fredag 18 december 2009

Yay, I'm part of history!

Som nämnt i förra inlägget tog jag alltså en sväng till Palazzo Massimo häromdagen. Där tog jag mig upp till tredje våningen, där man har ställt ut målerier från olika romerska villor. Väl där styrde jag stegen mot den del av utställningen som är ägnad åt den villa som brukar kallas Livias villa; för er som inte känner till denna kan sägas att det är en villa från tidig kejsartid som av olika skäl brukar associeras med Augustus hustru Livia och som är berömd för de fresker föreställande en trädgård som hittades i ett underjordiskt rum.

Här i Palazzo Massimo upptäckte jag att man uppdaterat utställningen med nya skyltar sedan senaste gången jag var här. På en av dessa skyltar kan man nu läsa om, och se bilder från, de senaste forskningsresultaten som uppnåtts i samband med arkeologiska utgrävningar i trädgården 2006. Vilket känns lite märkligt att läsa om så här på en utställning, eftersom jag själv var med om de där arkeologiska utgrävningarna 2006: jag minns mycket väl hur vi grävde fram de där romerska planteringskrukorna, nej, inte grävde utan försiktigt och långsamt skrapade fram dem ur jord som var torr, grå och hård som betong, liggande på knäna i solsken och i bortåt 40 graders värme (det var tydligen en ovanligt varm tidighöst det året). Och jag får medge att de där krukorna nog då inte tycktes fullt så vördnadsbjudande, eller deras betydelse så stor, som nu när jag nu ser bilderna på samma krukor här på museet. Museer har ju en särpräglad förmåga att upphöja föremåls status.

Men visst är det fint att de där krukorna ansågs tillräckligt betydelsefulla för att bli presenterade här. Och därmed har även en del av mitt eget liv hamnat på ett museum. Ett av italienska statens arkeologiska museer, till och med. Jag erkänner att det känns lite coolt.

onsdag 16 december 2009

Fjärilseffekter i vardagen

Häromkvällen tittade vi på The Butterfly Effect, en film som - för er som inte sett den - som titeln antyder handlar om hur synbarligen små händelser kan få avgörande betydelse för mycket större skeenden. Till denna filmkväll lades nu under förmiddagen en liten fotnot.

Jag skulle hem från flygplatsen Ciampino och hade beslutat mig för att ta den lokalbuss som går till slutstationen för tunnelbanelinje A vid Anagnina. Detta är inte bara väldigt billigt utan också mycket praktiskt, eftersom jag då kan resa vidare med tunnelbanan ända till stationen Flaminio, ca 10 minuter från där jag bor.

På bussen försjönk jag i tankar från vilka jag väcktes av att busschauffören uppfordrande sa "Ciampino stazione". Stationen? Jaha, redan? Ja, då går jag väl av då. Nej vänta, det var ju inte till järnvägsstationen i Ciampino jag skulle utan till tunnelbanestationen! Men när jag tänkte detta hade bussen redan åkt vidare. Efter att ha förbannat min tankspriddhet tog jag nästa tåg, som jag bara behövde vänta i ungefär tio minuter på, in till Roms centralstation.

När jag väl hade kommit till centralstationen tänkte jag att jag ju kunde passa på att titta in i en viss affär som låg i krokarna, när jag nu ändå var där. Och när jag hade gjort det kunde jag ju också ta en sväng bland de arkeologiska samlingarna i Palazzo Massimo, för att se vad som hänt sedan jag senast var där. Sedan kunde det väl vara dags att ta den där tunnelbanan hem. Men när jag styrde stegen mot närmaste tunnelbanestation vid Piazza Repubblica var alla grindar till nedgångarna stängda. Det stod något på skyltarna ovanför om att linje A, av för mig outgrundlig anledning, var stängd. Jaha, då kunde jag väl lika bra ta mig hem till fots. Och om jag nu gjorde det kunde jag också, när jag ändå tog den vägen, gå förbi snabbköpet.

Sålunda kom jag hem mycket senare än jag tänkt mig, efter ett oplanerat museibesök och med två matkassar fyllda av grönsaker. Allt på grund av ett ögonblicks tankspriddhet (jag lovar, det var kort!). Och tänk om linje A var stängd redan på förmiddagen? Då kanske jag, om jag hade suttit kvar på bussen, hade åkt till Anagnina bara för att upptäcka att jag var fast där. Det ligger kanske något i den där kaosteorin ändå.

fredag 11 december 2009

Vid den tiden...

Så här års brukar vi ju vara omgivna av julrelaterade företeelser och Rom är inget undantag. Bland annat kan man gå på julmarknad på Piazza Navona och ta en åktur med en karusell (mycket populärt), som enligt en skylt tillverkades i Tyskland någon gång i slutet av 1800-talet. Man kan också köpa en ciambella romana, en slags enorm donut som man blir osannolikt mätt av, om man ens lyckas trycka i sig hela (om man vill kombinera en sådan med karusellen torde det nog alltså vara lämpligast att ta karusellen först). Här pågår också, i Sala Bramante vid Piazza del Popolo, en utställning med julkrubbor från hela världen.

Här kan man se julkrubbor i alla upptänkliga material: förutom kanske mer väntade material som trä, glas och metall kan man även se en gjord av tvättsvampar, en gjord av plastmuggar och två gjorda helt i pasta. En är gjord i en gammal känga. De är från så skilda länder som Italien, sydamerika, Kenya, Polen och Kroatien; de skildrar hur Jesus föds på en marknad, i en ladugård, i en grotta, i en italiensk bergsby. Och som betraktare tänker jag att i alla fall här är julevangeliet inte bara en historia om något som hände i Judéen för tvåtusen år sen. Det är något som kan ske var som helst, även här och nu.

P.S. Om ni följer länken ovan kan ni också lyssna på en av de mest kända jullåtarna i italiensk easy-listeningtappning. Måste upplevas. D.S.

tisdag 8 december 2009

Dunkerque

Vi såg den tänkvärda filmen Atonement igår, en historia som handlar om kärlek, skuld och (möjligheterna till) försoning - för att sammanfatta det lite grovt. Handlingen utspelas före och i början av andra världskriget, under vilket en av huvudpersonerna blir inkallad till British Expeditionary Force och skickad till norra Frankrike. I samband med detta blir han indragen i evakueringen av sagda styrka vid Dunkerque. Detta företag beskrivs, utan att ord behövs, med en av de mäktigaste filmsekvenser jag sett: under loppet av en över fem minuter lång obruten tagning visas brinnande fordon, ett strandat skepp, hur franska soldater skjuter sina hästar, brittiska soldater super, slåss, åker karusell och sjunger psalmer. Det behövs inte många ord här, bilden talar för sig själv: det är, precis som en av huvudpersonens följeslagare säger när de kommer fram till evakueringsområdet, som något ur bibeln.

Lite senare i filmen skildras hur några av de anlända soldaterna, med några av de mest grafiska och otäcka krigsskador i alla fall jag någonsin sett på film, tas emot vid ett sjukhus i England. På det hela taget befinner vi oss långt ifrån de skildringar av "undret vid Dunkerque" i alla fall jag är van vid att se. Man lyckas i bara några scener i mitt tycke bättre med att gestalta krigets absurda vansinne än Steven Spielberg lyckades med i Saving Private Ryan (trots att han ju tog i rätt ordentligt, milt sagt).

Ytterligare något senare visas hur några av konvalescenterna på sjukhuset tittar på journalfilm. Det de får se är hur de händelser de just varit med om dokumenteras med bilder av hurtigt leende tommies stående på ett fartygsdäck - precis de svartvita, gryniga bilder som även i efterhand har fått illustrera berättelsen om evakueringen. Det här är riktigt bra.

måndag 7 december 2009

Derby

Ljudnivån är öronbedövande. Det sjungs, det skanderas ramsor - hejaramsor, nidramsor om det andra laget - det vrålas, det klappas i händer. Fans viftas med flaggor, avfyrar smällare, bengaliska eldar och rökgranater: det är fotbollsmatch i serie A på Olympiastadion mellan Roma och Lazio, med 65 000 åskådare på läktarna.

Någonstans därnere i mitten på stadion, finns en fotbollsplan. Där två lag, det ena ljusblått och det andra rött och gult, springer fram och tillbaka på led och värmer upp, precis som vika korplag som helst. Det är ganska rörande och en av få detaljer under kvällen som liksom har mänskliga proportioner (en annan inträffar efter matchen när Romas Daniele de Rossi slänger ut inte bara sin matchtröja utan även brallor och skor i publiken). Men det som pågår därnere på planen och det som pågår på läktarna verkar liksom frikopplade från varandra: det är ganska talande att en stor del av publiken knappt ens verkar märka att matchen blåses igång och de där ljusblåa och gulröda faktiskt börjar spela prick 20.45. Kort efter att matchen börjat blåses den dessutom av i tio minuter: senare kan jag på annan plats läsa att det var på grund av oroligheterna på läktarna.

Det är en mäktig, och samtidigt lite skrämmande upplevelse att sitta på läktaren en sån här kväll. Den kraft som den här folkmassan besitter är enorm. Och den urladdning av denna urkraft som inträffar när Roma (genom Cassetti) gör matchens enda mål framemot slutet av andra halvlek måste - för att tvingas använda en sliten klyscha - upplevas på plats. Var det så här det kunde vara på Cirkus Maximus under romersk tid? Säkerligen. Var det en sån här kraft som urladdades - på ett skrämmande destruktivt sätt - under Nikaupproret i Konstantinopel? Antagligen.

När vi akademiker försöker närma oss det förgångna, och inte minst de olika "massrörelser" som präglat historien, ligger det nära för oss att söka oss till något vi känner igen. Det brukar resultera i att vi läser redogörelser från någon samtida, någon som inte sällan var en historiker eller åtminstone akademiker som vi. Som försökte ha samma distanserade förhållningssätt. Det gör att vi kan presentera mer eller mindre detaljerade analyser av vad som, tekniskt sett, hände. Men leder det till någon egentlig förståelse? Kanske skulle man i stället gå på fotboll lite oftare, och själv uppleva hur de där "massorna" faktiskt fungerar.

onsdag 25 november 2009

Veckans soundtrack...

...är det här. Ett värmande ljus i novembermörkret. Och när vi ändå är inne på ämnet är SvD idag sympatiska nog att uppmärksamma Nick Drake.

Små saker betyder så mycket...

När jag häromfredagen öppnade en DVD-låda jag hade köpt så föll det ut en färgglad lapp ur lådan. På den stod följande text:

"Ta
Cheers
Muchas
Gracias
Thanks
a Bundle
Thanks for buying this genuine DVD.
We hope you enjoy it.
Obviously you're not a Knock-Off Nigel,
but rather the kind of person who generally
does the right thing. Good on you. Hats off.
Caps doffed. The lot."

Fint va? Speciellt det där med "the kind of person who generally does the right thing" levde jag på säkert en halv dag. Jag ska kanske köpa fler DVD-lådor.

måndag 23 november 2009

Allt blir så mycket bättre i färg

I går kväll arrangerades en ganska speciell föreställning på Ara pacis-museet: denna föreställning gick ut på att Augustus berömda fredsaltare "färglades" på så sätt att man man projicerade rekonstruktioner av altarets fasader, så som de bör ha sett ut när de färger relieferna var bemålade med var kvar, på själva monumentet. Augustus fredsaltare har ju länge, precis som all antik skulptur och monumentalarkitektur, rekonstruerats som "vitt." Detta trots att man egentligen nog alltid vetat att alla de där skulpturerna troligtvis ursprungligen var färglagda: färgspåren finns ju i flera fall kvar. Men de vita marmorskulpturerna passade ju mycket bättre in i den bild av antiken som länge varit förhärskande. Nu har vi släppt det paradigmet; i stället har det blivit högsta mode att rekonstruera antiken som "färglagd" (inte minst TV-serien Rome gjorde ju mycket för att ge publicitet åt denna idé).

