Dunkerque

Vi såg den tänkvärda filmen Atonement igår, en historia som handlar om kärlek, skuld och (möjligheterna till) försoning - för att sammanfatta det lite grovt. Handlingen utspelas före och i början av andra världskriget, under vilket en av huvudpersonerna blir inkallad till British Expeditionary Force och skickad till norra Frankrike. I samband med detta blir han indragen i evakueringen av sagda styrka vid Dunkerque. Detta företag beskrivs, utan att ord behövs, med en av de mäktigaste filmsekvenser jag sett: under loppet av en över fem minuter lång obruten tagning visas brinnande fordon, ett strandat skepp, hur franska soldater skjuter sina hästar, brittiska soldater super, slåss, åker karusell och sjunger psalmer. Det behövs inte många ord här, bilden talar för sig själv: det är, precis som en av huvudpersonens följeslagare säger när de kommer fram till evakueringsområdet, som något ur bibeln.

Lite senare i filmen skildras hur några av de anlända soldaterna, med några av de mest grafiska och otäcka krigsskador i alla fall jag någonsin sett på film, tas emot vid ett sjukhus i England. På det hela taget befinner vi oss långt ifrån de skildringar av "undret vid Dunkerque" i alla fall jag är van vid att se. Man lyckas i bara några scener i mitt tycke bättre med att gestalta krigets absurda vansinne än Steven Spielberg lyckades med i Saving Private Ryan (trots att han ju tog i rätt ordentligt, milt sagt).

Ytterligare något senare visas hur några av konvalescenterna på sjukhuset tittar på journalfilm. Det de får se är hur de händelser de just varit med om dokumenteras med bilder av hurtigt leende tommies stående på ett fartygsdäck - precis de svartvita, gryniga bilder som även i efterhand har fått illustrera berättelsen om evakueringen. Det här är riktigt bra.