När man är på utgrävning blir det rätt mycket BBC world och Euro News på den fritid man har. Vilket gör att man snappar upp nyheter som man annars nog skulle ha missat. En lördag i mitten av månaden meddelades till exempel att en viss Henry Allingham hade dött i en ålder av 113 år. Denne var Storbritanniens äldste överlevande veteran från första världskriget; under en kort tid var han även världens äldste levande man överhuvudtaget.
113 år. Det är alltså 95 år sen Henry Allingham var med om första världskriget. Bland annat deltog han i Skagerackslaget 1916. När han tog värvning var han 19. Han upplevde andra världskriget i 40-årsåldern, Beatleshysterin bröt ut när han var närmare 70. Tanken svindlar. Karln upplevde hela det fantastiska, vidunderliga, långa stunder förfärliga 1900-talet. Vilka minnen bar han med sig? Vad väljer man att minnas efter ett sådant liv?
Själv ska han i alla fall ha förklarat det faktum att han uppnådde så hög ålder som en effekt av cigaretter, whisky, vilda kvinnor världen över, samt ett gott sinne för humor. Vila i frid, Henry!
fredag 31 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
Nytta och nöje
Det händer ibland att jag får höra olika kommentarer som går ut att det måste vara oerhört roligt att hålla på med arkeologiska utgrävningar i medelhavsvärlden. Varvid jag brukar svara att nej, det är det inte. Vilket förstås är ett svar som kan upplevas som besynnerligt, kanske till och med provocerande. Och som väl kräver någon slags förklaring.
Visst är det roligt att komma på något, att lämna ett eget bidrag till den humanistiska forskningen. Men inget kan få mig att tycka att den arkeologiska vardagen är just rolig: den är dammig, varm, svettig, tung och monoton.
Det känns som om arkeologin har blivit lite för glamouriserad för sitt eget bästa: det enda man ser i olika media av utgrävningar brukar vara när någon, oändligt försiktigt, penslar fram ett fynd längst nere i en grop, eller stolt håller upp sagda fynd mot kameran. Vad man däremot inte får ser är hur någon (antagligen någon annan stackare) har hackat i den där gropen i två veckor innan man hittar något att pensla fram (allt som oftast hackar man dessutom i de där två veckorna UTAN att hitta någonting alls, utom möjligtvis urberg). Naturligtvis är det både uppmuntrande och hedrande att folk, inte minst studenter, är intresserade av arkeologi. Men det kan ofta kännas som om de inte riktigt har grävandets villkor klara för sig.
Om arkeologin är så plågsam, varför håller då jag på, för min egen del? Som ovan nämnt är det trots allt ganska tillfredställande att bidra till grundforskningen. Det skall också erkännas att det tillfredställer min fåfänga att dra på mig den där hatten och de där kängorna någon gång om året. Och, som vi tidigare varit inne på, är det ganska nyttigt att besöka denna - föga glamorösa - arkeologiska verklighet åtminstone någon gång ibland.
Visst är det roligt att komma på något, att lämna ett eget bidrag till den humanistiska forskningen. Men inget kan få mig att tycka att den arkeologiska vardagen är just rolig: den är dammig, varm, svettig, tung och monoton.
Det känns som om arkeologin har blivit lite för glamouriserad för sitt eget bästa: det enda man ser i olika media av utgrävningar brukar vara när någon, oändligt försiktigt, penslar fram ett fynd längst nere i en grop, eller stolt håller upp sagda fynd mot kameran. Vad man däremot inte får ser är hur någon (antagligen någon annan stackare) har hackat i den där gropen i två veckor innan man hittar något att pensla fram (allt som oftast hackar man dessutom i de där två veckorna UTAN att hitta någonting alls, utom möjligtvis urberg). Naturligtvis är det både uppmuntrande och hedrande att folk, inte minst studenter, är intresserade av arkeologi. Men det kan ofta kännas som om de inte riktigt har grävandets villkor klara för sig.
Om arkeologin är så plågsam, varför håller då jag på, för min egen del? Som ovan nämnt är det trots allt ganska tillfredställande att bidra till grundforskningen. Det skall också erkännas att det tillfredställer min fåfänga att dra på mig den där hatten och de där kängorna någon gång om året. Och, som vi tidigare varit inne på, är det ganska nyttigt att besöka denna - föga glamorösa - arkeologiska verklighet åtminstone någon gång ibland.
måndag 27 juli 2009
Case closed
Utgrävningar är lika märkliga upplevelser varje gång - som svensk akademiker kommer man dit med (åtminstone ansatser till) en gedigen skolning om teorier och metoder, om källkritik, poksmodernism, postkolonialistiska diskurser, med mera. För att finna att man står i en trench med en hacka. Och att uppgiften här snarare går ut på att se skillnad på olika nyanser i jordlagren och olika typer av murar och keramik. Det kan kännas som om det är ganska långt mellan arkeologins fabriksgolv och universitetets seminarierum. Vad är det vi lär oss på universitetet, egentligen? Och vad är det vi lär ut?
Nu har jag i alla fall för min del lämnat utgrävandet för den här gången och återgått från det dammiga fabriksgolvet till universitetets betydligt mer ombonade miljö. Härifrån tycks det sätt på vilket vi arkeologer förändrar de platser vi far fram på ganska egenartat- hagar och gamla grönsaksland blir akademiska arbetsplatser med hjälp av raka trencher, spikar och snören. Och de ruiner vi för fem veckor sedan började med att återta från naturen är nu i flera fall försedda med tak, grindar och förklarande skyltar. Härigenom har vi gett dem en ny betydelse ännu en gång - från att vara våra arbetsplatser har de nu blivit museiföremål.
Nu har jag i alla fall för min del lämnat utgrävandet för den här gången och återgått från det dammiga fabriksgolvet till universitetets betydligt mer ombonade miljö. Härifrån tycks det sätt på vilket vi arkeologer förändrar de platser vi far fram på ganska egenartat- hagar och gamla grönsaksland blir akademiska arbetsplatser med hjälp av raka trencher, spikar och snören. Och de ruiner vi för fem veckor sedan började med att återta från naturen är nu i flera fall försedda med tak, grindar och förklarande skyltar. Härigenom har vi gett dem en ny betydelse ännu en gång - från att vara våra arbetsplatser har de nu blivit museiföremål.
torsdag 9 juli 2009
Bland annat
Jag befinner mig alltså för tillfället på utgrävning i Turkiet; därav bristen på uppdateringar på stationen. Det blir ändring på det, var så säkra! I väntan på texter några bilder från ruinerna av Herakleia ad Latmos. Ruinerna är inte så spektakulära - I Blue Guide kan man läsa att "Heracleia´s attraction springs more from the beauty of its setting than from the quality or variety of its ancient ruins". Det är bara ytterligare en av alla de ruiner som finns i detta hörn av världen, och som dagens turkar lever bland.
Får och kolonntrummor.
Teatern.
Rester av ett bysantinskt fort.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