Idén att färglägga Ara pacis är i alla fall enkel, resultatet är förbluffande snyggt och inte så lite anslående. Var det så här antikens monument kan ha sett ut? Efter en liten stund så infinner sig dock en känsla av att det just är detta som är problemet: det är så snyggt. Det är FÖR snyggt. Och vi vet ju hur det blir med snygga rekonstruktioner.

Jag hade velat se att man hade projicerat två olika bilder på monumentet: en rekonstruktion - den besökarna fick se - och en där man bara belyste de delar av monumentet som faktiskt finns bevarade, med de färger som faktiskt finns belagda med färgspår. För den här färgläggningen är inte nödvändigtvis mer sann än idén om antikens vita marmor: den är ett steg närmare (något slags) sanning, visst. Men det förblir en rekonstruktion.

Ändå skulle jag inte vara förvånad om denna rekonstruktion för dem som besökte Ara pacis igår kväll visade exakt hur antiken VAR. För det som i ett led är en gissning blir ju i nästa led en Etablerad Rekonstruktion, för att i ett tredje led bli en Vedertagen Sanning. Eller hur?

Är vi alltså på väg in i ett paradigm om "den färglagda antiken" nu? Och om "idén om den vita marmorn" sa betydligt mer om 1700-talets Europa än om antiken, vad säger då denna idé om den "färglagda antiken" om vår tid? Något om den diversifiering vi upplever i vårt samtida samhälle, kanske?

Om de faror som är förknippade med konstutställningar...

...och speciellt då de faror som är förknippade med att besöka utställningar med så kallad samtidskonst kan ni läsa en diskussion här.

söndag 15 november 2009

Kanske är karusellhästen det enda som är verkligt

Det här är en kärleksförklaring. Vi har alla en favoritbar, om inte på riktigt så i tanken - en plats som är vår egen, som är speciell. Som ingen annan känner till. En bar som är så där som vi alltid velat att en bar ska vara. Och jag har min.

Den ligger här i Rom, på en gata bortom turiststråken, men så pass nära dem att man har känslan av att bara ha smitit undan jäktet en stund. Hur du tar dig dit? Gå till ett av de mest turistbelamrade torgen och ta av på en av de gator där det är som flest turister. Men gå lite längre än du brukar: ta sedan av på en sidogata, sen en till. Och en till. Då är du där. Fast du måste gå dit med någon som känner till stället, annars hittar du inte. Platsen du söker är dessutom så liten och diskret att du skulle kunna gå förbi utan att se det även om du har adressen och är på rätt gata.

Baren tycks höra samman med en äldre herre som åtminstone enligt myten har varit skådespelare eller åtminstone ska ha varit med i en Fellinifilm någon gång. Är han ställets ägare? Det är oklart. De här besökarna, är de hans gamla skådespelarvänner? Det är också oklart. Kanske sitter de här gamla filmaffischerna på väggarna bara där för att vi ska tro på detta, kanske spelas de smått ödsliga låtarna från diverse musikaler på stereon av samma skäl. Och tydligen så uppträder han ibland med Edith Piaf-sånger. Jag måste försöka se det någon gång.

Kanske är karusellhästen som hänger ovanför disken det enda som är verkligt här. Det gör i så fall inget.

onsdag 11 november 2009

Utkast till ett brev jag önskar att jag vågade skicka

"Kära Postkodslotteriet,

jag är en av de som fått era uppmaningar om att "gå med i Postkodslotteriet" med mer eller mindre oregelbundna mellanrum i ganska många år nu. Om detta vill jag bara säga följande:

Jag är inte intresserad.

Jag är inte intresserad.

JAG ÄR FÖR (censurerat) INTE INTRESSERAD.

(Inte alltför) vänliga hälsningar,

n.n.

P.S. Förresten, mitt riktiga förnamn är (--). Jag förstår att ni tycker det ser trevligare ut att tilltala mig också med förnamn i era erbjudanden. Det kan liksom slå an en mer familjär ton. Men det kan liksom bli så fel om man bara tar ett namn från folkbokföringsregistret. D.S."

måndag 9 november 2009

...resten är tystnad.

Jag antar att jag inte är den ende av alla oss som växt upp i akademikerhem på 80-talet som konfronterades med Ingmar Bergmans TV-version av Trollflöjten i någon form. I mitt fall var det LP-versionen, paketerad i en stor och ganska vördnadsbjudande låda. Flera gånger satt jag och bläddrade i den bok som medföljde skivorna. Framför allt minns jag bilderna på de olika rollfigurerna och scenerna. Och den som gjorde allra störst intryck på mig var bilden av Talaren. Han satt bakom ett skrivbord och såg bister ut. På skrivbordet låg en dödskalle, som grinade olycksbådande. Det var lite otäckt. Men samtidigt också väldigt coolt.

Nu är Talaren själv, Erik Saedén, död i en ålder av 85 år. Aktiv ända till slutet - sista framträdandet blev förra söndagen, då han sjöng barytonpartiet i ett framförande av Förklädd gud. Ett så gott sätt som något att lämna scenen, kan man tycka. Tack för allt!

lördag 31 oktober 2009

Döden i Rom

När vi nu är inne på ämnet, och det dessutom är allhelgonatid, så kan det kanske vara sin plats med något om vart man kan gå om man vill fundera över detta med alltings förgänglighet i Rom. Protestantiska kyrkogården är ett passande besöksmål i sammanhanget. Det här med att kyrkogården kallas protestantisk är egentligen osakligt, eftersom den om man ska vara noga heter ickekatolska kyrkogården. Dessutom finns här också olika ortodoxa gravplatser. Men kanske är det alla protestanter som gjort tydligast avtryck här. Här vilar flera berömdheter, som poeterna Keats och Severn, samt August, Johann Wolfgang von Goethes son. Dessutom finns Shelleys hjärta begravt här (resten av poeten kremerades på stranden efter att han hade drunkat i La Spezia-bukten). Ett antal svenskar, kända och okända, vilar också här. Bland dem finns diplomaten och orientalisten Johan David Åkerblad (som borde vara förbaskat mycket mera känd för sina insatser för vetenskapen). Alltnog, detta är en plats som är ett måste för den som gillar cypresser och vit marmor och är det minsta intresserad av romantiken och dess fascination inför allt italienskt. Eftersom det var här som denna dröm i så många fall slutade, inte sällan tidigt.

Om man vill konfronteras med döden på ett helt annorlunda och betydligt mer drastiskt sätt kan man styra stegen mot andra sidan stan och The Dario Argento horror museum i Prati. Museet som ligger i källaren på Dario Argentos butik - där det naturligtvis säljs diverse skräckfilmsrelaterade pryttlar - ska innehålla diverse rekvisita från regissörens filmer. Jag har dock inte kunnat förvissa mig om detta eftersom det när jag skulle besöka museet i dag visade sig vara stängt för "gravgrävning" (fånigt av dem att ha stängt över Halloween, men samtidigt mycket romerskt).

Några kvarter därifrån ligger ett annat ganska märkligt museum, nämligen Piccolo Museo delle anime del purgatorio. Det är egentligen bara ett rum med en monter där det finns bitar av förkläden på vilka döda personer lämnat handavtryck, och liknande. Den kritiske betraktaren kommer här naturligtvis att konstatera att vem som helst hade kunnat lämna de där handavtrycken. Men det är, som det också står i museifoldern, att missa poängen. För syftet med museet är inte att bevisa att skärselden - där de här själarna som lämnat avtryck efter sig i denna värld antas ha vistats - faktiskt finns. Utan snarare att folk har trott på skärselden. Museisamlingen skapades genom att prästen Victor Jouet i början av 1900-talet företog resor i till exempel Italien, Tyskland och Frankrike för att samla in föremål som minde om personer som vistats i skärselden och som genom böner blivit befriade därifrån. Museet handlar därför ytterst om det mänskliga i döden.

En liknande men betydligt mer känd plats i Rom är kyrkan Santa Maria della Concezione dei Capucchini och de kryptor under kyrkan som munkarna i Cappucinerorden prytt med deras avlidna bröders ben. Det är en plats som när man hör talas om den tycks oerhört makaber, men som faktiskt gör ett helt annat intryck när man väl kommer dit. En rofylld och på sitt sätt överraskande vacker plats, helgad åt vår syster den kroppsliga döden, som St Franciskus kallade den.

En helt annan typ av plats, men som i detta sammanhang också gör ett visst intryck, ligger en liten bit därifrån på andra sidan Piazza Barberini, på Via Rasella. Här genomförde partisaner 1944 ett bakhåll på tyska ockupationssoldater och 33 tyska soldater dödades. Som hämnd plockades 330 slumpvis utvalda romare, 10 för varje dödad tysk, ut och dödades i grottor i Fosse ardeatina utanför staden. På Via Rasella kan jag inte se någonting som minner om händelsen. Inget utom, för det tränade ögat och för den som vet vad man ska titta efter, kulhålen högt uppe på några fasader på den plats där gatan vidgar sig något.

Minns folk fortfarande vad som hände här? Jag tänker ofta att det skulle vara intressant att veta vad den här platsen betyder för romarna idag, om den betyder något alls. Kanske har Via Rasella reducerats till en fotnot i historikernas böcker. I alla fall påminner den mig om just detta: att döden är något vi alltsomoftast kan gå förbi i tystnad, om vi ens alls lägger märke till den.

Nobody puts Patrick in the corner

OK, nu kommer väl - om man ska vara petig - det här inlägget några veckor för sent: det är lite si och så med hur tidtabellerna hålls här på stationerna. Men i alla fall, är det någon mer än jag som tycker att Patrick Swayzes död tidigare under hösten fick väldigt mycket utrymme i media? Kanske oproportionerligt mycket? Inget ont om Patrick Swayze. Men egentligen hade han ju inte gjort något så fasligt betydelsefullt de senaste 15-20 åren av sin karriär, inte ens om man får tro de kommentarer som förekom i media. Däremot var ju tydligen Den Där Filmen han var med i och, i ännu högre grad Den Där Repliken från den filmen något av det viktigaste som hände under 80-talet. Återigen, om man får tro media. Det rapporterades ju till och med på kvällsnyheterna.

Jag är själv uppväxt under i alla fall andra halvan av 80-talet och jag har inte sett Dirty Dancing. Inte heller kan jag minnas att den där repliken var någon catchphrase som alla lade på minnet. Det kan förstås bero på att jag hade dålig koll. Men jag tror också att förklaringen till att Patrick Swayzes bortgång fick det utrymme i media som den fick beror på att det är precis just de personer som gick och såg filmen Då som jobbar på kulturredaktionerna Idag. Händelser och företeelser från vår egen omgivning under uppväxten tenderar ju att få ganska viktiga platser i våra minnens historiebok.

Själv kommer jag i stället att minnas Patrick Swayze genom att humma på det storslagna ledmotivet till Nord&Syd. Vila i frid, Orry!

lördag 24 oktober 2009

Stil och klass

Scuderie del Quirinale pågår just nu en utställning om romerskt måleri, Roma. La pittura d' un impero. Det vill säga, som vanligt är det till största delen måleri från Pompeji som ställs ut. Skälet till detta är nu mycket enkelt, det är ju i Pompeji man hittat flest bevarade väggmålningar. Målningarna är utställda på två våningar. På den första av dessa presenteras en genomgång av de fyra pompejanska stilarna med exempel, på andra våningen presenteras olika motiv - mytologiska motiv, vardagsmotiv och så vidare. Det är ett upplägg som är enkelt att följa. Men samtidigt är det lite av en besvikelse. För jag börjar undra om man aldrig ska bli kvitt de där så kallade pompejanska stilarna.

