälpa en persisk prins att bli stormufti). Så blir det ett fältslag. Spartanerna spöar (naturligtvis) skiten ur fienden. Problemet är bara att deras arbetsgivare råkar dö i slaget.
Xenofon: Jaha…vad gör vi nu?
Spartanerna: Vi marscherar välan tillbaka.
De 10 000 spartanerna marscherar och så marscherar de lite till och så marscherar de och så marscherar de några parasanger till, fast åt andra hållet den här gången.
Spartanerna (efter MÅNGA parasanger): Havet! Havet!
fredag 17 oktober 2008
Reclaim the stage
Ni som är Uppsalabaserade har - hoppas jag - inte undgått att lägga märke till Operafabrikens uppsättning av Trollflöjten som fortsätter denna helg. Opera, som väl oftast förknippas med stora scener, kända stjärnor och "finkultur" i största allmänhet, spelas här av en ensemble bestående till allra största delen av amatörer, i en skolaula. Det är ett oerhört lovvärt initiativ - Operafabriken visar att opera kan göras på ett avslappnat och opretentiöst sätt (utan att man för den skull skulle behöva göra avkall på kvaliteten: det jag hört och sett om uppsättningen lovar mycket gott). Och måste inte all kultur, i grunden, drivas av entusiasm?
Sedan är det också rätt passande att man väljer att ge Trollflöjten - Mozart skrev ju denna sin sedelärande historia om Papageno, nattens drottning, Sarastro med flera och deras diverse förehavanden, inte för en kunglig scen eller för några uppburna stjärnor, utan för herr Schikaneders ensemble som huserade i en teater i Wiens förorter. Alltnog: Operafabrikens uppsättning av Trollflöjten ges till exempel i morgon på Katedralskolan. Hoppas vi ses där!
Sedan är det också rätt passande att man väljer att ge Trollflöjten - Mozart skrev ju denna sin sedelärande historia om Papageno, nattens drottning, Sarastro med flera och deras diverse förehavanden, inte för en kunglig scen eller för några uppburna stjärnor, utan för herr Schikaneders ensemble som huserade i en teater i Wiens förorter. Alltnog: Operafabrikens uppsättning av Trollflöjten ges till exempel i morgon på Katedralskolan. Hoppas vi ses där!
Deconstructing Joe
Det är rätt kul att kunna se, i realtid så att säga, hur myter konstrueras. vanligen får ju historiker bena upp dem i efterhand: ni vet, Robin Hood hette med all sannolikhet inte Robin Hood, det finns inga belägg som stöder tesen att han verkligen huserade i Sherwoodskogen, han såg med all sannolikhet inte ut som Errol Flynn, osv.
Joe the plumber som hastigt och lustigt blev ett affischnamn i ni-vet-vilken valrörelse har nu utsatts för en liknande dekonstruktion: han heter inte Joe, han är uppenbarligen inte rörmokare (i alla fall inte auktoriserad sådan) och han kommer uppenbarligen inte, som han själv ansåg, att förlora på Barack Obamas politik. Det är intressant hur snabbt det trots detta gick att förvandla Joe/Samuel till en symbol: Joe the plumber behövdes i valrörelsen, alltså hade man sannolikt uppfunnit honom om han nu inte hade framträtt självmant. Och när han nu alltså framträdde föll det sig naturligt att skarva lite: det gäller ju att kunna berätta en bra story.
Joe the plumber som hastigt och lustigt blev ett affischnamn i ni-vet-vilken valrörelse har nu utsatts för en liknande dekonstruktion: han heter inte Joe, han är uppenbarligen inte rörmokare (i alla fall inte auktoriserad sådan) och han kommer uppenbarligen inte, som han själv ansåg, att förlora på Barack Obamas politik. Det är intressant hur snabbt det trots detta gick att förvandla Joe/Samuel till en symbol: Joe the plumber behövdes i valrörelsen, alltså hade man sannolikt uppfunnit honom om han nu inte hade framträtt självmant. Och när han nu alltså framträdde föll det sig naturligt att skarva lite: det gäller ju att kunna berätta en bra story.
