onsdag 24 juni 2009

Av jord är du kommen

Jag har för tillfället bytt skrivbordet mot hink och spade, vilket känns ganska tillfredställande - akademikern bör väl once in a while återvända till "fabriksgolvet", vare sig det är handskrifterna, guidande i museer eller utgrävningstrenchen. Eftersom grävningarna började i går har vi ännu inte hunnit så långt; i princip har vi ägnat oss åt att städa och förbereda årets undersökningar. Vilket bland annat bestått i att klippa bort rötter och blad från den plats där vi ska gräva (mer härom senare) - grönska från buskar som vi klippte ned även i samband med förra årets grävningar. Ett år senare håller grenarna redan på att återta den mark vi tillfälligtvis lyckades köra bort dem från. Om vi inte skulle återkomma varje år skulle det bara vara en tidsfråga innan naturen tagit tillbaka allt.

Och även om detta som faktum betraktat är ett hinder i min profession kan jag inte hjälpa att jag samtidigt finner själva tanken ganska vacker.

torsdag 18 juni 2009

Med öppet sinne?

De s.k. Humanisterna är igång igen, nu med ett litet "test" man kan göra för att se huruvida man är religiös eller inte. Eller rättare sagt, huruvida man är religiös eller har ett "öppet sinne". Testet består av frågor på ett antal teman, där man har att välja mellan att bejaka en "öppensinnad" (=Humanistisk) åsikt eller en "religiös" (=fundamentalistisk, reaktionär och intolerant) åsikt, som till exempel "Jag tycker att kvinnan ska vara underordnad mannen, som det står i många religiösa skrifter". Men intet annat var väl att vänta, trots allt heter ju testet "Gud finns nog inte."

Jag undrar när Humanisterna ska sluta blanda ihop religionen som företeelse och de intoleranta åsikter vissa religiösa samfund står för. Kanske är Humanisterna överhuvudtaget inte intresserade av att göra någon åtskillnad eller av att föra ett nyanserat samtal? Det är ju alltid enklare att debattera om man kan utmåla sina tänkta meningsmotståndare som reaktionära, och sig själv som den främsta kämpen i striden mot gudstrons Mörker.

tisdag 16 juni 2009

En god historia?

Johan Croneman funderade häromdagen i DN över det stora intresset - framför allt bland grånade män - för andra världskriget. Ett intresse som i sanning har blivit större än någonsin under de senaste tio åren; det är säkert många som i likhet med Croneman upplevde att Anthony Beevors Stalingrad var deras livs mest skakande läsning. Jag håller med Croneman om att Stalingrad är en mycket bra bok. Även Beevors Berlin - Slutstriden 1945 (som Croneman skriver att han just läser om, trots att han annars aldrig läser om böcker) är helt OK, även om jag själv tycker att den inte kommer i närheten av Cornelius Ryans Slutstriden. Denna tycker jag i och för sig är en av de två eller tre bästa populärhistoriska skildringar jag någonsin läst.

Men vadan då detta intresse för andra världskriget? Jag tror att det hänger ihop med att det är "lagom" länge sen. Andra världskriget tilldrar sig under 30- och 40- talet, decennier som börjar framstå som alltmer mytiska. Det är liksom något lite serietidningsmässigt över hela perioden. Samtidigt ligger andra världskriget tillräckligt nära i tiden för att det ska vara en period belamrad med vapen och annan teknisk appagrunk som den specialintresserade kan grotta ned sig i. Populärvetenskapliga böcker om andra världskriget tenderar ju att vara välförsedda med diskussioner kring olika vapen, inte minst dessa ständiga jämförelser mellan tyska och ryska stridsvagnar.

Men framför allt handlar det nog om det här med att andra världskriget fortfarande kan ses som Det Goda Kriget. Häri ligger en paradox: samtidigt som andra världskriget är en av historiens yttersta fasor är det också en trygg berättelse, där det är klart vilka som är Goda och vilka som är Onda. Eller åtminstone lätt att bestämma sig för vilka är goda och onda. Det är en berättelse det kanske till och med kan vara skönt att ta sin tillflykt till i en samtid som tycks allt mer förvirrande och ambivalent, där det är osäkert var Godheten egentligen håller hus.

onsdag 10 juni 2009

Dagens soundtrack...

...är det här. En oförskämt snygg video är det också.

Lunchen, det multikulturella samhället (och den miljöskadade historikern, igen)

Jag går genom det regn som tyst och stillsamt faller iväg på lunch på den eminenta afrikanska restaurangen Messob. Där kan man äta mat som består av ett antal kluttar olika rätter utportionerade på ett stycke injera, ett runt bröd som har en ganska märklig konsistens, ungefär som en väldigt gammal tvättsvamp (men som är mycket gott). Tanken är att man ska äta maten med detta bröd som bestick: man river en bit bröd och använder det ungefär som en "klädnypa". Jag börjar lära mig hur det går till (man kan använda varje "nypa" mer än en gång) vilket jag är mycket stolt över. Och jag sitter där och känner mig nöjd med att bo i ett multikulturellt samhälle, där man kan välja att äta etiopiska och eritreanska specialiteter till lunch.