För de läsare som inte är insatta i romerskt måleri kan det här vara på plats med en liten utvikning. Under de århundraden som gått sedan man började gräva ut Pompeji och Herculaneum så har arkeologerna - förstås - hittat ganska mycket väggmålningar (av vilka, sorgligt nog, skrämmande många sen dess har förstörts. Ingenstans är det tydligare på vilket sätt utgrävning är destruktion). Under 1800-talet så klassificerade en viss August Mau dessa målningar i fyra stilar, som kan dateras någotsånär kronologiskt. Målningar i den så kallade första stilen., vanlig från 200-talet f.Kr till de första årtiondena av 100-talet f.Kr., återger olika typer av murar. I den andra stilen, den "arkitektoniska", som utvecklas från den första, bryts dessa murar upp och ger plats åt olika perspektivmotiv. Denna stil var vanlig under 100-talet f.Kr. men ger någon gång mot slutet av århundradet plats åt den så kallade tredje stilen, som är betydligt mer återhållen. Här ersätts andra stilens arkitektoniska perspektiv med monokroma väggpaneler, åtskilda av olika ramar och bårder. Dessa har ofta formen av slingrande växter eller smala kolonner. I mitten av dessa paneler brukar det ofta finnas mindre målningar - som om någon skulle ha hängt en tavla på en vägg - gärna med olika mytologiska motiv. Som en fjärde stil, avslutningsvis, brukar man karakterisera målningar som på olika vis kombinerar andra stilens perspektivmotiv med tredje stilens paneler. Denna stil, brukar man anse, utvecklas ur den tredje under andra halvan av första århundradet e. Kr.

Det här låter nu rätt enkelt, eller hur? Det är också ganska enkelt att identifiera målningar som är "typiska" för någon av stilarna. Men problemet är nu bara, förstås, att romarnas målningar alldeles för ofta inte uppför sig så disciplinerat som sentida scholares skulle vilja. Jag har för min del ofta mycket svårt att avgöra om den väggmålning jag ser går i "sen andrastil" eller tredje stilen, eller om den ska hänvisas till tredje stilen eller den fjärde (detta gällde även vissa av målningarna på utställningen som jag nog på förfrågan skulle ha klassificerat som tillhöriga en annan stil än vad som stod i utställningstexten). Sålunda dras vi med ytterligare ett klassificeringssystem från 1800-talet, som stundtals är lika mycket till hinder som till hjälp.

Med detta sagt så vill jag ändå rekommendera den som är i närheten att titta in på utställningen; målningarna från Villa Boscotrecase - ett mycket fint exempel på den så kallade tredje stilen - är något av det mest imponerande jag sett.

torsdag 22 oktober 2009

Go figure...

Pride and Prejudice and Zombies är en bok som onekligen har en extremt lockande titel. Upplägget, att pigga upp Jane Austens skarpsynta betraktelser med arméer av blodtörstiga odöda kan tyckas genialiskt. Det är svårt att inte hålla med baksidestexten som gör gällande att "Complete with romance, heartbreak, swordfights, cannibalism, and thousands of rotting corpses, Pride and Prejudice and Zombies transforms a masterpiece of world literature into something you'd actually want to read".

Resultatet då? Nja. Konceptet håller tyvärr inte riktigt hela vägen. Den som tycker att Jane Austen i längden är tråkig (och jag får erkänna att jag nog är en av dem) tycker att den här remaken också i längden blir aningen tråkig, trots alla zombieattacker. Och gillar man Austen är det inte säkert att man begriper poängen med allt ultravåld som är tänkt att spiffa upp handlingen. Roligast blir handlingen faktiskt när det på olika sätt i bisatser refereras till hur det är att leva i ett zombieinvaderat England i början av 1800-talet.

Bäst av allt är dock diskussionsfrågorna i slutet av boken (varför måste såna finnas med? Kan man inte bara få njuta ostraffat av en bok utan att vara tvungen att analysera den också?). Här får läsaren till slut fundera över följande:

"Some scholars believe that the zombies were a last-minute addition to the novel, requested by the publisher in a shameless attempt to boost sales. Others argue that the hordes of living dead are integral to Jane Austen's plot and social commentary. What do you think? Can you imagine what this novel might be like without the violent zombie mayhem?"

fredag 16 oktober 2009

3 grader...

Kolleger brukade alltid säga att de aldrig frusit så mycket som i medelhavsvärlden på vintern. Jag hade lite svårt att tro på dem, innan jag själv spenderade en vinter i Italien. Då förstod jag. För fy vad kallt det kan bli här. Förklaringen är förstås att det blir så kallt inomhus. Superisolerande tvåglasfönster - eller, för den delen, treglasfönster - är rätt så okända begrepp här. Och de här stengolven må vara mycket vackra att titta på, men de kan bli fullkomligt obegripligt kalla. Och eftersom man därför ständigt är lite frusen är motståndskraften mot kylan utomhus så mycket sämre, även om denna kyla med svenska mått mätt kan vara ganska beskedlig.

Naturligtvis har husen också i Italien värmepannor, men det är någon lag som gör gällande att man inte får sätta igång dem innan första november, eller nåt. Så när höstens första köldknäppar kommer, vilket de som nu ofta gör i oktober, så kryper temperaturen obönhörligt nedåt även inomhus. Egentligen är det inte mycket som händer: temperaturen kan gå ned till 17 grader, i värsta fall 16 eller 15. Men det är lika fascinerande varje gång vilken skillnad de där tre futtiga graderna mellan 20 och 17 kan göra. Man byltar på sig kläder. Man går ut i solen för att likt en ödla försöka fylla kroppen med värme. Allting annat än att försöka bli varm, och hålla sig varm, är plötsligt mer eller mindre oviktigt. Och i alla fall jag känner mig påmind om vår civilisations bräcklighet. Det behövs bara tre grader för att en behaglig tillvaro, fylld av ingrodda rutiner, ska förbytas i om inte en kamp för överlevnad (även om det ibland kan kännas just så) så i alla fall något betydligt bistrare.

Sedan sätter någon igång värmepannorna, och så är allt som vanligt igen.

lördag 10 oktober 2009

Min kollegas frisör

En kollega härnere sade i början av veckan att han bara kände en enda person som gillar Berlusconi - nämligen den frisör han brukar gå till. Själv har jag hittills inte träffat någon som stöder den nuvarande regeringen; jag förväntar mig inte heller att jag kommer att göra det. Men på den tiden det begav sig träffade jag inte heller en enda amerikan som gillade George Bush - jag rör mig helt enkelt inte i sådana kretsar.

Det är väldigt lätt att som svensk ställa sig komplett oförstående inför det faktum att Silvio Berlusconi valts till makten inte bara en utan två gånger. Hur kan de välja en sådan person?
Förklaringen är nog väldigt enkel: nämligen att det finns en grupp av tillräckligt många italienare som ser Berlusconi som en stark ledare. En grupp för vilken de andra partierna bara står för internt käbbel och korruption. En grupp som vill ha "ordning" och "trygghet" mest av allt. Hur ofta väljer inte sådana grupper "starka ledare"? Är det inte det som förklarar varför både Chavez och Putin sitter vid makten? Som förklarar varför Hitler kunde komma till makten? Man kunde önska att vi som lever i demokratiska system kunde vara lite mer lyhörda för det faktum att folk ibland faktiskt kan välja att välja bort demokratin.

Och det skulle inte förvåna mig om min kollegas frisör tycker att Berlusconis uttalanden i veckan, där han uppvisat ett smått skrämmande förakt för demokratins spelregler, var rätt bra. Att det var "bra rutet" och att de visar att "Berlusconi minsann inte låter sig skrämmas av de där konspiratörerna."

onsdag 7 oktober 2009

Barbarossa sta arrivando

På Roms gator har det börjat affischeras för en kommande film som jag naturligtvis inte kan undgå att lägga märke till. Handlingen kretsar kring hur en viss tysk-romersk kejsare besegrades av en sammanslutning norditalienska städer. Lega Nord är mycket förtjusta i filmen; den medverkande skådespelerskan Cécile Cassel är fullt förståeligt mer måttligt road över detta.

Ett stycke unken politisk propaganda? Eller bara en (antagligen) rätt kass film? Det återstår väl att se. Världen är i alla fall bra märklig ibland.

måndag 5 oktober 2009

Veckans soundtrack...

...är det här. Och eftersom det var ett tag sedan det senaste soundtracket kan det vara på sin plats med ett bonusspår, som också spelats en eller annan gång under de senaste månaderna.

söndag 4 oktober 2009

Samtidigt, nere på torget...

Det är en varm, lugn och skön lördag: jag tillbringar större delen av dagen med att försöka bekanta mig närmare med Macens diverse förunderligheter. Först framemot eftermiddagen lämnar jag bostaden för att handla. Varvid jag lägger märke till att det är fasligt vad mycket helikoptrar det är som cirklar runt Villa Borghese. De har flugit runt hela dagen. Som att befinna sig en krigszon, eller en Vietnamfilm, eller nåt (minus...allt utom helikoptrarna, alltså).

På kvällen frågar jag några av mina grannar om de också lagt märke till flygaktiviteterna. Jodå, de måste ha berott på den stora demonstration för pressfriheten som under dagen pågått på Piazza del Popolo. Senare läser jag i diverse dagstidningars internetupplagor att det var mellan 60 000 och 300 000, lite beroende på vem man frågar, som samlades för demonstrationen, på en plats ca 10 minuter till fots från där jag bor. Ändå undgår den mig totalt (det är värt att notera att det är svenska tidningars nätupplagor jag först vänder mig till för att få information om händelsen).

Det är en sak att omställningen från ett land till ett annat kan vara omärklig. Men kanske är det då för att man, mentalt, inte har flyttat alls?

lördag 3 oktober 2009

Circles lead me back to you

Det är ganska fascinerande att se hur vad som för mig länge varit ett ofullständigt stycke Uppsalahistoria plötsligt kan bli komplett på ett ganska oväntat sätt. Nämligen genom ett besök i en Stockholmsförort. För en tid sedan besökte jag en bekant som är bosatt i Farsta. När jag efteråt gick mot tunnelbanan i Farsta centrum såg jag så en fasad som jag insåg att jag kände igen. Var det alltså här den fanns?

Som alla infödda Uppsalabor är jag nu uppvuxen med Åhlenshuset och dess minst sagt originella tårtpappersfasad. Min vetskap om denna fasad har i princip inskränkt sig till att det En Gång I Tiden var tänkt att alla Åhlenshus - eller Tempo som de ju hette då - i Sverige skulle se ut så. Men eftersom det blev sådana massiva protester genomfördes projektet bara i Uppsala - och på en plats till. Var har dock aldrig historien förtäljt - förrän nu. Det var alltså här, i Farsta centrum, denna "andra" fasad kom att byggas.

I Farsta centrum finns en mycket sevärd utställning i fönstren på ett av husen. Där kan man läsa att tårtpappersfasaden i Farsta i själva verket inte var den andra i landet, utan den första. Den skapades när Farsta centrum byggdes, som Stockholms andra köpcentrum av den här typen, i slutet av femtiotalet (bara Vällingby var före). När Farsta centrum byggdes lät man de tre varuhuskedjor som etablerade sig här välja distinkt olika fasader till sina byggnader. Detta var något som tydligen var helgerån enligt den tidens funktionalistiska principer (vilka stipulerade att alla hus som hade samma funktion också måste ha samma utseende). I Farsta var alla varuhus lika höga, vilket borgade för något mått av funktionalistisk enlighet. Detta räckte tydligen inte för de renläriga funktionalisterna: Farsta centrum kom enligt utställningen att kallas ett "svenskt Disneyland" och "arkitektonisk prostitution".

Det är någonstans här jag - i alla fall bildligen - tar mig för pannan. Hur lågt i tak var det egentligen i det framstegs- och framgångsrusiga land som Sverige var runt 1960?

I alla fall: bröderna Åhlen oroade sig för att deras varuhus i Farsta skulle komma att hamna längst bort från tunnelbanan. Alltså ville de att huset skulle ha en ovanligt distinkt fasad. Ett önskemål som ledde till att en arkitekt tog fram den sedermera så (ö)kända tårtpappersfasaden. Och som man mycket riktigt planerade att använda till alla Tempohus i Sverige. Detta var visserligen kanske inte ett fullt så storstilat projekt som det kan låta. Det fanns på den tiden nämligen bara tre: i Farsta, på Klarabergsgatan - och i Uppsala. Men eftersom protesterna blev så massiva i Uppsala blev det inget på Klarabergsgatan. Där ser man.

Spårändringar

Det har varit ganska lite aktivitet här på stationen på sista tiden; ingen är mer medveten om detta än jag själv. Skälet? Tja, verkligheten har helt enkelt kommit emellan, egentligen under hela det sista halvåret. Bland annat har jag - tillfälligt - bytt vistelseort, från Uppsala till Rom, och bytt datorsystem, från PC till Mac (det förstnämnda bytet har inte varit tillnärmelsevis så omvälvande och förvirrande som det senare, ett faktum som väl egentligen är värt ett eget blogginlägg).

Den förstnämnda omställningen är nu avklarad; den senare är en mer gradvis process som lär ta ett tag. I vilket fall som helst: nu ska det hända mer här under den kommande tiden. So stay tuned!

onsdag 16 september 2009

Wikiforskning

En kväll i Glasgow hamnar jag i ett studentrum tillsammans med några amerikanska kolleger som bjuder på ett glas whisky. En sån där situation som kan uppstå på kongresser, det är en av de trevligaste sakerna med dem. Och som så ofta när akademiker talas vid glider samtalet in på Wikipedia. Som vi förbjuder studenter att använda. Som vi samtidigt (även om vi bara högst motvilligt skulle erkänna det) själva konsulterar. I alla fall ibland. Fast naturligtvis bara för att dubbelkolla saker vi redan vet från någon "trovärdig" källa. Eller hur?

Vem som helst som doktorerat - eller för den delen tillbringat någon längre tid i den akademiska världen - vet att akademisk forskning till stor del går ut på att gå igenom mängder med litteratur. Enorma mängder. Och åtminstone min egen erfarenhet av detta var att den litteratur jag gick igenom inte sällan föreföll något suspekt. Vem i hela fridens namn hade skrivit den där boken? Vem hade granskat texten? Och vem hade tryckt smörjan? I dessa digitala tidevarv är det enklare än någonsin för snart sagt vem som helst att ge ut böcker. Detta samtidigt som man kan notera att texter till Wikipediaartiklar ibland kan vara direktimporterade från en så "rekorderlig" källa som Encyclopaedia Britannica online. Kan man i ett sådant läge anse att det tryckta ordet är mer "trovärdigt" än det digitala? Att det tryckta ordet är en "acceptabel" referens, medan det digitala inte är det?

Det kanske är dags att börja acceptera referenser till Wikipedia i den akademiska världen. Det vill säga: i den bemärkelsen att Wikipedia (naturligtvis) bör underkastas samma källkritiska granskning som vilken tryckt text som helst. På ett sätt är ju wiki-artiklarna hederligare än artiklar i böcker - om de är suspekta så brukar det ju synas att de är ifrågasatta. Förra våren kunde man i DN läsa om professor Jon Beasley-Murray vid University of British Columbia i Vancouver som kommit på att examinera elever genom att låta dem skriva artiklar för Wikipedia. I mitt tycke en genialisk idé - att betrakta det digitala mediet som en möjlighet att skapa kunskap, snarare än ett hot mot den.

Det är självklart att det inte är så enkelt som att akademiker kan, eller för den delen kanske bör, "ta kontroll" över kunskapen genom att redigera Wikipedia-artiklar. Ingen kan ta kontroll, eftersom flera kan redigera en artikel. Men tja, kanske kunde man som akademiker ta för vana att någon gång ibland bevaka "sina" uppslagsord. Kanske är det värt det? Vi spenderar väl, när allt kommer omkring, sammantaget rätt mycket tid på tidsfördriv på nätet som måste kunna ses som mindre meningsfulla än så. Och tänk er att framtidens akademiker engagerade sig i Wikipedias uppslagsord och förde sina vetenskapliga diskussioner på de Wikipedia-sidor som är avsedda för just detta, diskussioner. Vetenskapliga debatter skulle kunna flyttas från de mängder av specialisttidskrifter - som man kan undra om någon ändå har tid att läsa - till en plats där den akademiska forskningen bara är ett tangentklick bort, för vem som helst. Det är kanske värt att fundera på?

fredag 11 september 2009

Hunter and the hunted

Rymdskeppet stannar (för en gångs skull!) inte ovanför Manhattan utan driver vidare genom atmosfären. Och stannar till slut över Johannesburg. Sedan händer...ingenting. Skeppet bara hänger kvar där ovanför staden. Till slut vågar sig människorna upp och bryter sig in. Där finner de mängder med utomjordingar: inte onda och inriktade på att Ta Över Jorden, utan utsvultna och svaga. "Räkorna", som de ska komma att kallas, tas ned från skeppet och interneras i ett flyktingläger. Flyktinglägret blir med tiden en kåkstad där kriminalitet, illegal vapenhandel och sammanstötningar med de omkringboende jordborna florerar. Till slut, 28 år efter skeppets ankomst bestämmer myndigheterna sig för att förflytta räkorna till ett annat läger. Var detta läger ligger är inte så noga - det viktiga är att det ligger Någon Annanstans. Där man slipper se "räkorna".

Detta är en story som hade kunnat räcka för en långfilm eller en mindre TV-serie. Men i stället levereras den - som läsaren kansker redan vet - som en cirka fem minuter lång resumé i början av scifi-actionfilmen District 9. En film som ställer alla konventioner på huvudet: här är det utomjordingarna som är de jagade och människorna som är jägarna. En film som levererar en nyttig påminnelse om vad vi egentligen redan vet, men är rätt snara att glömma bort så fort chansen erbjuds: att det är vi som är monstren. Se den.

onsdag 9 september 2009

Språkförbistring

Det mest bestående intrycket från Fédération Internationale des études classiques kongress i Berlin, som arrangerades sista veckan i augusti, är också det (nästan) allra första. Välkomstceremonin inleds med att en herre i någon slags officiell position håller ett kortare inledningsanförande på tyska. Därefter stegar en yngre herre upp på scenen och håller ett kortare anförande han också. Fast det här är på ett språk jag inte förstår men till en början tror är spanska (senare kommer jag att erfara att det är portugisiska). Nå, det är ju flera personer uppsatta på talarlistan, så fair enough. Efter denne andre talare stegar en dam upp till mikrofonen och håller ett tredje anförande på franska. Och efter henne kommer en annan dam och pratar på engelska. Det är nu jag upptäcker att hon verkar säga delvis samma saker som den där första karln, han som pratar tyska. Och det är då jag, till slut, inser att det är exakt samma inledningsföredrag jag hör.

Kongressen inleds med att deltagarna får höra exakt samma inledningsanförande sex gånger, på kongressens sex officiella språk. Detta tar ca 50 minuter. I mean, seriously...

Det är väldigt konstigt. Forskare från hela världen förenas på den här typen av kongresser av (vad jag antar är) ett gemensamt intresse för antika kulturer. Och samtidigt är samma forskare aldrig så måna om att använda sina egna språk som i de här situationerna. Användandet av Det Egna Språket verkar bli en markering.

I grunden är väl poängen med människans förmåga att kunna tala olika språk att underlätta kommunikation. När blev språken snarare ett hinder för den där kommunikationen?

Ännu en gång...

...har det, som synes, varit mycket ödsligt på stationen under några veckor. Deltagande i kongresser och därmed sammanhörande utlandsresor kom emellan. Men nu är förhoppningsvis ordningen någotsånär återställd.

måndag 17 augusti 2009

9.58...

Som så många andra (halva jorden eller så?) sitter jag och ser i direktsändning hur Usain Bolt slår sitt eget lätt svindlande världsrekord med 11 ännu mer svindlande hundradelar. Ungefär en kvart senare bryts direktsändningen för nyheterna. I nyhetssändningen är Det Makalösa Värdsrekordet naturligtvis huvudnyheten. När sportsändningen sedan återupptas sitter tre svenska sportreportrar runt ett bord och pratar om rekordet, som en Historisk Händelse. Då har det gått drygt trettio minuter sedan själva loppet.
Ibland går det sannerligen fort.

torsdag 13 augusti 2009

Ensamhet i den moderna tidsåldern

Inte bara har jag varit offline i en och en halv vecka: under ett drygt dygn hade jag dessutom ingen mobiltäckning. Detta inträffade under en fjällutflykt varvid vi skulle övernatta i tält. Det kan här noteras att vi alltså hade full mobiltäckning på kalfjället, något som väl egentligen är mycket konstigare. Det kan också noteras att vi alltså befann oss ungefär en dagsmarsch från civilisationen. Men detta faktum var i sig ganska mysigt. Det gav inte tillnärmelsevis upphov till samma känsla av utsatthet som detta med att inte kunna nås, inte ens på mobilen.

Nu är det ju på ett sätt rätt naturligt att i ett sånt läge vara bekymrad om man är avskuren från möjligheter till kommunikation - tänk om något skulle hända. Men jag undrar ändå om inte den omedelbara reaktionen är ett "äsch, nu kan jag inte SMS:a att jag är framme! Jag kan inte MMS:a en bild på solnedgången!

Det är i så fall ett märkligt tillstånd att eftersträva - fysisk avskildhet, men ständigt digital kontakt med omgivningen. Och en märklig ensamhet som infinner sig, där i den tysta mobilskuggan.

Information (over)flow

Jag återvänder till en internetuppkoppling efter en och en halv veckas semester på behörigt avstånd från de digitala informationsmotorvägarna. Och jag möts - som väl alla som kommer tillbaka till jobbet efter sommarsemestern - av en e-postlåda fylld med post som man inte vill ha. Jag för min del hade drygt 500 e-postmeddelanden i inkorgen; av dessa var alla utom kanske ett 20-tal spam. Av de dryga 20 var de flesta meddelanden mer allmänna jobbrelaterade utskick; 3 meddelanden berörde mig personligen. Tre av drygt 500.

Det går ju nu ganska fort att radera spam. Men själva den hastighet och självklarhet med vilken vi raderar de oönskade erbjudandena, förfrågningarna m.m. är lite oroande. Hur lång tid behövs för att vi ska besluta oss för vilken information vi vill ha? Om vi vill förse någon annan med information, ställa frågor eller något liknande, hur många hundradels sekunder av den tilltänkte mottagarens uppmärksamhet har vi tillgång till?

Det har aldrig funnits tillgång till mycket information som nu. Men har det någonsin varit så lätt att missa viktig information?

fredag 31 juli 2009

Ur juli månads mediebrus...

När man är på utgrävning blir det rätt mycket BBC world och Euro News på den fritid man har. Vilket gör att man snappar upp nyheter som man annars nog skulle ha missat. En lördag i mitten av månaden meddelades till exempel att en viss Henry Allingham hade dött i en ålder av 113 år. Denne var Storbritanniens äldste överlevande veteran från första världskriget; under en kort tid var han även världens äldste levande man överhuvudtaget.

113 år. Det är alltså 95 år sen Henry Allingham var med om första världskriget. Bland annat deltog han i Skagerackslaget 1916. När han tog värvning var han 19. Han upplevde andra världskriget i 40-årsåldern, Beatleshysterin bröt ut när han var närmare 70. Tanken svindlar. Karln upplevde hela det fantastiska, vidunderliga, långa stunder förfärliga 1900-talet. Vilka minnen bar han med sig? Vad väljer man att minnas efter ett sådant liv?

Själv ska han i alla fall ha förklarat det faktum att han uppnådde så hög ålder som en effekt av cigaretter, whisky, vilda kvinnor världen över, samt ett gott sinne för humor. Vila i frid, Henry!

onsdag 29 juli 2009

Nytta och nöje

Det händer ibland att jag får höra olika kommentarer som går ut att det måste vara oerhört roligt att hålla på med arkeologiska utgrävningar i medelhavsvärlden. Varvid jag brukar svara att nej, det är det inte. Vilket förstås är ett svar som kan upplevas som besynnerligt, kanske till och med provocerande. Och som väl kräver någon slags förklaring.