På jakt efter det romerska stadslivet
Mary Beard kommenterar det faktum att lokala italienska myndigheter försöker marknadsföra Ostia som "det nya Pompeji." Det är ett lovvärt initiativ, eftersom det rimligen bara är en tidsfråga innan man har nått gränsen för hur mycket turister Pompeji överhuvudtaget klarar av att svälja på en dag. Om man vill vara en smula mer cynisk så skulle det väl också ligga i den italienska statens intresse att försöka dirigera bort turister från Neapeltrakten; området har ju inte direkt gett Italien någon bättre publicitet under senaste åren.
Mary Beard medger nu att Ostia är sevärt. Det är, som sagt, inte lika mycket turister där som i Pompeji. Ostia är dessutom bra mycket enklare att ta sig till eftersom det ligger en inte alltför lång resa med lokaltåget från Rom. Dessutom får man en känsla för det romerska storstadslivet eftersom de höghus som finns i Ostia är de bäst bevarade överhuvudtaget. Men, "Pompeii, it isn't": i Ostia, menar Mary Beard, finns inte den där känslan av dagligt liv med alla dess små detaljer, eller av en stad som bara tycks ha blivit övergiven.
Det ligger förvisso något i detta - i Pompeji finns ett sense of drama som i alla fall inte jag har sett någon annanstans: man ser staden, man ser vulkanen och vet att allt utplånades på en dag. Och det ligger något magiskt i att gå runt bland ruinerna, inte minst när eftermiddagssolen får skuggorna att börja krypa fram över gatstenarna. Ruinerna av Ostia, däremot, utgör kvarlevor från hela den romerska historien, från republiken till senantiken, från tidiga befästningsmurar till tidigmedeltida brunnar som byggts av gamla amforor, mitt på gatan, när akvedukterna förstördes. Man kan i Ostia även se hur kosmopolitiskt Rom var. Köpmän från medelhavets alla hörn hade sina kontor runt ett stort torg: golvmosaiker visar varifrån de kom. Det fanns också tempel för medelhavsvärldens alla möjliga mer eller mindre besynnerliga kulter runt om i staden.
Men framför allt kan besökaren i Ostia röra sig nästan obehindrat. I Pompeji tenderar besökaren att bli hänvisad till ett fåtal - ganska smala - gator, utefter vilka man i princip mest ser stängda dörrar. De flesta turistgrupper tycks också röra sig i en ganska liten del av staden, från forum, förbi den famösa bordellen med dess odygdiga bilder (denna inrättning måste, på sitt sätt, vara världens mest besökta i sitt slag) och till den stora teatern. I Ostia kan man däremot ströva runt nästan överallt precis som man vill, i timmar. Därigenom blir Ostia en plats man själv kan upptäcka (och återupptäcka, i och med att det ligger så nära Rom). För min del föredrar jag det.
Ostia - på väg mot storstaden.
Mary Beard medger nu att Ostia är sevärt. Det är, som sagt, inte lika mycket turister där som i Pompeji. Ostia är dessutom bra mycket enklare att ta sig till eftersom det ligger en inte alltför lång resa med lokaltåget från Rom. Dessutom får man en känsla för det romerska storstadslivet eftersom de höghus som finns i Ostia är de bäst bevarade överhuvudtaget. Men, "Pompeii, it isn't": i Ostia, menar Mary Beard, finns inte den där känslan av dagligt liv med alla dess små detaljer, eller av en stad som bara tycks ha blivit övergiven.
Det ligger förvisso något i detta - i Pompeji finns ett sense of drama som i alla fall inte jag har sett någon annanstans: man ser staden, man ser vulkanen och vet att allt utplånades på en dag. Och det ligger något magiskt i att gå runt bland ruinerna, inte minst när eftermiddagssolen får skuggorna att börja krypa fram över gatstenarna. Ruinerna av Ostia, däremot, utgör kvarlevor från hela den romerska historien, från republiken till senantiken, från tidiga befästningsmurar till tidigmedeltida brunnar som byggts av gamla amforor, mitt på gatan, när akvedukterna förstördes. Man kan i Ostia även se hur kosmopolitiskt Rom var. Köpmän från medelhavets alla hörn hade sina kontor runt ett stort torg: golvmosaiker visar varifrån de kom. Det fanns också tempel för medelhavsvärldens alla möjliga mer eller mindre besynnerliga kulter runt om i staden.
