Åter till Iwo Jima

I helgen såg jag till slut Letters from Iwo Jima, en film som jag velat se en längre tid, inte minst sedan jag tidigare i våras läste Yukiko Dukes gripande bok som bygger på samma historia (Breven från Iwo Jima, Norstedts 2008).

För er som inte känner till storyn: den japanske generalmajor Tadamichi Kuribayashi får 1944 uppdraget att förbereda försvaret av ön Iwo Jima, inför amerikanernas förväntade angrepp. Det är ett uppdrag Kuribayashi vet att han inte lär återvända ifrån. Breven han skriver från ön vittnar vittnar lågmält och gripande om generalmajorens sorg över att han med all sannolikhet aldrig kommer att återse sin familj. Men också vältaligt om det absurda helvete Iwo Jima blev i väntan på angreppet: det växer inget på ön, det finns knappt ens något vatten. Däremot några flygfält från vilket amerikanerna skulle kunna bomba Japan. Och som därför måste hållas. Därför sysselsätter sig de japanska trupperna under de knappt 8 månader som går från Kuribayashis övertagande av befälet till dess att amerikanerna angriper ön med att gräva ned sig i grottor. Under tiden bombarderas de långa perioder från luften varje dag. När angreppet till slut kommer i februari 1945 varar striderna sedan i en dryg månad.

Jag minns att Clint Eastwoods film fick mycket beröm när den kom. Ändå var den lite av en besvikelse. Kanske hade jag bara för stora förväntningar på den. Men i alltför stor utsträckning bestod den bara av en radda ganska utdragna stridsscener. Dukes bok är klart bättre. Men filmen får mig ändå att tänka på ett historiens dilemma jag funderat på ett tag. Duke nämner nämligen i sin diskussion om slagets eftermäle naturligt nog Eastwoods film, och att den blev föremål för hård kritik från amerikanska veteranorganisationer. Jag kan tänka mig att åtminstone en viss scen, där marinkårister avrättar tillfångatagna japaner, bidrog därtill. Och då var det väl så att filmen inte upplevdes som ett "värdigt äreminne" över den amerikanska marinkåren.

Men måste då historien ta hänsyn till denna? Tja. Så länge medlemmar ur marinkåren - eller ur de japanska styrkor som försvarade Iwo Jima för den delen - fortfarande är vid liv, kommer de att åberopa respekt för sina minnen av slaget. På samma vis som veteraner från den norska hjemmefronten engagerar sig i vad som får sägas och inte sägas om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, vilket framgått av diskussionerna kring Max Manus (som jag, det ska sägas, inte sett). Med allt vad det innebär för svårigheterna att skriva en "objektiv" historia. Om nu en sådan någonsin kan skrivas, förstås.

Det är kanske så att slaget om Iwo Jima eller hjemmefronten inte är historia så länge någon av dem som var med fortfarande är vid liv, utan samtid. Att det kanske är först när den sista som själv var med är död som samtiden viker, och historien tar vid.