Visst är det roligt att komma på något, att lämna ett eget bidrag till den humanistiska forskningen. Men inget kan få mig att tycka att den arkeologiska vardagen är just rolig: den är dammig, varm, svettig, tung och monoton.

Det känns som om arkeologin har blivit lite för glamouriserad för sitt eget bästa: det enda man ser i olika media av utgrävningar brukar vara när någon, oändligt försiktigt, penslar fram ett fynd längst nere i en grop, eller stolt håller upp sagda fynd mot kameran. Vad man däremot inte får ser är hur någon (antagligen någon annan stackare) har hackat i den där gropen i två veckor innan man hittar något att pensla fram (allt som oftast hackar man dessutom i de där två veckorna UTAN att hitta någonting alls, utom möjligtvis urberg). Naturligtvis är det både uppmuntrande och hedrande att folk, inte minst studenter, är intresserade av arkeologi. Men det kan ofta kännas som om de inte riktigt har grävandets villkor klara för sig.

Om arkeologin är så plågsam, varför håller då jag på, för min egen del? Som ovan nämnt är det trots allt ganska tillfredställande att bidra till grundforskningen. Det skall också erkännas att det tillfredställer min fåfänga att dra på mig den där hatten och de där kängorna någon gång om året. Och, som vi tidigare varit inne på, är det ganska nyttigt att besöka denna - föga glamorösa - arkeologiska verklighet åtminstone någon gång ibland.

måndag 27 juli 2009

Case closed

Utgrävningar är lika märkliga upplevelser varje gång - som svensk akademiker kommer man dit med (åtminstone ansatser till) en gedigen skolning om teorier och metoder, om källkritik, poksmodernism, postkolonialistiska diskurser, med mera. För att finna att man står i en trench med en hacka. Och att uppgiften här snarare går ut på att se skillnad på olika nyanser i jordlagren och olika typer av murar och keramik. Det kan kännas som om det är ganska långt mellan arkeologins fabriksgolv och universitetets seminarierum. Vad är det vi lär oss på universitetet, egentligen? Och vad är det vi lär ut?

Nu har jag i alla fall för min del lämnat utgrävandet för den här gången och återgått från det dammiga fabriksgolvet till universitetets betydligt mer ombonade miljö. Härifrån tycks det sätt på vilket vi arkeologer förändrar de platser vi far fram på ganska egenartat- hagar och gamla grönsaksland blir akademiska arbetsplatser med hjälp av raka trencher, spikar och snören. Och de ruiner vi för fem veckor sedan började med att återta från naturen är nu i flera fall försedda med tak, grindar och förklarande skyltar. Härigenom har vi gett dem en ny betydelse ännu en gång - från att vara våra arbetsplatser har de nu blivit museiföremål.

torsdag 9 juli 2009

Bland annat



Jag befinner mig alltså för tillfället på utgrävning i Turkiet; därav bristen på uppdateringar på stationen. Det blir ändring på det, var så säkra! I väntan på texter några bilder från ruinerna av Herakleia ad Latmos. Ruinerna är inte så spektakulära - I Blue Guide kan man läsa att "Heracleia´s attraction springs more from the beauty of its setting than from the quality or variety of its ancient ruins". Det är bara ytterligare en av alla de ruiner som finns i detta hörn av världen, och som dagens turkar lever bland.


Får och kolonntrummor.

Teatern.



Rester av ett bysantinskt fort.

onsdag 24 juni 2009

Av jord är du kommen

Jag har för tillfället bytt skrivbordet mot hink och spade, vilket känns ganska tillfredställande - akademikern bör väl once in a while återvända till "fabriksgolvet", vare sig det är handskrifterna, guidande i museer eller utgrävningstrenchen. Eftersom grävningarna började i går har vi ännu inte hunnit så långt; i princip har vi ägnat oss åt att städa och förbereda årets undersökningar. Vilket bland annat bestått i att klippa bort rötter och blad från den plats där vi ska gräva (mer härom senare) - grönska från buskar som vi klippte ned även i samband med förra årets grävningar. Ett år senare håller grenarna redan på att återta den mark vi tillfälligtvis lyckades köra bort dem från. Om vi inte skulle återkomma varje år skulle det bara vara en tidsfråga innan naturen tagit tillbaka allt.

Och även om detta som faktum betraktat är ett hinder i min profession kan jag inte hjälpa att jag samtidigt finner själva tanken ganska vacker.

torsdag 18 juni 2009

Med öppet sinne?

De s.k. Humanisterna är igång igen, nu med ett litet "test" man kan göra för att se huruvida man är religiös eller inte. Eller rättare sagt, huruvida man är religiös eller har ett "öppet sinne". Testet består av frågor på ett antal teman, där man har att välja mellan att bejaka en "öppensinnad" (=Humanistisk) åsikt eller en "religiös" (=fundamentalistisk, reaktionär och intolerant) åsikt, som till exempel "Jag tycker att kvinnan ska vara underordnad mannen, som det står i många religiösa skrifter". Men intet annat var väl att vänta, trots allt heter ju testet "Gud finns nog inte."

Jag undrar när Humanisterna ska sluta blanda ihop religionen som företeelse och de intoleranta åsikter vissa religiösa samfund står för. Kanske är Humanisterna överhuvudtaget inte intresserade av att göra någon åtskillnad eller av att föra ett nyanserat samtal? Det är ju alltid enklare att debattera om man kan utmåla sina tänkta meningsmotståndare som reaktionära, och sig själv som den främsta kämpen i striden mot gudstrons Mörker.

tisdag 16 juni 2009

En god historia?

Johan Croneman funderade häromdagen i DN över det stora intresset - framför allt bland grånade män - för andra världskriget. Ett intresse som i sanning har blivit större än någonsin under de senaste tio åren; det är säkert många som i likhet med Croneman upplevde att Anthony Beevors Stalingrad var deras livs mest skakande läsning. Jag håller med Croneman om att Stalingrad är en mycket bra bok. Även Beevors Berlin - Slutstriden 1945 (som Croneman skriver att han just läser om, trots att han annars aldrig läser om böcker) är helt OK, även om jag själv tycker att den inte kommer i närheten av Cornelius Ryans Slutstriden. Denna tycker jag i och för sig är en av de två eller tre bästa populärhistoriska skildringar jag någonsin läst.

Men vadan då detta intresse för andra världskriget? Jag tror att det hänger ihop med att det är "lagom" länge sen. Andra världskriget tilldrar sig under 30- och 40- talet, decennier som börjar framstå som alltmer mytiska. Det är liksom något lite serietidningsmässigt över hela perioden. Samtidigt ligger andra världskriget tillräckligt nära i tiden för att det ska vara en period belamrad med vapen och annan teknisk appagrunk som den specialintresserade kan grotta ned sig i. Populärvetenskapliga böcker om andra världskriget tenderar ju att vara välförsedda med diskussioner kring olika vapen, inte minst dessa ständiga jämförelser mellan tyska och ryska stridsvagnar.

Men framför allt handlar det nog om det här med att andra världskriget fortfarande kan ses som Det Goda Kriget. Häri ligger en paradox: samtidigt som andra världskriget är en av historiens yttersta fasor är det också en trygg berättelse, där det är klart vilka som är Goda och vilka som är Onda. Eller åtminstone lätt att bestämma sig för vilka är goda och onda. Det är en berättelse det kanske till och med kan vara skönt att ta sin tillflykt till i en samtid som tycks allt mer förvirrande och ambivalent, där det är osäkert var Godheten egentligen håller hus.

onsdag 10 juni 2009

Dagens soundtrack...

...är det här. En oförskämt snygg video är det också.

Lunchen, det multikulturella samhället (och den miljöskadade historikern, igen)

Jag går genom det regn som tyst och stillsamt faller iväg på lunch på den eminenta afrikanska restaurangen Messob. Där kan man äta mat som består av ett antal kluttar olika rätter utportionerade på ett stycke injera, ett runt bröd som har en ganska märklig konsistens, ungefär som en väldigt gammal tvättsvamp (men som är mycket gott). Tanken är att man ska äta maten med detta bröd som bestick: man river en bit bröd och använder det ungefär som en "klädnypa". Jag börjar lära mig hur det går till (man kan använda varje "nypa" mer än en gång) vilket jag är mycket stolt över. Och jag sitter där och känner mig nöjd med att bo i ett multikulturellt samhälle, där man kan välja att äta etiopiska och eritreanska specialiteter till lunch.

Varvid det slår mig att jag just tänkt en tanke som väl är väldigt typisk för vår tid. Eftersom det "multikulturella samhället" ju förutsätter en idé om ett monokulturellt samhälle, som till exempel den där Nationen som uppfanns på 1800-talet. Under antiken och medeltiden hade ingen ännu kommit på den där ganska idén om att varje kultur skulle ha sin egen nation. Varvid vi står inför en paradox: samtidigt som dessa samhällen i högsta grad var "multikulturella" är det samtidigt 2000-talsanakronistiskt att beteckna dem som sådana.

Sedan går jag åter - i det regn som alltjämt faller - för att fortsätta med dagens arbete.

måndag 8 juni 2009

Ajöss, och tack för fisken

Jag noterar att Peter Englund lägger sin alltid tänkvärda blogg på is; vi hoppas på att han snart får tid att tina upp den igen.

Åter till Iwo Jima

I helgen såg jag till slut Letters from Iwo Jima, en film som jag velat se en längre tid, inte minst sedan jag tidigare i våras läste Yukiko Dukes gripande bok som bygger på samma historia (Breven från Iwo Jima, Norstedts 2008).

För er som inte känner till storyn: den japanske generalmajor Tadamichi Kuribayashi får 1944 uppdraget att förbereda försvaret av ön Iwo Jima, inför amerikanernas förväntade angrepp. Det är ett uppdrag Kuribayashi vet att han inte lär återvända ifrån. Breven han skriver från ön vittnar vittnar lågmält och gripande om generalmajorens sorg över att han med all sannolikhet aldrig kommer att återse sin familj. Men också vältaligt om det absurda helvete Iwo Jima blev i väntan på angreppet: det växer inget på ön, det finns knappt ens något vatten. Däremot några flygfält från vilket amerikanerna skulle kunna bomba Japan. Och som därför måste hållas. Därför sysselsätter sig de japanska trupperna under de knappt 8 månader som går från Kuribayashis övertagande av befälet till dess att amerikanerna angriper ön med att gräva ned sig i grottor. Under tiden bombarderas de långa perioder från luften varje dag. När angreppet till slut kommer i februari 1945 varar striderna sedan i en dryg månad.

Jag minns att Clint Eastwoods film fick mycket beröm när den kom. Ändå var den lite av en besvikelse. Kanske hade jag bara för stora förväntningar på den. Men i alltför stor utsträckning bestod den bara av en radda ganska utdragna stridsscener. Dukes bok är klart bättre. Men filmen får mig ändå att tänka på ett historiens dilemma jag funderat på ett tag. Duke nämner nämligen i sin diskussion om slagets eftermäle naturligt nog Eastwoods film, och att den blev föremål för hård kritik från amerikanska veteranorganisationer. Jag kan tänka mig att åtminstone en viss scen, där marinkårister avrättar tillfångatagna japaner, bidrog därtill. Och då var det väl så att filmen inte upplevdes som ett "värdigt äreminne" över den amerikanska marinkåren.

Men måste då historien ta hänsyn till denna? Tja. Så länge medlemmar ur marinkåren - eller ur de japanska styrkor som försvarade Iwo Jima för den delen - fortfarande är vid liv, kommer de att åberopa respekt för sina minnen av slaget. På samma vis som veteraner från den norska hjemmefronten engagerar sig i vad som får sägas och inte sägas om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, vilket framgått av diskussionerna kring Max Manus (som jag, det ska sägas, inte sett). Med allt vad det innebär för svårigheterna att skriva en "objektiv" historia. Om nu en sådan någonsin kan skrivas, förstås.

