onsdag 17 december 2008

När isoleringen bröts

...är titeln på en bok som legat på mitt skrivbord under gårdagen. Boken handlar om bussbolaget Trafik-aktiebolaget Jönköping-Gränna-Ödeshögs första 25 år och är utgiven 1945. Det är en kanske något högtravande titel på en bok med ett så prosaiskt innehåll, kan man kanske tycka. Men samtidigt är titeln ganska talande.

Såhär i efterhand kan det tyckas som om det fanns en besatthet under 30-40-talen vid det här med kommunikationer. Vem har till exempel inte läst en 30-talsdeckare som handlar om tidtabeller, där det centrala problemet är huruvida mördaren kan ha haft möjlighet att hinna med ett visst tåg från, ska vi säga St. Pancras? Och under senare decennier dyker det upp en våg av minnesskrifter över den här enorma utvecklingen som kollektivtrafiken genomgick. Minneskrifter av den här typen kan behandla ångslupar, busslinjer, spårvägar, m. m – av någon anledning tycks ångbåtar ha varit speciellt omtyckta - allt beskrivet i ett lätt nostalgiskt skimmer.

Idag befinner vi ju oss rätt långt ifrån den där synen på kommunikationerna. I vår tid kan vi ta för givet att vi kan ta oss vart som helst, när som helst. I stället har vi gått varvet runt - vår tids samfärdsmedel har snarast blivit en symbol för allt det som hotar vår värld. Detta genom den globala uppvärmningen, till vilken bilar, billiga flighter osv bidrar med sina utsläpp.

Det är tankeväckande att det inte är alltför länge sen det alltså var precis tvärtom. Då kommunikationerna, kommunikationen som företeelse, sågs som en väg till frihet, till utveckling – som ett sätt att bryta isoleringen. Och är det då inte fortfarande, på många håll, just så? Det kan kanske vara värt att hålla i minnet i klimatdebatten.

4 kommentarer:

Lovisa sa...

Rör det sig om okynnesläsning? Eller ingår det här på något sätt i ditt projekt?

Barbarossa sa...

Varken eller...det rör sig om att jag har gått igenom en samling s.k. transportlitteratur, varmed menas till exempel käcka böcker om ångbåtar och olika slags tidtabeller för kollektiva transportmedel, inför en auktion till våren. Detta har jag gjort i egenskap av styrelsemedlem i Numismatiska Klubben i Uppsala (there. I´ve said it:-).

Lovisa sa...

Haha, fantastiskt! Jag som är en varm förespråkare för allmänt nörderi hejar på! :)

Barbarossa sa...

Tack!:-) Det som är lite fint med NKU är att det är en samling gubbar (i varierande åldrar, mest äldre förstås) som förenas av att alla tycker om mynt och medaljer. Det finns - vad jag vet - inga konflikter, vare sig personliga eller rörande verksamheten. Ekonomin är god. Styrelsen funkar bra, ordföranden och kassören gör vad de ska (vilket jag som sekreterare ju uppskattar). Det är helt enkelt lite av en välgörande kontrast till den akademiska världen...:-)