Men framför allt kan besökaren i Ostia röra sig nästan obehindrat. I Pompeji tenderar besökaren att bli hänvisad till ett fåtal - ganska smala - gator, utefter vilka man i princip mest ser stängda dörrar. De flesta turistgrupper tycks också röra sig i en ganska liten del av staden, från forum, förbi den famösa bordellen med dess odygdiga bilder (denna inrättning måste, på sitt sätt, vara världens mest besökta i sitt slag) och till den stora teatern. I Ostia kan man däremot ströva runt nästan överallt precis som man vill, i timmar. Därigenom blir Ostia en plats man själv kan upptäcka (och återupptäcka, i och med att det ligger så nära Rom). För min del föredrar jag det.
Ostia - på väg mot storstaden.
onsdag 15 oktober 2008
Du sköna nya ingenjörsvärld
Masurien är nog ett ganska okänt hörn av världen för de flesta svenskar. Den historiskt bevandrade känner möjligtvis till Tyska Ordens äventyr i området under medeltiden (jag har tidigare skrivit om detta här); kanske är även de två slagen runt de Masuriska sjöarna under första världskriget bekanta. Men i området finns även en skapelse så märklig att den tydligen befunnits värd att tas med på Unescos världsarvslista. Det rör sig om den så kallade Elblagkanalen, eller Oberländischer Kanal som den hette när den byggdes under första halvan av 1800-talet. I området där kanalen byggdes var lutningen för kraftig för att man skulle kunna bygga vanliga slussar, så alltså kom man på ett mer originellt system. På den plats där en vanlig kanal skulle ha en sluss börjar i Elblagkanalen i stället ett järnvägsspår. På detta järnvägsspår åker något som ser ut som en stor korg fram och tillbaka. Båtar som tuffar fram i kanalen åker in i korgen, surras fast och åker upp, på järnvägen, på land. Sedan fraktas båten, på spåret, nedför en backe och ned i kanalen igen, varpå båten lättar ankar från korgen och tuffar vidare. Det hela går mycket långsamt och är relativt händelselöst. Icke desto mindre är detta med att åka i en båt, som åker i en stor korg, på en järnväg, på torra land, en ganska surrealistisk men rätt trevlig upplevelse. Den kommentar jag brukar få är något i stil med: jag förstår inte riktigt hur det går till, men det låter underbart. Och tja, ungefär så är det.
Elblagkanalen är idag mest en kuriositet, och de båtar som trafikerar kanalen är turistbåtar: den sträcka som det tar en halv dag att åka med kanalbåten kan man klara av på ca en timme med vanlig buss. Och samtidigt som denna märkliga vattenväg är en nog så rogivande turistupplevelse är den också ett lite vemodigt eko från en tid då ingenjören var framtidens man och snart sagt alla problem verkade kunde lösas med gjutjärn, bultar och snurrande hjul.
I båten, nedför backen.
Elblagkanalen är idag mest en kuriositet, och de båtar som trafikerar kanalen är turistbåtar: den sträcka som det tar en halv dag att åka med kanalbåten kan man klara av på ca en timme med vanlig buss. Och samtidigt som denna märkliga vattenväg är en nog så rogivande turistupplevelse är den också ett lite vemodigt eko från en tid då ingenjören var framtidens man och snart sagt alla problem verkade kunde lösas med gjutjärn, bultar och snurrande hjul.
I båten, nedför backen.
tisdag 14 oktober 2008
Antikens litteratur i sammanfattning, del 3
Hur länge skall jag fortsätta att pröva edert tålamod? Tja, ända tills ni börjar kasta saker på mig eller jag får slut på idéer...idag - med en dags fördröjning på grund av en angelägen deadline - en annan gammal god vän, nämligen ingen mindre än Julle själv:
De bello gallico
Caesar: Hela Gallien är delat i tre delar. Ni-vet-vem erövrade allihopa. Det var rätt omständigt, men det gick. Han slog Britannierna också, lite grann. Sen byggde han en bro över Rhen och spöade germanerna. De är rätt coola, germanerna. Där finns det älgar. De har inga knän, kan ni tänka er? Fast sen gjorde gallerna uppror. Men då…
Läsaren: Ja ja. Men jag fattar fortfarande inte hur den där bron såg ut.