Det är kanske så att slaget om Iwo Jima eller hjemmefronten inte är historia så länge någon av dem som var med fortfarande är vid liv, utan samtid. Att det kanske är först när den sista som själv var med är död som samtiden viker, och historien tar vid.

fredag 5 juni 2009

Plommonsufflén, den borgerliga kulturen (och den miljöskadade historikern)

För att fortsätta på mattemat har den italienska matkulturen en baksida: ganska många recept går ut på att någon står i köket rätt länge. Vilket ju i alla fall i den italienska kulturen betyder att män tenderar att vilja ha en hemmafru i hushållet. Risotto är ett bra exempel: ganska billigt, tar bara rätt lång tid att göra om det ska bli bra. Liknande rätter finns ju också i den svenska "husmanskosten:" långkok med billiga ingredienser, men som är tidskrävande.

Mitt favoritexempel på det sätt på vilket maträtter kan ses som produkter av speciella sociala förhållanden är plommonsuffle. Jag har ett recept på den från en kokbok från början av 1900-talet (i originalet är anvisningarna avpassade för vedspisar). Ingredienserna är enkla ( i princip katrinplommon, socker och äggvitor som vispas till förbannelse), den är inte alltför svår att gära och är sagolikt god. Jag är dessutom, kan jag inte utan stolthet säga, ganska bra på den vid det här laget. Det finns bara ett problem: den är ganska tidskrävande. Sufflén måste röras ihop, gräddas under hökartad övervakning och sedan ätas omedelbart. Den förutsätter alltså att någon står i köket och gör sufflén, medan middagssällskapet äter huvudrätten. När den är avklarad bäres sufflén i triumf ut till de ätande. Här någonstans kan historikern se ett mönster - en produkt av den högborgerliga kulturen då tjänstefolk tillagade efterrätten medan herrskapet dinerade. Varefter efterrätten bars ut, förhoppningsvis till artiga applåder från de inbjudna gästerna.

Å andra sidan är den här typen av rätter också en utmärkt lämplig ursäkt att dra sig tillbaka från bordssamtalet till köken, kanske med ett glas vin.

fredag 29 maj 2009

Veckans växt...

...i Botaniska Trädgården har jag redan glömt bort vad det var för något. Det var en blomma från Öland ("ta Öland på alvar") och den var rätt fin i alla fall.

Jag är mer eller mindre komplett okunnig i botanik. Jag känner dock inte något behov av att förstå något av denna vetenskap. För min del skulle växtriket kunna delas in i träd (kanske med palmer som någon slags undergrupp), buskar och blast; blast skulle jag sedan dela upp i grönsaker, ogräs och blommor. Men är inte även blommor och ogräs grönsaker, tekniskt sett? Hm.

Vad gäller blommor anser jag mig med hyfsad säkerhet kunna identifiera vitsippor, och i förekommande fall blåsippor (ungefär samma sak, fast blå. Eller?), maskrosor och tussilago. Samt liljekonvalje och solrosor (det är de där sakerna som är gula och blir helt galet stora). De övriga - deras namn känner jag icke och lär jag väl aldrig lära mig. Men de är rätt trevliga ändå. Ibland är det liksom ganska skönt att kunna uppskatta något utan att för den skull känna ett behov av att lära sig en massa om det uppskattade, ett behov av att förstå.

torsdag 28 maj 2009

Memories pressed between the pages (#2)

Jag får lov att erkänna att jag är lite stolt över att äga ett ex av Umberto Ecos Baudolino, signerat av författaren. Men det beror på det sätt på vilket jag hade turen att lyckas komma över denna signering. I samband med att Eco besökte Uppsala häromåret för att ta emot ett hedersdoktorat (ett av ca ett 20-tal sådana titlar Eco tydligen samlat på sig vid det här laget) arrangerades ett offentligt samtal i universitetsaulan. Jag tänkte att jag minsann inte alls hade tid att gå dit, men att jag antagligen skulle ångra livet ur mig om jag inte gjorde det. Och alldeles innan jag stängde dörren kom jag på att om jag inte tog med mig någon av Ecos böcker skulle jag nog få skäl att ångra det också. Alltså nappade jag åt mig mitt ex av Baudolino, min favorit.

Efter framträdandet i aulan råkade jag bli stående precis predvid det bord som Ecos svenska förlag hade slagit upp utanför aulan - det var en ren slump att det blev så, jag stötte bara ihop med en bekant och pratade ett slag. Och när jag så vände mig om satt författaren själv vid bordet. Hans blick var något jagad: antagligen var det hans svenska förläggare som med mer eller mindre milt våld tvingat honom att sätta sig där. Jag tog mod till mig, trängde mig fram och sträckte med darrande händer fram min bok. I nästa ögonblick reste sig Eco och fördes vidare, mot vilket oblitt öde vet jag inte.

Allt som allt kan han inte ha hunnit sitta vid signeringsbordet mer än fem minuter. Under hela denna tid höll han krampaktigt en orökt cigg mellan ena handens fingrar. När han försvann bland de kostymklädda ryggarna i förhallen tänkte jag att "där går världens just nu mest röksugne stackare." Det känns ganska fint att ha ett så mänskligt minne av mitt försvinnande korta möte med denne humaniorans gigant.

onsdag 20 maj 2009

Du är vad du äter (igen)

Apropå Italien, tycker inte ni också att den där karln som gör TV-programmet Solens Mat har ungefär världens bästa jobb? Han åker runt i pittoreska italienska byar, pratar lite småfinurligt med olika småfinurliga locals och äter god mat - det vill säga ungefär det som väl de flesta andra skulle betala dyra semesterpengar för.

Maten är nu en av de där sakerna som verkar ligga till grund för den italienska kulturen - och är därmed säkerligen ett av skälen om många italienare nu vill "bevara Italien italienskt." För varför skulle de ge upp den italienska maten när hela världen verkar älska den - det måste ju betyda att den italienska maten är bäst i världen, inte sant?

Den här italienska förkärleken för det inhemska köket kan för övrigt ha ganska oväntade effekter för den besökare som vistas någon längre tid i landet. Till en början är det naturligtvis ganska underbart att vältra sig i all italiensk mat - tills man, efter några veckor känner att man kanske skulle vara sugen på, tja, kanske sushi. Eller nåt annat. Varvid man upptäcker att sådant är långt svårare att få tag på. En stad som Uppsala har ett fantastiskt utbud av olika matkulturer i jämförelse med Rom.

Sen är det också en annan sak att den mat som förekommer i program som Solens Mat och liknande program, kokböcker och så vidare i mångt och mycket ju är rätt konstruerad - efter att ha spenderat en del tid i Italien har jag kunnat konstatera att de flesta italienare mestadels äter ungefär samma sunkmat som vi och köper den på ungefär samma slags snabbköp som vi. Se där den sanna globala kulturen.

Insikt

Efter att ha sett den "underhållning"publiken utsattes för i Eurovisionens semifinaler börjar man undra om ryssarna verkligen blev förbannade på Tingelings Moskvashow för att de tyckte det var en elak parodi. Snarare kanske de tyckte att Dorsin&co försökte sno ryssarnas egen show.

måndag 18 maj 2009

Il bel paese?

I dagens pappersupplaga av DN (jag har inte hittat notisen i nätupplagan) kan man läsa en kommentar till att det italienska underhuset har godkänt ett antal lagförslag som riktar sig mot den illegala invandringen; papperslösa flyktingar ska till exempel kunna dömas till böter på upp till 100 000 kronor. Berlusconi försvarar, enligt notisen, skärpningarna med att han "inte vill se ett multietniskt Italien." Det är första gången jag sett att han uttryckt sig så ärligt.

Säkerligen skulle många italienare försvara Berlusconis politik, som ter sig alltmer motbjudande, med att de illegala invandrarna samlas i kåkstäderna i södra Italien och utanför Rom, att de blir kriminella, osv. Att de "inte hyser någon önskan att bli integrerade i det italienska samhället." Men: finns det då någon egentlig vilja från sagda italienska samhälle till att att integrera landets invandrare? Det måste ju finnas flera i Italien som sympatiserar med Berlusconis önskan att "bevara Italien italienskt" - annars skulle han väl inte väljas, eller väljas om, eller hur?.

Det kan nu vara lätt att stämpla Berlusconis Italien som allt mer fascistiskt. Men jag tycker att det finns en komplikation. För varje gång turister åker till Italien (inte minst vi nordbor är väldigt bra på det här) och suckar över hur fint Italien är (och så god maten är! Och så vacker italienskan är!) så får de reaktionära krafter i Italien som vill "bevara Italien italienskt" vatten på sina kvarnar. Varför skulle Italien förändras och bli ett multikulturellt samhälle när alla verkar tycka så mycket om Italien som det är? Så länge detta Italien genererar turistpengar? Så länge man kan sopa undan invandrarna nånstans där turisterna inte kan se dem?

fredag 15 maj 2009

Memories, pressed between the pages

Det är märkligt, det här med minnen. Ta till exempel en viss Christian Lindmans hågkomster från Strängnäs åren 1857-1871. Lindman skriver mycket om enskilda personer som syntes på Strängnäs gator under den tiden. Han ägnar också ett fasligt stort utrymme åt de ångbåtar som anlände till Strängnäs under sommarsäsongen. Intresset för ångbåtar - som jag också sett i andras hågkomster från Strängnäs under den här tiden - har säkert sin speciella förklaring: jag tror att det handlar om isolering, och hur kollektivtrafiken kunde bryta den.
Men de här personminnena då - Lindman skriver personligt och ofta rörande om personer som arbetskarlen Larsson som kallades "Dubbelful," gamla prostinnan Lithell och de alkoholiserade far och son Thorsberg och deras sorgliga öden. Men jag hade ju hoppats att Lindman skulle minnas stadens "betydelsefulla" personligheter. Som den kraftfulle biskop Annerstedt. Och framför allt doktor Pontén, som förestod stifts- och läroverksbiblioteket och som så här i efterhand ser ut att ha varit en så oerhört central figur i Strängnäs kulturliv. Men om dessa får jag inte veta någonting. Var då de inte viktiga personer? Eller antar Lindman att hans läsare redan känner till dem? Stundom kan jag direkt komma på mig själv med att irritera mig på att Lindman, som jag tycker, minns "fel" saker.
Naturligtvis är det tvärtom så att det är jag som är fel ute - jag som är ute efter en "stor" historia och bara stöter på en massa "små." Jag som så här i efterhand försöker tråckla ihop en det jag vill se som en övergripande historia om Strängnäs kulturliv under 1800-talet. En historia som bara är synlig - och kanske också bara meningsfull - just för eftervärlden. Men som måste pusslas samman av de små skärvor av historier som utgör enskilda individers hågkomster.

torsdag 14 maj 2009

Nobody expects the Spanish Inquisition...

Ett av Monty Pythons running gags var att Spanska Inkvisitionen brakade in i tid och otid, företrädesvis i lägen då ingen förväntade sig dem. Varpå inkvisitorerna i sin ondska satte igång att tortera folk med hemskheter som mjuka kuddar och the comfy chair.

Jag kommer att tänka på detta när jag nu läser en rätt ny bok betitlad Dogs of God: Columbus, the Inquisition, and the Defeat of the Moors, av en viss James Reston, Jr. Jag skulle önska att det vore en bra bok. Men efter drygt 100 sidor har det i alla fall ännu inte blivit det. Författaren är mest intresserad av de olika inkvisitorernas ondska å ena sidan och den tvivelaktiga moralen vid de olika spanska hoven å den andra. Jag som för min del undrar hur den spanska invisitionen kunde få den särprägel den fått publicitet för och ur vilka stämningar den hämtade sin näring, har ännu inte fått veta något speciellt givande. Columbus som utannonseras i titeln har just dykt upp på scenen; det ska bli spännande att se hur Reston lyckas tråckla ihop honom med resten av berättelsen.

Och återigen tänker jag på vad som mer och mer framstår som ett kanske omöjligt dilemma inom den så kallade populärvetenskapen: att historien aldrig, aldrig är svartvit. Och att sagda, icke svartvita, historia aldrig tycks bli en bra story.

tisdag 12 maj 2009

Informationsflöde

En av de bästa uppfinningar som gjorts på bra länge i den akademiska världen är dessa nya kopiatorer som kan dresseras att förvandla böcker, artiklar etc till pdf-filer, som e-postas till en själv i stället för att spottas ut som papperskopior. Jag är på god väg med ett alldeles lagom utopiskt projekt som går ut på att förvandla om inte allt så i alla fall den allra största delen av alla de artiklar och anteckningar jag samlat på hög under de senaste åren till sådana filer. Det vore liksom så oändligt mycket mer praktiskt att ha ett bibliotek bestående av några gigabyte med pdf-filer på en hårddisk i stället för tio eller fler gaffelpärmar med papper (ni vet ju alla hur det är att försöka hitta något i en full sådan pärm när man är stressad, eller hur?).

Sålunda står jag alltså vid kopiatorn och stoppar in artikel efter artikel i toppmataren. Sida efter sida av info förvandlas till bytes som svischar iväg till e-postlådan; en hel doktorandtid passera revy. Så mycket vetande man samlade på sig. Hur mycket visade sig verkligen vara värdefullt? Så mycket som egentligen, i slutändan, bara resulterade i mer...papper.

fredag 8 maj 2009

Dagens soundtrack...

...är det här.

Brottslingen, självmördaren och oäktingen

Under de senaste åtta åren eller så har jag av och till gjort guidade visningar på Uppsalas Museum Gustavianum. Det har under de här åren blivit ett antal visningar. När jag i samband med dessa visningar talar om Olof Rudbecks rätt berömda anatomiska teater brukar jag alltid nämna att det bara var vissa typer av personer som man fick dissekera i denna teater på 1600-talet: avrättade brottslingar, självmördare och oäktingar. Och när jag berättar detta börjar i nio fall av tio någon, några eller till och med de flesta i gruppen att fnissa. Ofelbart.

Jag tycker själv inte att detta är vidare lustigt, jag kan inte minnas att jag tyckte det ens första gången jag hörde det. Så varför tycks då alla dessa besökare under alla dessa år tycka det här med brottslingarna, självmördarna och oäktingarna är så lustigt? Tillfredställer det kanske en idé de hade med sig till muséet om gångna tiders stolligheter?

Det finns nu en mycket logisk förklaring. I 1600-talets värld var människokroppen Guds skapelses krona och därmed fullkomlig, perfekt. Att skära i och skära sönder människokroppen var alltså att göra våld på Guds skapelse. Vilket naturligtvis kunde medföra vissa risker. Alltså var det säkrast att dissekera kroppar efter människor som förbrutit sig gentemot Gud, som därmed inte längre var perfekta, där skadan redan var skedd. Därför brottslingarna, självmördarna och oäktingarna. Alla som bevistade dissektionerna ombads efter spektaklet att även bevista begravningen: de som dissekerats begravdes dessutom på kyrkogården. Något som personer sådana som man fick dissekera normalt inte hade rätt till. Men genom att låna ut sina kroppar till vetenskapen sågs det tydligen som att man kunde betala tillbaka sin skuld till samhället, och till Gud. På det hela taget bemöttes "dissektionsobjekten" med en respekt som borde göra intryck även på vårt "moderna" samhälle.

Det är klart att historien är rolig och erbjuder många kul anekdoter - det gör vår samtid också. Men vid närmare skärskådning visar det sig att gångna tiders människor tycks ha haft sina goda skäl till det som i eftervärldens ögon kan framstå som dårskaper. Så, kära museibesökare, vänta åtminstone på förklaringen nästa gång, innan ni skrattar. OK?

onsdag 6 maj 2009

Gåtfullt?

...och svaret på förra veckans romerska gåta var slaget i Teutoburgerskogen (var det verkligen ingen som visste det?). Nya gåtor kommer kanske i framtiden!

Varför ska kapitalisterna ha de bästa melodierna?

Det händer mycket sällan att jag köper begagnade CD-skivor numera, men Housemartins första skiva London 0 Hull 4 som jag kom över förra veckan för 40 kr tyckte jag trots allt var ett kap - det är en av de skivor jag haft på vinyl ett tag och som jag ville ta med mig in i den digitala åldern (varför då inte bara skaffa fram den på Spotify? Det har och göra med att jag fortfarande, i somliga fall, tror på att förfoga över musiken som ett fysiskt objekt, Men mer om det någon annan gång).

The Housemartins bildades som den minnesgode läsaren vet på 80-talet i det inte alltför fashionabla Hull. De fyra unga bandmedlemmarna förenades av en tro på Jesus och Marx och en frustration över de orättvisor och den förljugenhet de såg i samhället i allmänhet och Thatchers good old England i synnerhet. Denna frustration uttryckte de med några av de skarpaste satiriska texter som popbranschen skådat, texter som kombinerades med fantastiska popmelodier och klockren stämsång. Housemartins musik handlade aldrig om förnumstiga pekpinnar eller politisk agitation, utan om humor och genuint patos. Det var det som gjorde att i alla fall jag lyssnade. Och jag önskar för jag vet inte vilken gång i ordningen att den så kallade samhällsdebatten kunde ha lite mer av detta.

tisdag 28 april 2009

The tears of a clown

Som de flesta födda på 70-talet, antar jag, är jag uppvuxen åtminstone i någon mån med Eddie Meduza: i 80-talets populärkultur smög denne märklige figur liksom ständigt runt i kulisserna, som en slags ständigt närvarande symbol för den Ultimata Dåliga Smaken. Samtidigt som det var svårt att komma förbi det faktum att en del av de låtar ju faktiskt var lite kul. Om inte annat för att de var så hysteriska, så utstuderat bonniga. Eddie Meduza verkade liksom vara en stor clown.

Den dokumentär om Eddie Meduza som sändes i lördags gav en minst sagt annan bild - en bild av en uppväxt präglad av alkohol, övergrepp och trassliga relationer. En bild av en person som inte kunde klara av motgångar. Som slutade sitt liv ensam, söndersupen och olycklig. Skrattet kommer nog att fastna i halsen i fortsättningen, eller i alla fall följas av någon eftertänksamhet.

Romerska gåtor, del 5

I den sista romerska gåtan (för den här gången i alla fall, fler kanske kommer) sökes en händelse - som ledtråd kan nämnas att denna händelse faktiskt avhandlats tidigare på denna station. Detta naturligtvis nämnt som en uppmuntran till läsarna att läsa igenom även arkiverade blogginlägg - Ni vet ju aldrig vad Ni kan ha missat, eller hur?
I dagens gåta måste vi måste vi börja med att söka oss till rikets obygder. I det område där vi befinner oss hade romarna vid den tid då den efterfrågade händelsen inträffar bedrivit en rätt brutal u-hjälp under det sista tjugotalet år; det här området blev senare föremålet för en annan bekant historiebok som brukas kallas för det första etnografiska verket.

I den händelse vi söker är två huvudpersoner inblandade. Dels en lokal förmåga som långt senare (naturligtvis) kom att ses som en nationell hjälte av hysteriskt nationalistiskt anstuckna landsmän; dels en romare, som antagligen bara hade fått fel jobb. Följderna blev i alla fall enligt alla historiker vådliga; till saken hör att den här händelsen var en sån där sak som verkligen inte inträffade ofta (åtminstone inte om man får tro romarna) och definitivt inte ofta på den skala vi har att göra med här. I alla fall en historiker låter antyda att allt egentligen var vädrets fel. Den herre som vid den tiden styrde Rom reagerade på den här händelsen med att uppmana den tidigare nämnde romerske huvudpersonen att lämna tillbaka några saker. Skälet var väl att man tyckte att de där sakerna var sådana som man verkligen inte borde tappa bort (de återfanns senare).

Till förvirringen hör att man inte vet exakt var den här händelsen inträffade, även om vissa utgrävningar under de senaste åren gör att man nu ändå är ganska säker.

Vilken är händelsen och när inträffade den?
Bonusfråga: ...och vad var det egentligen för fel på vädret?

tisdag 21 april 2009

Addenda

Det blev ingen mer text här idag, men om ni vill kan ni ju alltid läsa det här. Sedan noteras också att The Omnipotent Eye börjat blogga; välkommen till bloggosfären!

Godnattsagor för akademiker, del 7

(VARNING: läsare som är överkänsliga för ordvitsar kan uppleva följande text som stötande)

Det var en gång ett kungarike där det fanns en hemsk och farlig drake, som vaktade på en enorm skatt. Alla forskarna i kungariket var jätterädda för draken och skickade in ansökningar varje år om att få lite pengar från den stora skatten. Men hur de än bönade och bad var det nästa aldrig någon som fick några stålar. Då kom en gästprofessor. Han drog på sig sin skinande akademiska rustning och drog i väg för att möta draken. När han mötte draken sa gästprofessorn: passa dig, för jag har spjutspetskompetens! Då blev draken jätterädd och gav honom anslag till 7 års forskning och en Centre of excellence-titel. Då blev kungen så glad att gästprofessorn fick prinsessan och halva forskningsanslaget också. Sen levde de (eller i alla fall professorn) lycklig i alla sina dagar. Slut!

fredag 17 april 2009

Att låna ett liv

Jag höll just på att bekanta mig med den lånemobil jag just kvitterat ut eftersom min egen måste lämnas in på service igen (varför denna vaga skuldkänsla över att lämna in något på reparation när det nästan hade varit enklare att bara köpa en ny? Jag hade nu inte gjort det om det inte var för att översynen går på garantin. Men som sagt, varför denna känsla av skuld?). Varvid jag i alla fall såg att Någon hade glömt att tömma mobilen sedan senaste gången en kund lånade den. Inkorg och utkorg var fulla av SMS, adressboken full av okända adresser, bland mina egna som jag just kopierat över till telefonen. Någon Annans mess, någon annans adresser. Det var som om jag på displayen kunde se denna andra, för mig helt okända, persons liv flimra förbi i rubrikform.

Två saker slog mig. Först att jag plötsligt hade möjligheten att stiga rakt in i detta andra liv. Och sedan - hur stor del av våra liv vi egentligen lägger i våra mobiler, dessa manicker i plast som vi köper för 1 kr (mot att vi binder telefonabbonemanget 18 månader till). Det var en märklig och inte speciellt angenäm känsla.

Sedan tryckte jag på "radera".

God morgon, historien

Platsen är en av lädersofforna på Crystal Palace i Tombstone. Han fäster sig speciellt vid två personer i sällskapet - den ena sitter hopkrupen, vaggar lite med kroppen fram och tillbaka och hävdar att han också är svensk. Mitt emot denne sitter en yngre man, med långa slokande mustascher och som talar mycket saktmodigt. Han kan rulla en cigarett utan att det gåra tt uppfatta rörelserna. Så, skriver berättaren, var det tyst och förläget en stund. Sedan säger han som det var - att han hade gått av bussen för Geronimus skull och för namnet på staden: Tombstone.
Jolo (eller Jan Olof Olsson, som han ju egentligen hette) steg alltså av bussen i Tombstone, på jakt efter Den Amerikanska Myten. Redan andra dagen beger han sig till kyrkogården för att spåra upp stadens historier. Och märkliga historier visar det sig finnas gott om på gravstenarna - George Johnsson, hängd av misstag. M. E. Kellogg, dog en naturlig död. Jolo ger sig ut på jakt efter dem samtidigt som han lär känna stadens invånare. Varvid han hittar folks som ser ut som cowboys men inte är det, och folks som är cowboys men varken ser ut eller beter sig som man är van vid att dessa ska se ut. När i slutändan Tombstone arrangerar sitt årliga re-enactment av skottlossningen i OK Corrall spelar Jolo med i rollen som en av skurkarna Wyatt Earp mötte. I sin jakt på skapandet av myten om western kommer han så nära att han själv blir en del av denna mytbildning.
God morgon Vilda Västern, där Jolo berättar om allt detta, är ett fullkomligt briljant frontreportage. Och samtidigt fyller det mig, på ett något överraskande sätt, med något missmod över historikerns uppgift och möjligheter. För vad Jolo visar är att det inte finns något sätt att lära känna andra kulturer eller länder som går upp mot att själv resa dit och Själv Uppleva. Inte minst att lära känna människorna - de människor som alltid, i alla kulturer, länder, Rörelser eller Omvälvande Processer, utgör den minsta kuggen, den viktigaste beståndsdelen. Och som historikern - eller för den delen arkeologen - har så oerhört svårt att besöka.

Romerska gåtor, del 4

Vi söker denna gång en vara som huvudsakligen är känd under två namn. Inom den här varans speciella användningsområde – en mycket central del av tillvaron i vilket samhälle som helst – verkar romarna ha använt den sökta varan till precis allting. Detta kan tyckas underlig tills man får reda på att de helt enkelt använde den här varan på samma sätt som vi idag använder en helt annan, för oss fullkomligt självklar basvara.

Den vara vi söker var man tvungen att tillverka och tillverkning fanns uppenbarligen lite varstans i riket. Det som dessa små industrier väl bör ha haft gemensamt var att de borde vara belägna nära de områden där råvaran inhämtades och att grannarna bör ha klagat.

Den här varan finns inte att få tag i idag; många tycker säkert att det bara är bra. Om man dock vill göra något som fordrar att man använder den brukar de kunniga rekommendera att man tillgriper liknande produkter som numera tillverkas i fjärran Östern (som allt annat). Möjligen kan man dock faktiskt även använda en horribel substans som brukar vara resultatet av vissa ohyggliga och genuint norrländska riter.

Om den sökta varan kan vidare sägas att den i slutet av 1990-talet ska ha påträffats i Konsumversion på Institutionen för klassiska språk i Uppsala. Om detta är sant rör det sig med all sannolikhet om en förfalskning.

Vilken är den sökta varan (och vilka var de två namnen)?

tisdag 14 april 2009

Sak och person

Jag noterar att Phil Spector, musikvärldens antagligen mest legendariske galning (möjligen med Brian Wilson som konkurrent om titeln) till slut fällts i domstol för mord. Spector är en sån där typ som tycks dyka upp med jämna mellanrum, nämligen den som är en en genialisk konstnär och samtidigt motbjudande - i det här fallet rent ut sagt otäck - person. Inte minst musikhistorien är ju full av sådana personer; Wagner ligger väl alltid närmast till hands. Och det är nu enkelt att säga att konsten inte har något med personen att göra, att man kan uppskatta konstverket men fördöma konstnären.

Men i andra fall kan det ju också vara precis tvärtom, att konsten får sin betydelse eftersom, inte trots att, man genom den kan skönja just den där konstnären - och att denna är en person man kan förstå och sympatisera med (i detta fall kan kanske Mozart ligga nära till hands). Kanske är det inte nödvändigt att ha en konsekvent hållning i frågan.

Och kanske är det också just detta, spänningen mellan konstnär och verk, som ger konsten dess laddning?

Godnattsagor för akademiker, del 6

Det var en gång en prinsessa som hette Törnrosa. När hon skulle döpas beslöt kungen att det skulle firas med ett stort symposium. Då bjöd man in tolv Framstående Forskare (eftersom konferensanslaget inte räckte till fler). Då blev den trettonde Framstående Forskaren sur och beslöt sig för att hämnas. En dag lade forskaren en bok i Törnrosas rum. Den hette Outline of a theory of practise. När Törnrosa plockade upp boken och började läsa somnade hon och sov i 100 år. Det var jätteskönt. Slut!

fredag 3 april 2009

Romerska gåtor, del 3

Svaret på förra veckans gåta var naturligtvis, som flera läsare gissade, Pantheon i Rom! I denna veckas gåta söker vi i stället efter ett citat:

- Den man som levererade den kärnfulla replik vi söker var uppenbarligen klart mer rynkig än i alla fall de senaste av hans företrädare på jobbet. Å andra sidan var han också betydligt mer mentalt tillräknelig, åtminstone än den sista av företrädarna som hade jobbet någon längre tid, denne har gått till historien som mer än lovligt väck (så fick han också sparken).

Upphovsmannen fick inte sitt jobb helt utan svårigheter, utan efter ett lätt kaotiskt år då förhandlingarna om topptjänsterna skett med mer eller mindre blanka vapen, och flera personer innehaft jobbet – dessa personer var faktiskt av ett bestämt antal, och i annalerna fick det här året sitt namn efter detta antal. Innan det året hade vår upphovsman gjort sig känd för vissa uppseendeväckande aktioner i en avlägsen och speciellt bråkig provins – dessa aktioner ledde sedermera till en händelse som betraktats som avgörande inom en av världsreligionerna.

När det gällde det sökta citatets tillkomst rörde det sig dock om mer fredliga, men kanske inte nödvändigtvis trevliga affärer. Upphovsmannens son (denne son och hans lillebror kom båda att efterträda fadern på som chefer för familjeföretaget; den äldre, uppenbarligen mycket förtjänstfulle brodern avgick efter bara några få år, den yngre, mindre begåvade brodern satt dock följdriktigt kvar i alldeles för många år) påpekade att faderns åtgärder i ett visst sammanhang väl var i grövsta laget. Fadern ska då ha hållit fram några föremål av den typ som de just talade om och genmält med den odödliga replik vi nu söker.

Vilket är citatet?

torsdag 2 april 2009

Godnattsagor för akademiker, del 5

Det var en gång två jättefattiga forskare som hette Hans och Greta. De var så fattiga att deras prefekt bestämde sig för att sätta ut dem i skogen. Där kom de fram till ett hus som var byggt av pepparkakor. Det visade sig vara häxans research center for studies in humanities and social sciences! Där stannade de ett år och det enda de behövde göra vara att äta lunch minst en gång om dagen. Vid årets slut hade de jättefeta publikationslistor och blev lektorer innan någon hunnit säga ”cv.” Sen levde de lyckliga i alla sina dagar. Slut!

fredag 27 mars 2009

Mer skåpmat

Idag den andra av de fem romerska gåtorna - i vilken en byggnad sökes:

- Denna byggnad bär ovanför ingången en inskrift som talar om en viss person som ska ha varit byggherre; detta är förvirrande, då den nämnde personen förvisso var byggherre, men åt en tidigare byggnad som stod på samma plats. Denna person är för övrigt väl känd, eftersom han var hjälpreda och allt-i-allo till en av Roms mest illustra styresmän.

Den byggnad vi söker ersatte i alla fall denna förra byggnad – som man inte vet mycket om – och hade samma funktion som denna; funktionen har gett byggnaden det egentligen väl grekiska namn under vilket byggnaden är känd idag. Den imposanta skapelse vi nu söker namnet på uppfördes under en annan illuster styresmans tid; denne styresman gjorde sig bland annat känd genom att skriva gullig poesi och nästan ständigt vara på resande fot. Det säger kanske en hel del om den här personens kompetens att han trots detta uppenbarligen var ganska populär.

Byggnaden har överlevt till idag genom att den kom att göra ideologisk tjänst även under den tid som inträdde under senare delen av imperiets dagar och under de härskare som följde på de romerska. Det folk som idag bebor romarnas kärnland – och som vi väl alla ibland undrar hur i hela fridens namn de kan vara ättlingar till de välorganiserade romarna – begravde två av sina sentida kungar och en av sina allra största konstnärer i byggnaden.

Arkitektoniskt är byggnaden känd för sin speciella konstruktion, som var den största i sitt slag tills långt senare, då den kom att överträffas av en annan gigantisk byggnad i samma stad.

Vilken är byggnaden?

måndag 23 mars 2009

Yes, please!

Jag antar att det förr eller senare skulle framkomma på denna blogg att jag är Pet Shop Boys-fanatiker. I min värld har sångaren Neil Tennant alltid varit större än, säg, Morrissey, och PSB alltid större än Smiths. Morrissey har under året kommit att framstå som mer och mer självupptagen (sedan är det en annan sak att han kan vara kul att lyssna till ibland i alla fall, han är ju trots allt stundtals rätt fascinerande i sin självupptagenhet). Neil Tennant, däremot, har ända sedan PSBs första skiva Please kom ut på 80-talet gång på gång sjungit texter som skulle kunna handla om vem som helst. Det är nog detta allmängiltiga, det igenkännbara, i PSBs musik jag alltid gillat. Nya skivan Yes kommer ut idag: dagens soundtrack här på stationen är det här.

Facit

...och den person som efterfrågades förra veckan var naturligtvis Lucius Cornelius Sulla. En ny gåta kommer senare i veckan!

Godnattsagor för akademiker, del 4

Det var en gång en arkeolog som grävde i sin trench. Dag ut och dag in grävde han. En dag hittade han en romersk lampa (trench 3, stratum 2b). Då började han göra ren den för att se vilken fabric det var. Men då kom det ut en ande ur lampan! Anden sa: eftersom du har befriat mig så får du önska vad du vill! Arkeologen sa: OK, först vill jag om den här lampan är senromersk eller tidigbysantinsk och hur den förhåller sig i tid till den late Roman white ware som vi hittat så mycket av här samt om förekomsten av denna typ av lampa bäst kan förklaras utifrån ett diffusionistiskt perspektiv eller ett postkolonialt perspektiv och på vilket sätt min egen förförståelse präglar min tolkning av lampan och om det egentligen FINNS en lampa förutom i min egen vetenskapliga diskurs –

då kröp anden tillbaka in i lampan igen. Sen levde den lycklig i alla sina dagar. Slut!

onsdag 18 mars 2009

Skåpmat

Man kan ha nytta av att rensa sin dator ibland från onödiga filer, en hel del intressanta saker kan dyka upp. Bland annat fem gåtor med romerska motiv (som ursprungligen tillkom för ett antal år sen i ett helt annat sammanhang). Därför idag, i brist på tid och bättre idéer, den första av dessa gåtor, i vilken en person sökes:


- Denne illustre herre var av en av de förnämsta släkterna i Rom; vad gällde partitillhörigheten” räknade denna familj sig till det parti som brukade beskriva sig självt som ”de bättre.” Vår mystiske man dyker för första gången upp i annalerna i samband med en trasslig incident i rikets obygder; denna incident hade att göra med en lokal förmåga med ett underligt namn som mest för tankarna till ett nutida frukostbord. Denne lokala förmåga som ställde till en hel del problem för Romarna kom att ge namn åt den här episoden i Roms historia, som för övrigt blev föremålet för en historiebok, signerad en av Roms största historiker.

För den person vi söker var kanske det viktigaste med allt det här i alla fall att hans närmaste överordnade var ett annat tungt namn; denne överordnade hade just gjort sig känd genom vissa betydelsefulla reformer i staten. Om detta var bra eller dåligt må vara osagt; denne överordnade kom i alla fall att bli vår mystiske mans ständige antagonist och m.e.m. dödsfiende under den kommande tiden. Att beskriva vår mystiske mans göranden och låtanden under hans lätt vingliga levnadsbana är alldeles för komplicerat. Låt oss nöja oss med att konstatera att vår man – hans dödsfiende var då död – till slut beklädde branschens högsta och ganska impopulära ämbete. Från detta avgick han dock avgick självmant efter bara något år, för att dra sig tillbaka och dö en fullkomligt naturlig död, vilket i sig var något enastående vid den här tiden. Varken hans samtida eller de arma historiker som ska försöka förklara alltsammans fattar någonting.

Vår man var för övrigt tydligen blond och blåögd, vilket en tysk historiker – i vårt sammanhang kanske mest känd för att ha uttryckt sig taskigt men ganska vitsigt om Cicero – uppskattade. Själv kallade han sig ”den lyckosamme”.

Vem är mannen?