fredag 18 december 2009

Yay, I'm part of history!

Som nämnt i förra inlägget tog jag alltså en sväng till Palazzo Massimo häromdagen. Där tog jag mig upp till tredje våningen, där man har ställt ut målerier från olika romerska villor. Väl där styrde jag stegen mot den del av utställningen som är ägnad åt den villa som brukar kallas Livias villa; för er som inte känner till denna kan sägas att det är en villa från tidig kejsartid som av olika skäl brukar associeras med Augustus hustru Livia och som är berömd för de fresker föreställande en trädgård som hittades i ett underjordiskt rum.

Här i Palazzo Massimo upptäckte jag att man uppdaterat utställningen med nya skyltar sedan senaste gången jag var här. På en av dessa skyltar kan man nu läsa om, och se bilder från, de senaste forskningsresultaten som uppnåtts i samband med arkeologiska utgrävningar i trädgården 2006. Vilket känns lite märkligt att läsa om så här på en utställning, eftersom jag själv var med om de där arkeologiska utgrävningarna 2006: jag minns mycket väl hur vi grävde fram de där romerska planteringskrukorna, nej, inte grävde utan försiktigt och långsamt skrapade fram dem ur jord som var torr, grå och hård som betong, liggande på knäna i solsken och i bortåt 40 graders värme (det var tydligen en ovanligt varm tidighöst det året). Och jag får medge att de där krukorna nog då inte tycktes fullt så vördnadsbjudande, eller deras betydelse så stor, som nu när jag nu ser bilderna på samma krukor här på museet. Museer har ju en särpräglad förmåga att upphöja föremåls status.

Men visst är det fint att de där krukorna ansågs tillräckligt betydelsefulla för att bli presenterade här. Och därmed har även en del av mitt eget liv hamnat på ett museum. Ett av italienska statens arkeologiska museer, till och med. Jag erkänner att det känns lite coolt.

onsdag 16 december 2009

Fjärilseffekter i vardagen

Häromkvällen tittade vi på The Butterfly Effect, en film som - för er som inte sett den - som titeln antyder handlar om hur synbarligen små händelser kan få avgörande betydelse för mycket större skeenden. Till denna filmkväll lades nu under förmiddagen en liten fotnot.

Jag skulle hem från flygplatsen Ciampino och hade beslutat mig för att ta den lokalbuss som går till slutstationen för tunnelbanelinje A vid Anagnina. Detta är inte bara väldigt billigt utan också mycket praktiskt, eftersom jag då kan resa vidare med tunnelbanan ända till stationen Flaminio, ca 10 minuter från där jag bor.

På bussen försjönk jag i tankar från vilka jag väcktes av att busschauffören uppfordrande sa "Ciampino stazione". Stationen? Jaha, redan? Ja, då går jag väl av då. Nej vänta, det var ju inte till järnvägsstationen i Ciampino jag skulle utan till tunnelbanestationen! Men när jag tänkte detta hade bussen redan åkt vidare. Efter att ha förbannat min tankspriddhet tog jag nästa tåg, som jag bara behövde vänta i ungefär tio minuter på, in till Roms centralstation.

När jag väl hade kommit till centralstationen tänkte jag att jag ju kunde passa på att titta in i en viss affär som låg i krokarna, när jag nu ändå var där. Och när jag hade gjort det kunde jag ju också ta en sväng bland de arkeologiska samlingarna i Palazzo Massimo, för att se vad som hänt sedan jag senast var där. Sedan kunde det väl vara dags att ta den där tunnelbanan hem. Men när jag styrde stegen mot närmaste tunnelbanestation vid Piazza Repubblica var alla grindar till nedgångarna stängda. Det stod något på skyltarna ovanför om att linje A, av för mig outgrundlig anledning, var stängd. Jaha, då kunde jag väl lika bra ta mig hem till fots. Och om jag nu gjorde det kunde jag också, när jag ändå tog den vägen, gå förbi snabbköpet.

Sålunda kom jag hem mycket senare än jag tänkt mig, efter ett oplanerat museibesök och med två matkassar fyllda av grönsaker. Allt på grund av ett ögonblicks tankspriddhet (jag lovar, det var kort!). Och tänk om linje A var stängd redan på förmiddagen? Då kanske jag, om jag hade suttit kvar på bussen, hade åkt till Anagnina bara för att upptäcka att jag var fast där. Det ligger kanske något i den där kaosteorin ändå.

fredag 11 december 2009

Vid den tiden...

Så här års brukar vi ju vara omgivna av julrelaterade företeelser och Rom är inget undantag. Bland annat kan man gå på julmarknad på Piazza Navona och ta en åktur med en karusell (mycket populärt), som enligt en skylt tillverkades i Tyskland någon gång i slutet av 1800-talet. Man kan också köpa en ciambella romana, en slags enorm donut som man blir osannolikt mätt av, om man ens lyckas trycka i sig hela (om man vill kombinera en sådan med karusellen torde det nog alltså vara lämpligast att ta karusellen först). Här pågår också, i Sala Bramante vid Piazza del Popolo, en utställning med julkrubbor från hela världen.