De bello civili
Caesar: jag har absolut inget emot Pompejus. Jag lovar, han var min idol när jag var liten. Och Pompejus soldater, de är också jättefina killar allihopa, jag skulle med glädje ha dem i MIN armé (ni fattar vinken, va?). Men alltså, när Pompejus underhuggare är så otroligt härsklystna och maktgalna och envisas med att föra krig mot STATEN och FOLKET så måste jag (jag menar han) ju göra nåt, eller hur? Man har ju faktiskt sitt ansvar.
Läsaren: Men alltså, var det inte du som började?
De bello gallico
Caesar: Hela Gallien är delat i tre delar. Ni-vet-vem erövrade allihopa. Det var rätt omständigt, men det gick. Han slog Britannierna också, lite grann. Sen byggde han en bro över Rhen och spöade germanerna. De är rätt coola, germanerna. Där finns det älgar. De har inga knän, kan ni tänka er? Fast sen gjorde gallerna uppror. Men då…
Läsaren: Ja ja. Men jag fattar fortfarande inte hur den där bron såg ut.
De bello civili
Caesar: jag har absolut inget emot Pompejus. Jag lovar, han var min idol när jag var liten. Och Pompejus soldater, de är också jättefina killar allihopa, jag skulle med glädje ha dem i MIN armé (ni fattar vinken, va?). Men alltså, när Pompejus underhuggare är så otroligt härsklystna och maktgalna och envisas med att föra krig mot STATEN och FOLKET så måste jag (jag menar han) ju göra nåt, eller hur? Man har ju faktiskt sitt ansvar.
Läsaren: Men alltså, var det inte du som började?
fredag 10 oktober 2008
My October Symphony
Häromhelgen satt jag och slötittade på DVD-utgåvan av Pet Shop Boys Performance, den konsertfilm de gjorde under en turné 1991. Konsertupplägget var minst sagt ambitiöst och skulle löst beskriva två popstjärnors livsöde, från ångestfylld skolgång över superstjärnestatus ända till Slutet. De olika låtarna - man får väl nästan tala om dem som nummer i detta sammanhang - var mer eller mindre spektakulärt inscenerade och koreograferade med dansare och skådespelare i fantasifulla kreationer. Och så, mitt ibland dem, herrar Tennant & Lowe, som ibland inte riktigt verkade ha något att göra. Låten My October Symphony insceneras till exempel med rysk revolutionsestetik: rött ljus, röda fanor och ett gäng arbetare som beväpnade med hammare och skära ger sig på huvudet från ett enormt porträtt av Stalin.
DVDns kommentarspår är rätt kul - det är uppenbart att Neil Tennant och Chris Lowe inte hade sett filmen på ett bra tag och det blir flera glada och överraskade skratt (jaså, såg det ut så där!). Vid ett tillfälle blir Chris Lowe så generad över ett dansnummer han medverkade i att han lämnar rummet (varvid Neil Tennant glatt meddelar tittarna att Chris faktiskt har gått ut). Och om just My October Symphony kommenterar Neil något torrt att "ja, det var ju den här scenen ingen begrep, framför allt inte kritiker i U.S.A."
Hur ska man nu tolka den här scenen? Som en allegorisk kommentar över hur revolutionens barn förr eller senare alltid tenderar att ge sig på dess fäder? Djuraffärspojkarna verkar i alla fall inte vara speciellt intresserade av att tillhandahålla något facit. Jag, för min del, begär inte heller något; jag har alltid gillat konstnärer som inte känner något behov av att analysera sina egna verk.
Shall I rewrite
or revise
my October symphony?
Or as an indication
change the dedication
from revolution
to revelation?
P.S. I fall ni undrar: numret finns - naturligtvis - även på Youtube. D.S.
DVDns kommentarspår är rätt kul - det är uppenbart att Neil Tennant och Chris Lowe inte hade sett filmen på ett bra tag och det blir flera glada och överraskade skratt (jaså, såg det ut så där!). Vid ett tillfälle blir Chris Lowe så generad över ett dansnummer han medverkade i att han lämnar rummet (varvid Neil Tennant glatt meddelar tittarna att Chris faktiskt har gått ut). Och om just My October Symphony kommenterar Neil något torrt att "ja, det var ju den här scenen ingen begrep, framför allt inte kritiker i U.S.A."