Varvid det slår mig att jag just tänkt en tanke som väl är väldigt typisk för vår tid. Eftersom det "multikulturella samhället" ju förutsätter en idé om ett monokulturellt samhälle, som till exempel den där Nationen som uppfanns på 1800-talet. Under antiken och medeltiden hade ingen ännu kommit på den där ganska idén om att varje kultur skulle ha sin egen nation. Varvid vi står inför en paradox: samtidigt som dessa samhällen i högsta grad var "multikulturella" är det samtidigt 2000-talsanakronistiskt att beteckna dem som sådana.

Sedan går jag åter - i det regn som alltjämt faller - för att fortsätta med dagens arbete.

måndag 8 juni 2009

Ajöss, och tack för fisken

Jag noterar att Peter Englund lägger sin alltid tänkvärda blogg på is; vi hoppas på att han snart får tid att tina upp den igen.

Åter till Iwo Jima

I helgen såg jag till slut Letters from Iwo Jima, en film som jag velat se en längre tid, inte minst sedan jag tidigare i våras läste Yukiko Dukes gripande bok som bygger på samma historia (Breven från Iwo Jima, Norstedts 2008).

För er som inte känner till storyn: den japanske generalmajor Tadamichi Kuribayashi får 1944 uppdraget att förbereda försvaret av ön Iwo Jima, inför amerikanernas förväntade angrepp. Det är ett uppdrag Kuribayashi vet att han inte lär återvända ifrån. Breven han skriver från ön vittnar vittnar lågmält och gripande om generalmajorens sorg över att han med all sannolikhet aldrig kommer att återse sin familj. Men också vältaligt om det absurda helvete Iwo Jima blev i väntan på angreppet: det växer inget på ön, det finns knappt ens något vatten. Däremot några flygfält från vilket amerikanerna skulle kunna bomba Japan. Och som därför måste hållas. Därför sysselsätter sig de japanska trupperna under de knappt 8 månader som går från Kuribayashis övertagande av befälet till dess att amerikanerna angriper ön med att gräva ned sig i grottor. Under tiden bombarderas de långa perioder från luften varje dag. När angreppet till slut kommer i februari 1945 varar striderna sedan i en dryg månad.

Jag minns att Clint Eastwoods film fick mycket beröm när den kom. Ändå var den lite av en besvikelse. Kanske hade jag bara för stora förväntningar på den. Men i alltför stor utsträckning bestod den bara av en radda ganska utdragna stridsscener. Dukes bok är klart bättre. Men filmen får mig ändå att tänka på ett historiens dilemma jag funderat på ett tag. Duke nämner nämligen i sin diskussion om slagets eftermäle naturligt nog Eastwoods film, och att den blev föremål för hård kritik från amerikanska veteranorganisationer. Jag kan tänka mig att åtminstone en viss scen, där marinkårister avrättar tillfångatagna japaner, bidrog därtill. Och då var det väl så att filmen inte upplevdes som ett "värdigt äreminne" över den amerikanska marinkåren.

Men måste då historien ta hänsyn till denna? Tja. Så länge medlemmar ur marinkåren - eller ur de japanska styrkor som försvarade Iwo Jima för den delen - fortfarande är vid liv, kommer de att åberopa respekt för sina minnen av slaget. På samma vis som veteraner från den norska hjemmefronten engagerar sig i vad som får sägas och inte sägas om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, vilket framgått av diskussionerna kring Max Manus (som jag, det ska sägas, inte sett). Med allt vad det innebär för svårigheterna att skriva en "objektiv" historia. Om nu en sådan någonsin kan skrivas, förstås.

Det är kanske så att slaget om Iwo Jima eller hjemmefronten inte är historia så länge någon av dem som var med fortfarande är vid liv, utan samtid. Att det kanske är först när den sista som själv var med är död som samtiden viker, och historien tar vid.

fredag 5 juni 2009

Plommonsufflén, den borgerliga kulturen (och den miljöskadade historikern)

För att fortsätta på mattemat har den italienska matkulturen en baksida: ganska många recept går ut på att någon står i köket rätt länge. Vilket ju i alla fall i den italienska kulturen betyder att män tenderar att vilja ha en hemmafru i hushållet. Risotto är ett bra exempel: ganska billigt, tar bara rätt lång tid att göra om det ska bli bra. Liknande rätter finns ju också i den svenska "husmanskosten:" långkok med billiga ingredienser, men som är tidskrävande.

Mitt favoritexempel på det sätt på vilket maträtter kan ses som produkter av speciella sociala förhållanden är plommonsuffle. Jag har ett recept på den från en kokbok från början av 1900-talet (i originalet är anvisningarna avpassade för vedspisar). Ingredienserna är enkla ( i princip katrinplommon, socker och äggvitor som vispas till förbannelse), den är inte alltför svår att gära och är sagolikt god. Jag är dessutom, kan jag inte utan stolthet säga, ganska bra på den vid det här laget. Det finns bara ett problem: den är ganska tidskrävande. Sufflén måste röras ihop, gräddas under hökartad övervakning och sedan ätas omedelbart. Den förutsätter alltså att någon står i köket och gör sufflén, medan middagssällskapet äter huvudrätten. När den är avklarad bäres sufflén i triumf ut till de ätande. Här någonstans kan historikern se ett mönster - en produkt av den högborgerliga kulturen då tjänstefolk tillagade efterrätten medan herrskapet dinerade. Varefter efterrätten bars ut, förhoppningsvis till artiga applåder från de inbjudna gästerna.

Å andra sidan är den här typen av rätter också en utmärkt lämplig ursäkt att dra sig tillbaka från bordssamtalet till köken, kanske med ett glas vin.