Den fria forskningen (del 2)

SMB, den flitiga bokklubben för alla som är intresserade av krigshistoria, hade som medlemsbok förra månaden en bok om "Nazitysklands hemliga vapen" (av vilka somliga inte ens då var så där jättehemliga, men det ser ju bra ut i skrift). Texterna är nedtyngda av ett förvirrande myller siffror och tekniska termer som läsaren mer eller mindre förutsätts känna till, vilket ju är rätt vanligt i såna här sammanhang. Icke desto mindre är det rätt fascinerande att ta del av den häpnadsväckande arsenal av mer eller mindre futuristiska militärmanicker som konstruerades i Tyskland framför allt mot slutet av kriget: jetplan (som kom att återfinnas i de flesta flygvapen sisådär en 20 år senare), monsterstridsvagnar, mer eller mindre besynnerliga och pålitliga missiler, Infraröda sikten, med mera.

Det mest fascinerande - som trist nog aldrig riktigt diskuteras - är just det faktum att de flesta av de här prylarna togs fram mot slutet av kriget, i ett läge då det ju redan i praktiken var förlorat. Det är ganska märkvärdigt att tänka sig att man så sent som i februari 1945 höll konferenser då man diskuterade projekteringen av jetplan som skulle kunna bomba USA. Detta säger naturligtvis något om hur fullständigt verklighetsfrämmande (på så många plan) det tredje riket var. Führerns egen besatthet vid superteknologiska Wunderwaffen spelade också en viktig roll.

Men sedan verkar det finnas ytterligare en förklaring: tredje rikets brist på centralstyrning och förekomsten av ett stort antal goda forskare (framför allt ingenjörer, men även fysiker och kemister, med flera), som verkade vid välrenommerade företag och universitet . Dessa verkar ha haft ganska fria händer att, i skarp konkurrens med varandra, utforma sina fantasifulla projekt. Och en tanke börjar gnaga i alla fall i mitt huvud: är det sånt här vår omhuldade fria forskning och "starka forskningsmiljöer" kan leda till? Hur pass viktigt är forskarens ansvar, vid sidan av friheten?