Hur ska man nu tolka den här scenen? Som en allegorisk kommentar över hur revolutionens barn förr eller senare alltid tenderar att ge sig på dess fäder? Djuraffärspojkarna verkar i alla fall inte vara speciellt intresserade av att tillhandahålla något facit. Jag, för min del, begär inte heller något; jag har alltid gillat konstnärer som inte känner något behov av att analysera sina egna verk.
Shall I rewrite
or revise
my October symphony?
Or as an indication
change the dedication
from revolution
to revelation?
P.S. I fall ni undrar: numret finns - naturligtvis - även på Youtube. D.S.
torsdag 9 oktober 2008
Apropå ni-kan-säkert-gissa-vad...
Finns det något sätt att reagera på valet av Nobelpristagaren i litteratur som inte känns skruvat? "Aha, äntligen!" framstår ju som ganska stroppigt, försåvitt man inte heter Gert Fylking eller verkligen är extremt insatt i Den Moderna Litteraturen. Och de flesta av oss är ju, tja, varkendera. Denna reaktions motsats ("Pfff! Känner jag inte till") kan också framstå som rätt pretentiös, som om man vill markera sin självständighet genom ett demonstrativt avståndstagande. Jan Berglin kommenterade (naturligtvis) de här olika attityderna på sitt oefterhärmliga sätt nån gång på 90-talet. Men i alla fall, varför inte pröva denna enkla variant: "Nej, jag kände inte till Jean-Marie Le Clézio, men han är säkert läsvärd." Man ska, när allt kommer omkring, inte göra saker och ting onödigt komplicerade.
måndag 6 oktober 2008
Antikens litteratur i sammanfattning, del 2
Mitt försök att sammanfatta Vergilii opera fick ett ganska entusiastiskt mottagande, vilket naturligtvis är glädjande. Idag därför ett försök till sammanfattning av min gamle vän Marcus Tullius Ciceros retoriska gärning:
Första talet mot Catilina
Hur länge skall jag, Marcus Tullius CICERO (världens främste talare, men det vet ni redan) fortsätta att pröva ert tålamod? Jo, till dess att ni inser hur ELAK Catilina är och hur HEROISK jag är som räddat er från hans ONDA påhitt!!
Senaten: OK, tack. Catilina har stuckit. Kan du sluta nu?
Alla de andra talen
Medborgare! Så har vi då till slut kastat ut Lucius Catilina (och tvålat till Verres, och försvarat Milo, med mera) – som jag sa så har vi alltså kastat ut Catilina ur vår stad, rasande i sin fräckhet, dreglande av brottslighet, full av skamliga planer på sitt lands undergång, redo att låta svärd och eld gå fram över er och denna stad…
Senaten: Alltså, kan INGEN få tyst på den här karln?
Odysseus (uppenbarar sig plötsligt med en spetsig käpp i handen): har ni problem?
Första talet mot Catilina
Hur länge skall jag, Marcus Tullius CICERO (världens främste talare, men det vet ni redan) fortsätta att pröva ert tålamod? Jo, till dess att ni inser hur ELAK Catilina är och hur HEROISK jag är som räddat er från hans ONDA påhitt!!
Senaten: OK, tack. Catilina har stuckit. Kan du sluta nu?
Alla de andra talen
Medborgare! Så har vi då till slut kastat ut Lucius Catilina (och tvålat till Verres, och försvarat Milo, med mera) – som jag sa så har vi alltså kastat ut Catilina ur vår stad, rasande i sin fräckhet, dreglande av brottslighet, full av skamliga planer på sitt lands undergång, redo att låta svärd och eld gå fram över er och denna stad…
Senaten: Alltså, kan INGEN få tyst på den här karln?
Odysseus (uppenbarar sig plötsligt med en spetsig käpp i handen): har ni problem?
Bok slut
Ett namn som ständigt flackar förbi vid studiet av romersk historia är Aulus Gellius; det tycks som om man ständigt - utan att egentligen veta varför - snubblar på honom och hans Attiska nätter. Häromveckan bestämde jag mig sålunda - inför dagens Allra Sista Akademiska Tentamen, som skulle handla om romersk litteratur - för att till slut konfrontera sagde Gellius. Och jag är sannerligen glad över detta. Attiska nätter kan närmast beskrivas som en essäsamling, Gellius förklarar själv i inledningen titeln med att verket består av olika anteckningar han sammanställt under långa vinternätter i Attika. Dessa anteckningar handlar om - bokstavligen - allt mellan himmel och jord: historiska anekdoter blandas med mer eller mindre inkrökta diskussioner om filosofiska och filologiska problem. Som SDIL mycket träffande anmärkte så skulle Gellius antagligen ha bloggat ifall han hade levat idag, det är så hans anekdoter känns.
Attiska nätter är en fascinerande introduktion till vad jag tror är just den lärda värld som bildade romare levde. Vad mer är tror jag också att Aulus Gellius essäer kan ses som exempel på den primärkunskap Roms historiker utgick ifrån och byggde på när de skrev sina stora verk om Roms historia. Spåren från Gellius leder tillbaka till Sallustius, Tacitus och de andra - och därigenom tillbaka till den punkt där jag själv började konfrontationen med dessa historiker, för vad som nu är rätt många terminer sen. Cirkeln har slutits.
Och därför, Gellius, Vergilius, Caesar, Plinius minor (och alla ni andra som jag träffat på vägen) - tack för den här tiden. Vi lär nog råkas igen.
Attiska nätter är en fascinerande introduktion till vad jag tror är just den lärda värld som bildade romare levde. Vad mer är tror jag också att Aulus Gellius essäer kan ses som exempel på den primärkunskap Roms historiker utgick ifrån och byggde på när de skrev sina stora verk om Roms historia. Spåren från Gellius leder tillbaka till Sallustius, Tacitus och de andra - och därigenom tillbaka till den punkt där jag själv började konfrontationen med dessa historiker, för vad som nu är rätt många terminer sen. Cirkeln har slutits.
Och därför, Gellius, Vergilius, Caesar, Plinius minor (och alla ni andra som jag träffat på vägen) - tack för den här tiden. Vi lär nog råkas igen.
fredag 3 oktober 2008
such stuff as dreams are made on
The cloud-capp’d towers, the gorgeous palaces,
the solemn temples, the great globe itself,
yea, all which it inherit, shall dissolve
and, like this insubstantial pageant faded,
leave not a rack behind. We are such stuff
as dreams are made on, and our little life
is rounded with a sleep.
Dessa Prosperos ord ur Shakespeares The Tempest är en av texter som den engelske tonsättaren Ralph Vaughan Williams (1972-1958) tonsatt i tre stycken för kör, helt sonika kallade Three Shakespeare Songs. Dessa skrevs till en körtävling 1951 och fångar på ett förunderligt sätt texternas drömska stämning. I mitt tycke är de något av den vackraste körmusik som skrevs i alla fall under 1900-talet. I morgon framför kammarkören Collegium Cantorum Three Shakespeare Songs i Uppsala domkyrka. Dessutom framförs bland annat körmusik av Vaughan Williams landsman Benjamin Britten, som jag tidigare skrivit om här (ja OK, nu råkar jag vara med i kören som står för konserten, men jag tyckte i alla fall jag kunde nämna det, här också).
För övrigt noteras idag - under det att hypertexten svischar förbi utanför kupéfönstret - att det finns en grupp på Facebook som kallar sig själv "6.600.000.000 against the new Facebook." Vore det inte lite coolare om de kallade sig "6 660 000 000 against the new Facebook"?
the solemn temples, the great globe itself,
yea, all which it inherit, shall dissolve
and, like this insubstantial pageant faded,
leave not a rack behind. We are such stuff
as dreams are made on, and our little life
is rounded with a sleep.
Dessa Prosperos ord ur Shakespeares The Tempest är en av texter som den engelske tonsättaren Ralph Vaughan Williams (1972-1958) tonsatt i tre stycken för kör, helt sonika kallade Three Shakespeare Songs. Dessa skrevs till en körtävling 1951 och fångar på ett förunderligt sätt texternas drömska stämning. I mitt tycke är de något av den vackraste körmusik som skrevs i alla fall under 1900-talet. I morgon framför kammarkören Collegium Cantorum Three Shakespeare Songs i Uppsala domkyrka. Dessutom framförs bland annat körmusik av Vaughan Williams landsman Benjamin Britten, som jag tidigare skrivit om här (ja OK, nu råkar jag vara med i kören som står för konserten, men jag tyckte i alla fall jag kunde nämna det, här också).