Här kan man se julkrubbor i alla upptänkliga material: förutom kanske mer väntade material som trä, glas och metall kan man även se en gjord av tvättsvampar, en gjord av plastmuggar och två gjorda helt i pasta. En är gjord i en gammal känga. De är från så skilda länder som Italien, sydamerika, Kenya, Polen och Kroatien; de skildrar hur Jesus föds på en marknad, i en ladugård, i en grotta, i en italiensk bergsby. Och som betraktare tänker jag att i alla fall här är julevangeliet inte bara en historia om något som hände i Judéen för tvåtusen år sen. Det är något som kan ske var som helst, även här och nu.

P.S. Om ni följer länken ovan kan ni också lyssna på en av de mest kända jullåtarna i italiensk easy-listeningtappning. Måste upplevas. D.S.

tisdag 8 december 2009

Dunkerque

Vi såg den tänkvärda filmen Atonement igår, en historia som handlar om kärlek, skuld och (möjligheterna till) försoning - för att sammanfatta det lite grovt. Handlingen utspelas före och i början av andra världskriget, under vilket en av huvudpersonerna blir inkallad till British Expeditionary Force och skickad till norra Frankrike. I samband med detta blir han indragen i evakueringen av sagda styrka vid Dunkerque. Detta företag beskrivs, utan att ord behövs, med en av de mäktigaste filmsekvenser jag sett: under loppet av en över fem minuter lång obruten tagning visas brinnande fordon, ett strandat skepp, hur franska soldater skjuter sina hästar, brittiska soldater super, slåss, åker karusell och sjunger psalmer. Det behövs inte många ord här, bilden talar för sig själv: det är, precis som en av huvudpersonens följeslagare säger när de kommer fram till evakueringsområdet, som något ur bibeln.

Lite senare i filmen skildras hur några av de anlända soldaterna, med några av de mest grafiska och otäcka krigsskador i alla fall jag någonsin sett på film, tas emot vid ett sjukhus i England. På det hela taget befinner vi oss långt ifrån de skildringar av "undret vid Dunkerque" i alla fall jag är van vid att se. Man lyckas i bara några scener i mitt tycke bättre med att gestalta krigets absurda vansinne än Steven Spielberg lyckades med i Saving Private Ryan (trots att han ju tog i rätt ordentligt, milt sagt).

Ytterligare något senare visas hur några av konvalescenterna på sjukhuset tittar på journalfilm. Det de får se är hur de händelser de just varit med om dokumenteras med bilder av hurtigt leende tommies stående på ett fartygsdäck - precis de svartvita, gryniga bilder som även i efterhand har fått illustrera berättelsen om evakueringen. Det här är riktigt bra.

måndag 7 december 2009

Derby

Ljudnivån är öronbedövande. Det sjungs, det skanderas ramsor - hejaramsor, nidramsor om det andra laget - det vrålas, det klappas i händer. Fans viftas med flaggor, avfyrar smällare, bengaliska eldar och rökgranater: det är fotbollsmatch i serie A på Olympiastadion mellan Roma och Lazio, med 65 000 åskådare på läktarna.

Någonstans därnere i mitten på stadion, finns en fotbollsplan. Där två lag, det ena ljusblått och det andra rött och gult, springer fram och tillbaka på led och värmer upp, precis som vika korplag som helst. Det är ganska rörande och en av få detaljer under kvällen som liksom har mänskliga proportioner (en annan inträffar efter matchen när Romas Daniele de Rossi slänger ut inte bara sin matchtröja utan även brallor och skor i publiken). Men det som pågår därnere på planen och det som pågår på läktarna verkar liksom frikopplade från varandra: det är ganska talande att en stor del av publiken knappt ens verkar märka att matchen blåses igång och de där ljusblåa och gulröda faktiskt börjar spela prick 20.45. Kort efter att matchen börjat blåses den dessutom av i tio minuter: senare kan jag på annan plats läsa att det var på grund av oroligheterna på läktarna.

Det är en mäktig, och samtidigt lite skrämmande upplevelse att sitta på läktaren en sån här kväll. Den kraft som den här folkmassan besitter är enorm. Och den urladdning av denna urkraft som inträffar när Roma (genom Cassetti) gör matchens enda mål framemot slutet av andra halvlek måste - för att tvingas använda en sliten klyscha - upplevas på plats. Var det så här det kunde vara på Cirkus Maximus under romersk tid? Säkerligen. Var det en sån här kraft som urladdades - på ett skrämmande destruktivt sätt - under Nikaupproret i Konstantinopel? Antagligen.

När vi akademiker försöker närma oss det förgångna, och inte minst de olika "massrörelser" som präglat historien, ligger det nära för oss att söka oss till något vi känner igen. Det brukar resultera i att vi läser redogörelser från någon samtida, någon som inte sällan var en historiker eller åtminstone akademiker som vi. Som försökte ha samma distanserade förhållningssätt. Det gör att vi kan presentera mer eller mindre detaljerade analyser av vad som, tekniskt sett, hände. Men leder det till någon egentlig förståelse? Kanske skulle man i stället gå på fotboll lite oftare, och själv uppleva hur de där "massorna" faktiskt fungerar.