En god historia?

Johan Croneman funderade häromdagen i DN över det stora intresset - framför allt bland grånade män - för andra världskriget. Ett intresse som i sanning har blivit större än någonsin under de senaste tio åren; det är säkert många som i likhet med Croneman upplevde att Anthony Beevors Stalingrad var deras livs mest skakande läsning. Jag håller med Croneman om att Stalingrad är en mycket bra bok. Även Beevors Berlin - Slutstriden 1945 (som Croneman skriver att han just läser om, trots att han annars aldrig läser om böcker) är helt OK, även om jag själv tycker att den inte kommer i närheten av Cornelius Ryans Slutstriden. Denna tycker jag i och för sig är en av de två eller tre bästa populärhistoriska skildringar jag någonsin läst.

Men vadan då detta intresse för andra världskriget? Jag tror att det hänger ihop med att det är "lagom" länge sen. Andra världskriget tilldrar sig under 30- och 40- talet, decennier som börjar framstå som alltmer mytiska. Det är liksom något lite serietidningsmässigt över hela perioden. Samtidigt ligger andra världskriget tillräckligt nära i tiden för att det ska vara en period belamrad med vapen och annan teknisk appagrunk som den specialintresserade kan grotta ned sig i. Populärvetenskapliga böcker om andra världskriget tenderar ju att vara välförsedda med diskussioner kring olika vapen, inte minst dessa ständiga jämförelser mellan tyska och ryska stridsvagnar.

Men framför allt handlar det nog om det här med att andra världskriget fortfarande kan ses som Det Goda Kriget. Häri ligger en paradox: samtidigt som andra världskriget är en av historiens yttersta fasor är det också en trygg berättelse, där det är klart vilka som är Goda och vilka som är Onda. Eller åtminstone lätt att bestämma sig för vilka är goda och onda. Det är en berättelse det kanske till och med kan vara skönt att ta sin tillflykt till i en samtid som tycks allt mer förvirrande och ambivalent, där det är osäkert var Godheten egentligen håller hus.