För övrigt noteras idag - under det att hypertexten svischar förbi utanför kupéfönstret - att det finns en grupp på Facebook som kallar sig själv "6.600.000.000 against the new Facebook." Vore det inte lite coolare om de kallade sig "6 660 000 000 against the new Facebook"?
torsdag 2 oktober 2008
Konst när?
Ett lite överraskande exempel på hur konst kan få sin betydelse i ett visst givet ögonblick var de diverse happenings som arrangerades på Uppsala skrotcentral på Kulturnatten för några veckor sedan. Ett av de uppträden man där kunde bevittna gick ut på att de som jag antar jobbar på skrotcentralen gjorde vad jag, tja, antar är deras grej: de körde runt med enorma skrotmaskiner och slängde runt med enorma stycken metallskrot. Men nu gjorde de detta inom ramen för ett kulturellt evenemang och med publik som applåderade. Därigenom blev deras grej ett slags bisarr performancekonst. Vad som är "konst" kan ibland dikteras i ganska stor utsträckning av yttre omständigheter.
...e vivo ancor!
Igår kväll gavs Verdis skönt röriga opera Il Trovatore för 420 gången på Kungliga Operan sedan premiären 1860. Beskrivningen av handlingen inleds med en halv sida om Vad Som Har Hänt innan operan börjar, vilket är ganska illavarslande. Det är i korthet följande: zigenerskan Azucena bevittnar hur hennes mor blir bränd som häxa på bål, detta för att man tror att hon med hjälp av trolldom gjort greve Garcia di Lunas son sjuk. Azucena rövar bort sagde son och i ett anfall av vansinne slänger hon pojken på bålet. Problemet är nu bara att hon tar fel och råkar slänga sin egen son på bålet i stället (fast alla tror att det är grevens son). Grevens son (alltså han som inte blev slängd på bålet) växer upp, börjar försörja sig som trubadur och får ihop det med den vackra Leonora. Men det strular lik förbannat ihop sig, för greve Garcia di Lunas andra son (greve Luna Jr.) blir också kär i Leonora…
Verkar det komplicerat? Kanske också en smula sökt? Självklart, det är ju opera det handlar om. Valda delar av ensemblen dör i alla fall på korrekt operamanér på slutet - fast inte Azucena, vilket verkar överraska även henne: i den skälvande slutscenen utropar hon att hon fortfarande lever (e vivo ancor!).
Operans försonande drag, som den eminente Jan Berglin uttryckte det för länge sen, är att den är fullständigt lögnaktig. Och Trubaduren är på många sätt den kvintessentiella operan: att försöka hänga med i Vad Som Egentligen Händer är tämligen meningslöst. I stället kan man koncentrera sig på de våldsamma känslor som kommer till uttryck i operans scener. Tonsättaren och operssångaren Carl Unander Scharin har observerat att Verdi skurit bort alla delar av den röriga handlingen som inte är absolut väsentlig och koncentrerat sig på skärningspunkterna, de ögonblick då huvudpersonerna möts. Det blir nu ganska meningslöst att kontextualisera/konceptualisera/komplicera dessa ögonblick: de får sin mening Där och Då. Vilket kan vara ganska skönt.
Och när vi ändå är inne på ämnet: det är mycket möjligt att Glasvegas (av somliga extremt upphaussade, av somliga andra…inte så upphaussade) är en dagslända som kommer att vara bortglömd i morgon. Det spelar ingen roll: Här och Nu är de riktigt bra. Det räcker gott för min del.
Verkar det komplicerat? Kanske också en smula sökt? Självklart, det är ju opera det handlar om. Valda delar av ensemblen dör i alla fall på korrekt operamanér på slutet - fast inte Azucena, vilket verkar överraska även henne: i den skälvande slutscenen utropar hon att hon fortfarande lever (e vivo ancor!).
Operans försonande drag, som den eminente Jan Berglin uttryckte det för länge sen, är att den är fullständigt lögnaktig. Och Trubaduren är på många sätt den kvintessentiella operan: att försöka hänga med i Vad Som Egentligen Händer är tämligen meningslöst. I stället kan man koncentrera sig på de våldsamma känslor som kommer till uttryck i operans scener. Tonsättaren och operssångaren Carl Unander Scharin har observerat att Verdi skurit bort alla delar av den röriga handlingen som inte är absolut väsentlig och koncentrerat sig på skärningspunkterna, de ögonblick då huvudpersonerna möts. Det blir nu ganska meningslöst att kontextualisera/konceptualisera/komplicera dessa ögonblick: de får sin mening Där och Då. Vilket kan vara ganska skönt.
Och när vi ändå är inne på ämnet: det är mycket möjligt att Glasvegas (av somliga extremt upphaussade, av somliga andra…inte så upphaussade) är en dagslända som kommer att vara bortglömd i morgon. Det spelar ingen roll: Här och Nu är de riktigt bra. Det räcker gott för min del.
onsdag 1 oktober 2008
Vad kostar kulturen?
Jag deltog i helgen i en ganska animerad diskussion kring frågan huruvida det ska vara gratis att gå på museer eller ej. En av deltagarna i samtalet vidhöll att det är fullkomligt huvudlöst av museerna att ta inträde då det ger helt fel signaler och dessutom finns så oändligt mycket bättre sätt att ta in pengarna på. Inte bara det, genom att ta in pengar på andra sätt skulle man också kunna tjäna pengar.
Den person som företrädde denna åsikt har säkerligen rätt. Problemet var, tror jag, att vi diskuterade utifrån olika utgångspunkter. Förenklat skulle man kunna säga att jag tror det Är Så, jag är bara frustrerad över att det Ska Behöva Vara Så. För jag – och jag tror mig veta att jag inte är ensam om detta – ser inte varför man ska tjäna pengar på kulturen eller varför den skulle ”gå med vinst.” Handen på hjärtat, kulturarbetande bloggonauter, hur många av er har gått in i den här branschen för att tjäna pengar? Jag har för min del valt den här banan för att jag brinner för något, för att jag tycker att kulturen har ett värde som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar. Om de där 30-40 kronorna ett inträde kan kosta är tillräckligt för att det ska gå runt, ja då tycker jag nog det är tillräckligt. Och man kan då tycka att det är bittert att folk inte är beredda att betala ens det, speciellt när det kostar mer med en öl på krogen.
Jag kan nu medge att inträden ibland kan vara dyrare än så. Men i alla fall. Vi kulturarbetare har ofta långa utbildningsgångar bakom oss och, som en god vän och kollega uttryckt det, CSN äger våra själar tills vi dör. Vi vill vara proffs. Vi tror på att det är värdefullt att verkligen vara bra på vad vi gör. Och det är frustrerande när allt detta helt enkelt inte verkar värdesättas.
Sen är det en annan sak att när du betalar för ett museibesök, då vet du kanske inte vad du får – medan en öl på krogen förvisso alltid är en öl på krogen.
Den person som företrädde denna åsikt har säkerligen rätt. Problemet var, tror jag, att vi diskuterade utifrån olika utgångspunkter. Förenklat skulle man kunna säga att jag tror det Är Så, jag är bara frustrerad över att det Ska Behöva Vara Så. För jag – och jag tror mig veta att jag inte är ensam om detta – ser inte varför man ska tjäna pengar på kulturen eller varför den skulle ”gå med vinst.” Handen på hjärtat, kulturarbetande bloggonauter, hur många av er har gått in i den här branschen för att tjäna pengar? Jag har för min del valt den här banan för att jag brinner för något, för att jag tycker att kulturen har ett värde som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar. Om de där 30-40 kronorna ett inträde kan kosta är tillräckligt för att det ska gå runt, ja då tycker jag nog det är tillräckligt. Och man kan då tycka att det är bittert att folk inte är beredda att betala ens det, speciellt när det kostar mer med en öl på krogen.
Jag kan nu medge att inträden ibland kan vara dyrare än så. Men i alla fall. Vi kulturarbetare har ofta långa utbildningsgångar bakom oss och, som en god vän och kollega uttryckt det, CSN äger våra själar tills vi dör. Vi vill vara proffs. Vi tror på att det är värdefullt att verkligen vara bra på vad vi gör. Och det är frustrerande när allt detta helt enkelt inte verkar värdesättas.
Sen är det en annan sak att när du betalar för ett museibesök, då vet du kanske inte vad du får – medan en öl på krogen förvisso alltid är en öl på krogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
