För att fortsätta på mattemat har den italienska matkulturen en baksida: ganska många recept går ut på att någon står i köket rätt länge. Vilket ju i alla fall i den italienska kulturen betyder att män tenderar att vilja ha en hemmafru i hushållet. Risotto är ett bra exempel: ganska billigt, tar bara rätt lång tid att göra om det ska bli bra. Liknande rätter finns ju också i den svenska "husmanskosten:" långkok med billiga ingredienser, men som är tidskrävande.
Mitt favoritexempel på det sätt på vilket maträtter kan ses som produkter av speciella sociala förhållanden är plommonsuffle. Jag har ett recept på den från en kokbok från början av 1900-talet (i originalet är anvisningarna avpassade för vedspisar). Ingredienserna är enkla ( i princip katrinplommon, socker och äggvitor som vispas till förbannelse), den är inte alltför svår att gära och är sagolikt god. Jag är dessutom, kan jag inte utan stolthet säga, ganska bra på den vid det här laget. Det finns bara ett problem: den är ganska tidskrävande. Sufflén måste röras ihop, gräddas under hökartad övervakning och sedan ätas omedelbart. Den förutsätter alltså att någon står i köket och gör sufflén, medan middagssällskapet äter huvudrätten. När den är avklarad bäres sufflén i triumf ut till de ätande. Här någonstans kan historikern se ett mönster - en produkt av den högborgerliga kulturen då tjänstefolk tillagade efterrätten medan herrskapet dinerade. Varefter efterrätten bars ut, förhoppningsvis till artiga applåder från de inbjudna gästerna.
Å andra sidan är den här typen av rätter också en utmärkt lämplig ursäkt att dra sig tillbaka från bordssamtalet till köken, kanske med ett glas vin.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar