Derby

Ljudnivån är öronbedövande. Det sjungs, det skanderas ramsor - hejaramsor, nidramsor om det andra laget - det vrålas, det klappas i händer. Fans viftas med flaggor, avfyrar smällare, bengaliska eldar och rökgranater: det är fotbollsmatch i serie A på Olympiastadion mellan Roma och Lazio, med 65 000 åskådare på läktarna.

Någonstans därnere i mitten på stadion, finns en fotbollsplan. Där två lag, det ena ljusblått och det andra rött och gult, springer fram och tillbaka på led och värmer upp, precis som vika korplag som helst. Det är ganska rörande och en av få detaljer under kvällen som liksom har mänskliga proportioner (en annan inträffar efter matchen när Romas Daniele de Rossi slänger ut inte bara sin matchtröja utan även brallor och skor i publiken). Men det som pågår därnere på planen och det som pågår på läktarna verkar liksom frikopplade från varandra: det är ganska talande att en stor del av publiken knappt ens verkar märka att matchen blåses igång och de där ljusblåa och gulröda faktiskt börjar spela prick 20.45. Kort efter att matchen börjat blåses den dessutom av i tio minuter: senare kan jag på annan plats läsa att det var på grund av oroligheterna på läktarna.

Det är en mäktig, och samtidigt lite skrämmande upplevelse att sitta på läktaren en sån här kväll. Den kraft som den här folkmassan besitter är enorm. Och den urladdning av denna urkraft som inträffar när Roma (genom Cassetti) gör matchens enda mål framemot slutet av andra halvlek måste - för att tvingas använda en sliten klyscha - upplevas på plats. Var det så här det kunde vara på Cirkus Maximus under romersk tid? Säkerligen. Var det en sån här kraft som urladdades - på ett skrämmande destruktivt sätt - under Nikaupproret i Konstantinopel? Antagligen.

När vi akademiker försöker närma oss det förgångna, och inte minst de olika "massrörelser" som präglat historien, ligger det nära för oss att söka oss till något vi känner igen. Det brukar resultera i att vi läser redogörelser från någon samtida, någon som inte sällan var en historiker eller åtminstone akademiker som vi. Som försökte ha samma distanserade förhållningssätt. Det gör att vi kan presentera mer eller mindre detaljerade analyser av vad som, tekniskt sett, hände. Men leder det till någon egentlig förståelse? Kanske skulle man i stället gå på fotboll lite oftare, och själv uppleva hur de där "massorna" faktiskt fungerar.