I dagens SvD omtalas ett fragment av Parthenon som nu återlämnats. Detta är ett av flera liknande ”återlämnanden” som skett på sistone; ett annat fragment som togs från Erechteion återlämnades ju också från Sverige härförleden, likaså har ett återlämnats från Vatikanen och – tydligen – från ett museum på Sicilien.
Det är väl ganska sannolikt att dessa fragment kommer att hamna på hedersplatser i Atens nya Akropolismuseum. Och det är ett spektakulärt museum de hamnar i, det är inget tvivel om den saken. Översta våningen är byggt för att hysa en replika i skala 1:1 av Parthenon och på vägen dit upp ska besökaren passera genom våningar där man ställt ut delar av de arkaiska tempel som föregick de tempel som finns bevarade till vår tid. Utställningarna är till dags dato ännu inte klara. Däremot kan vissa av salarna där utställningarna kommer att byggas beskådas.
Utifrån utgör museet en imponerande anblick. Men när man väl kommer in i huset falnar i alla fall min entusiasm betänkligt. För att komma upp till utställningarna måste man gå uppför en bred ramp. Enligt de textskyltar som står utställda och på vilka intentionerna med museets arkitektur förklaras, ska denna ramp minna om den klättring besökaren av det ”riktiga” akropolis gör upp genom Propyleerna när man bestiger ”den heliga klippan.” Väl uppe i utställningslokalerna kommer besökaren så att kunna möta de ”tidlösa mästerverken” från klippan. Behövs nu verkligen denna närmast pseudoreligiösa inramning av fynden från Atens akropol? Hur blir det med de arkeologiska eller historiska aspekterna – de där irriterande detaljer om vad de där templen faktiskt kan ha stått för eller betytt när de byggdes? Det är svårt att inte få känslan av att sådana aspekter inte bara kommer bort i det nya Akropolismuseet: de kanske överhuvudtaget inte är speciellt intressanta. Akropolismuseet verkar snarast vara byggt för att förse fynden från den heliga klippan med ett nytt vilorum värdigt deras ärevördighet i Det Nya Grekland, alldeles oavsett vad de betydde på 400-talet f. Kr. Det blir ett vilorum där det ”riktiga” Akropolis löper en risk att reduceras till att vara den ”trista förlagan.”
Under hösten fanns på museet en utställning om arkeologiska artefakter som bevisats vara stöldgods och därför återlämnats till Grekland och Italien. Även här lyste den närmast sakrala karaktär man vill ge det antika arvets igenom: på textskyltarna kunde man läsa om de ”moving moments” som uppstod när fragment från reliefer ”återförenades.”
Naturligtvis är det bra att stöldgodsproblematiken tas upp. Problemet ligger snarare i återlämnandet i sig - eller repatrierande, som man talar om på utställningen. För till vem ska sakerna egentligen återlämnas – och är antikt kulturarv något som tillhör alla, eller bara till det moderna Grekland? Alla de där rödfiguriga vaserna som stulits från Italien – och som utgjorde den klara majoriteten av de utställda föremålen – ska de också repatrieras till Grekland (trots att de antagligen exporterades till etruskerna när det begav sig)?
All heder åt de – inte minst de privatpersoner – som återlämnar föremål som tagits från Akropolis. Men jag undrar om de och de som väntar på att ”återfå” fragmenten har riktigt samma agenda.
torsdag 4 december 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar